Dödens betydelse för den som dör: Vad är avgörande, och vad innebär detta för icke-mänskliga djur?

Handledare: Per Algander C-uppsats, 15 hp Filosofi C, 30 hp

Vt 2020

DÖDENS BETYDELSE FÖR DEN SOM DÖR

Vad är avgörande, och vad innebär detta för icke-mänskliga djur?

Simon Fridh

Abstract

The purpose of the text is to get closer to what death means to the one who dies, concerning non- human animals that we kill for food. The leading theory of the meaning of death is the so-called deprivation account, which says that an individual's death is bad (or good) for the individual insofar as it deprives him/her of the good life (or bad life) they would otherwise have had.

However, the deprivation account means that it is worse to die as a fetus than as a 20-year-old, which the author thinks is unintuitive and not in line with most people’s view. Christopher Belshaw's theory "Desire to live" and Jeff McMahan's theory "Time-relative interest account"

(TRIA) states that the death of the fetus is worse, and presentation and discussion of these theories is the main focus of the essay. "Desire to live," states that in addition to deprivation of well-being, an individual needs to have categorical desires, desires that give reasons for continuing to live, for death to be bad for the dying person. TRIA says that in addition to

deprivation of well-being, an individual needs to be psychologically connected to oneself at those times when the good he/she is deprived would have happened if he/she had not died. The author argues that both theories provide good evidence as to why the respective requirements for the badness of death are reasonable, but that TRIA is the better one since it is easier to apply to empirical research. Furthermore, TRIA is reasonable in itself, and gives the answer that the death of non-human animals can be bad in a way that matter to themselves. However, this is often not the case in practice because of their situation where they are deprived of more poor life than good life.

Sammanfattning

Syftet med texten är att komma närmare vad döden betyder för den som dör, gällande icke- mänskliga djur vi dödar för mat. Den ledande teorin för dödens betydelse är den så kallade deprivationsteorin, som säger att en individs död är dålig (eller bra) för individen i den mån som den berövar det goda liv (eller dåliga liv) hen annars skulle ha haft. Deprivationsteorin medför dock att det är sämre att dö som ett foster än som en 20-åring, vilket författaren menar är icke- intuitivt och inte i linje med de flestas uppfattning. Christopher Belshaws teori "Önskan att leva"

och Jeff McMahans teori "Time-relative interest account" (TRIA) säger att fostrets död är sämre, och presentation och diskussion av dessa teorier är uppsatsens huvudfokus. "Önskan att leva", säger att utöver berövande av välmående behöver en individ ha kategoriska önskningar,

önskningar som ger skäl att fortsätta att leva, för att döden ska vara dålig för den som dör. TRIA säger att utöver berövande av välmående så behöver en individ vara psykologiskt kopplad till sig själv vid de tider då det goda hen blir berövad skulle ha hänt om hen inte hade dött. Författaren menar att båda teorierna ger bra underlag till varför respektive krav för dödens dålighet är rimligt, men att TRIA är den bättre, då den är lättare att applicera på empirisk forskning. TRIA är vidare rimlig i sig själv, och ger svaret att icke-mänskliga djurs död kan vara dålig på ett sätt som spelar roll för dem själva. Detta är dock ofta inte fallet i praktiken p.g.a. deras situation där de blir berövade mer dåligt än bra liv.

Innehållsförteckning

1. Inledning ...

1

1.1 Varför är detta område angeläget att undersöka? ... 1

1.2 Disposition ... 2

1.3 Anmärkningar inför läsningen ... 2

2. Bakgrund ...

4

2.1 Epikurus ... 4

2.1.1 Kortfattat problem med epikuréernas synsätt ... 4

2.2 Deprivationsteorin ... 5

2.3 Problem med deprivationsteorin ... 6

3. Huvuddel ...

8

3.1 Önskan att leva – översikt ... 8

3.1.1 Önskan att leva om mänskliga foster ... 10

3.1.2 Önskan att leva om djur ... 10

3.2 Kritik mot Önskan att leva ... 12

3.2.1 Kritik mot punkt 1 ... 12

3.2.2 Kritik mot punkt 2 ... 15

3.3 Time-relative interest account – översikt ... 18

3.3.1 TRIA om mänskliga foster ... 19

3.3.2 TRIA om djur ... 20

3.4 Kritik mot TRIA ... 21

3.4.1 Kritik mot punkt 1 ... 21

3.4.2 Kritik mot punkt 2 ... 25

3.5 Önskan att leva vs TRIA ... 26

4. Avslutning – TRIAs rimlighet, och dess implikationer för djur ...

28

Referenser ...

30

1

1. Inledning

Syftet med denna uppsats är att komma närmare vad döden betyder för den som dör gällande icke-mänskliga djur av hög/medelhög intelligens, såsom de inom den västerländska

livsmedelsindustrin, t.ex. grisar och kor. Detta genom att undersöka vilken av två framstående teorier om värdet för döden för den som dör som är mest rimlig, för att sedan applicera denna teori på icke-mänskliga djurs död.

De frågeställningar som kommer att diskuteras är:

 Vilken roll spelar mentala kapaciteter för dödens betydelse för den som dör?

 Kan döden vara dålig för icke-mänskliga djur?

 Är döden dålig för icke-mänskliga djur?

Tesen som kommer att drivas är att mental framtidsvision är nödvändigt för dödens dålighet, något som "Time-relative interest account" (TRIA) ger mer tillfredställande underlag för än

"Önskan att leva". TRIA ger vidare svaret att döden kan vara, men ofta inte är, dålig för djur i livsmedelsindustrin.

1.1 Varför är detta område angeläget att undersöka?

Jag finner det viktigt att undersöka dödens betydelse för den som dör då det trots allt är ett öde som drabbar alla levande varelser. Döden kan komma på olika sätt, men gemensamt för oss alla är att den faktiskt kommer. Det tycks således finnas fog för att hitta de starkaste argumenten och den bästa teorin för vad döden innebär för den som dör, då svaret på denna fråga kan ha stora konsekvenser på hur vi rättfärdigat kan tänka och agera gällande denna oundviklighet, gällande oss själva och andra. Det är vidare intressant att fokusera på icke-mänskliga djur vars död vi har en direkt koppling till, såsom de inom livsmedelsindustrin, då vi trots allt dödar många miljarder individer varje år. Även om detta arbete enbart fokuserar på dödens betydelse för den som dör kan det lägga en grund för vidare arbete om vad detta får för konsekvenser gällande handlingar som direkt eller indirekt har med döden att göra, såsom fortplantning, dödshjälp, självmord, mord, dödande i krig och såklart dödandet av icke-mänskliga djur.

2

1.2 Disposition

Min text är upplagd på följande vis. I bakgrunden presenterar jag först en kort sammanfattning av epikuréernas uppfattning att döden inte är dålig för den som dör. Efter det följer en generell bild av deprivationsteorin, teorin som säger att döden kan vara dålig för den som dör om den berövar individen som dör ett gott liv. Bakgrunden avslutas med det problem som deprivationsteorin möter som ligger till grund för min huvuddel, problemet att den ger svaret att döden för ett foster är sämre för fostret än döden för en 20-åring är för 20-åringen. I huvuddelen presenterar och kritiserar jag först Christopher Belshaws teori "Önskan att leva", och därefter Jeff McMahans

"TRIA". Sedan ställer jag de både teorierna mer tydligt emot varandra följt av en utvärdering av den mest rimliga teorin och vad denna säger om icke-mänskliga djurs död i teorin och i praktiken.

1.3 Anmärkningar inför läsningen



I min uppsats kommer jag referera till icke-mänskliga djur som "djur". Vidare innebär

"djur” om inte annat anges sådana djur vi använder i djurindustrin, såsom grisar och kor.



När jag säger "döden är dålig" så pratar jag inte om att döden är dålig rent generellt, utan dålig för den som dör. Vi säger ofta att en händelse är dålig för en individ om händelsen inte är i individens intresse, eller att den sänker hens välmående. Det är på detta vis jag pratar om dödens dålighet för den som dör, att döden på något vis skadar sitt offer.



En stor fråga i debatten om dödens betydelse för den som dör är när döden har den betydelse som den har för den som dör. Detta är dock inget jag kommer fokusera på i denna uppsats, utan fokus kommer ligga på varför döden har den betydelsen den har.



