Avslutning

Frågeställningen ”Vilka tekniker och metoder bör användas när barn förhörs för att få tillförlitliga och fullständiga utsagor?” (se sid. 26) är inte lätt eller enkel att besvara men vissa samband kan urskiljas. Forskning visar att barn kognitivt, emotionellt och beteendemässigt kontamineras av att bevittna våld i hemmet (Edelson, 1999; Janson & Almqvist, 2000). Barns känslighet för suggestion bygger bland annat på hur välutvecklade deras kognitiva och sociala kunskaper är som följd av och har inget med deras fysiska ålder att göra (Ceci & Bruck, 1993; Granhag, 2001; Gudjonsson, 1984). Det är även i vilken utsträckning barnets utveckling kontaminerats som avgör hur kompetent ett barn är som vittne och hur barnet senare kommer att förhöras (Ainsworth, 1998; Leander & Christianson, 2008; Argårds, 1996) i samband med rättegång. Flera forskare menar dock att barn är kompetenta nog att lämna tillförlitliga och fullständiga utsagor när de tillfrågas på ett korrekt sätt (Ainsworth, 1998; Buck et al, 2010; Ceci & Bruck, 1993; Fredin, 2011; Granhag, 2001; Leander & Christianson, 2008).

7. DISKUSSION

Nedan följer en diskussion av litteraturstudiens metod och resultat. Inledningsvis diskuteras den använda metoden och materialet för denna studie. Därefter

diskuteras resultaten och framtida forskningsämnen inom fältet.

7.1. Metoddiskussion

Inledningsvis bör det påtalas att den ämnesbakgrund som presenteras inte är representativt för dagens forskningsfält utan utvalda aspekter har presenterats som författaren upplevt vara relevant för uppsatsens syfte. Det mänskliga minnet studeras ofta inom psykologi och är allt för extensivt för att på ett kvalitetsmässigt bra sätt presenteras grundligt i denna uppsats. De aspekter som valts ut att

presenteras för denna uppsats är de aspekter som kan kopplas till suggestion och de minnesaspekter som är involverade i verkliga förhörssituationer. Vidare är det svårt att skapa en rättvis bild över forskning krig ämnet suggestion, ett problem som även Granhag (2001) uppmärksammar. I ett försök att skapa en någorlunda övergripande och representativ översikt av detta forskningsämne har främst översiktsartiklar och läroböcker (Ceci & Bruck, 1993; Granhag, 2001) används som källor.

I samband med databassökningar till denna studie har det förekommit problem som kan ha påverkat de presenterade resultaten; flera lämpliga artiklar har fallit bort då dessa inte varit tillgängliga i de databaser som använts. Detta problem har främst uppstått i samband med litteratursökningar i ”PsycInfo” och det kan ha påverkat resultaten i denna litteraturstudie då flera av dessa artiklar hade potential att bidra med relevant information till den aktuella frågeställningen. En annan faktor som kan ha påverkat resultaten var även att originalkällan till Atkinson – Shiffrin Memory Model har varit otillgänglig. Författaren till denna studie har diskuterat detta problem med bibliotekarier, handledare och andra lärare på institutionen men kommit fram till slutsatsen att sekundärkällor fick användas i detta fall. I litteratursökningar har flera olika databaser använts för att få en större spridning av resultat och undvika att samma artiklar återkommer i flera sökningar i olika databaser och det var en lyckad teknik. Vissa artiklar återkom i flera olika databaser men dessa artiklar levde inte upp till inkluderingskriterierna.

Det finns dock vissa begränsningar med denna litteraturstudie. Det råder relativt stor brist på svenskt material gällande detta ämne och det svenska material som hittats och uppfyller inkluderingskriterierna har använts för att få en svensk kontext på materialet. Det har funnits en del internationellt material, främst från USA men dessa har inte kunnat användas då det är starkt specificerat på det amerikanska rättssystemet och har då varit svår att generalisera dessa resultat till en svensk kontext. Det ”bästa” sättet att förhöra barn bör vara universellt men då olika länder har olika lagstiftning på hur barn ska vittna, hur gamla de ska vara för att få vittna och under vilka förhållanden detta bör ske kan det finnas stora

skillnader mellan länder i hur barn förhörs (Bala et al, 2010). Detta kan leda till att viss litteratur kan vara svår att använda i en svensk kontext. Överlag upplever författaren till denna uppsats att det råder en viss brist på material kring hur barn som enbart bevittnat våld och själva inte upplevt våld. I flertalet studier klumpas barn som bevittnat våld samman med barn som både bevittnat våld och utsatts för övergrepp och skillnader mellan dessa två grupper blir då svåra att skärskilja.

