Vad utgör ett förfarande i strid mot tro och heder

Som nämnts ovan i avsnitt 3.2.1 har även uttrycket i strid mot tro och heder sam- ma betydelse i FAL som i 33§ AvtL. 33 § AvtL omnämns ofta som den lilla general- klausulen.101 _{Regeln kom till för att komplettera de övriga ogiltighetsgrunderna} och syftade till att undanröja risken att domstolarna skulle tvingas ge en rätts- handling giltighet, på grund av att det saknas lagstöd för ogiltighet, trots att detta skulle strida mot rättskänslan.102

För att denna rättsregel ska kunna tillämpas krävs att två rekvisit är uppfyllda. Dels att omständigheterna vid tillkomsten av rättshandlingen varit sådana att det skulle strida mot tro och heder att åberopa rättshandlingen när man har vetskap om omständigheterna. Dels att det måste kunna antagas att en av parterna haft så- dan vetskap redan vid uppkomsten av rättshandlingen. 103

Vad gäller det första rekvisitet ska detta tolkas helt objektivt. Det är utan betydelse huruvida den av parterna som åberopar rättshandlingen förstår att det skulle stri- da mot tro och heder att göra så. Det andra rekvisitet är dock subjektivt, då det krävs att parten måste kunna antagas ha haft vetskap om de förutsättningarna som objektivt sett innebär att de skulle strida mot tro och heder att åberopa rättshand- lingen.104

Formuleringen ”kunna antas” syftar i detta fall endast på en bevislättnad, rekvisitet är fortfarande subjektivt i det avseendet att det ska bevisas är att parten haft fak- tisk vetskap om omständigheterna och inte att parten borde haft den vetskapen. Om parten borde haft denna vetskap och kan anses handlat vårdslöst genom att inte skaffa sig den vetskapen ska detta inte ses som ohederligt.105

Paragrafen tar alltså sikte på de fall där något av rekvisiten för de andra mer preci- serade ogiltighetsgrunderna inte är uppfyllda. Att det något svävande begreppet tro och heder använts är just för att inte begränsa paragrafen till vissa speciella si-

101 _{Grönfors, K, Avtalslagen, 2:a uppl., Norstedts, Stockholm 1989, s. 162.} 102 _{Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar 1914 s. 133.} 103 _{Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar 1914 s. 133.} 104 _{Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar 1914 s. 133.} 105 _{Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar 1914 s. 133.}

tuationer. Motiven ger dock vissa exempel på situationer som skulle kunna träffas av ogiltighet på grund av regeln. Dels handlar det om situationer då en av parterna befunnit sig i sinnestillstånd, exempelvis sjukdom eller berusning, som innebär att den har svårt att bedöma handlingens innebörd. Dessutom tas sådana fall som skulle karakteriseras som insideraffärer upp. Av större relevans för upplysnings- plikten är dock diskussionen kring hur paragrafens regel kan tillämpas vi motiv- villfarelse. Här uttalas att för de fall den ene parten inser att medkontrahenten har handlat under felaktiga förutsättningar som varit av sådan betydelse att medkon- trahenten skulle krävt särskilda villkor eller överhuvudtaget inte vidtagit rätts- handlingen, skulle det strida mot tro och heder att åberopa att några sådana villkor inte avtalats.106

3.4.4 Analys

Av lagtexten följer att ogiltighetsreglerna i FAL har i stort sett samma betydelse som deras motsvarigheter i avtalslagen. Av intresse här blir framförallt gränsdrag- ningen mot de andra typerna av upplysningsplikt. Det bör i normalfallet vara så att ett sådant förfarande som innebär ogiltighet även skulle anses bryta mot de andra typerna av upplysningsplikt. Med tanke på de olika rättsföljderna kan det dock vara mer förmånligt att försöka åberopa ogiltighet eftersom detta alltid innebär att försäkringsbolaget är helt fritt från ansvar.107

Vad gäller svek skiljer sig rekvisiten jämfört med andra typer av brott mot upplys- ningsplikten på så sätt att det vid svek krävs att den oriktiga uppgiften lämnats el- ler förtigits i avsikt att förleda försäkringsgivaren. Här finns det således ett uttryck- ligt krav på att försäkringstagaren ska ha haft kännedom om det korrekta förhål- landet. Något som inte krävs vid varken den passiva eller spontana upplysnings- plikten. Dessutom ska försäkringstagaren avsiktligen förlett försäkringsgivaren, brottet mot upplysningsplikten ska alltså ha skett uppsåtligen. I det enda relativt nya rättsfall som finns på området ansåg HovR att i de fall försäkringstagaren för-

106 _{Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar 1914 s. 136.} 107 _{Rättsföljderna avhandlas i kap. 5.}

tigit uppgifter som uppenbarligen är av stor betydelse för risken är det att anse som ett svikligt förledande. Detta kan jämföras med kravet på uppenbar betydelse för riskbedömningen vid spontana upplysningsplikten.

Utifrån de förarbetsuttalanden och den praxis som finns på området kan således två rekvisit sättas upp för att en brist i upplysningsplikten ska anses utgöra ett svikligt förfarande.

1. Försäkringstagaren ska ha haft faktisk kännedom om att uppgiften var felaktig.

2. Uppgiften ska uppenbarligen varit av stor betydelse för risken.

Vad gäller brott mot upplysningsplikten som innebär att det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet är den stora skillnaden mot övriga brott mot upplys- ningsplikten att det precis som vid svek krävs att försäkringstagaren haft faktisk kännedom om det rätta förhållandet. Det räcker alltså inte i detta fall att försäk- ringstagaren borde haft denna kännedom.

4 Undantag från upplysningsplikten

4.1 Inledning

I 8 kap 9 § 4 st. finns stadgat att en försäkringsgivare inte kan åberopa brott mot upplysningsplikten i de fall då:

1. försäkringsbolaget insett eller borde insett att uppgifterna var oriktiga eller ofullständiga eller

2. de oriktiga eller ofullständiga uppgifterna antingen saknade betydelse för avtalets innehåll eller senare upphört att ha någon sådan betydelse.

Detta kapitel behandlar således dessa två undantag från upplysningsplikten.