Det finns olika teorier för välmående, alltså vad som är intrinsikalt bra och dåligt och gör livet bättre och sämre för en individ. Hedonism säger att det enda intriniskalt bra och dåliga är upplevelser av njutning och smärta. Önsknings-baserade teorier säger att det istället är uppfyllande och frustration av önskningar. "Objective list theory" säger att vissa saker är objektivt värdefulla, t.ex. erhållande av kunskap. Andra saker kan enligt dessa teorier vara instrumentellt bra eller dåligt, t.ex. kan en hedonist säga att ett slag i ansiktet är instrumentellt dåligt då det leder till smärta. Man kan även vara pluralist, där man inkluderar olika teorier om välmående. I denna uppsats är jag neutralt inställd till dessa

3 teorier om välmående. Jag kommer dock emellanåt att använda t.ex. njutning och smärta då författarna använder det i sina texter och exempel.



Jag kommer anta ”termination thesis” som säger att när vi dör så förintas vi. Denna teori innebär mer specifikt att när vi dör slutar vi existera i nuet (Johansson 2013, s.257). Detta innebär att någon som är död fortfarande kan existera i dåtiden enligt vissa ontologiska teorier om tid, såsom t.ex. "eternalism", som säger att alla tider är lika verkliga (Ney 2014, s.143).

4

2. Bakgrund 2.1 Epikurus

Epikuréerna menade att döden aldrig är dålig för den som dör. De kom till den här slutsatsen genom sin fundamentala inställning till vad som är bra och dåligt samt vad döden rent metafysiskt innebär för den som dör:

 De var hedonister.

 De höll ”termination thesis” då de var strikta materialister och menade att döden innebär en komplett skingring av den materia som vi är uppbyggda av (Mitsis 2013, s.207).

 De höll "Existence condition" eller "no subject argument" som säger att inget dåligt kan hända en person vid en tid som hen inte existerar (Feldman 1991, s.205).

Om det enda dåliga är smärta och det enda bra är njutning, och vi i döden inte existerar och därmed inte kan uppleva smärta eller njutning, så tycks det följa att döden inte kan vara dålig eller bra för den som dör. Döden är snarare ingenting. Explicit eller implicit i hela deras argumentation är att det handlar om intrinsikala smärtor, ondheter o.s.v.

2.1.1 Kortfattat problem med epikuréernas synsätt

Slutsatsen att döden inte kan vara varken bra eller dålig för en person kan anses mycket problematiskt. Detta kanske blir tydligast för en person som just nu lider extremt mycket utan hopp om mildring av detta lidande i livet. Ett upphörande av detta lidande som alltså endast kan komma genom döden tycks vara något bra för denna person, men epikuréerna kan alltså inte säga detta. Vidare tycks epikuréerna inte tycka att det är rationellt att lägga tid och resurser på att försöka undvika sin död. Vad har jag för skäl att undvika min död om den inte är dålig för mig?

De kan möjligtvis här svara att sådant som leder till min död ofta är smärtsamt, och därmed är det fortfarande i mitt intresse att i allmänhet undvika döden.

5

2.2 Deprivationsteorin

Det vanligast förekommande argumentet mot epikuréerna och deras argument för att döden inte kan vara dålig för den som dör är den så kallade "deprivation account", eller deprivationsteorin.

Kortfattat säger deprivationsteorin att döden är dålig för den som dör om den berövar ett liv som hade varit värt att leva. De som håller deprivationsteorin kan (men behöver inte) acceptera hedonism, "termination thesis" och ”existence condition”.

De kan acceptera dessa premisser men ändå komma till en annan slutsats genom att göra en distinktion mellan olika former av bra och dåligt, genom att skilja på de intrinsikala godheterna som epikuréerna uteslutande pratar om med övergripande godheter. Johansson förklarar att döden enligt deprivationsteorin i linje med epikuréernas uppfattning inte är intrinsikalt dålig då den ju inte är smärtsam, men dock övergripande dålig om den gör att personen har det intrinsikalt sämre än hen annars skulle haft (Johansson 2013, s.257). Så med andra ord skadar inte döden en individ likt andra händelser tenderar att skada en individ när hen lever, utan den ser till att man går miste om de intrinsikala njutningar man skulle ha upplevt om döden inte inträffade när den inträffade. Subjektet för dödens dålighet är vidare alltså hen som levde innan hen dog (Johansson 2013, s.257).

Denna viktiga skillnad mellan övergripande och intrinsikalt värde är det som epikuréerna missar i sitt argument. Johansson (2013, s.257) beskriver hur beräkningen av dödens värde kan göras genom att ta det intrinsikala värdet av världen för personen där döden inträffar minus det intrinsikala värdet för personen i den närmaste möjliga världen där döden inte inträffar. Om resultatet är negativt så är döden dålig, om resultatet är positivt så är döden bra och om resultatet är lika så är döden neutral. Johansson (2013, s.257) presenterar det med följande formel (DA):

"The overall value of event E, for person S, at possible world w = the intrinsic value of w for S, minus the intrinsic value for S of the closest possible world to w, w*, where E does not occur.".

Med denna formel kan man formulera exempel på övergripande dåliga händelser även i livet.

Utifrån hedonism: Om jag t.ex. varje månad blir bestulen en liten del av min månadslön utan att veta om detta så orsakar detta inte mig smärta, men i en möjlig värld där jag inte blev bestulen, allt annat lika, så skulle jag ha mer pengar som i sin tur möjligtvis skulle leda till mer njutning.

6 Detta tillvägagångssätt kallas "comparativism" eftersom man jämför två scenarier för att ta reda på döden värde. Feldman (1991, s.220) menar mer specifikt att denna jämförelse kan göras genom att jämföra två olika livsscenarier. De livsscenarier man jämför är hela livet i den möjliga världen där en person dör och hela livet i en möjlig värld där personen inte dör. Om världen där personen dör har lägre övergripande välmående-nivå så är döden dålig, och vice versa. Denna

”life-life” jämförelse är något som epikuréernas möjligtvis skulle kunna acceptera. Detta

eftersom alla deras premisser kan bestå då man inte jämför ett potentiellt liv med en person som är död (som ju enligt dem inte har några egenskaper alls) utan ett potentiellt liv med det faktiska liv som var innan döden. Jag kommer därför anta "life-life" versionen i min fortsatta diskussion.

2.3 Problem med deprivationsteorin

Det problem som ligger till underlag för den här uppsatsen är följande: Om allt som räknas är hur mycket bra och dåligt som döden berövar så kan det alltså ge svaret att ju yngre någon är när hen dör desto sämre är döden, allt annat lika och förutsatt övergripande bra liv, då ju yngre hen är, desto mer blir hen berövad. En preliminär fråga här är när någon börjar existera i den relevanta meningen. Är det vid befruktning, när medvetande uppstår, eller när man föds? Om vi för argumentets skull säger att det är när medvetande uppstår, så är det alltså fallet att ett 28 veckor gammalt mänskligt fosters död är sämre än t.ex. en 20-årings död, förutsatt lika hög välmående- nivå på deras hela liv, eftersom fostret berövas det som 20-åringen berövas plus cirka 20 år liv.

De allra flesta skulle nog inte hålla med om denna slutsats som deprivationsteorin ger.

Christopher Belshaw och Jeff McMahan menar att denna intuition vi har kan förklaras med deras liknande men ändå på viktiga punkter olika teorier, "Önskan att leva" respektive "Time-relative interest account". Det är dessa teorier som ligger till grund för huvuddelen och diskussionen av denna uppsats.

Detta tycks även vara ett problem gällande djur, även om vi kanske inte lika ofta formulerar problemet där. Men det tycks inte orimligt att t.ex. en vuxen gris död är värre än en nyfödd gris död. Vidare: Om vi behöver applicera någon annan teori för att beräkna betydelsen av döden för människor, så kräver konsistens att vi applicerar samma teori för djur. Vi är trots allt också djur, och det vore godtyckligt att begränsa att någon annan teori krävs endast för människor.

7 Det finns även andra problem som deprivationsteorin möter som jag inte kommer att tackla närmare här. Ett par av dessa problem är:

1. Överdeterminerade dödsfall. Om någon inte hade dött när hen dog så hade hen dött väldigt kort tid senare. Om en person t.ex. inte blivit påkörd av en buss så hade hen en minut senare dött av en hjärntumör. Detta innebär att hens död är överdeterminerad. Här tycks det vara fallet att hen inte blir berövad mycket gott alls och deprivationsteorin ger svaret att döden inte är speciellt dålig, även om hen vid dödstillfället är väldigt ung.

2. Livets kvalitet. Om empirisk forskning visar att de allra flesta liv innehåller mer negativt än positivt välmående så tycks det ge resultatet att många fler dödsfall än vi intuitivt tänker är bra, då döden innebär berövande av mer dåligt än bra.

