Preskription av skadestånd innan år 2015

TskL och PSL är lagstadgade ”no- faultförsäkringar” och ersättning från dessa försäkringar utgår på strikt grund oavsett vållande (med undantag för kollisionsskador i TskL). De är alltså obligatoriska ansvarsförsäkringar som utgår från skadevållarens försäkringsbolag till den

146

Gabrielsson, Trafikskadenämnden – några kommentarer till verksamheten och till bedömningen av whiplashskador, s.104.

147 Andersson, s. 493.

148

Andersson, s.492.

29 skadelidande.¹⁵⁰ Innan de nya preskriptionsreglerna som trädde ikraft år 2015 i TskL och FAL¹⁵¹ löd preskriptionsreglerna att preskription inträder tre år efter att den skadelidande fått kännedom om skadan och tio år från det att anspråket tidigast kunnat göras gällande. I PSL löd dock tioårsregeln att talan måste väckas inom tio år från den tidpunkt då skadan

orsakades. Tanken var att försäkringsbolagen, som i dessa försäkringar tar över

gäldenärsansvaret från skadevållaren, skulle kunna förutse och planera framtida utgifter genom att ersättningskrav preskriberades. Det rådde dock otydligheter om vid vilken tidpunkt som det subjektiva kännedomsrekvisitet uppfylldes samt när den objektiva tioårsgränsen uppstod.¹⁵² Dessa frågor blev därför föremål för prövning i högsta instans.¹⁵³

Följande praxis baseras på 31 § TskL (1975:1410) och kommande frågor om preskription rör således inte innehållet i gällande lagstiftning om preskription i 31§ TskL (2013:1089). Anledningen till att dessa rättsfall kommer att beröras är för att få en inblick i hur HD resonerade i förhållande till att vara skadevållarvänliga/försäkringsgivarvänliga i sin

bedömning. Dessutom kommer de nya lydelserna att analyseras för att se till vilken stor del lagstiftaren implementerade den praxis HD etablerat på området.

I NJA 2000 s. 285 hade en kvinna år 1989 varit med om en trafikolycka och år 1997 begärde hon trafikskadeersättning för sveda och värk samt ersättning för personskada (whiplash) som uppkommit på grund av olyckan. Försäkringsbolaget hävdade dock att hennes anspråk

preskriberats på grund av att hon ej begärt ersättning inom den treåriga preskriptionstiden. Det menade att preskription utgår från tidpunkten när den skadelidande fått kännedom om att hon kunnat föra en fastställelsetalan om ersättning för framtida besvär gentemot bolaget, dvs. vid själva olyckstillfället år 1989. HD framförde emellertid att preskriptionsbestämmelsen får ”anses innebära att den skadelidande i vart fall skall ha haft kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning”. Den skadelidande anses därför få kännedom om sin fordran först när den inser att dennes besvär kan läggas till grund för talan. I det här fallet ansågs således ersättningskravet för sveda och värk vara preskriberat då den

skadelidande redan vid skadetillfället borde ha insett att hon kunnat göra anspråk på denna ersättning. Anspråket gällande ersättning för whiplashskadan ansågs däremot inte vara

150 Andersson, s.492.

151

Se 31 § SFS 2013:1089, Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), 23§ SFS 2013:1091, Lag om ändring i patientskadelagen (1996:799) och 7 kap 4§, 8 kap 20§ och 16 kap 5§, SFS 2013:1092 ,Lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104).

152

Andersson, s.493.

30 preskriberad, eftersom den skadelidande först år 1995 fick läkarbesked och därmed kännedom om att hennes nackbesvär samt bröstryggssmärtor berodde på trafikolyckan som skedde 1989. Detta rättsfall klargör att ersättningsgrundande skador inte nödvändigtvis uppstår vid ett tillfälle utan kan inträda vid olika tidpunkter och preskriberas därefter. Håkan Andersson sammanfattar på ett träffande sätt saken med att ”Var dag har sitt lidande – man behöver inte ta framtidens problem i förväg”.154

Den skadelidande ska inte redan vid olyckstillfället behöva väcka talan för eventualiteten att sena skador till följd av olyckan uppkommer för att undvika att dessa framtida fordringar preskriberas.

Försäkringsbolaget förde som nämnt en argumentation om att själva olyckstidpunkten innebär att den skadelidande fått kännedom om att framtida skador kan uppkomma. Framförallt då den skadelidande vid skadetidpunkten kan begära en fastställelse om att framtida förluster till följd av skadan ska ersättas. Nu underkände HD emellertid detta resonemang, men en

intressant liknelse kan göras med situationen när nollavtal sluts för framtida förluster, antingen aktivt eller genom den skadelidandes passivitet enligt NJA 2001 s. 695. II. Som parallell till omprövningsrätten kan därför diskussion föras om att det kanske krävs en fastställelsetalan eller inkorporerad klausul i ett nollavtal om att omständigheter vid skadetillfället, såsom orsakssamband, inte ska tas upp på nytt vid omprövning av framtida skador. Djupare diskussion om detta kommer att behandlas i kapitel 6.2 ”Avtalstolkning och lagtolkning”.

Gällande den tioåriga preskriptionsfristen som löd att preskription börjar löpa från när fordran tidigast kunnat göras gällande var det inom försäkringsbranschen ansett att preskriptionstiden startar från själva skadedagen. I NJA 2001 s. 695 I och II togs dock detta antagande upp till prövning och berörde två personer som fått betydande besvär i nacke och rygg först tio år efter respektive trafikskadehändelse. Omständigheterna i NJA 2001 s. 695 II var följande: Den skadelidande hade sökt ersättning för inkomstförlust år 1994, eftersom hon på grund av sina smärtor behövt erhålla halvt sjukbidrag. Trafikolyckan som orsakat skadan skedde år 1980 och mellan parterna var det ostridigt att inkomstförlusten uppstod på grund av olyckan. Försäkringsbolaget erkände således orsakssambandet, men framförde att det inte behövde utge ersättning då tio år förflutit sedan skadedagen. Från den skadelidandes sida anfördes det däremot att fordringen gentemot försäkringsbolaget uppstod först år 1994 när skadan var ”objektivt konstaterbar” och att preskription därmed inte inträtt. I målet gick HD på den

31 skadelidandes linje och avfärdade försäkringsbolagets tolkning av paragrafen. Istället

fastställde HD att lydelsen skulle tolkas att preskriptionstiden uppstår ”vid den tidpunkt som skadan ger sig till känna”, vilket innebar att en förflyttning skedde från orsaksanknytningen på skadevållarens sida till verkansanknytningen på den skadelidandes sida.¹⁵⁵