7.2. Resultatdiskussion

Syftet med denna uppsats är att ur ett praktiskt applicerbart perspektiv förklara hur lagring av ett minne sker och hur detta kan användas som grund för att förstå hur barn bör behandlas som vittnen i förhör för att få pålitliga utsagor. Det första huvudresultatet av denna litteraturstudie är att barn kan vara kompetenta vittnen som på ett korrekt sätt kan återberätta en händelse om de förhörs på ett icke- suggestivt sätt där förhöret är anpassat till barnens utvecklingsnivå. Detta resultat stöttas av tillgänglig litteratur (Ainsworth, 1998; Buck et al, 2010; Ceci & Bruck, 1993; Fredin, 2011; Granhag, 2001; Leander & Christianson, 2008). Det andra huvudresultatet är att bakgrundsfaktorerna till hur ett barn bör förhöras inte tydligt kan skiljas från varandra; förhör med barn bör anpassas efter deras

utvecklingsnivå som i sin tur är starkt sammankopplat med hur känsliga för

suggestion barnet i fråga är. Barnets utveckling kan hämmas eller kontamineras av att bevittna våld mellan föräldrar som då påverkar hur barnet kommer att

behandlas inom rättssystemet. Att barn bevittnar våld startar då en dominoeffekt gällande barnets hela kontakt med rättssystemet. När förhör med dessa barn sker är det viktigt att man försöker kontrollera för dessa bakgrundsfaktorer och minimera dess inverkan på utsagan och barnet under förhöret. Det är viktigt av många anledningar; delvis för att säkerställa kvalitén på utsagan från barnet men även för att minimera hur barnet påverkas av förhörssituationen.

När man studerar ett så omfattande forskningsämne som det mänskliga minnet är det en omöjlig uppgift att diskutera och klargöra alla påverkansfaktorer som idag är studerade men denna studie har försökt diskutera de påverkansfaktorer som är aktuella för barn som bevittnat våld inom en förhörskontext, sett ur ett praktiskt

perspektiv. Denna avgränsning gjordes för att göra innehållet hanterbart samt för

det ska vara möjligt för läsaren att få en överblick över ämnet i fråga. Det är viktigt att ha kunskap om hur minnet fungerar när man diskuterar metodik för ett förhör då detta ökar förståelsen för hur ett minne kan ha påverkats och vilka svårigheter kring minnet av händelsen som vittnet i fråga kan påvisa. Kunskap om det mänskliga minnet kan även skapa en förståelse för varför ett förhör bör följa en förutbestämd rutin och hur originalminnet kan ha ”skadats” om förhören inte sker på ett korrekt sätt.

Såsom tidigare nämnt har studien inte funnit speciellt utvecklade förhörsmetoder för barn som enbart bevittnat våld, utan det förfarande som beskrivs i resultaten gäller förhör med barn som blivit utsatta för olika typer av övergrepp, vanligtvis sexuella. Detta kan göra att användbarheten gällande det tillvägagångssätt som beskrivits i denna uppsats kan ifrågasättas. Att den beskrivna förhörsmetoden är utvecklad för barn som själva utsatts för övergrepp kan vara en begränsning men det finns även en lösning på detta problem. Enligt svensk lagstiftning är barn som bevittnar våld mellan föräldrar delvis ett vittne men även ett brottsoffer

(Proposition 2005/06:166 Barn som bevittnat brott) och är då, likt barn som utsatts för övergrepp, offer för brott och denna metod bör då kunna användas. Utöver att barn som bevittnar våld mellan föräldrar kategoriseras som brottsoffer talar även vissa författare om trauman och användningen av den beskriva

förhörsmetoden som gällande när ett barn upplevt trauman (Leander &

Christianson, 2008). Definitionen av ett trauma kan dock vara problematisk men viss litteratur (Leander & Christianson, a a; Knapp 1998) menar på att

bevittnandet av en händelse kan ses som ett trauma. Det kan variera med barnets ålder, om våldet är sporadiskt eller upprepade händelser, huruvida barnet är ett vittne eller deltagare i händelsen samt barnets association till den bevittnade händelsen och vårdnadshavarens roll i det inträffade (Leander & Christianson, 2008).