8

3. Huvuddel

Nu har jag presenterat den bakgrund om deprivationsteorin och det problem som är nödvändig för att kunna ta till sig följande diskussioner. Här i huvuddelen kommer jag presentera och föra en kritisk diskussion av Belshaws och McMahans teorier. Jag kommer använda mänskliga foster mest som en språngbräda till min huvudsakliga diskussion om djur. Det är tacksamt att inkludera författarnas tankar om foster/spädbarn då de drar många paralleller mellan dessa och djur.

3.1 Önskan att leva – översikt

Christopher Belshaws (2013, s.276, 292) menar att för att döden ska vara dålig så är både (i) berövande av välmående och (ii) en önskan att leva nödvändiga. Så med andra ord

deprivationsteorin plus en önskan att leva. Även om Belshaw inte explicit kallar sin teori ”Desire to live” eller ”Önskan att leva” så kommer jag referera till den på detta vis.

Fastän Belshaws teori applicerar önskningar så är han inte nödvändigtvis knuten till en renodlad önske-baserad teori om välmående. Han kan vara pluralist där alltså annat i tillägg till

uppfyllande av önskningar är intrinsikalt bra, som t.ex. njutning. Det tycks dock problematiskt att kombinera hans teori med vissa teorier om välmående, t.ex. renodlad hedonism då annat än njutning och smärta, nämligen attityder (önskan att leva) är nödvändiga för dödens dålighet.

Önskan att leva kommer som ett resultat av, och kan reduceras till, det som Bernard Williams kallar "kategoriska önskningar", vilket är önskningar som ger skäl/motivation att fortsätta leva för att tillfredsställa dem (Belshaw 2013, s.274). Belshaw (2013, s.274) menar att graden som döden är dålig har en nära relation till antalet och styrkan hos de önskningarna. Det tycks även korrekt att säga att ju fler kategoriska önskingar man har, desto starkare önskan att leva har man.

Dessa kategoriska önskningar skiljer sig mot "villkorliga önskningar" som man vill ha

tillfredställda på villkoret, eller förutsatt, att man kommer fortsätta att vara vid liv (Belshaw 2013, s.274-275).

9 En villkorlig önskan kan t.ex. vara "jag vill äta mat kl 13.00 på villkoret att jag då lever":

1. Om jag lever kl 13.00 och får mat kl 13.00 så tillfredställs min önskan.

2. Om jag lever kl 13.00 men inte får mat kl 13.00 så frustreras min önskan.

3. Om jag inte lever kl 13.00 så upphävs min önskan. Önskan upphävs istället för att frustreras då villkoret inte längre gäller.

En liknande kategorisk önskan har i kontrast inga villkor, utan skulle kunna vara "jag vill äta mat kl 13.00". Denna önskan ger skäl att fortsätta leva, och om jag dör kl. 12.00 så frustreras denna önskan.

Alastair Norcross presenterar Peter Singers mycket snarlika tankar om ”preferens om fortsatt existens”. Singer menar att självmedvetna varelser som ser sig själva som distinkta varelser med en dåtid/framtid kan ha en preferens om fortsatt existens (Norcross 2013, s.467). Döden kan här frustrera denna preferens. Dessa varelser skiljer sig från opersonliga varelser, som inte har en preferens om fortsatt existens, och vars död inte innebär någon personlig skada (Norcross 2013, s.468-469). Även om "önskan att leva" (som Belshaw använder) och "preferens om fortsatt existens" (som Singer använder) inte i alla sammanhang och i alla ögon är helt synonyma så väljer jag att behandla dem så i mitt arbete. Så kritik som riktas mot ena teorin ser jag även som applicerbar mot den andra teorin, och vice versa.

Detta bildar en "desire view" som alltså säger att en individ (i de flesta fall) måste ha kategoriska önskningar vid en tid för att döden vid den tiden ska kunna vara dålig för hen (Belshaw 2013, s.278). Belshaw menar dock att kravet att ha kategoriska önskningar vid tiden för döden inte är absolut, utan mer det som vanligtvis innebär att döden är dålig. Döden kan vara dålig för en individ som inte har kategoriska önskningar nu, men då krävs det att hen har kategoriska

önskningar på bägge sidor om nuvarande tillstånd (Belshaw 2013, s.280). Så t.ex. om någon som är deprimerad hade kategoriska önskningar innan depressionen och kommer att ha det igen efter depressionen så kan döden vara dålig för hen nu. Kapaciteten för kategoriska önskningar är fortfarande där. Samma tanke kan svara på varför det är dåligt att dö när man sover, där önskningarna enligt Belshaw är närvarande, men inaktiva (Belshaw 2013, s.280).

10 Kategoriska önskningar i "nuet" och "dåtiden och framtiden" är alltså var för sig tillräckliga, men inte nödvändiga villkor för att döden ska kunna vara dålig för någon som blir berövad ett bra liv enligt Belshaw.

3.1.1 Önskan att leva om mänskliga foster

Vad innebär då ”Önskan att leva” för det ursprungliga problemet med foster? Belshaw (2013, s.278) beskriver hur döden inte är dålig alls för människor med sent skede alzheimer, och inte heller för foster. Detta då förstnämnda har bara kategoriska önskningar i dåtiden, medan

sistnämnda bara har dem i framtiden (Belshaw 2013, s.278). Han menar dock att det hela handlar om grader, där t.ex. ett spädbarn som håller på att växa till ett barn kanske har bildat några

kategoriska önskningar och därmed är en "ofullständig person" (Belshaw 2013, s.282). I detta fall är döden dålig men mindre dålig än för en "person". Belshaw är lite otydlig med vad han menar att en person är, men rent krasst tycks han implicit mena att det är en individ som har många och omfattande kategoriska önskningar. Det verkar rimligt att han applicerar Derek Parfits

beskrivning av en person som någon som är självmedveten, medveten om sin identitet och sin fortsatta existens (Parfit 1984, s.202).

3.1.2 Önskan att leva om djur

Belshaw (2015, s.33-34, 37) menar att de flesta djur, inklusive de vi äter, inte har kategoriska önskningar någon gång i livet, vilket innebär att deras död aldrig är dålig för dem själva på ett moraliskt relevant vis. Denna moraliska relevans är i behov av närmare förklaring:

Belshaw (2015, s.33) menar att tillstånd kan vara dåliga för växter och icke-levande ting, såsom torka för en växt och rost för en traktor, precis som smärta kan vara dåligt för ett djur. Man kan på ett annat sätt säga att torka inte är i växtens intresse. För växten och traktorn så spelar det ingen roll för dem själva om vi åtgärdar dessa problem, medan det spelar roll för djuret om vi åtgärdar dess smärta, då smärta har moralisk betydelse (Belshaw 2015, s.33). Det finns alltså i kontrast till växten och traktorn skäl att bry sig för djurets skull om att lindra dess smärta. Hans nästa steg säger att om dessa tillstånd är dåliga för dessa entiteter så tycks det vara så att det tillstånd som dessa tillstånd kan leda till, nämligen döden/förstörelse, också är dålig. Han menar

11 att dåligheten med växtens död kan förklaras med deprivationsteorin, då en växt kan berövas ett gott liv, t.ex. där den blomstrar och ofta vattnas (Belshaw 2015, s.37). Men då djur (precis som växter) inte har kategoriska önskningar så är döden inte något vi har skäl att förhindra eller ångra för deras egen skull, precis som vi inte har skäl att förhindra eller ångra växtens eller traktorns död/förstörelse för deras skull. Det liv som djuret berövas spelar inte någon roll för djuret självt (Belshaw 2015, s.37). Med detta sagt kan döden för ett djur (eller en växt) vara dålig på ett moraliskt relevant vis om det påverkar andra på ett sätt som spelar roll. Då är det av

instrumentellt värde att förlänga livet på djuret (Belshaw 2015, s.40). Men detta arbete handlar ju

som bekant om det personliga värdet av att dö.

Belshaw håller faktiskt den starkare åsikten att döden ofta är bra för djur, eller i alla fall bättre än att vara vid liv (Belshaw 2015, s.41). Han kommer till den här slutsatsen utifrån att djurets smärta som ovan nämnt har moralisk betydelse, och om djuret nu lider mycket och döden då förhindrar mer stark smärta från att upplevas så är döden bra för hen (Belshaw 2015, s.34, 41). Här

presenterar Belshaw alltså en sorts asymmetri, där nuvarande njutning som djuret upplever inte ger skäl (för dess egen skull) att förhindra dess död, medan nuvarande stark smärta ger skäl (för dess egen skull) att orsaka dess död. Han har vidare en distinktion mellan nuvarande och framtida sinnes-tillstånd: Nuvarande njutning kan överväga och kompensera för nuvarande smärta för ett djur, och göra livet värt att leva i denna stund (Belshaw 2015, s.42). Framtida njutning kan dock inte överväga och kompensera för nuvarande stark smärta eftersom djuret nu inte har en

uppfattning och en önskan om att leva denna framtid (Belshaw 2015, s.42). Då är livet inte värt att leva i denna stund.

