Både högre premie och återförsäkringsgrad

Om det kan visas att bolaget hade vidtagit flera av de ovan nämnda villkoren blir det extra krångligt. Framför allt om såväl premien som återförsäkringsgraden hade ökat. Åsikterna i doktrinen om hur denna situation ska lösas går isär. De flesta är dock överens om att de belopp som utfaller för den summa försäkringsgivaren fak- tiskt har återförsäkrat trots den bristande upplysningsplikten ska tillfalla försäk- ringstagaren utan någon ytterligare nedsättning. Här bör dock anmärkas att även återförsäkringens utfall reduceras enligt prorataregeln. Oenigheten rör den del av försäkringen som försäkringsgivaren behållit.133 _Exempel:

A har tecknat en brandförsäkring för ett varulager värderat 900 000 kr och för det- ta fått betala en premie på 1 000 kr hos försäkringsbolaget B. Egendomen är också försäkrad för 900 000. B har tecknat en återförsäkring för 100 000 kr. Hela A:s va- rulager brinner upp och A begär ersättning. A har dock brustit i sin upplysnings-

132 _{Jfr Hellner, J, Försäkringsrätt, 2:a upplagan Lund 1965 s. 203.} 133 _{Jfr Hellner, J, Försäkringsrätt, 2:a upplagan Lund 1965 s. 203.}

plikt. Hade B vetat om de korrekta omständigheterna hade det meddelat försäk- ringen med en premie på 1 500 kr och återförsäkrat sig för 200 000 kr.

I exemplet har en återförsäkring tagits på 100 000 kr. Denna utbetalning sätts allt- så ned, enligt reglerna för högre premie, med 1/3. Försäkringstagaren erhåller då 66 000 kr. Eftersom försäkringsgivare B kan visa att endast 900 000-200 000= 700 000 hade behållits(inte återförsäkrats) om försäkringstagaren fullgjort sin upplysningsplikt ansvarar B aldrig för mer. Frågan är dock hur det faktum att pre- mien skulle öka påverkar denna del. Doktrin ger här tre olika lösningar.

Drachmann och Bentzon menar att det kvarvarande beloppet ska sättas ner enligt samma princip som gäller i övrigt vid en högre premie, i detta fall 1/3 av 700 000kr. Försäkringstagaren skulle då erhålla 2/3 av 700 000kr= 467 000kr plus ersättningen från återförsäkringen 2/3 av 100 000kr= 67 000kr. Totalt cirka 534 000kr.134

Ignatius menar att hänsyn måste tas till hur stor del av premien som härrör sig till den risk som försäkringsgivaren behållit. I exempel har försäkringsgivaren behållit 8/9 av risken och således även premien. Detta motsvarar således 8/9 av 1 000 kr = 889 kr. Denna premie jämförs sedan med den korrekta premien för hela risken 1 500 kr. 889/1 500= 59 %. Försäkringsgivaren är då skyldigt att ersätta försäk- ringstagaren med 59 % av försäkringsbeloppet vilket motsvarar 533 400 kr (59 % av 900 000). Denna ersättning får dock aldrig överstiga det belopp som försäk- ringstagare själv skulle ha behållit risken för, i detta fall 700 000. Den totala för- säkringsersättningen blir då cirka 600 000 kr (533 400 plus 67 000). Den försäk- rade får i detta fall lika stor ersättning som då någon återförsäkring inte skulle skett. Skillnaden uppkommer endast i de fall då det uträknade beloppet överstiger det belopp som försäkringsgivaren själv skulle ha behållit.135

Schmidt menar att de ovanstående teorierna bygger på ett tankefel och att det av- görande borde vara i vilken utsträckning en återförsäkring hade skett om ansvaret

134 _{Drachmann och Bentzon, lov om forsikringsaftaler, 1:a uppl. 1931 s. 27 (referensen hämtad från}

Hellner, J, Försäkringsrätt, 2:a upplagan Lund 1965 s. 203).