Fredin (2011) och Granhag (2001) menar på att olika typer av frågor är bäst lämpade för förhör med barn, Granhag (2001) menar att frågor med igenkänning är mest lämpade då detta erbjuder ”ledtrådar” till minnet. Fredin (2011) menar att fri återgivning är bäst då korrektheten i svar var störst vid denna typ av frågor samt att de tillfrågade var mest säkra på sina svar inom denna typ av

frågekategori. Vilken av dessa frågekategorier som bör användas här kan inte författaren till denna studie avgöra men överväger att större tyngd bör läggas vid Fredins (2011) forskning, detta då den är mer aktuell samt att den kan visa på tydligare resultat än Granhag (2001). Vidare misstänker författaren till denna studie att mer fokuserade frågor, exempelvis frågor med igenkänning, i större utsträckning kan leda till suggestion än fri återgivning då dessa kan indikera på detaljer kring en händelse eller ett objekt gällande händelsen i fråga som vittnet egentligen inte minns. Ytterligare ett argument mot användandet av fri återgivning är att både Leander & Christianson (2008) samt Argårds (1996) främst menar på att fri återgivning och öppna frågor bör användas.

Det kan vara en god idé att noga dokumentera alla intervjuer och förhör som sker med barn av många skäl. Dels för bevisbörda men även för att vid en senare rättegångsförhandling kunna visa på att förhören genomförts på ett anpassat och icke-suggestivt sätt, detta för att kunna visa att barnets utsaga är trovärdig och på så vis validera förhören och det åtal som barnets utsaga är tänkt att redogöra för. En slutsats gällande vidare forskning kring denna grupp barn är att det behövs mer forskning kring barn som enbart bevittnat våld. Frågor som det bör forskas mer om är; skiljer sig barn som både bevittnat våld och själva utsatts för brott från barn som enbart bevittnat våld? Om det finns en skillnad, hur ser den och vad kan det bero på? Är förhörsmetoder för barn som utnyttjats sexuellt applicerbara på barn som enbart bevittnat våld? Glömska är inget som diskuterats djupt i denna uppsats då stressladdade och traumatiska minnen är motståndskraftiga än neutrala händelser och då mer varaktiga över tid (Leander & Christianson) samt framstår som bisarra och ovanliga (Ceci & Bruck, 1993). Förhör kring händelser som att bevittna våld dröjer förhoppningsvis inte så länge att kraftig glömska blir en avgörande faktor i förhöret. Dock hade det onekligen varit mycket intressant och säkerligen mycket fruktsamt att undersöka hur barns kompetens som vittnen och hur de bakgrundsförhållanden som diskuterats i denna studie ”håller i sig”. Att studera huruvida barns kompetens som vittnen förändras under den period som kan förflyta från det att barnet förhörs kring den upplevda händelsen till det att domstolsförhandlingar inleds. Detta är speciellt intressant när en individ minns ca 30 % korrekt information efter ca 30 dagar (Leander & Christianson, 2008). Är de fortfarande lika kompetenta vittnen? Hur mycket har glömts bort? Vad har glömts bort? Hur väl förstår barnen deras roll i rättsprocessen?

Edelsons (1999) metastudie fann att flertalet studier studerade konsekvenserna av att bevittna våld hos barn under en period då barnen och mamman tillfälligt bodde på kvinnojourer och liknande boenden för kvinnor som flytt från våld i nära relationer. En begränsning Edelson (a a) nämner som även här är värd att beakta är huruvida boendet på kvinnojourer kan förvärra den redan hämmade

utvecklingen hos barn som bevittnat våld och traumat det innebär. Vidare forskningsområden som då kan bli intressanta är om deras välmående under boendeperioder på kvinnojourer är representativa för de konsekvenser som att bevittna våld orsakar samt om barns behov av att bearbeta sina erfarenheter möts. Avslutningsvis skulle det vara intressant se hur ett barns sinnesstämning vid videoinspelade förhör, förhör över videolänk alternativt närvaro i rättssalen kan påverka domare och nämndemän i deras bedömande av barnens vittnesmål. Ainsworth (1998) menar att han funnit resultat som indikerar på att mycket

