Det som främst trädde fram under intervjuerna var vikten av tydlighet. Alla respondenter markerade vikten av att framför allt föräldrarna måste få information på en nivå de förstår. Utöver vikten av tydlighet var pedagogernas oro inför framtiden ett framträdande inslag.
Det är viktigt med en professionell nivå och de flesta respondenterna är för ett bruk av pedagogiska termer. En av de intervjuade har en annan åsikt och ser ingen nytta av att använda andra ord än enklast tänkbara. Utöver vikten av tydlighet förmedlar de intervjuade pedagogerna hur nya fokus kommit att påverka såväl språket som arbetet. Att fokusera lärmiljön har lett till nya sätt att tänka kring barn och elever och även till nya ord i arbetet. Det handlar idag om ett sociokulturellt perspektiv och om ord som värdegrunder, inflytande och didaktisk lärmiljö. Att man testar elevers kunskapsnivå med så kallade screening-tester har fått som konsekvens att eleverna kan få bättre och mer adekvat hjälp för just sina individuella behov. Man bör, som Vehmas (2009) påpekar, se varje stödbehov som unikt och individuellt.
Ordet flum kom under intervjuerna att verka som motsatsord till tydlighet. När jag bad de intervjuade att beskriva pedagogiskt språk förklarade en av dem att då är man inte så flummig. En annan pedagog signalerade tydlig motvilja mot att flumspråk används i skolan. En tredje pedagog funderade högt om arbetet med den nya läroplanen. Bland oron fanns även positiva saker; pedagogen tänkte att med Lgr 11 kommer arbetet inte vara lika flummigt.
En oro som rörde språkbruket i arbetet kom att förmedlas av ordet förmer. Jag noterade under transkriberingen av intervjumaterialet att ordet förmer dök upp vid tre tillfällen. En pedagog använde uttrycket förmer i positiv mening när hon beskrev att ett bra språkbruk kan höja ribban och öka statusen i yrket. Två andra pedagoger använde dock ordet förmer för att närapå ursäkta sitt utvecklade språk och sin utbildning.
Diskussion
Syftet har varit att undersöka och reflektera kring pedagogers språk i arbetet med utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner, pedagoger emellan samt mellan pedagoger och föräldrar.
31
Frågeställningarna fokuserar språkets betydelse i det pedagogiska arbetet, språket pedagoger emellan respektive mellan pedagoger och föräldrar samt visioner om utvecklingen av det pedagogiska språket. Kapitlet inleds med en resultatdiskussion som följs av en metoddiskussion. Därefter presenteras slutsatser och förslag till vidare forskning.
Resultatdiskussion
Resultatet i föreliggande uppsats har främst fokuserat tydlighet. Respondenterna beskriver att det i arbetet med barn och elever är viktigt att kunna förmedla information på ett begripligt sätt, inte minst då man talar om stödbehov. Mycket talar för att de nya webbaserade samtalsunderlagen i många avseenden standardiserar och likställer bedömning av barn och elever. De förändringar som regeringsskiftet 2006 lett fram till, och som konkretiseras i nya läroplaner och ny skollag, beskrivs med både förhoppningar och oro av respondenterna.
Nedan följer en diskussion kring pedagogers professionella språk. Likheter och skillnader mellan de intervjuade pedagogernas reflektioner jämförs med forskares och författares uttalanden i
litteraturgenomgången. Teman som fokuseras handlar om vikten av att pedagoger är tydliga, skillnaden i språk gentemot kollegor respektive föräldrar samt oron inför framtiden.
En pedagog bör vara tydlig
I den sociokulturella teorin är språket den stora kulturbäraren, den viktigaste artefakten. Habermas trycker på att det är språket i bruk som är det centrala (Møller Pedersen, 2004). Att kunna sätta ord på situationer är viktigt i det pedagogiska arbetet. Resultatet visar att språkets relevans, makt och funktion kan belysas ur åtminstone två perspektiv; dels kan fokus läggas på vad man väljer att se och förklara, dels kan frågan hur man diskuterar granskas. En av respondenterna menar att det kan handla om en
ärlighet när man, kollegor emellan, samtalar om elever; det är mer av en krock att möta elevens
föräldrar. Jag tolkar beskrivningen som att det kan föreligga risk för konsensus i arbetslagen, vilket kan förhindra reflekterande diskussioner.