Men en central fråga är ju hur Belshaw kommit fram till att djur inte har kategoriska önskningar?

Belshaw presenterar ett par exempel där vissa djurs beteende i olika situationer ska stödja hans åsikt att de inte har kategoriska önskningar. I det första exemplet gnager en räv som fastnat i en fälla av sitt ben. Belshaw (2015, s.39) menar att detta beteende inte visar att räven vill leva, eller att det antyder att hen vet eller tror att hen kommer att bli dödad om hen inte gnager av benet.

Han menar istället att räven värderar mixen av rädsla och smärta av att sitta fast över smärtan som gnagandet innebär (Belshaw 2015, s.39). I det andra exemplet går kor emot gräs som är godare än gräset där de nu befinner sig. Han menar att deras beteende inte indikerar att de vill ha det godare gräset i framtiden, utan i bästa fall att de vill ha det nu, och att de försöker få det så

12 nära nu som möjligt (Belshaw 2015, s.39). Han menar att människor i kontrast till räven kan acceptera nuvarande smärta för framtida njutning, och i kontrast till korna kan avböja njutning nu för mer njutning senare (Belshaw 2015, s.39). Hans förklaring till varför de inte kan tänka deras tillstånd i framtiden är för att de inte har någon uppfattning om tid eller sig själva som varelser som består över tid (Belshaw 2015, s.37). De har inte den mentala förmågan att ha en investering i framtiden i kontrast till människor.

3.2 Kritik mot Önskan att leva

Jag identifierar framförallt två punkter för kritik om Belshaws och Singers teorier:

1. Är det fallet att kategoriska önskningar eller preferens om fortsatt existens är nödvändiga för dödens dålighet?

2. Är det fallet att mänskliga foster och djur inte har kategoriska önskningar?

3.2.1 Kritik mot punkt 1

Norcross riktar kritiska tankar som är värda att analysera och utvärdera.

Han ifrågasätter om en preferens om fortsatt existens är nödvändigt för dödens dålighet och om denna preferens verkligen är i en egen liga, eller om andra önskningar kan vara lika viktiga för dödens dålighet. Han menar att döden ju förvisso inte kan frustrera en önskan om fortsatt existens för opersonliga varelser, men att den kan frustrera andra önskningar (Norcross 2013, s.468).

Detta då betydelsen av en händelse är mer än vilka samtida önskningar som tillfredställs eller frustreras av händelsen (Norcross 2013, s.468-470).

Norcross första exempel beskriver Thelma som går till tandläkaren för att göra en rotfyllning.

Hon har en kontinuerlig önskan om att inte uppleva smärta i nuet, men inte någon samtida önskan beträffande framtida smärta då hon aldrig har framtiden i åtanke (Norcross 2013, s.468).

13 Ingreppet innebär:

(i) frustration av hennes önskan om att inte uppleva smärta i nuet, men även

(ii) att hennes framtida önskan om att inte uppleva smärta i nuet inte frustreras i lika hög utsträckning som om hon inte gjort ingreppet, allt annat lika.

Här tycks det alltså vara fallet att rotfyllningen är i Thelmas intresse, fastän hon lever helt i nuet och inte har någon samtida önskan om att undvika framtida lidande.

Belshaw och Singer skulle dock kunna gå med på att önskningar man kommer att bilda i

framtiden kan ligga till grund för hur man bör agera nu, även om man nu inte har någon önskan om denna framtid nu. Om Thelma gör rotfyllningen kommer ju detta innebära att hennes framtida preferens inte frustreras i lika hög utsträckning. Denna framtid är konstaterad att inträffa i

exemplet, och det kommer innebära mindre preferens-frustration genom att göra ingreppet.

Därför kan Belshaw och Singer försvara ingreppet.

Norcross (2015, s.469) andra exempel tacklar mer specifikt döden. Schimpansen Charles är självmedveten och har alltså en önskan om fortsatt existens i tillägg till andra önskningar (som t.ex. att äta bananer). Hamstern Harold är i kontrast inte självmedveten och har inte en önskan om fortsatt existens, utan endast önskningar om nuet. Båda två dör av samma tornado med lika mycket potentiellt liv berövat. Om de inte hade dött så hade de levt två år till och fått majoriteten av sina önskningar tillfredställda, där Charles i tillägg alltså hade fått sin önskan om fortsatt existens tillfredställd. Norcross ifrågasätter Singers uppfattning att detta gör deras förluster kvalitativt olika. Varför inte kvantitativt olika, där den enda skillnaden är att Charles skulle ha

upplevt lite mer välmående än Harold om de inte hade dött.

Det här exemplet kan verka vara ett större problem än vad det faktiskt är. För märk väl att Norcross här pratar om berövande av välmående som Charles och Harold annars skulle ha upplevt. Detta handlar med andra ord om Belshaws första krav för dödens dålighet, nämligen berövande av gott, här utifrån en önskningsbaserad teori om välmående. Alltså att en framtida önskan som man skulle ha bildat om man inte hade dött skulle ha tillfredställts och därmed gjort det övergripande värdet av den möjliga världen där man inte dog högre än det övergripande värdet i den möjliga världen där man dog, allt annat lika. Här hamnar vi alltså återigen i klassiska deprivationsteorin.

14 Så vad är det som det första kravet missar? Jo, det faktum att det tycks vara en väsentlig skillnad mellan berövande av önskningar som skulle kunna tillfredställas/frustreras om man inte hade dött och önskningar som frustreras av döden. Detta då sistnämnda innebär att man är investerad i sin egen framtid och att döden innebär en personlig förlust för hen som dör. Att bli berövad något som man inte har något intresse att uppleva är möjligtvis något dåligt, allt sammantaget, då det innebär mindre välmående i världen. Det tycks dock inte vara något personligt dåligt, vilket ju är fokus för detta arbete.

På ett annat vis skulle man kunna säga att gällande det första kravet för dödens dålighet så berövas både Charles och Harold tillfredställning/frustration av önskningar som de annars skulle ha bildat. Här är det endast en kvantitativ skillnad, precis som Norcross säger, som genom

modifikation av exemplet kan tala till både Charles och Harolds fördel. Gällande det andra kravet så frustreras Charles önskan om fortsatt existens och de önskningar som han i dödsögonblicket har om framtiden, medan Harolds önskningar som han skulle ha bildat i framtiden istället upphävs eftersom han har dessa framtida önskningar på villkoret att han då lever, vilket han ju

inte gör.

Problemet yttrar sig alltså när man inte ser någon skillnad mellan händelser i livet och döden.

Händelser i livet kan tillfredsställa/frustrera senare önskningar som man faktiskt kommer att bilda, i kontrast till döden. I exemplet med Thelma så lever hon efter händelsen, och händelsen kan alltså frustrera framtida önskningar som hon faktiskt kommer att ha. Döden kan i kontrast bara frustrera samtida önskningar då man ju inte kommer att bilda önskningar i framtiden om man är död.

Med detta sagt innebär dock inte nödvändigtvis själva dödsögonblicket frustration av alla önskningar om framtiden som en självmedveten individ har när hen dör. Det tycks vara så att önskningar som någon har när hen dör som inte har någon specificerad tidsram när de kan

frustreras (eller tillfredställas), t.ex. "Jag vill till Paris", frustreras i och med dödsögonblicket. Det blir dock klurigare med önskningar som hen har när hen dör som i kontrast handlar om något specifikt i framtiden t.ex. "Jag vill att Sverige vinner VM-guld 2022". Frustreras (eller

tillfredställs) denna när hen dör eller när Sverige inte vinner (eller vinner) VM-guld 2022? Det kan tyckas intuitivt att denna frustreras (eller tillfredställs) först i och med att Sverige inte vinner

15 (eller vinner) VM-guld 2022. Detta är dock lite utanför mitt arbete då detta är en fråga om när döden eller händelser efter döden har den betydelse som de har. För mitt arbete räcker det med att konstatera att önskan frustreras, och inte när den frustreras. Ett annan möjligt svar är dock att önskan som jag formulerat den inte innehåller allt den faktiskt innehåller, utan att en upplevelse- komponent är implicit i önskan. Önskan lyder alltså istället: "Jag vill uppleva att Sverige vinner VM-guld 2022". Denna önskan frustreras mer okontroversiellt i och med att man dör eftersom man ju inte kan uppleva något när man är död.