stressade barn gör ett ”bättre” intryck i rättegångssalen och förmedlar bilden av ett ”offer” bättre än ett barn som lugnt och samlat kan redogöra för sin historia i ett korrekt genomfört förhör. Det vore onekligen tragiskt om ett barn som påvisar kraftigt obehag och har svårigheter att kommunicera i en rättsprocess leder till fler fällande domar än barn som på ett bra sätt kan redogöra för sina erfarenheter och upplevelser. Det är dock viktigt att tänka på att det scenario som Ainsworth (1998) beskriver och diskuterar kring gäller det amerikanska rättssystemet och inte det system som finns i Sverige i dag. Såsom nämns ovan saknas forskning om hur förhörsledarens sinnesstämning påverkar barnet under förhör. Detta är något som kan vara intressant att vidare undersöka.

7. KONKLUSIONER

• Barn kan vara kompetenta vittnen som på ett korrekt sätt kan återberätta en händelse om de förhörs på ett icke-suggestivt sätt där förhöret är anpassat till barnens utvecklingsnivå. Detta är en slutsats som stöttas av för studien tillgänglig litteratur.

• Barn kan vittna och ge tillförlitliga utsagor om de behandlas och förhörs på ett korrekt sätt genom rättsprocessen med förhör och möten mellan barnet, polisen och andra individer de kan komma i kontakt med.

• Barns grad av motstånd mot suggestion är starkt sammankopplat med deras utvecklingsnivå och hur denna kontaminerats av att bevittna våld mellan föräldrarna.

• Hur lämpligt ett barn är som vittne har därmed inget med barnets fysiska ålder att göra utan är en ”produkt” av en lång kedja av händelser som alla hänger samman med och är beroende av varandra. Ansvaret för barnets vittnesmål ligger inte hos barnen, utan hos förövare, närstående, poliser, förhörsledare samt kringliggande fysiska och psykiska förhållanden.

• Barn som vittnen måste ses ur ett större helhetsperspektiv en rad faktorer påverkar barnet, dessa faktorer kan inte separeras från varandra utan samspelar och gemensamt påverkar hur kompetent ett barn är som vittne.

• Ett barn som bevittnat våld har upplevt ett trauma och rättssystemets kontakt med detta barn är mycket viktig och mycket prövande. Kontakten mellan barn och rättssystem bör därmed vara kontrollerad och transparent, delvis för att minska barnets stress i samband med förhöret men även för att ”kvalitetssäkra” utsagan barnet ger.

• Ett förhör är för barn en stressfull situation och det är därför mycket viktigt att ett förhör går korrekt till eftersom barnet återupplever och beskriver en stressfull och traumatiserade situation. Det bör ses som en

stark rekommendation att den beskrivna metoden ses över av barnpsykologer och andra kunniga inom ämnesfältet. Detta för att säkerställa att barnens trauma inte förvärras eller att barnen inte

ytterligare tar skada av att förhöras enligt den beskrivna metoden samt för att säkerställa metodens användbarhet inom den beskrivna kontexten.

REFERENSER

Ainsworth P B, (1998) Psychology, law and eyewitness testimony. Chichester: Wiley.

Argårds B, (1996) Polisförhör med barn. I: Christianson S Å, (red)

Rättspsykologi: den forensiska psykologin i Sverige: en kunskapsöversikt.

Stockholm: Natur och kultur, s 110- 121.

Atkinson, R.C.; Shiffrin, R.M, (1968) "Chapter: Human memory: A proposed system and its control processes". In Spence, K.W.; Spence, J.T. The psychology

of learning and motivation (Vol. 2). New York: Academic Press. pp. 89–195

Aveyard H, (2010) Doing a literature review in health and social care: a

practical guide. Maidenhead: Open University Press

Bala N, Lee K, Lindsay R C L, Talwar V, (2010) The Competency of Children to Testify: Psychological Research Informing Canadian Law Reform. International

Journal of Children´s Rights, Vol. 18, 53-77.

Brottsoffermyndigheten (2013)

Start > Ersättning > Brottsskadeersättning > Barn som bevittnat våld mot närstående

http://www.brottsoffermyndigheten.se/ersattning/brottsskadeersattning/barn-som- bevittnat-vald-mot-narstaende (2013-05-05)

Buck J A, London K, & Wright D B, (2011) "Expert Testimony Regarding Child Witnesses: Does It Sensitize Jurors to Forensic Interview Quality?", Law and

human behavior, Vol. 35(2), 152-164.