Mollberger Hedqvist (2006) talar om pedagogers olika språk. Även Säljö (2000) betonar att olika värderingar och tolkningar ligger till grund för vårt sätt att kommunicera. I uppsatsens resultat beskriver en pedagog hur man, kollegor emellan, ibland tillåter sig uttryck som exempelvis klumpig om ett barn med motoriska svårigheter. Förklaringen är att man ändå förstår varandra. Gör man det? Märker man alltid om det blir missförstånd? Frågan är om inte pedagogers individuella insikter och perspektiv både kan missförstås och komma i skymundan om diskussioner inte håller en viss språklig nivå. Pedagogen betonar att klumpig aldrig skulle komma att användas i samtal med föräldrar och det tolkar jag som en insikt om att uttrycket egentligen inte är professionellt tillämpbart. Att det ändå används ser jag som en konsekvens av en språklig acceptans på arbetsplatsen (jfr Granström, 2006) vilket blir ett dilemma; det förhindrar en utveckling av pedagogiska definitioner (jfr Elfström, 2005). Skulle införandet av ett yrkesspråk i läraryrket enbart vara av godo? Skulle arbetet förenklas och förtydligas utan att något går förlorat? Ett yrkesspråk skulle kunna ge lärarna ett viktigt och
användbart verktyg, inte minst i specialpedagogiska sammanhang, men priset skulle bland annat vara att beskrivningar av känslomässiga händelser kan gå förlorade (Assarson, 2009). Ytterligare en icke önskvärd effekt skulle vara att avvikelse hamnar i fokus, det vill säga en ökad exkludering som resultat av slipade verktyg för kartläggning och kategorisering av elever (Nilholm, 2006).
32
I möten med föräldrar kommer det alltid att behövas ett tydligt språk. Ofta möts pedagoger och föräldrar med helt olika förförståelse för barnets eller elevens situation (Assarson, 2009; Heimersson, 2009). Det viktigaste är då inte huruvida pedagogen har ett yrkesspråk eller ej, viktigast är att parterna i samtalen kan nå, förstå och respektera varandra. En pedagog berättar:
Det här pedagogiska språket, det handlar om att vara tydlig med föräldrar. Det tycker jag man är mycket bättre på idag, att vara tydlig om ett barn har svårigheter, att det här barnet behöver det här hemma och det här kan vi i skolan hjälpa till med för att Kalle eller Fia ska utvecklas. Det är mycket tydligare.
Komplexiteten i att olika diskurser används i samtal mellan pedagoger och föräldrar gör det desto viktigare att det som sägs förklaras och diskuteras i möjligaste mån. Olika diskurser har olika styrka, språkets makt tydliggörs när stora skillnader förekommer (jfr Assarson, 2007). Likaså skiljer sig föräldrars språk i stor utsträckning. Samtliga intervjuade pedagoger betonar vikten av att föräldrar förstår vad som sägs men metoder och terminologi skiljer sig åt, pedagogerna emellan.
De intervjuade pedagogerna förmedlar vikten av tydlighet, vikten av att barn, elever, föräldrar och kollegor förstår innehållet i samtalen. I praktiken kan det till exempel handla om ett barn i behov av särskilt stöd. Får föräldrarna information som de förstår? Lyckas pedagoger och föräldrar nå varandra? I uppsatsens litteraturgenomgång återges ett utdrag ur Salamancadeklarationen (2006) som betonar vikten av att föräldrar får information på ett enkelt och tydligt språk. Detta stämmer väl överens med vad respondenterna förmedlar under intervjuerna. Språket anpassas i hög grad efter föräldrarnas eget språkbruk. Pedagogerna förmedlar insikter om, och konsekvenser av, olika diskurser och anpassningen kan tolkas vara en vilja att upprätta en maktbalans mellan skola och hem.
Inför och under intervjuerna med förskollärare och grundskollärare kunde jag flera gånger känna något av ett motstånd mot införande av pedagogiska termer, yrkestermer, i språket på arbetsplatsen. En respondent förklarar sitt eget enkla och tydliga språk med att betona vikten av att barn och föräldrar med svenska som andraspråk ska förstå vad som sägs. Vidare återger hon även sin egen inställning till vad som kan kallas yrkesspråk:
Man lär sig att bli övertydlig med allting och då går det inte att använda konstiga ord och begrepp. (…) Nä, jag tycker bara att det är väldigt onödigt, känner jag. Jag tycker om att förenkla saker, jag vill att det ska vara ganska enkelt, alla ska kunna förstå, inga konstigheter, man blir så när man jobbar med barn!
