Jag har i denna uppsats kommit fram till att TRIA är rimligare än "Önskan att leva". Men detta medför inte nödvändigtvis att TRIA i sig själv är rimlig. Jag tycker dock att de tre punkterna ovan talar för dess rimlighet, och då den tillsammans med "asymmetrin" kan lösa problemet som vi startade med, nämligen svara på varför döden för en 20-åring är värre för 20-åringen än döden för ett foster är för fostret så finner jag att den är rimlig, eller i alla fall rimligare deprivationsteorin för sig själv.
Jag har ju dock som jag nämnde i bakgrunden endast tacklat ett stort problem med
deprivationsteorin, och vidare arbete krävs för att nå svar gällande de andra. Jag har dock några preliminära tankar om de andra problemen. Överdeterminerade dödsfall är möjligtvis mer ett teknikalitetsproblem med deprivationsteorin, något som alltså deprivationsteorin kan lösa själv genom att lägga fokus annorlunda. Ett exempel på lösning är Ben Bradleys tanke där han utgår ifrån timingen av döden istället för orsaken till döden (Bradley 2004, s.18-20). När i livet sker berövandet? Om hen som dog genom att bli påkörd av en buss och som annars skulle ha dött av en hjärntumör en minut senare var 20 år gammal så gör timingen att döden blir dålig. Livets kvalitet ser jag vara en oerhört viktig fråga att utforska för att nå mer rättfärdigade svar gällande hur vi ska tänka om fortplantning, dödshjälp, självmord, mord och dödande i krig. Dock är den kanske inte lika viktig att utforska gällande frågan om dödandet av icke-mänskliga djur inom matindustrin i dagens samhälle, något som jag återkommer till nedan.
Jag finner alltså TRIA tillsvidare vara en rimlig teori, men att mer arbete behöver göras för att nå något sorts slutgiltigt svar om dödens betydelse för den som dör. McMahan har dock enligt empirisk forskning fel i att "de flesta djuren" är lika svagt psykologiskt kopplade som mänskliga foster eller småbarn. Hans påstående att det inte är någon större skillnad mellan att ett djur fortsätter att existera eller att ett djur börjar existera tycks därför orättfärdig. Forskningen visar helt enkelt att många djur är kopplade på det sätt som enligt McMahan är nödvändigt för att döden ska kunna vara dålig för dem.
Men även om detta är fallet så gör inte detta på egen hand djurs död dålig enligt TRIA. Detta eftersom teorin även har kravet att man ska berövas mer positivt än negativt välmående av döden.
Nu kommer jag återigen in på livets kvalitet. Det tycks rimligt att utan vidare empirisk forskning
29 konstatera att många djur, och kanske framförallt djur i matindustrin, såsom grisar, kor och
kycklingar blir berövade ett väldigt dåligt liv av döden. Djuren har alltså den mentala
förutsättningen för att döden ska kunna vara dålig, men de externa omständigheterna/miljöerna de befinner sig i gör att döden ändå i många fall inte är dålig för dem då de berövas väldigt mycket mer dåligt liv än bra liv. Utifrån enbart dödens betydelse för den som dör tycks det med andra ord vara fallet att det är värre att föda upp djur som har ett bra liv för att sedan dödas, än det är att föda upp djur som har ett dåligt liv för att sedan dödas. Ju bättre vi behandlar dem i livet, desto värre blir det sedan när vi tar detta liv från dem.
Dock viktigt att påpeka att detta påstående tar dödens betydelse i isolering, och tar inte hänsyn till det lidande som djuret upplever medan hen lever. Påståendet går ju tvärtemot en vanlig tanke att det är bättre att döda djur som har levt ett gott liv än djur som har levt ett hemskt liv. Men när man pratar om att det är bättre att döda ett djur som levt ett gott liv så tar man inte dödens betydelse i isolering såsom jag gör (eller räknar in dödens betydelse överhuvudtaget), utan i kontrast tar livets kvalitet i isolering. Vi kan återigen applicera McMahans tankar om
”asymmetrin” tillsammans med en mer generell moralisk asymmetri, som säger att det är viktigare att förhindra och lindra lidande än att orsaka njutning (McMahan 2015, s.67). Då blir det ganska tydligt att det är sämre att föda någon som kommer leva ett hemskt liv för att sedan dödas än att föda någon som kommer leva ett gott liv för att sedan dödas, med allt i åtanke, även om döden för sistnämnda är sämre.
30
Referenser
Belshaw, Christopher. 2013. Death, value and desire. I Ben Bradley, Fred Feldman och Jens Johansson (red.). The Oxford Handbook of Philosophy of Death. New York: Oxford University Press, 274-296.
Belshaw, Christopher. 2015. Death, Pain and Animal Life. I Tatjana Višak and Robert Garner (red.). The Ethics of Killing Animals. New York: Oxford University Press, 32-47.
Bower, Matt och Fisher, Bob. 2018. Categorical Desires and the Badness of Animal Death. The Journal of Value Inquiry 52 (1): 97-111.
Bradley, Ben. 2004. When is death bad for the one who dies? Noûs 38 (1): 1-28.
Broome, John. 2004. Weighing Lives. Oxford: Oxford University Press.
Feldman, Fred. 1991. Some puzzles about the evil of death. The Philosophical Review 100 (2):
205-227.
Harman, Elisabeth. 2011. The Moral Significance of Animal Pain and Animal Death. I Tom L.
Beauchamp och R. G. Frey (red.). The Oxford Handbook of Animal Ethics. New York: Oxford University Press
Johansson, Jens. 2013. The timing problem. I Ben Bradley, Fred Feldman och Jens Johansson (red.). The Oxford Handbook of Philosophy of Death. New York: Oxford University Press, 255-273.
Ney, Alyssa. 2014. Metaphysics: An Introduction. Abingdon, Oxon: Routledge
Norcross, Alastair. 2013. The significance of death for animals. I Ben Bradley, Fred Feldman och Jens Johansson (red.). The Oxford Handbook of Philosophy of Death. New York: Oxford
University Press, 465-474.
31 McMahan, Jeff. 2015. The Comparative Badness for Animals of Suffering and Death. I Tatjana Višak and Robert Garner (red.). The Ethics of Killing Animals. New York: Oxford University Press, 65-85.
McMahan, Jeff. 2002. The Ethics of Killing: Problems at the Margins of Life. New York: Oxford University Press
Mitsis. Phillip. 2013. When death is there, we are not: Epicurus on pleasure and death. I Ben Bradley, Fred Feldman och Jens Johansson (red.). The Oxford Handbook of Philosophy of Death.
New York: Oxford University Press, 200-217.
Parfit, Derek. 1984. Reasons and Persons. New York: Oxford University Press.