Ceci S J, Bruck M, (1993) Suggestibility of the Child Witness: A Historical Review and Synthesis. Psychological Bulletin, Vol. 113(3), 403 – 439. Christianson S Å, Montgomery H, (2008) Kognition i ett rättspsykologiskt

perspektiv. I: Granhag P A & Christianson S Å, (red) Handbok i rättspsykologi.

(1. uppl.) Stockholm: Liber, s 87 – 120.

Edelson J L, (1999) Children´s Witnessing of Adult Domestic Violence. Journals

of Interpersonal Violence, Vol. 14, 839 – 870.

Eriksson M, (2011) Contact, Shared parenting, and violence: children as witnesses of domestic violence in Sweden. International Journal of Law, Policy and the

Family, Vol. 25(2), 165-183.

Fredin, G, (2011) Children as Witnesses: Memory recall and face recognition. Lunds University, Department of Psychology. Lund: Wallin & Dahlbom. Garven, S, Wood, J M, Malpass, R S, & Shaw, J S III, (1998) More than

suggestion. The effect of interviewing techniques from the McMartin preschool case. Journal of Applied Psychology, Vol. 83(3), 347-347.

Granhag P A, (2001) Vittnespsykologi. Lund: Studentlitteratur.

Gudjonsson, G, (1984) A new scale of interrogative suggestibility. Personality

and Individual Differences, Vol. 5, (3), 303-314.

Henry L A, Gudjonsson G H, (2003) Eyewitness Memory, Suggestibility, and Repeated Recal Sessions in Children with Mild and Moderate Intellectual Disabilities. Law and Human Behavior, Vol. 27(5), 481 – 505.

Jacobsen, D I, (2007) Förståelse, beskrivning och förklaring: introduktion till

samhällsvetenskaplig metod för hälsovård och socialt arbete. Lund:

Studentlitteratur.

Janson S, Almqvist K, (2000) Barn som bevittnat våld. Läkartidningen, Vol. 97

Nr 38, 4094-4099.

Knapp, J F, (1998) The impact of children witnessing violence. Pediatric Clinics

of North America, Vol. 45(2), 355-364.

Leander L, Christianson S Å, (2008) Barns vittnesmål. I: Granhag P A &

Christianson S Å, (red) Handbok i rättspsykologi. (1. uppl.) Stockholm: Liber, s 291 – 309. Nationalencyklopedin, (2013 a) > Konfabulation http://www.ne.se.proxy.mah.se/konfabulation (2013-05-21) Nationalencyklopedin, (2013 b) > Mnemoteknik http://www.ne.se.proxy.mah.se/kort/mnemoteknik (2013-05-21) Nationalencyklopedin, (2013 c) > Utsaga http://www.ne.se.proxy.mah.se/lang/utsaga (2013-05-21) Nationalencyklopedin, (2013 d) > Vittne http://www.ne.se.proxy.mah.se/kort/vittne (2013-05-21)

Passer, M W, Smith R, Holt N, Bremner A, Sutherland E, Vliek M,

(2009) Psychology: the science of mind and behavior. New York: McGraw-Hill Higher Education.

Regeringens proposition 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m.

Regeringens proposition 2005/06:166 Barn som bevittnat brott.

Schullin, M S, Ceci, S J (2001) A suggestibility scale for children. Personality

and Individual Differences Vol. 30, 843-856.

Schullin, M S, Kanaya T, Ceci, S J (2002) Mesurement of individual diffrences in children´s suggestibility across situations. Journal of Experimental Psychology,

SR, (2012) ”Grannar sörjer mördad kvinna”.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=4972201 (2013- SVT, (2012) ”17 års fängelse för mord med bajonett”.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sydnytt/dodade-sambo-doms-i-dag (2013-05- 19)

Warren A, Hulse – Trotter K, Tubbs E C, (1991) Inducing resistance to suggestibility in children. Law and Human Behavior Vol. 15(3), 273 – 285.

Figur och tabellkälla

Alla bilder och tabeller som finns infogade i denna uppsats är skapade och ägs av författaren till denna uppsats.