135 _{Ignatius, NFT 1935 s. 393-401 (referens hämtad från Hellner, J, Försäkringsrätt, 2:a upplagan}

endast hade uppgått till vad försäkringsgivaren är skyldig att betala ut efter ned- sättningen som följer av en högre premie. Istället för att undersöka hur stor del av försäkringsbeloppet 900 000 som ska återförsäkras bör istället utredas hur stor återförsäkringen av ett ansvar på 667 000 skulle blivit. Endast i de fall försäkrings- givaren kan visa att återförsäkringen skulle varit större trots det minskade ansva- ret skulle en ytterligare nedsättning bli aktuell.136

Hellner anser att Ignatius och Schmidts metoder är de som har mest fog för sig och att det bör vara Schmidts metod som tillämpas. De två olika metoderna leder dock oftast till liknande resultat.137

5.3.6 Analys

Vad gäller prorataregeln så är rättsverkningarna i många fall ganska oproblema- tiska rent juridiskt i de fall det endast förekommer en grund för nedsättning. I des- sa fall ger lagtexten en relativt bra ledning och tillsammans med de förklaringar som ges i motiven till GFAL och i doktrinen tycks det vara relativt klart hur dessa fall ska lösas.

En fråga som dock är värd att diskutera är det fall då försäkringsgivaren kan visa att denne skulle ha tillämpat en kortare tidsperiod. I doktrin har här framförts att försäkringsgivaren i dessa fall skulle vara fri att tillämpa den kortare tidsperioden, vilket innebär att försäkringsgivaren inte skulle ansvara för försäkringsfall som in- träffar efter denna tidpunkt.

För egen del anser jag att försäkringstagaren i dessa fall även borde visa att försäk- ringen inte skulle ha förnyats, om försäkringstagaren skulle ansökt om det, för att försäkringsersättningen ska falla bort. Resonemanget bygger på grundprincipen om att utgångspunkten ska vara hur försäkringsgivaren skulle agerat om upplys- ningsplikten fullgjorts. Hade försäkringen förnyats hade försäkringstagaren haft försäkringsskydd.

136 _{Schmidt faran och försäkringsfallet, 1943 s. 138-148.}

En annan del av prorataregeln där rättsläget är relativt oklart är de fall då försäk- ringsgivaren kan visa att den skulle tillämpat både en högre premie och en högre återförsäkringsgrad. Varken lagtexten, förarbeten eller praxis ger någon bra väg- ledning om hur dessa fall ska bedömas. Det verkar inte heller föreligga någon kon- sensus i doktrinen.

Här bör först anmärkas att prorataregeln bygger på ett avvägande av två skilda in- tressen, dels försäkringsgivarens intresse att inte behöva betala ut mer än vad denne skulle gjort om en riktig uppgift hade meddelats och dels försäkringstaga- rens intresse av att erhålla det försäkringsskydd som motsvarar den erlagda pre- mien. Utgångspunkten bör dock vara hur försäkringsgivaren hade agerat om upp- lysningsplikten hade fullgjorts. Gällande rätt bör alltså vara en lösning som har sin utgångspunkt i försäkringsgivarens tänkta handlanden och som samtidigt uppfyl- ler de två intressena så långt som möjligt. Enligt denna princip borde det alltså först utredas hur stort försäkringsansvar som försäkringsgivaren skulle behållit om upplysningsplikten fullgjorts. Detta bör sedan utgöra ett tak för vad försäk- ringsgivaren kan bli skyldig att betala ut. Frågan blir då om utgångspunkten i detta fall bör vara i vilken utsträckning återförsäkring hade tagits för det fall att bolaget ansvarar för full ersättning eller ersättning nedsatt enligt prorataregeln. Här kan anmärkas att det faktum att ett försäkringsbolag känt till att en uppgift var oriktig medför att möjligheten till ersättning helt faller bort. Någon praxis för hur sådana situationer hanteras är därför omöjlig och får i dessa fall utgå från rent teoretiska resonemang. Dessutom hade ju försäkringsbolaget ansvarat fullt i de fall upplys- ningsplikten hade fullgjorts. Utgångspunkten bör i detta fall vara därför vara det fulla ansvaret och inte det nedsatta ansvaret.

I nästa steg bör försäkringstagaren ha rätt att få den försäkring denne betalt för. Eftersom den nya premien är beräknad utifrån att fullt ansvar föreligger bör ned- sättningen ske med utgångspunkt i det fulla ansvaret precis som vid endast en högre premie. Denna summa får dock inte överstiga det tak som utgörs av vad för- säkringsgivaren skulle behållit själv. Detta skulle således innebära att ersättningen endast sätts ner ytterligare i de fall då försäkringsgivaren skulle behållit en mindre del av ansvaret än vad denne är skyldig att betala ut efter att ansvaret satts ned en-

ligt principerna som tillämpas vid en högre premie. Enligt min mening bör alltså den lösning som Ignatius föreslår vara den som utgör gällande rätt.