Sammantaget finner jag alltså Belshaws andra krav vara rimligt.

3.2.2 Kritik mot punkt 2

Denna punkt kan delas upp i två delar. Det är först en empirisk fråga, då vi behöver data på hur djur agerar i förhållande till sina framtida jag. Nästa fråga är vad beteendet i mer detalj innebär.

Bower och Fisher ifrågasätter de empiriska exempel som Belshaw använder, och de presenterar således andra empiriska exempel. I ett av exemplen har en liten gris vetskap om en matkälla som en större gris inte har. Den stora grisen lär sig att följa den mindre grisen till matkällan och äta upp alltihop, vilket gör att den mindre grisen lär sig att inte visa denna plats genom att bara äta när den stora grisen inte ser hen (Bower och Fisher 2018, s.104-105). Bower och Fisher (2018, s.105) menar att den mindre grisen här visar på tankeläsning, kapacitet för fördröjd

tillfredställelse, grundläggande inferentiella färdigheter m.m. Med andra ord att det här är tydligt att grisen inte endast önskar sig mat i nuet, utan även att säkerställa framtida mat som bl.a.

involverar att undvika mat i nuet. Detta är alltså precis det som Belshaw säger är unikt för människan – Att vi kan avböja njutning nu för mer njutning senare. Jag har svårt att se hur detta beteende kan förklaras utan att grisen som författarna säger har någon sorts framtidsvision om sig själv.

16 Jag drar två slutsatser utifrån Bowers och Fishers exempel:

1. Då det tycks rimligt att grisen inte kan utföra handlingen att avvakta med att gå till matplatsen om hen inte har framtiden i åtanke så är det egentligen inte nödvändigt att visa vad det faktiska innehållet i hens önskning är, även om Bower och Fisher presenterar teorier för just detta. Här menar jag innehåll inte som i att det är kategoriska eller villkorliga önskningar hen har, utan hur hen kan ha framtiden i åtanke. T.ex. menar Bower och Fisher (2018. s.102) att innehållet för människor är språk och möjligheten att föreställa oss framtiden genom en sorts "mental tidsresa".

Innehåll refererar alltså till de mentala/kognitiva färdigheter som ligger till grund för ens

framtidsvision. Men beskrivningen av detta ser jag alltså inte som nödvändigt, utan det räcker för syftet med mitt arbete att konstatera att grisen måste ha framtiden i åtanke för att utföra

handlingen som hen utför. Vad det faktiska innehållet är kan ligga till grund för vidare arbete.

2. För att ha kategoriska önskningar tycks det vara en förutsättning att man kan tänka om

framtiden. Men utifrån detta tycks det inte nödvändigtvis omvänt följa att om man kan tänka om och se sig själv i framtiden så har man kategoriska önskningar. Alltså:

(i) Om x har kategoriska önskningar så kan x tänka om framtiden. Men av detta följer inte:

(ii) Om x kan tänka om framtiden så har x kategoriska önskningar.

Det är alltså svårt att veta att grisen faktiskt har kategoriska önskningar. Varför är det

nödvändigtvis så att den lilla grisens önskan att inte visa vart maten är för den större grisen ger motivation för förstnämnda att fortsätta leva? Varför kan inte önskan vara framåtriktad men villkorlig, och därmed upphävas i kontrast till frustreras av döden?

Men behöver vi veta det med säkerhet, eller räcker stor sannolikhet? Bower och Fisher försvagar ju det argument som Belshaw använder för att djur inte har kategoriska önskningar, nämligen där Belshaw använder studerandet av djurs beteende som ett sätt att nå slutsatsen att de lever helt i nuet. Bower och Fisher ger ju starkt empiriskt underlag för att djur har det som Belshaw anser vara nödvändigt för att kunna ha kategoriska önskningar, nämligen förmågan att kunna tänka om sig själva i framtiden. Vidare så är många djur rent biologiskt väldigt lika människan, vilket är ännu ett skäl att anta att de har kategoriska önskningar. Så vad är det som stoppar oss från att konstatera att vissa djur (såsom grisar) har kategoriska önskningar? Man skulle kunna vädja till ovan konstaterade ovisshet gällande djur – Att eftersom vi inte kan fråga grisen om hens önskan

17 är kategorisk eller villkorlig, så kan vi inte konstatera varken det ena eller andra. Men med tanke på de argumenten som gavs ovan, att de kan se sig själva i framtiden samt biologisk likhet med människor, så håller detta ”ovisshet-argument” som mest viss styrka. Utifrån ett tänk om "err on the side of caution" så tycks det rimligare att tillskriva dem kategoriska önskningar än att inte göra det.

Belshaw har dock själv redan indirekt argumenterat för att djur har kategoriska önskningar. Detta då han når något inkonsistenta slutsatser där han tycks ge orättfärdiga fördelar till människor utifrån att de är just människor. Som jag nämnde i översikten gällande mänskliga foster så menar han att det att bli en person är en gradfråga, där spädbarn är ofullständiga personer med några kategoriska önskningar. Men då det tycks rimligt att många djur är på samma mentala nivå som mänskliga "spädbarn-som-är-påväg-att-bli-barn", så borde detta innebära att även de har några kategoriska önskningar. Jag finner det orimligt att man måste vara påväg mot att bli en

fullständig person för att döden ska kunna vara dålig, då han ju explicit säger att de nödvändiga kraven för dödens dålighet är kategoriska önskningar och berövande av välmående, varken mer eller mindre. Han tycks dock alltså implicit hålla att om en individ bara har några kategoriska önskningar så måste hen vara en människa för att döden ska kunna vara dålig. Och eftersom han inte presenterar något argument för varför det att vara människa skulle kunna vara relevant, så ser jag här en orättfärdig diskriminering utifrån djurart.

Och om jag har rätt gällande detta så faller hans asymmetri om att framtida njutning inte kan kompensera för nuvarande smärta för djur. Men det beror ju helt på hur långt i framtiden dessa kategoriska önskningar sträcker sig. Om ett djur t.ex.

(i) lider just nu och kommer lida i en timme till,

(ii) har några kategoriska önskningar som sträcker sig 10 timmar in i framtiden, och

(iii) kommer att uppleva starkare njutning än nuvarande lidande om 5 timmar, i 5 timmar, så tycks detta ge resultatet att döden nu är dålig för hen.

Så utifrån Belshaws egen argumentation samt Bowers och Fishers empiriska exempel når jag slutsatsen att djur med stor sannolikhet har kategoriska önskningar, även om en viss osäkerhet är svår att undanröja.

18

3.3 Time-relative interest account – översikt

Jeff Mchmahan menar precis som Belshaw att berövande inte är tillräckligt för att beräkna dödens betydelse. Hans "Time-relative interest account" (TRIA) kombinerar de två oberoende faktorerna (i) berövande av välmående, och (ii) psykologisk koppling för att göra denna beräkning (McMahan 2002, s.105-106). Styrkan av en individs tids-relaterade intressen i att fortsätta att leva är alltså både en funktion av det som man blir berövad och utsträckningen som man skulle vara psykologiskt kopplad till sig själv i framtiden när dessa berövanden skulle skett, om man inte hade dött (McMahan 2002, s.106).

Men vad är då psykologisk koppling? McMahan (2002, s.170) särskiljer i linje med Derek Parfit (1984, del 3) psykologisk koppling från identitet, som det som spelar roll för personligt värde över tid och är basis för egoistisk oro över framtiden. I mer detalj reducerar McMahan

psykologisk koppling till framtidsriktade mentala tillstånd, t.ex. önskningar & intentioner samt karaktär & trosuppfattningar man nu har som man kommer dela med sitt framtida jag (McMahan 2002, s.170; 2015, s.71). Medan identitet uppstår när en varelse börjar existera, som vi för argumentets skull återigen kan säga är när medvetande uppstår, så stärks psykologisk koppling i kontrast i och med att varelsens kognitiva förmågor utvecklas (McMahan 2002, s.170-171; 2015, s.71). Denna kontinuerliga utveckling av psykologisk koppling gör att det inte handlar om något som är binärt på eller av (som identitet), utan att det istället handlar om grader som man är kopplad till sitt framtida jag. Hur mycket har den framtida individen man kommer att bli psykologiskt gemensamt med den individen man nu är? Ju mer gemensamt desto starkare koppling mellan dessa individer.

