Mycket har hänt sedan möjligheten till skuldsanering infördes i Sverige 1994. Lagen har varit föremål för flera utvärderingar och revideringar dessa har dock framförallt fokuserat på att förenkla och effektivisera själva ansökningsförfarandet. I syfte att åstadkomma konkreta förändringar så att fler av de i störst behov av skuldsanering också kan få det har dessvärre inte mycket skett från lagstiftarens sida. Villkoren för att uppfylla rekvisitet kvalificerad insolvens är fortfarande strikta och det kan ifrågasättas om dylika krav är förenliga med lagens huvudsakliga rehabiliterande syftet. Den ängslighet som lagstiftaren fortfarande uppvisar när det kommer till att mjuka upp villkoren för skuldsaneringsinstitutet är
överdriven. Dubierna bottnar sig framförallt i två orsaker: dels en rädsla för att den allmänna betalningsmoralen i samhället ska sjunka och dels en rädsla att förtroendet för
skuldsaneringsinstitutet kan urholkas om det uppfattas som en lätt väg ut ur skuldsättning. Den oro som lagstiftaren hyser är enligt mig till stor del överdriven då det inte finns några bärkraftiga bevis som pekar i den riktningen. Att betala sina skulder och att betala dem i tid är något som är djupt cementerat i det svenska samhället. Betalningsmoralen är hög i Sverige och har varit det sedan tillkomsten av skuldsaneringslagen och det vore orimligt om den skulle sjunka drastiskt enkom av den anledningen att fler överskuldsatta får möjlighet till skuldsanering. Inte heller är det rimligt att förtroendet för skuldsaneringsinstitutet skulle sjunka om fler kunde sanera sina skuldbördor. Högsta domstolens avgörande i NJA 2014 s. 621 tyder snarare på ett delvist nytt betraktelsesätt då rätten i tydliga ordalag konstaterar att farhågorna för att ”det nya systemet”413 skulle medföra stötande resultat från allmän synpunkt
bör ”inte längre vara aktuella”.414 Avgörandet signalerar att skuldsaneringsinstitutet inte
längre ska betraktas som ett onaturligt inslag i den svenska rättsordningen. I den mån ett mindre strikt skuldsaneringsinstitut eventuellt skulle medföra dyrare kreditgivning i vissa fall bör det dock inte endast bedömas som en negativ konsekvens. Dyrare krediter föranleder förhoppnings såväl en noggrannare kreditprövning från kreditgivarens sida och en längre betänketid hos kredittagaren.
Problematiken med överskuldsättning och dess konsekvenser har den senaste tiden blivit mer uppmärksammat vilket jag är väldigt glad för. Överskuldsättning börjar betraktas som ett folkhälsoproblem vilket är positivt, särskilt med tanke på de svenska hushållens höga
skuldsättningsnivåer. Ett antal utredningar har under den senaste tiden bl.a. presenterat olika förslag på hur gäldenärens position kan stärkas vid kreditgivning och andra åtgärder för att dämpa de svenska hushållens skuldsättning.415 Att även barnperspektivet har börjat beaktas i
en större utsträckning än tidigare är väldigt glädjande, förhoppningsvis börjar lagstiftaren beakta barnens bästa i än högre grad när ytterligare åtgärder mot överskuldsättning föreslås. Det är på tiden att vi överger den förlegade synen på överskuldsatta individer som den omoraliske slarvern vilken har sig själv att beskylla och inser att överskuldsättning är
413 NJA 2014 s. 621, punkt 11. 414 ibid.
415 Se t.ex. SOU 2016:68; SOU 2015:40. Se även Finansinspektionens föreskrifter om amortering av krediter
komplext med flera växelverkande faktorer. Samhällets mentala modell416 på
överskuldsättning har i slutändan en avgörande roll i lagstiftarens val av åtgärder. Jag är övertygad om att en lagstiftare som finner en hög acceptans och förståelse för
överskuldsättningen och dess konsekvenser i det allmänna rättsmedvetandet även är villigt att ta till kraftfullare åtgärder för att stävja situationen.
