Utöver ”väsentlig förändring” är ”avgjorts slutligt genom avtal eller dom” det mest
grundläggande rekvisitet för att omprövningsrätten ska aktualiseras, 5 kap. 5 § SkL. Med en dom avses givetvis att ersättning av skadestånd har fastställts av en domstol, medan avtal är något den skadelidande och skadevållaren har slutit sinsemellan.
Vid tillfällen där försäkringsbolag inträder i skadevållarens ställe upprättas det ett
försäkringsärende. Den skadelidande riktar således sitt anspråk mot försäkringsbolaget som därefter reglerar om de anser att skadan omfattas av försäkringsvillkoren. Gällande de obligatoriska ansvarsförsäkringarna blir det följaktligen att försäkringsbolagen avgör om ersättningen ska ges ut enligt de villkor som finns i lag, t.ex. reglerna i TskL eller PSL. När försäkringsbolagen slutreglerat vilken omfattning ersättningen den skadelidande är berättigad till uppstår ett avtal om skadeståndsersättning, antingen genom att den skadelidande
godkänner beloppet eller mottar ersättningen utan invändningar. Bestrider den skadelidande den ersättning som försäkringsbolaget är villiga att utge kan en domstol ta upp frågan till prövning och avgöra storleken på skadeståndsersättningen.
5.1 Betydelsen av nollavtal
Lydelsen ”frågan om ersättning” i 5 kap. 5 § SkL indikerar att avtal om nollersättning omfattas av paragrafen, vilka kan uppstå om det finns en ersättningsgill skada men inga ekonomiska poster att ersätta (t.ex. att skadeståndet absorberats av samordningsförmåner). Givetvis krävs det dock att avtalet avgjorts slutligt och att parterna avtalat om nollersättning eller att den skadelidande genom passivitet blir bunden av försäkringsbolagets redan utgivna ersättning.
Innan år 2001 års lydelse hade nollavtal antagligen inte omfattats av omprövningsparagrafen då ordalydelsen indikerade att ersättningen skulle ”utgå” eller ”bestämts”.179
Dock hade Trafikskadenämnden rekommenderat att omprövningsrätten skulle tillämpas om nya skador till följd av skadan uppstått, trots att försäkringsbolagen aldrig utgett eller bestämt ersättning
38 för den skadeföljden tidigare. Genom NJA 2001 s. 695 II och 2001 års lagstiftning180 befästes Trafikskadenämndens resonemang. 181
Med den nya lydelsen räcker det med att ersättningsfrågan är avgjord, även om ingen
ersättning utgår eller att ingen storlek på skadeståndet fastställts.182 Nollavtal kan därför träffa hela skadeståndet, men även delar av ett skadestånd. Utges ersättning för t.ex. lyte och men anses det föreligga ett avtal om detta förhållande, men alla andra framtida skador till följd av skadan omfattas av ett nollavtal mellan parterna.183 Utan 2001 års lydelse hade nya avtal fått ingås alltefter skadorna uppstått och sena skador som uppkommit mer än tio år från
skadedagen riskerats att aldrig ersättas. Nollavtal har således en betydande funktion för att omprövningsparagrafen ska agera som en skyddsparagraf för att preskription inte ska inträffa, vilket var en förutsättning för de nya preskriptionsreglerna 2015. Att avtal om nollersättning automatiskt uppstår vid slutreglering av ett försäkringsärende får anses vara en förmån till den skadelidande då denne ges tillträde till omprövningsrätten enligt 5 kap 5 § SkL.
I underrätt har nollavtalets uppkomst prövats gällande huruvida ett försäkringsbolags beslut om att det inte förelåg ett försäkringsfall kunde betraktas vara ett avtal om nollersättning. Enligt hovrätten som fastställde tingsrättens resonemang innebär lydelsen frågan om
ersättning ”att det som lägsta krav för att ett avtal om nollersättning ska anses föreligga krävs att försäkringsbolaget har gjort en bedömning att det åtminstone har förelegat ett
försäkringsfall”. Vilket i praktiken innebär att försäkringsbolaget måste ha erkänt att en skadehändelse som täcks av försäkringsvillkoren har förekommit för att ett nollavtal ska kunna uppstå.184
5.2 Avtalstolkning och lagtolkning
Eftersom SkL är alternativ och speciallagstiftning kan ges företräde framför denna lag blir det därför viktigt att beakta vilken lag som blir tillämplig och om det föreligger ett avtal som ska utgöra underlag vid en eventuell tvist. Huvudregeln är att individuellt avtalade villkor gäller framför allmänna, som t.ex. försäkringsvillkor.185
180 Prop. 2000/01:68, s.72 f.
181
SOU 2009:96, En utvidgad trafikförsäkring, s.304.
182 Prop. 2000/01:68, s.72.
183 NJA 2001 s. 695 II
184
Svea hovrätt mål nr T 6601-18.