Psykologisk koppling är en så kallad symmetrisk relation. Detta innebär att om x är starkt psykologiskt kopplad till y, så är också y starkt psykologiskt kopplad till x. Det kan tyckas svårt att i praktiken avgöra hur starkt psykologiskt kopplad man kommer att vara med sitt framtida jag.

Man kan dock få en indikation när man tänker hur starkt man nu minns en tidigare version av sig själv. Och utöver det man minns, det som man faktiskt delar med den tidigare versionen av sig själv. Om jag nu delar mycket av det som jag höll för ett år sedan gällande önskningar, karaktär o.s.v. så kan vi konstatera att det finns en stark psykologisk koppling mellan jag för ett år sen och jag nu.

19 Identitet är i kontrast en transitiv relation (Parfit 1984, s.206). Detta innebär att om x är identisk med y och y är identisk med z så följer det att x är identisk med z. Exakt vad identitet består i är en mycket kontroversiell fråga och något jag inte kommer att gå in på närmare här. Psykologisk koppling är alltså inte en transitiv relation: Om jag är starkt psykologiskt kopplad till mig om fem år, och jag om fem år är starkt psykologiskt kopplad till mig om tio år, så följer det inte att jag nu är starkt psykologiskt kopplad till mig om tio år.

Men i vilken grad räknas då psykologisk koppling i förhållande till deprivation för ens tids- relaterade intressen? Det goda man skulle ha upplevt om man inte hade dött dras av i betydelse beroende på och i proposition till, hur starkt psykologiskt kopplad man vore till denna individ (McMahan 2002, s.106). T.ex. En individ dör när hen är fem år gammal. Om hen inte hade dött så skulle hen ha upplevt stort välmående två år senare och för resten av livet. Hen är dock vid dödstillfället endast svagt psykologiskt kopplad till sig själv om två år, vilket innebär att detta berövande räknas mindre än för någon som vore starkare psykologiskt kopplad till sig själv om två år, allt annat lika. Så precis som med ”Önskan att leva” så har vi här en sorts balansgång mellan de oberoende faktorerna för att avgöra när döden är som värst. McMahan har ett relativt enkelt svar då han värderar koppling högre än berövande. Detta kommer fram tydligt när han säger att döden blir allt sämre fram tills dess att individer når en "viss nivå" av psykologisk kapacitet (McMahan 2015, s.71). Därefter blir döden allt mindre dålig eftersom de blir berövade allt mindre gott liv (McMahan 2015, s.71). Ens tidsrelaterade intressen bestäms alltså med andra ord i första hand av psykologisk koppling, och i andra hand av berövande av välmående.

3.3.1 TRIA om mänskliga foster

McMahan gör en jämförelse mellan ett foster och en 20-åring, där han menar att fostret förvisso berövas mer än 20-åringen, men är inte lika starkt psykologiskt kopplad till sig själv vid de tider i framtiden som de goda sakerna som hen berövas skulle ha hänt, som 20-åringen är. (McMahan 2015, s.70). Ett foster har inga framtidsriktade önskningar, och hen kommer inte att ha minne av detta tillfälle senare i livet (McMahan 2015, s.70). Detta gör att det goda hen går miste om dras av i betydelse, och blir mindre värt (McMahan 2002, s.106). Därför är fostrets död inte lika dålig som 20-åringens död. Eftersom ett foster har så svag psykologisk koppling med sitt senare jag

20 drar McMahan slutsatsen att det inte är någon direkt skillnad mellan att sluta existera när man är ett foster och att aldrig börja existera överhuvudtaget (McMahan 2015, s.71). Om identitet istället vore det som spelade roll så vore dock fostrets död värre än 20-åringens, då fostret berövas mer välmående och är identisk med hen som skulle ha varit mottagare för detta välmående (McMahan 2002, s.171).

3.3.2 TRIA om djur

McMahan menar att utifrån berövande så är det som djur förlorar av döden rent generellt sämre i kvalitet och kvantitet i jämförelse med vad det en person förlorar (McMahan 2015. s.70). Och utifrån koppling så är ”de flesta djuren" under hela sina liv såsom vi är i början av våra liv – Svagt relaterade till sina framtida liv på ett sätt som spelar roll (McMahan 2015, s.71). Jag tolkar

”de flesta djuren” att inkludera de djur vi använder i matindustrin, då hans artikel handlar just om ätandet av djur. Även hos djur blir alltså försvagandet av de tids-relaterade intressena stort p.g.a.

svag psykologisk koppling. Detta innebär vidare precis som med det mänskliga fostret att det inte är någon stor skillnad mellan att ett djur fortsätter att existera eller inte, för dess egen skull, och det att ett djur med liknande framtid börjar existera (McMahan 2015, s.75). Det existerande djuret har inte många fler intressen gällande framtiden än ett icke-existerande djur har (som såklart inte har några intressen alls). På liknande vis som med det mänskliga fostret kan man alltså säga att eftersom ett djur och dess framtida jag inte har mycket gemensamt, rent psykologiskt, så ska vi inte fästa lika stor vikt vid framtida välmående som om de hade haft mycket gemensamt psykologiskt.

I kontrast menar McMahan att nuvarande smärta och njutning inte dras av i betydelse utifrån koppling, då det inte finns något att dra av eftersom djur har en fullständig koppling till nuet (2015, s.71-72). Smärta och njutning i stunden räknas alltså till fullo, vilket gör att teorin här alltså är väldigt lik ”Önskan att leva”. Men TRIA är lite mer inkluderande. Om ett djur är starkt kopplad bara tjugo minuter in i framtiden och om tio minuter skulle ha upplevt mer välmående i tio minuter än det negativa välmående som hen just nu upplever så kan döden för hen nu vara dålig. Då har hen alltså starka tids-relaterade intressen i att fortsätta leva.

21

3.4 Kritik mot TRIA

TRIA möter liknande kritik som ”Önskan att leva”:

1. Är det fallet att nuvarande psykologisk koppling är nödvändigt för dödens dålighet?

2. Är det fallet att mänskliga foster och de flesta djuren är svagt psykologiskt kopplade?

3.4.1 Kritik mot punkt 1

Elizabeth Harman (2011, s.735) presenterar ett motexempel mot TRIA. Hästen Tommy är sjuk.

Om sjukdomen inte behandlas så lever Tommy ett vanligt liv i fem år men lider sedan

fruktansvärt i några månader för att sedan dö. Om sjukdomen behandlas så lider Tommy i två veckor, men inte i närheten lika illa som han hade gjort fem år från nu vid icke-behandling.

Tommy blir helt frisk och lever ett hälsosamt vanligt liv i ytterligare femton år. Harman menar att det här är okej att behandla Tommy. Tommy har ett intresse i att få leva ett fullt liv, och även om han har ett intresse i att undvika smärtan från behandlingen, så är det övergripande i hans intresse att behandlas (Harman 2011, s.735). Harman (2011, s.735) menar dock att TRIA inte kan säga detta, då Tommy har ett ganska starkt intresse i att undvika smärta i omedelbara framtiden, men inget intresse i att undvika lidande fem år från nu eller att undvika döden fem år från nu, p.g.a.

väldigt svag/ingen psykologisk koppling till sig själv om fem år. Tommys intresse i att undvika senare lidande är alltså nedvärderat p.g.a. hans svaga koppling till sig själv när detta lidande sker.

John Broome (2004, s.251) presenterar ett snarlikt motexempel där en läkare måste välja mellan att rädda ett barn eller en vuxen som båda har en sjukdom som kommer att döda dem om trettio år om den inte behandlas nu. Oavsett vem som behandlas så kommer de att leva lika bra liv i trettio år innan någon av dem dör. Broome (2004, s.251) beskriver att om trettio år så kommer ju det nuvarande barnet att vara en vuxen med psykologisk koppling till sitt senare liv, medan den nuvarande vuxna kommer att vara en gammal person utan mycket liv kvar, vilket han menar ger svaret att läkaren borde behandla barnet. Broome (2004, s.251) menar dock att TRIA ger svaret att det är bättre att behandla den vuxna nu då hen är starkare kopplad till sitt liv trettio år från nu och därmed har starkare intressen i att leva om trettio år, nu. Harmans och Broomes exempel tycks alltså visa att nuvarande psykologisk koppling till sitt senare jag inte är nödvändigt för att döden ska vara dålig.

