hus och härdar men även mer svårförklarliga an läggningar-de böjda rännorna. Dessa rännor var ett okänt fenomen inom arkeologin ännu vid mit ten av 1990-talet. Inom Fågelstaprojektet har vi på tre olika undersökningsplatser hittat fem böjda rännor från sten- och bronsålder.
Under bondestenåldern levde människor på relativt små gårdar. De första östgötaböndernas bostadshus, långhusen, var ofta belägna på en mindre höjd i landskapet. I och med att de arkeo logiska undersökningarna blivit mer storskaliga har vi under senare år kunnat upptäcka en nyforn- lämningstyp på gårdarna - de böjda, närmast hästskoformade, rännorna. Dessa ligger ofta ett tiotal meter bort från bostadshusen. Rännorna kan innehålla stolphål och ha härdar eller sten samlingar i ändarna. Ofta är de inte större än 2,5- 3,5 meter i diameter.
På de platser där rännorna först uppmärksam mades hittades inga huslämningar. Ibland påträf fades emellertid två eller fler böjda rännor bredvid varandra. Man tolkade dessa rännor som rester efter väggkonstruktioner till hyddor och tänkte sig att dessa hyddor utgjorde boende vid tillfäl liga och säsongsbundna jaktstationer eller
insam-lingsplatser. En annan hypotes är att hyddorna har med den nya husdjurshållningen att göra. Att hyd dor eventuellt uppfördes på samlingsplatser så att man kunde övervaka betesdriften.
Hyddornas ringa storlek har gett upphov till mycket diskussion och det har ifrågasatts att de verkligen var dimensionerade för att duga som varaktiga bostäder. På de nyundersökta platserna, där hyddorna uppträder tillsammans med lång husen, kan man tänka sig att konstruktionerna utgjort förrådsbyggnader, vindskydd eller möjli gen tillfälliga "stalldelar"att binda upp djuren vid. Man har även tänkt sig att hyddorna uppförts som platser för religions- eller kultutövning, då detta är aktiviteter som inte nödvändigtvis behö ver efterlämna några materiella spår. Man stöder sig då på att dessa stenåldersplatser är näst intill fyndtomma; de innehåller ytterst få redskap, verk tyg eller vardagsföremål. Men de böjda rännorna måste inte hellervara lämningar efter en byggnad. Kanske är de lämningar efter en process, en pro duktionsplats där man hanterat något organiskt material som för länge sedan förmultnat bort.
Tolkningen av fenomenet böjda rännor med stolphål i är fortfarande omstridd och rännornas funktion är trots allt okänd.
Senneolitisk tid 2300-1700 f Kr
Under senneolitisk tid framträder nya kultur former som har starka beröringspunkter med den kommande bronsåldern. I Östergötland innebar övergången till senneolitikum en mar kant expansion av bebyggelsen och förmodligen också en gryende befolkningsökning. Det finns många tecken på att bosättning nu sker i om råden som tidigare varit i det närmaste obe bodda, till exempel togs outnyttjade skogsom råden i bruk och ett nytt och öppnare kultur landskap växte fram. Detta sätter spår i pol lendiagrammen där man kan iaktta en ännu större förekomst av sådana växter som förekom mer i ett öppet beteslandskap med hagmarker. Under perioden formas en mer enhetlig livsstil, där jordbruk och boskapsskötsel får en fastare karaktär. Bostadshusen blir dessutom längre.
Bland de kända och synliga senneolitiska fornlämningarna dominerar dock gravmateria let över boplatsmaterialet. Även om gravfor merna är varierande, så är den så kallade häll- kistan den vanligaste gravformen vid den här tiden. Man har sett de monumentala hällkistor- nas form som en brytning med den tidigare mellanneolitiska kulturen och dess levnadssätt, idéer och föreställningar. En ofta framförd tolk ning är att hällkistorna speglar en ny ideologi som bygger på elitens kontroll över de kollek tiva ritualerna. Gravskicket skulle då markera en ny samhällsordning med arbetsspecialisering och fastare sociala regler.
De senneolitiska fynden är koncentrerade till jordbruksbygderna, inte minst till västra Östergötland. Lösfynden är nu betydligt fler än från tidigare perioder. De består ofta av enkla skafthålsyxor, flintdolkar, flintskäror och pilspet sar. Ett ökat handelsutbyte med Nord- och Mellaneuropa medförde att fler exklusiva brons föremål letar sig upp till Norden. Nordbornas möte med det exotiska materialet drev det nor
diska flinthantverket till dess höjdpunkt. Gjut sömmar och liknande ’Bronsdetaljer” knackades in i flintan i ivern att imitera de importerade föremålen. Samhället fick en alltmer rangordnad uppbyggnad, där framträdande personer visade sin ledarstatus genom stora gravmonument och just praktföremål. Kontrollen och hanteringen av statusföremålen blev alltså ett viktigt led i utvecklingen av en ny samhällsordning. Och det är över huvud taget svårt att dra någon skarp kulturell gräns för övergången mellan den yngsta stenåldern och den äldsta bronsåldern.