39 Det finns olika uppfattningar om tolkning av försäkringsvillkor särskiljer sig från den
allmänna avtalsrättens tolkningslära.186 Enligt Radetzki finns det påtagliga likheter,
framförallt för att de subjektiva tolkningsreglerna (partsviljan och dolusregeln) sker primärt inom de båda avtalsgenren.187 Därefter följer de objektiva tolkningsreglerna (avtalets
ordalydelse, avtalets systematik och övriga innehåll, avtalets och avtalsbestämmelsens syfte, dispositiv rätt och branschpraxis, skälighetsaspekter, oklarhetsregeln och slutligen
minimumregeln).188
Vid tolkning av försäkringsvillkor som föreskrivs genom obligatoriska försäkringar i lag bör rimligtvis lagtolkning ske och inte en avtalsrättslig tolkning. Det som däremot blir under avtalsrättslig granskning är det avtal som sluts för den slutliga ersättningen vid ett försäkringsärende.
I mål T 5084-17 var parterna överens om att det förelåg väsentligt förändrade förhållanden, då den skadelidande förlorat en samordningsförmån i form av arbetsskadelivränta enlig Lag om arbetsskadeförsäkring (1976:380) (LAF).189 Tvisten rörde bland annat vilka förhållanden som omfattades av avtalet och som möjliggjorde omprövningsrätten.
Det slutliga avtalet om ersättning ingicks mellan försäkringsbolaget och den skadelidande år 2005 i samband med att Trafikskadenämnden prövat ärendet. Av Trafikskadenämndens yttrande framgår det att det förelåg en medicinisk invaliditet om 10 % och att
inkomstförlusten i sin helhet var orsakad av truckolyckan. Därefter, vid slutreglering, medgav försäkringsbolaget att ersättning skulle utges enligt Trafikskadenämndens rekommendation, men att ersättning för inkomstförlust inte var aktuellt då arbetsskadelivräntan redan
kompenserad som en samordningsförmån. Den skadelidande uppfattade därför att försäkringsbolaget medgett att arbetsoförmågan var skadebetingad enligt
Trafikskadenämndens bedömning men att ingen ersättning skulle utgå för den ersättningsposten.
Försäkringsbolaget ansåg emellertid att det inte tagit ställning till huruvida inkomstförlusten var skadebetingad och att ett nollavtal därför upprättats i det förhållandet. Visserligen hade de vid slutreglering utgett ersättning som stämde överens med Trafikskadenämndens
186 Radetzki, s.126.
187 Radetzki, s.127.
188
Radetzki, s.30.
40 rekommendation, men ersättning för inkomstförlust hade de lämnat oreglerad på grund av samordningsförmånen.
Enligt den skadelidande existerade det således enbart ett avtal om trafikskadersättning enligt TskL och det bekräftade att arbetsoförmågan var skadebetingad. Vid omprövning av
skadeståndets storlek skulle därför sambandet mellan olyckan samt inkomstbortfallet utgöra rättskraftigt innehåll. Försäkringsbolaget emellertid ansåg att det förelåg två avtal gällande trafikskadeersättning enligt TskL, ett om ersättning för medicinsk invaliditet enligt
trafikskadenämndens rekommendation och ett nollavtal för arbetsskadelivränta. Nollavtalet reglerade inte huruvida det fanns en skadebetingad inkomstförlust. Vid omprövningen skulle därför en ny och förutsättningslös prövning av orsakssambandet mellan arbetsoförmågan och den initiala skadan prövas. I andra hand yrkade försäkringsbolaget, om domstolen skulle finna att försäkringsbolaget erkänt en skadebetingad arbetsoförmåga, att förhållandet ändå skulle prövas på nytt. Mer om andrahandsyrkandet behandlas i kapitel 6 ” Vad som ska tas upp till prövning”.
Huvudregeln är att den som hävdar att ett avtal har slutits har bevisbördan för att så är fallet.190 Emellertid blir bevisbördan för avtalets innebörd omvänd om den ena parten hållit sig passiv, trots att den haft fog för att utgå från att den andre parten uppfattat att ett bindande avtal uppstått. Enligt den skadelidande i mål T 5084-17 var det uppenbart att
försäkringsbolaget förstått att den skadelidande uppfattat att försäkringsbolaget accepterat sambandet mellan trafikolyckan och arbetsoförmågan. Om Försäkringsbolaget haft en annan uppfattning om att arbetsoförmågan inte var skadebetingad borde de ha kontaktat den
skadelidande och inte förhållit sig passiva tills dess att omprövning aktualiserats. Detta kan också återkopplas till dolusregeln som innebär att om den ena parten inser att den andra förstått avtalet på ett avvikande sätt måste denne informeras om missförståndet. Annars får motparten enligt en analog tillämpning av ondtrosbestämmelsen i 6 § 2 st. AvtL stå för risken för avtalets tvistiga innehåll.
Från försäkringsbolaget anfördes det främst att de inte utgett en viljeförklaring att utge livränta till den skadelidande, varför de inte haft en anledning att tro att den skadelidande uppfattat något annat. Vidare menade de att Trafikskadenämndens bedömning var ett underlag för skaderegleringsprocessen men inte ett avtalsinnehåll.
41 Det kan därför konstateras att de subjektiva avtalstolkningsprinciperna inte går att fastställa i detta mål. Det ligger visserligen inte i uppsatsens syfte att utreda vad som är avtalsrättsligt innehåll i denna tvist. Emellertid ger det en intressant inblick i hur nollavtalets existens eller självständighet kan ge upphov till missförstånd och rättsliga problem. Nollavtalet ger den skadelidande en port in till omprövningsrätten, men kan också konkurrera med det initiala avtalet om slutlig ersättning.
42