Detta motstånd kan vara ett tecken på konflikt mellan olika diskurser (Assarson, 2009). Behovet av olika diskurser, och användandet av olika diskurser, kan påverka pedagoger i arbetet med kollegor respektive barn, elever och föräldrar. I definitionerna av diskurs, som presenteras i föreliggande uppsats, förklaras att en diskurs ger en version av en företeelse; en diskurs ger möjligheter att förstå sammanhanget ur ett perspektiv. Pedagogers komplexa arbetsuppgifter kan vara en förklaring till att språkfrågan många gånger blir komplicerad.
Språket utvecklas
Pedagogers vardagliga språk kan utvecklas till att även bestå av ett metaspråk. Det är reflektioner på ett metaspråk som lett till att vi idag använder uttrycket rullstolsburen istället för rullstolsbunden (jfr Assarson, 2009). Med värdeförskjutningar som denna ändras inte bara språket utan även inställningar och förståelse för samhällets medborgare. Med en vardagsdiskurs kan det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att nå dithän. Vid resursansökningar, vid skriftlig dokumentation samt vid teoretiska reflektioner krävs någon form av yrkesspråk (Colnerud & Granström, 2002). Respondenterna
33
bekräftar att pedagogiskt språk används vid viss dokumentation samt vid resursansökningar. De intervjuade uttalar sig inte om reflektioner på ett metaspråk.
Kroksmark (2005) menar att förskollärare har det mest utvecklade yrkesspråket i skolan och det beror enligt honom bland annat på förskollärares vana och erfarenheter av samarbete. För att ett yrkesspråk, med abstrakta termer för pedagogiska processer, ska utvecklas krävs det dock att pedagoger har minst sjuttio procent högskoleutbildade kolleger. Utan den pedagogiska utbildningen får man, enligt Kroksmark, inte igång det professionella samtalet. Framför allt en av de intervjuade pedagogerna bekräftar detta genom att beskriva den plattform man får i arbetslaget när kollegorna är
högskoleutbildade.
Hur ser då arbetslagen i dagens förskolor ut, hur hög är frekvensen av högskoleutbildade? Hos de intervjuade förskollärarna är ungefär hälften av de anställda i barngrupp högskoleutbildade. Detta kan jämföras med vad som presenterades i en artikel i Dagens Nyheter som, baserat på kritik från
Skolinspektionen, diskuterar bristen på högskoleutbildade pedagoger inom förskolan. Enligt artikeln har Stockholms kommunala förskolor ett snitt på fyrtiotvå procent högskoleutbildade pedagoger, jämfört med rikssnittets femtiosju procent (Tottmar, 2011). Det är med andra ord en bit kvar till de, för en yrkesspråksutveckling nödvändiga, sjuttio procent Kroksmark (2005) talar om.
Hos de intervjuade grundskollärarna är samtliga kollegor högskoleutbildade. De högskoleutbildade har dock inte per automatik samma kunskapsbas eller samma språk. Som Mollberger Hedqvist (2006) poängterar, har lärarutbildningarna ändrats mycket under åren som gått. Även flera av respondenterna beskriver skillnader på utbildningen då och nu. Tidigare har det till exempel handlat mer om
pedagogiska verktyg än vad det verkar göra idag. Vidare har även språket förändrats; nyutbildade pedagoger kommer med en terminologi som skiljer sig från tidigare utbildade pedagogers. Kanske kommer styrdokumentens uppmaning till aktiva diskussioner i arbetslagen att på sikt leda till ett gemensamt yrkesspråk.
Förändrat fokus kan sätta ord på begrepp (Assarson, 2009). En av de intervjuade pedagogerna nämner hur man kommit att tala om värdegrunder i förskolan. Värdegrunder har man, förklarar hon,
förmodligen även haft tidigare men nu talar man även om dem. Ett annat ord som fått stor genomslagskraft är genus. Genus har, både som begrepp och uttryck, kommit att stå i fokus i förskolans värld; idag vet alla föräldrar vad det handlar om, redan innan barnet börjar på förskolan. Detta visar på den genomslagskraft begrepp och uttryck kan ha. Att komma ifrån stereotypa
könsroller, som också nämns av en respondent, är sannolikt lättare när man diskuterar dessa och sätter
ord på tankar och åsikter. Att nya begrepp och uttryck etableras kan förhoppningsvis leda till en tydligare verksamhetsbeskrivning. Samtliga respondenter betonar vikten av tydlighet.