Den ganska stora frånvaron av boplatser från senneolitikum och äldsta bronsålder har uppmärksammats på flera håll. Att hitta och undersöka dessa har setts som en viktig uppgift, speciellt med tanke på periodens speciella lös fynd och gravarna i form av hällkistor (och för bronsålderns del högar). Fyra av lokalerna inom Fågelstaprojektet hade emellertid boplatsläm ningar daterade till senneolitisk tid eller äldsta bronsålder, nämligen Landstorp, Hallingstorp, Sund och Russingstorp. Just från denna period hade vi en för undersökningslokalerna sett ganska stor mängd fynd: bland annat keramik kärl samt skrapor, kärnor och pilspetsar och knackstenar av flinta, kvarts och andra bergarter. Dessutom har det förekommit ett stort antal lösfyndsyxor och dolkar i direkt anslutning till undersökningarna.
På undersökningslokalerna förekom, förut om spridda boplatslämningar från perioden, även ett flertal hyddor och hus. I Landstorp bestod lämningarna efter den senneolitiska boplatsen av stolphål, kokgropar och andra gropar samt av två hästskoformade hyddor som bland annat inne höll bitar av keramikkärl. Hyddorna var ca 3x4,5 meter stora och bestod av böjda väggrännor och mittrännor som utlöpare från väggrännorna. Den ena hyddan hade sju stycken relativt kraftiga och stenskodda stolphål i sin väggränna. Denna typ
Senneolitisk hydda i Sund dokumenteras, fotoraä, uvöst.
Planbild över stolphålshyddan i Sund.
ILLUSTRATION LARS ÖSTLIN, RAÄ, UV ÖST.
av hyddor är inte helt ovanliga i sten- och brons- ålderssammanhang, och deras funktioner har längre diskuterats. De kan ha utgjort mindre bostäder, ekonomibyggnader, mindre jaktstatio ner, rastplatser för betesdrift eller brukats för kult eller andra speciella aktiviteter.
Även i Sund fanns en hydda från senneolitisk tid. Denna bestod av stolphål anlagda i hästsko- form och mätte sju meter i diameter. På platsen undersökte vi också ett tio meter långt senneo- litiskt tvåskeppigt hus. Det låg, som så ofta i dessa sammanhang, i öst-västlig riktning. Invid byggnaderna hittades flintskrapor och så kall- lade plattformskärnor i kvarts. Lite intressant är att hyddan och långhuset hade placerats på var sin sida om den forna våtmarken. Vid sen neolitisk tid hade man alltså tydligen skaffat sig en fastare boplatsetablering i Sund.
Också i Hallingstorp har en boplatsfas från övergången mellan senneolitikum/äldre brons ålder konstateras, även om denna - åtminstone inte till fullo - blev föremål för våra slutunder sökningar, då vägsträckan inte skulle beröra just dessa delar av området. Vad vi kan säga är att
det norr om vårt undersökningsområde fanns (och, eftersom det inte grävdes ut, alltså fortfa rande finns) ett skärvstensrikt kulturlager från perioden i fråga. I närheten har man även gjort fynd av enkla skafthålsyxor, en tjocknackig grönstensyxa samt en flintdolk. Möjligen kan ett hus som vi faktiskt undersökte, hus 4, också föras till denna boplatsfas. Det huset är visser ligen inte daterat, men dess konstruktion — två skeppigt av mesulatyp och 12x6 meter stort - talar för en tidig datering av huset. Dessutom låg det i områdets norra delar, det vill säga ganska nära kulturlagret och måste vara äldre än järnålder, eftersom det hade överlagrats av järnålderstida lämningar. Det är inte helt osan
nolikt att den senneolitiska boplatsen i Hallings- torp var ganska stor. Tvärtom finns det en hel del som talar för det.
I Russingstorp grävde vi ut en senneolitisk aktivitetsyta snarare än en ren boplatsyta. Tro ligen hade vi hamnat på gårdsplanen någonstans en liten bit bort från husen. Där hittades hur som helst avfallsgropar och härdgropar. I dessa hade man deponerat eller slängt föremål och avfall, mest ben och flintavslag. I botten av ett litet kulturlager hittade vi även en tidstypisk pil spets i flinta, en så kallad pilspets med urnupen bas. I stort visar bilden av samtliga undersökta senneolitiska lämningar i Fågelstaprojektet att bebyggelsen även här expanderar och får en fas tare karaktär. Undersökningarna stärker också bilden av den kulturella kontinuitet som finns i övergången mellan sten- och bronsålder. Denna fas i undersökningslokalernas bebyggelsehisto ria sträcker sig dateringsmässigt över period gränsen. Visserligen har man satt ett slutskede på stenåldern till år 1700 f Kr, då allt fler brons föremål sakta men säkert började cirkulera i Skandinavien. Men det betyder inte att stenyxor nas tid i och med det var förbi. Inte heller var gravläggande i hällkistor förbi.