9. Avslutande sammanfattning och reflektion
Denna studie har varit intressant att genomföra då vårt slutgiltiga resultat visar på ungefär samma utgång som vår tidigare forskning trots att det skiljer 13 år mellan dem. Då vår tidigare forskning trots allt är från början av 2000-talet så granskade vi även artiklar från 2018 för att kunna jämföra hur den aktuella situationen ser ut. I undersökningen från Skolvärlden (2018) tog de upp förändringen som gjordes 2014 av Skollagen (2010:800) vilket skulle innebära en förbättring av skolgången för elever med NPF samt deras lärare.
Detta gjorde oss ännu mer bestämda på att genomföra studien och undersöka skolsituationen för barn med ADHD/ADD. Trots förbättringar av Skollagen (2010:800) och utvecklingen av skolmiljön så visar vår studie att skolsituationen för barn med ADHD/ADD är relativt oförändrad. Resultat visar att det till viss del finns hjälp och stöd, men inte i den utsträckning som behövs för att barn med ADHD/ADD ska få en likvärdig utbildning. För att få den hjälp och stöd som behövs så krävs det mycket personligt engagemang från barnet och barnets föräldrar då skolan i de flesta fall inte erbjuder de resurser som skollagen (2010:800)
egentligen förutsätter att de ska. Då kunskapen om ADHD/ADD ofta är otillräcklig hos lärare och andra auktoritära personer inom skolan så reflekteras det även i bemötandet. Våra
informanter berättar hur det främst i grundskolan varit problematiskt då de till största del bemöts av nonchalans och okunskap kring deras förutsättningar. Denna okunskap äventyrar barn med ADHD/ADDs förutsättningar i skolan då lärarna inte ges rätt verktyg för att kunna bedriva en skola för alla. Men även i de mest problematiska berättelserna så finns det
periodvis undantag av lärare som engagerat sig och gjort sitt yttersta för att anpassa skolgången.
I efterhand så har vi reflekterat över åldersaspekter i relation till intervjuguiden då vissa frågor var svåra att förmedla till personer i unga åldrar. Detta visade sig tydligt när vi intervjuade vår sista informant som var 9 år då hen inte förstod innebörden av frågorna och inte heller kunde bibehålla fokus. Men vi som intervjuare var den största orsaken till att intervjun inte blev användbar då vi inte kunde anpassa frågorna till hens nivå. Något vi kunde förberett oss bättre på var den psykiska påfrestning som vi skulle möta genom att intervjua unga personer. Då området ADHD/ADD var relativt outforskat för oss båda så blev vi både upprörda och förvånade då informanterna var mer utsatta än vi kunnat ana. Det har varit svårt att behålla sin professionella roll i stunder där vi blivit väldigt berörda av informanternas svar. Balansgången mellan att bekräfta deras känslor och upplevelser samtidigt som vi skulle upprätthålla en professionell roll som intervjuare var stundtals svårt, men vi prioriterade att skapa en trygg miljö där alla känslor och åsikter var välkomna. Det vi har lärt oss är att inte slås ner av sådana känslor utan att det istället låta det genererar ett driv att belysa ämnet ytterligare för att på lång sikt kunna skapa en förändring. Genom att prioritera metoden skapade vi stabila förutsättningar för att kunna genomföra studien på lämpligast sätt. Vi gav oss själva tydliga direktiv för vad vi ville uppnå med studien och med hjälp av metoden så blev detta möjligt. I tidigare forskning så fann vi inspiration och relevant empiri till vårt syfte och frågeställningar. Den tidigare forskningen belyste en problematik som vi båda tidigare mött i skolmiljö men inte haft någon personlig kunskap eller interaktion med. Studien har i sin helhet genomförts på det sätt som vi önskat och det material som insamlats har varit både innehållsrikt och resultatgivande. Studien har genomförts utan några större motgångar vilket vi författare anser grundar sig i bra kommunikation, ett tydligt arbetssätt och gruppregler samt att vi båda känt ett starkt engagemang för det ämne vi valt.
För en framtida forskning/studie så ser vi behovet av att undersöka situationen från
lärarperspektivet då skollagen (2010:800) ändras inte bara för att gynna eleven utan även för att avlasta läraren i den administrativa processen. Intressanta områden att studera hade enligt oss varit lärarens upplevelser av sin arbetsmiljö, vilka resurser det finns för att anpassa skolgången samt om de erbjuds utbildning kring NPF-diagnoser m.fl. Ytterligare ett område som hade varit intressant att studera är att flytta fokus från individperspektiv till
samhällsperspektiv i form av skolpolitiker och andra beslutsfattare. Hur ser de på
skolsituationen samt vad de besitter för kunskap kring NPF-diagnoser och dess inverkan på skolgången.
En tanke som uppstått under studiens gång är huruvida barnen känner ett ansvar att korrigera den avvikande som stör den sociala ordningen i klassen/skolan när de upplever att lärare och andra auktoritära personer inte upprätthåller den. Vi anser att lärare till stor del är ansvariga för de normativa ramar som sätts för hur bemötandet mot avvikande personer ska se ut. Det resulterar i att elever tar efter lärarens handlingsmönster och beroende på hur lärarens
agerande ser ut så påverkar det elevernas korrigering/bemötande av den avvikande. Vi tror att mycket av den problematik våra informanter upplevt grundar sig i den okunskap och
resursbrist som finns inom skolan.
Sammanfattningsvis så ser vi det stora behovet av att belysa detta ämne då vi tidigt i studien mötts av positiv respons från individer runt omkring oss. Både personer i vår närhet och okända har visat ett stort intresse och engagemang för studien då flertalet erbjudit sin hjälp och kunskap kring ADHD/ADD. Önskvärt hade varit att ta tillvara på all den kunskap och erfarenheter som funnits men i relation till studiens storlek och vårt urval av informanter så var inte detta möjligt. Trots att vi inte kunde använda oss av allas berättelser så har många en önskan om att få ta del av den slutgiltiga studien, då de uttrycker att det finns ett stort behov av att öka kunskapen och uppmärksamma problematiken kring ADHD/ADD. Denna otroliga respons har verkligen motiverat oss under studiens gång och belyst hur viktig vår studie faktiskt är, inte bara för oss utan även för det offentliga rummet.