Flera av de intervjuade pedagogerna signalerar något som kan uppfattas som obehag, eller oro, inför att själva inte vara kapabla att förstå nya termer. I de intervjuade pedagogernas reflektioner kring det pedagogiska språket dyker ordet förmer upp vid flera tillfällen, vilket är intressant. En pedagog lägger in en positiv aspekt i ordet. Det handlar om att höja yrkets status, höja ribban, beskriver hon och säger vidare:
Att använda nya ord som grundverksamhet är alla på vår förskola bekväma med. Det känns bra att använda för då känns det lite, ja, lite förmer.
Två andra pedagoger närapå ursäktar sig för användandet av yrkesspecifika termer i arbetet: Man vänjer sig vid nya ord (…) men jag kan känna så där, lite sting inuti, förmer, förstår du?
34
Och det är ju inte att tänka att man skulle vara förmer för att man är högskoleutbildad, barnskötare kan ju vara hur bra som helst med barnen och så men när det handlar om dokument m.m. då har man ändå en bra grund om man har utbildning.
Kan det vara så att ordet förmer dyker upp i intervjuerna som en markör för de intervjuades privata och personliga känslor inför det nya språkbruket i förskole- och skolverksamheterna? Vi kommer med olika kulturella kapital till vår arbetsplats (Assarson, 2009), möter människor med annan förförståelse (Mollberger Hedqvist, 2006) och med andra värderingar (Säljö, 2000). Samtidigt som vi har våra väsensskilda bakgrunder är det även viktigt att understryka att varje uttryck bör få förbli i sitt
sammanhang för att inte tappa innebörd (jfr Andreasson, 2007). Att vara förmer eller att verka förmer genom att använda en specifik terminologi, som ett yrkesspråk, kan vara starkt förknippat med klassförräderi.
Pedagogernas oro kring nya termer får mig att i tanken dra paralleller till Vygotskijs proximala utvecklingszon i elevers lärande och utveckling (Gindis, 1999); nog kan väl detta vara applicerbart även på högskoleutbildade pedagoger? Oron pedagogerna signalerar kan handla om en förändring som saknar förankring i yrket. Denna oro kan ha med olika dilemman att göra; olika diskurser tolkas och värderas olika högt och språket man använder säger en del om vem man är som människa. Det kan även ha att göra med sättet ny terminologi introduceras på. Det kan handla om skillnader mellan direktiv från arbetsgivaren och ny terminologi utvecklad genom pedagogiska diskussioner på arbetsplatsen.
Med dagens målstyrning handlar pedagogers bedömningsarbete i stor utsträckning om tolkningsarbete av styrdokumenten. Diskussionen om huruvida pedagoger behöver ett yrkesspråk eller ej kommer sannolikt att fortsätta. Likaså om hur man ska kategorisera yrkets status; kanske är läraryrket en semi- profession, som Riddersporre (2011) skriver.
I de nya läroplanerna för förskolan och grundskolan betonas vikten av att arbetslagen diskuterar begrepp som kunskap och lärande. Med verksamheternas skilda utveckling och innehåll, ser jag det som två olika utvecklingsbehov. I förskolan, som tidigare främst bestått av omsorg, är den didaktiska lärmiljön fortfarande ganska ny på agendan. Förskolans pedagoger har en tradition av samarbete och behöver framöver fokusera nya områden i verksamheten. Skolan som däremot alltid handlat om kunskap och lärande, får nu som fokus att utveckla kollegialt samarbete. Kortfattat kan man säga att förskolans pedagoger behöver ett fungerande språk för att utveckla nya områden i verksamheten; skolans pedagoger behöver ett fungerande språk för att utveckla samarbete.
Vad händer härnäst?
Enligt de intervjuade pedagogerna skiljer sig förskolornas dokumentutformning åt i stor utsträckning, såväl innehållsmässigt som tekniskt. Beror skillnaderna på att förskolan befinner sig i en brytningstid eller har det alltid varit stora skillnader? Av respondenterna förstår jag att
utvecklingssamtalsunderlagen formar det egna språket i stor utsträckning. Med stor variation på samtalsunderlag väcks frågan om huruvida det egentligen är möjligt för förskolans pedagoger att skapa ett gemensamt språk. Förskolans nyligen reviderade läroplan manar till aktiva diskussioner i arbetslaget; kanske kan pedagogerna därigenom skapa gemensamma formuleringar.