22 Gällande dessa exempel så svarar McMahan genom att göra en skillnad på faktiska intressen och möjliga intressen. I Harmans och Broomes hypotetiska exempel ovan så är Tommys och barnets intressen i framtida faktiska. Detta då Tommy och barnet kommer att existera om fem respektive trettio år och ha vissa intressen då, oavsett hur man nu agerar. Detta innebär att deras framtida intressen är lika verkliga/faktiska som deras nuvarande intressen, och dessa intressen nedvärderas alltså inte utifrån svag psykologisk koppling (McMahan 2015, s.73-74). Då ska dessa intressen tas med i beaktande nu. Hästen Tommy har alltså ett starkt nuvarande intresse i att undvika omedelbart lidande, ett svagt nuvarande intresse i att undvika senare lidande, och ett starkt framtida intresse i att undvika senare lidande. Tommys framtida intresse i att undvika det framtida starkare lidandet är starkare än hans nuvarande intresse i att undvika det nutida, mindre lidandet (McMahan 2015, s.73).

Framtida intressen som däremot inte är säkra kommer att hålla, utan är kontingent på hur man agerar är istället möjliga intressen (McMahan 2015, s.73-74). Om t.ex. Tommy vid icke- behandling hade dött nu istället för om fem år, så hade hans framtida intressen vid behandling endast varit möjliga sådana. Här får man då utgå ifrån nuvarande intressen, som är de enda faktiska. Då skulle TRIA kunna ge svaret att vi ändå borde behandla, beroende på

(i) i vilken utsträckning Tommy är psykologiskt kopplad till sig själv om två veckor då hans nuvarande lidande går över i "hälsosamt liv", och (ii) hur detta hälsosamma liv står sig mot nuvarande lidande.

Så om man har två val där ena valet innebär att någon dör och andra valet innebär att hen överlever så är de framtida intressena hen skulle ha om man gör valet att hen överlever, endast möjliga sådana (McMahan 2015, s.73-74). Det är här bara de nuvarande intressena som är oberoende av utgången av ens val, och som därför ger skäl för hur man ska agera (McMahan

2015, s.73).

Denna poäng som McMahan gör med möjliga och faktiska intressen är dock något problematisk.

Om jag t.ex. postulerar att om jag nu gör ett visst livsstilsval så kommer jag att lida i framtiden eller inte:

1. Om jag börjar röka så kommer jag att få cancer om 30 år.

2. Om jag inte börjar röka så kommer jag inte att få cancer om 30 år.

23 Detta tycks ge skäl till hur jag nu ska handla, nämligen att jag bör välja att inte börja röka. Denna framtid är dock beroende av vad jag väljer att göra, endast möjlig, vilket enligt McMahans resonemang ovan alltså inte ger skäl för hur jag ska välja. Därför finner jag hans sätt att dela upp möjliga och faktiska intressen genom beroende och oberoende av vad man väljer att göra, problematiskt.

Så hur kan McMahan då svara på denna expanderande kritik? Kan en lösning vara att möjliga intressen bör ha skälgivande vikt? Ett initialt problem med det här svaret är att det tycks överge hela principen om att koppling till sitt senare jag är nödvändigt. Detta innebär t.ex. att intuitionen vi startade med, nämligen att fosters död inte är speciellt dålig, eller i alla fall inte lika dålig som för en 20-åring, tycks behöva överges. Om fosters framtida möjliga intressen i att uppleva njutning kan ge skäl nu så tycks det göra att hens död blir värre än 20-åringen, då hen blir berövad mer.

McMahan uppmärksammar dock och spinner vidare på det att möjliga intressen kan ha

skälgivande vikt. För att lösa ovan problem refererar han till den så kallade "asymmetrin" som jag kort presenterade en snarlik variant av i min översikt av ”Önskan att leva”. Denna säger i mer detalj att en förväntan att en person skulle ha ett dåligt liv ger moraliskt skäl att inte orsaka eller tillåta hen att existera medan en förväntan att en person skulle ha ett bra liv i kontrast inte ger moraliskt skäl att orsaka eller tillåta hen att existera (McMahan 2015, s.76). Med tanke på att McMahan ser djurs och fosters fortsatta existens som relevant lika med det att de börjar existera så kan han applicera asymmetrin även gällande nu levande sådana individer, och hur vi bör tänka gällande deras framtid. Då blir slutsatsen: Om ett existerande fosters/djurs framtida liv vore dåligt för hen så grundar det skäl för att döda/tillåta individen att dö. Om dess framtida liv i kontrast vore bra för hen, så grundar inte detta ett skäl för att orsaka/tillåta att hen fortsätter att existera (McMahan 2015, s.77). Möjliga intressen i att undvika lidande räknas alltså lika starkt som nuvarande (faktiska) intressen i att undvika lidande. Möjliga intressen i att uppleva njutning har i kontrast ingen skälgivande vikt, men kan dock väga mot och kompensera möjliga intressen i att undvika lidande (McMahan 2015, s.76). T.ex. om ett foster/djur i framtiden skulle uppleva lidande och korresponderande (eller större) mängd njutning så innebär njutningen att vi inte har skäl att döda individen, även om det inte heller bildar skäl att orsaka dess fortsatta existens. Om framtida njutning inte hade denna kompenserande vikt så skulle vi alltid ha skäl (även om det

24 inte nödvändigtvis är trumfande skäl) att döda djur och foster för deras egen skull, då livet alltid innehåller i alla fall något dåligt.

Denna kombination av TRIA med asymmetrin innebär att döden aldrig kan vara dålig för djur och foster enligt McMahan, utan endast neutral eller bra.

Asymmetrin tycks dock innebära att framtida lidande räknas lika mycket oavsett hur kopplad en individ är. För medan kopplade individer har ett intresse nu i att undvika framtida lidande så kommer ju ”okopplade” individer att ha ett sådant intresse i framtiden. Så vad spelar psykologisk koppling för roll egentligen? McMahan (2015 s.78) beskriver hur skillnaden kommer fram gällande framtida njutning. Kopplade individer har ett nuvarande intresse i att uppleva framtida njutning, något som okopplade individer saknar. Förlusten av denna framtida njutning är alltså dåligt för en kopplad individ, vilket innebär att denna framtida njutning ger något skäl för att orsaka/tillåta deras framtida existens (McMahan 2015, s.78-79). Deras död kan med andra ord vara dålig för dem förutsatt att de blir berövade gott i en framtid som de har en psykologisk koppling till. Med andra ord har vi i dessa fall skäl att förlänga lyckliga liv.

För att återkoppla till de inledande motexemplen mot TRIA. Genom att koppla TRIA med asymmetrin kan McMahan svara mer tillfredställande på Harmans exempel. Eftersom lidande senare inte spelar mindre roll än lidande nu, även för en okopplad individ, ger detta svaret att Tommy bör behandlas, även om Harman skulle modifiera exemplet så att det framtida lidandet endast var möjligt. Gällande Broomes exempel så behöver vi inte ta hjälp av asymmetrin

överhuvudtaget. Detta då det viktiga inte tycks vara när en handling sker, utan när effekten av en handling sker. Med andra ord tycks det rättfärdigat att tänka att behandlingen inte gäller ett barn och en vuxen, utan en 30-åring och en mycket äldre person eftersom det är då effekten av

behandlingen tar vid. Därför är det försvarbart utifrån TRIA att behandla barnet istället för 30- åringen nu.

25 3.4.2 Kritik mot punkt 2

McMahan påstår att de flesta djuren är väldigt svagt psykologiskt kopplade utan vidare evidens.

Här hamnar vi återigen i frågan om djurs framtidsvisioner som jag undersökt i samband med kritiken mot "Önskan att leva". Jag tycker att Bowers och Fishers empiriska exempel kan appliceras även gällande TRIA, och jag hänvisar till ovan diskussion för återkoppling av vad de kom fram till. Det tycks rimligt att om grisen väljer att undvika mat i nuet för att sedan kunna få mer mat senare så måste hen vara psykologiskt kopplad till sig själv i framtiden. Varför skulle hen agera för att gynna sig själv i framtiden om hen inte kan se sig själv existera i framtiden? Så McMahan tycks ha fel i att "de flesta" djuren är lika svagt psykologiskt kopplade som mänskliga foster.

Så eftersom jag accepterar Bowers och Fishers exempel så blir frågan snarare exakt hur starkt kopplade djur är, hur långt in i framtiden deras intressen sträcker sig och därmed hur dålig deras död kan vara för dem. Men detta är en ytterligare empirisk fråga som inte är nödvändigt att ta reda på här. Det vi vet är att intressena sträcker sig in i alla fall en bit in i framtiden, vilket är nog för att deras död ska kunna vara dålig för dem enligt TRIA. Detta är ju förvisso inte något som McMahan strikt förnekar, då han medger att de "flesta djuren" har en psykologisk koppling till sitt framtida jag. Problemet är att han ser denna psykologiska koppling vara på samma svaga nivå som för människor är i början av deras liv, alltså medvetna mänskliga foster. Jag ser inget som talar för att ett mänskligt foster har den psykologiska kopplingen som t.ex. grisen har när hen väljer att inte äta mat nu för att på så vis få mer mat senare. Det är såklart svårt att empiriskt undersöka fosters framtidsvisioner, och det kan vara fallet att ett mänskligt foster är på samma nivå som en gris. Men då forskning visat att grisars intelligens är på en nivå av en mänsklig tre- åring, så ger det en rättfärdigad indikation på att även deras förmåga till framtidsriktade mentala tillstånd är mycket mer utvecklade än ett mänskligt foster.