De generellt höga bostadspriserna i Sverige, konsumtionsbelönande samhällsnormer och lättillgängliga krediter är faktorer som direkt eller indirekt drabbar oss alla. Det finns gäldenärer som än idag har stora skulder emanerande från den svenska fastighetskrisen i början på 1990-talet. Det faktum att det finns individer som inte blivit ekonomiskt
rehabiliterade mer än 30 år efter den senaste svenska fastighetskrisen visar på en del av de riskerna samhället står inför i och med den generellt höga skuldsättningsnivån hos de svenska hushållen. Därför är det viktigt att insikten om att överskuldsättning kan drabba i princip vem som helst får fäste i samhället. För hur mycket man än är av uppfattningen att den enskilde har sig själv att skylla får överskuldsättningen konsekvenser för oss alla. Det allmännas överskuldsättningsrelaterade utgifter för bl.a. sjukvård, försörjningsstöd m.m. är välbehövliga på andra utgiftsområden för att vi ska kunna bibehålla den goda välfärd vi är kända för i Sverige. Den senaste tidens samhälleliga debatt om bl.a. kostnaderna för flyktingmottagandet samt bristerna i sjukvården visar tydligt att statsfinanserna inte är oändliga och att
prioriteringar är nödvändiga i framtiden.
7.1 Övrigt/Framtida forskningsområden
Jag har uppmärksammat en del problemområden under den tid jag arbetat med denna uppsats som av tid- och utrymmesskäl inte studerats så utförligt som önskat men som jag ändock anser vara värda ett omnämnande. Om det skulle framkomma att KFM tillämpat det
kvalificerade insolvensrekvisitet felaktigt från tiden efter NJA 2010 s. 496, bör det föranleda några konsekvenser? Skulle de gäldenärer som ansökte om skuldsanering under nämnda tidsperiod och fick avslag enkom p.g.a. en strikt matematisk tillämpning av den 15-åriga prognosen kunna kräva skadestånd från det allmänna i enlighet med Skadeståndslagen (1972:207) 3 kap. 2 §? Paragrafen stipulerar att staten eller kommunen ska ersätta,
personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som orsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning samt ersätta kränkning som orsakat på samma vis. Jag är medveten om att det är väldigt svårt att påvisa det allmännas fel eller försummelse men jag anser ändå att frågan är väl värd en noggrannare analys.
Ett annat område som jag anser behöver undersökas utförligare är varför allmänheten endast har en begränsad tillgång till inkassobolagens skuldregister i Sverige. Sverige har godkänt regleringen av s.k. positiva skuldregister som utöver uppgifter om obetalade skulder innehåller uppgifter om individens samtliga kreditåtaganden. I nuläget är det endast ett fåtal aktörer som har tillgång till den informationen vilket visat sig vara problematiskt i olika sammanhang. Sannolikheten att det finns ännu fler överskuldsatta gäldenärer än de 400-600
416 Mentala modeller är våra bilder, föreställningar, antaganden och berättelser som vi alla bär på. Differensen i
olika individers mentala modeller förklarar varför två individer som betraktas samma händelse ändå återberättar den på olika sätt.
000 som KFM uppskattat bedömer jag som hög då det sannolikt finns ett stort antal
överskuldsatta gäldenärer i inkassobolagens register som av olika anledningar inte hamnar i KFM register. I Norge kan gäldenärer få en sammanställning över de skulder som finns registrerade hos olika inkassobolag. I nuläget är det inkassobolagens intresseorganisation (Norske Inkassobyråers Forening) som erbjuder tjänsten avgiftsfritt, men den norska regeringen överväger att införa ett statligt register över gäldenärernas skulder som kreditgivare kan använda i sin utlåningsverksamhet.
Enligt skuldsaneringslagen är den enbart gäldenären själv som kan initiera ett skuldsaneringsärende. Det står klart att en betydande andel av de presumtiva
skuldsaneringsgäldenärerna av olika anledningar inte ansöker om skuldsanering trots att de sannolikt har rätt till det. En potentiell lösning på problemet med gäldenärer som inte ansöker om skuldsanering fast de har rätt till det skulle kunna vara att modifiera gäldenärens
initiativrätt så att tvingande skuldsaneringar kan bli aktualiseras. I KFM:s uppsökande verksamhet kommer de kontakt med gäldenärer som enligt myndighetens registeruppgifter sannolikt uppfyller villkoren för skuldsanering. I de fall de inte finns synnerliga skäl som talar mot en skuldsanering bör därför en form av tvingande skuldsanering övervägas. De
integritetskränkande inslagen i ett dylikt förslag är givetvis påtagliga men frågan är ändock av sådan vikt att den bör utredas utförligt.
Avslutningsvis anser jag att det behövs en, övergripande, sammanhållande och kontinuerlig forskning kring överskuldsättningen i Sverige och dess orsaker. SIFO ( Statens institutt for forbrukningsforskning) bedriver sådan verksamhet i Norge och jag anser att en liknande verksamhet inte bör vara alltför bekymmersam för att påbörjas även i Sverige. I nuläget bedrivs visserligen forskning kring ämnet i Sverige men den utövas på en mängd olika myndigheter med annorlunda infallsvinklar vilket försvårar möjligheterna till en helhetsbild som är nödvändig för överskuldsättningen och dess effekter.