Respondenterna som arbetar i grundskolan beskriver att de webbaserade underlagens
färdigformulerade innehåll fått stor genomslagskraft och att detta kommit att i någon mån likställa skolorna i landet och på så sätt gjort skolsystemet mer rättvist. Även grundskolans läroplan manar till aktiva diskussioner i arbetslagen; man kan dock fråga sig om färdiga formuleringar på skolwebben kommer att utveckla det pedagogiska språket i reflektionsarbetet.
35
På frågan om visioner för framtiden, får jag av de intervjuade pedagogerna ett närapå unisont svar som till stor del handlar om oro. Beträffande språkets utveckling bekräftar pedagogerna att mycket händer just nu, bland annat intygar de nyutexaminerade kollegornas språk det. Nyutbildade kollegor kommer med andra kunskaper och med annat språk, beskriver de intervjuade pedagogerna.
Tankarna om framtiden kom inte att handla om språk i så stor utsträckning som jag hade hoppats, fokus kom till stor del snarare att ligga på arbetsuppgifter, nya direktiv, ändringar i lagar och läroplaner med mera. Pedagogerna förmedlar stresskänslor i nuläget och oro inför framtiden, oro för att det ska komma att bli etter värre. Av farhågorna som beskrivs märks en oro kring vart skolan är på väg samt den växande arbetsbördan för pedagogerna. Två röster ur intervjumaterialet beskriver:
Jag hoppas kanske att det blir regeringsskifte så att det inte fortsätter, för fortsätter det så kommer vi att vara tillbaka till katederundervisning och gamla skolan.
Just nu så tänker jag att det kommer att gå i en lavinartad fart framåt och att det ska in mer och mer och att det inte finns nå´t stopp, så tänker jag ibland. På gott och ont!
Jag tolkar pedagogernas oro som att den handlar om många olika beståndsdelar vilket i sig inte är förvånande med tanke på pedagogers komplexa arbetsuppgifter. Med nya styrdokument att analysera, såväl för egen del som gemensamt med kollegorna, med nya arbetsuppgifter som en konsekvens av politikers förändrade ställningstaganden och fokus samt därtill ett nytt språkbruk som kan sägas introduceras bland annat av nyutbildade kollegor på arbetsplatsen. Det handlar om en arbetsuppgift fylld av olika moment och ställningstaganden att ta hänsyn till.
Läroplanerna manar till samarbete och forskare betonar vikten av att tid ges för gemensamma diskussioner (Ainscow, 2000). Hur samarbetsaspekten kommer att utvecklas beror på hur pedagoger, verksamhetsledare och politiker lägger vikt och engagemang i frågan framöver. Det behöver inte handla om att hitta ny tid, vilket i förskolan och skolan är sånär som omöjligt, det kanske snarare handlar om att förändra innehåll och arbetssätt på de möten som redan finns.
Det tål att diskuteras vad ett yrkesspråk skulle betyda. Ett dilemma skulle kunna vara att pedagoger tappar möjligheten att använda sig av individuellt kunnande och personlig prägel och att uppdraget istället blir mer byråkratiskt. Ser man till färdigformulerade kommentarer i IUP-material, är frågan kanske om det blir en tillgång eller inte. Men ett utvecklat yrkesspråk behöver kanske inte begränsa eller styra pedagoger i arbetet, tvärtom kan det vara ett verktyg att ta användning av när behov uppstår. Jag tänker på Assarsons (2009) ord om att den inkluderande skolan även i motiga stunder, fulla av uppförsbackar, ändå bör kunna vara ett strävansmål. Tänk om vi pedagoger kunde enas om att se ett fungerande professionellt pedagogiskt språk som ett strävansmål, att ett yrkesspråk skulle vara bra att ha i ryggsäcken.
Metoddiskussion
Mitt mål var att samla in pedagogers åsikter och reflektioner kring språkbruket i yrket. Jag har vänt mig till både förskollärare och grundskollärare. Jag har inte givit pedagogerna fingerade namn och mitt val motiverar jag med att jag ser dem alla sex som pedagoger och vill i detta sammanhang fokusera på det pedagogiska språket och i möjligaste mån undvika jämförelser mellan förskollärare och
grundskollärare.
Urvalet respondenter är baserat på mitt kontaktnät och detta kan ha påverkat de medverkandes bidrag i intervjuerna och därmed även resultatet. Trots att de sex respondenterna inte tillhör min närmaste krets
36
kan det faktum att vi är bekanta med varandra ha lett till att samtalsnivå och engagemang påverkats av detta.
Metoddiskussionen inleds med en presentation av forskningstemat och därefter beskrivs arbetet med