26

3.5 Önskan att leva vs TRIA

I mina diskussioner ovan har jag kommit fram till för- och nackdelar med bägge teorier. Jag kommer nu att väga teorierna mot varandra för att reda ut vilken av dem som är mest rimlig.

1. Gällande punkt 1 av min kritik av teorierna så ställer båda teorierna till synes rimliga krav för dödens dålighet. ”Önskan att leva” tycks dock uteslutande fokusera på medvetna

önskningar/preferenser som man har om framtiden, i form av kategoriska önskningar. TRIA är i kontrast inte uteslutande baserat på medvetna önskningar om framtiden, utan psykologisk koppling där önskningar bara är en del av vad som räknas. McMahan nämner ju sådant som trosuppfattningar, karaktär o.s.v. TRIA har alltså en mer omedveten karaktär, och är mer

oberoende av vad jag faktiskt önskar mig. Detta hjälper bl.a. i fall av depression som jag nämnde i översikten om ”Önskan att leva”. Belshaw behöver där säga att individen kommer att ha

kategoriska önskningar efter depressionen, vilket kan vara metafysiskt sant men är

kunskapsteoretiskt ovisst. Vi vill ju optimalt ha något sorts underlag för att säga när och för vem döden är dålig, och inte bara gissning och sannolikhet. McMahan kan i kontrast säga att även under depressionen så är hen psykologiskt kopplad till sitt framtida jag. På ett annat sätt kan man säga att ”Önskan att leva” är mer subjektiv, och TRIA mer objektiv, där sistnämnda fokuserar mer på vad som faktiskt är fallet om mitt framtida jag i relation till mitt nuvarande jag.

2. Gällande punkt 2 av min kritik av teorierna så visade Bowers och Fishers exempel att djur ser sig själva existera i framtiden och på så vis agerar för att gynna sig själva i framtiden. Vidare är många djur ganska lika oss rent biologiskt. Detta är ett argument mot Belshaws åsikt att djur inte kar kategoriska önskningar. Men som jag nämnde så kvarstår ett litet tvivel huruvida djur faktiskt har kategoriska önskningar. Vi kan ju inte fråga djuren om de har kategoriska önskningar som ger dem skäl att fortsätta leva, och vi kan inte undersöka deras hjärnor för att komma fram till svaret.

Vi kan däremot utifrån studerandet av djurs beteende i stort sett konstatera att de i alla fall har en psykologisk koppling till sig själva i framtiden. Detta då det tycks mycket orimligt att agera på ett sätt som gynnar en själv i framtiden utan att ha en psykologisk koppling och se sig själv existera i framtiden. Psykologisk koppling tycks alltså ha samma förklaringskraft och intuitiva rimlighet som kategoriska önskningar, men fördelen av att vara lättare att försvara.

27 3. "Önskan att leva" har en godtycklig ribba att nå över innan döden kan bli dålig för den som dör, där ribban är att man har bildat några kategoriska önskningar. Det är godtyckligt eftersom, som ovan nämnt, det är svårt att konstatera att kategoriska önskningar är där för andra djur än människor. Människor har vidare språket att bekräfta våra kategoriska önskningar genom, vilket inte är fallet med andra djur. Försvarare av att djur inte har kategoriska önskningar tycks alltid kunna hänvisa till denna ovisshet, även om den tycks orimlig. TRIA har inte denna godtyckliga nivå som gynnar människor, utan utgår ifrån sådant som de allra flesta djur med största

sannolikhet i någon mån delar – en subjektiv upplevelse av världen och en personlig psykologi.

TRIA är alltså mer rättvist inkluderande.

28

4. Avslutning – TRIAs rimlighet, och dess implikationer för djur

Jag har i denna uppsats kommit fram till att TRIA är rimligare än "Önskan att leva". Men detta medför inte nödvändigtvis att TRIA i sig själv är rimlig. Jag tycker dock att de tre punkterna ovan talar för dess rimlighet, och då den tillsammans med "asymmetrin" kan lösa problemet som vi startade med, nämligen svara på varför döden för en 20-åring är värre för 20-åringen än döden för ett foster är för fostret så finner jag att den är rimlig, eller i alla fall rimligare deprivationsteorin för sig själv.

Jag har ju dock som jag nämnde i bakgrunden endast tacklat ett stort problem med

deprivationsteorin, och vidare arbete krävs för att nå svar gällande de andra. Jag har dock några preliminära tankar om de andra problemen. Överdeterminerade dödsfall är möjligtvis mer ett teknikalitetsproblem med deprivationsteorin, något som alltså deprivationsteorin kan lösa själv genom att lägga fokus annorlunda. Ett exempel på lösning är Ben Bradleys tanke där han utgår ifrån timingen av döden istället för orsaken till döden (Bradley 2004, s.18-20). När i livet sker berövandet? Om hen som dog genom att bli påkörd av en buss och som annars skulle ha dött av en hjärntumör en minut senare var 20 år gammal så gör timingen att döden blir dålig. Livets kvalitet ser jag vara en oerhört viktig fråga att utforska för att nå mer rättfärdigade svar gällande hur vi ska tänka om fortplantning, dödshjälp, självmord, mord och dödande i krig. Dock är den kanske inte lika viktig att utforska gällande frågan om dödandet av icke-mänskliga djur inom matindustrin i dagens samhälle, något som jag återkommer till nedan.

Jag finner alltså TRIA tillsvidare vara en rimlig teori, men att mer arbete behöver göras för att nå något sorts slutgiltigt svar om dödens betydelse för den som dör. McMahan har dock enligt empirisk forskning fel i att "de flesta djuren" är lika svagt psykologiskt kopplade som mänskliga foster eller småbarn. Hans påstående att det inte är någon större skillnad mellan att ett djur fortsätter att existera eller att ett djur börjar existera tycks därför orättfärdig. Forskningen visar helt enkelt att många djur är kopplade på det sätt som enligt McMahan är nödvändigt för att döden ska kunna vara dålig för dem.

Men även om detta är fallet så gör inte detta på egen hand djurs död dålig enligt TRIA. Detta eftersom teorin även har kravet att man ska berövas mer positivt än negativt välmående av döden.

Nu kommer jag återigen in på livets kvalitet. Det tycks rimligt att utan vidare empirisk forskning

29 konstatera att många djur, och kanske framförallt djur i matindustrin, såsom grisar, kor och

kycklingar blir berövade ett väldigt dåligt liv av döden. Djuren har alltså den mentala

förutsättningen för att döden ska kunna vara dålig, men de externa omständigheterna/miljöerna de befinner sig i gör att döden ändå i många fall inte är dålig för dem då de berövas väldigt mycket mer dåligt liv än bra liv. Utifrån enbart dödens betydelse för den som dör tycks det med andra ord vara fallet att det är värre att föda upp djur som har ett bra liv för att sedan dödas, än det är att föda upp djur som har ett dåligt liv för att sedan dödas. Ju bättre vi behandlar dem i livet, desto värre blir det sedan när vi tar detta liv från dem.

Dock viktigt att påpeka att detta påstående tar dödens betydelse i isolering, och tar inte hänsyn till det lidande som djuret upplever medan hen lever. Påståendet går ju tvärtemot en vanlig tanke att det är bättre att döda djur som har levt ett gott liv än djur som har levt ett hemskt liv. Men när man pratar om att det är bättre att döda ett djur som levt ett gott liv så tar man inte dödens betydelse i isolering såsom jag gör (eller räknar in dödens betydelse överhuvudtaget), utan i kontrast tar livets kvalitet i isolering. Vi kan återigen applicera McMahans tankar om

”asymmetrin” tillsammans med en mer generell moralisk asymmetri, som säger att det är viktigare att förhindra och lindra lidande än att orsaka njutning (McMahan 2015, s.67). Då blir det ganska tydligt att det är sämre att föda någon som kommer leva ett hemskt liv för att sedan dödas än att föda någon som kommer leva ett gott liv för att sedan dödas, med allt i åtanke, även om döden för sistnämnda är sämre.