speglar vår historia är de muntliga berättelserna en del av vårt kulturarv. Från trakten kring Fågels- ta finns många historier, sägner och folkminnen. De handlar om mystiska personer vid hedniska gravplatser, om spökerier, om att undgå otur, sjuk
dom och ond bråd död, om traditioner med offer källor, trollbjörkar och offertallar. De handlar ock så om människor med magiska krafter, kvacksal vare och kobotare. Några av dem var Träbene- Kalle i Klockrike, Hellberg i Ekebyborna och Adel på Lotten i Varv.
Vy upp mot några av Högrabackens gravhögar.
FOTO GÖRAN GRUBER, RAÄ, UV ÖST.
Vid källan i Grepstad fanns en trollbjörk full av tandvärk och bölder. Den som fällde björken skulle bli dödssjuk. Många blev förvånade då Konrad Karlsson och hans bröder år 1911 sågade ner björken och var lika friska som vanligt efteråt. Ungdomarna brukade förr fira midsommar vid
källan. De dansade kring källan som försetts med lövruskor runtom. Källans vatten kunde också ha helande kraft, men bara under speciella nätter vid nymåne eller nedan, och bara om ingen såg på, och bara om man efteråt offrade ett mynt.
Naturläkaren herr Sjö som huserade i trakten hämtade ofta vatten från källan till sina brygder, på torsdagsnätter före soluppgången. När han en sådan natt var där fick han se källrået sitta upp flugen på en gärdesgård. Och när hon sedan försvann över ängen fick han till sin fasa se hennes ihåliga rygg. Vid källan fanns också en lyftesten. På den prövade männen sina krafter, och man var en fullgod dräng först då man orkat lyfta upp den över knäna. Mittemot källan, på andra sidan vägen som går mellan Skänninge och Motala, finns ett gravfält där man inte skall färdas på natten om man inte vill råka mycket illa ut.
Och hemsökta forntida gravfält finns det gott om i trakten. Det kanske mest välkända ärjärnål- dersgravfältet Högrabacken. Där huserar Högra- backsgubben om nätterna. Han är oftast klädd i stormhatt och svart rock och gör sällskap med vägfarare genom att gå bredvid deras vagnar ända tills de kommit förbi backen. Man blir mycket sjuk av att tala med honom. Ingeborg Karlsson, som var barn vid sekelskiftet 1900, mötte honom en gång när hon kom åkande med sin far. Idag är gravfältet en inhägnad kohage, men när man fortfarande kunde åka över det höll många män niskortyst på vägen över backen. Uppe på Högra backen finns mycket riktigt en mycket gammal väg, en hålväg, som säkert bidragit till att hålla historien om gubben vid liv.
I närheten av Högrabacken, på en åker söder om byn Sten, finns en stor ensamliggande sten- bumling. Enligt sägnen skall stenen ha namngivit byn och den som rubbar den kommer att bringa olycka över hela bygden sägs det. Under årens lopp har många säkert haft lust att flytta på ste nen, för under den ligger en begravd krigare och
en guldkrona. En annan skatt fanns även i en av gravarna på ett gravfält strax väster om byn Norr sten. En synsk gumma kunde se ett eldsken lysa ur gravhögen och om andra också ville se skenet fick de kika under gummans arm.
Den stora Askahögen är en knutpunkt som länge har varit en samlingsplats i Hagebyhöga socken. Sex olika vägar går ihop och möts just där. Bygdens ungdomar hade dans och fest där om lördagskvällarna och på söndagarna hölls det möten av det mer religiösa slaget vid högen. Som på så många andra mytomspunna platser firade man midsommar här. Man var tvungen att fira
ordentligt och definitivt uppföra midsommar stång om man inte ville att djuren skulle drabbas av ordentlig olycka. Högen sades vara uppförd av "bullersten", ingen sten fick rubbas ur sitt läge för då skulle alla andra stenar också sättas i rörelse. Många är de midsommarfirare som menar att de känt högen röra sig, och skulle man av någon anledning vara i närheten av den på skärtorsda gen kan man få se att högen vänder sig. En gång i tiden skulle en smed till att gräva sig en jordkäl lare i högen. Mitt i arbetet trillade ett kranium med en skinande hjälm på skallen fram och smeden blev så rädd att han med stor hastighet grävde
FOTO LISA K LARSSON, RAÄ UV.
ner det igen. Efter denna händelse sökte sig skattsökare till Askahögen. Mitt i en sådan plund ring skrämdes skattsökarna bort av en svart höna som kom dragandes med ett hölass upp på hö gen.
Vid Hornsgärdet bodde en man i en liten stuga, han livnärde sig på fiske och att säja hem magjorda borstar. Han hade mycket fuffens för sig och blev åtalad och straffad ett flertal gånger. Dagen då gubben dog kommer man alltid att minnas i Västra Stenby. Då drabbades nämligen byn av ett jordskalv, så kraftigt att kastrullerna hoppade på spiselhällarna och kyrkan sprack mitt under predikan! Kyrkan fick sedan hållas ihop med järnkrampor för att inte falla sönder. De äldre i byn var säkra på att skalvet uppstått när Hin själv kom för att hämta den döde. Gubben brukade nämli gen skryta om att han inte kunde dö om han inte blev ihjälslagen eller hämtad av Hin.
På sin vandring mellan Vadstena och Ulvåsa satte sig den heliga Birgitta för att vila strax intill Västra Stenby kyrka. Hon var törstig men alldeles för trött för att orka gå ner till ån för att dricka. Därför stack hon bara ned sitt finger i gräset och så sprang en källa fram. Så uppkom källan vid kyrkan som än idag är en kraftig upprinna med friskt vatten. Vattnet är inte bara friskt, det är he lande också och under den katolska tiden bedrevs en hel del vidskepligheter här. Seden att offra ett mynt mot lycka förekom även i denna källa. Och kanske hjälpte också ett offer mot de spökerier som förekom vid källan. Man passade sig noga för att gå mellan källan och det närbelägna gravfältet, speciellt om natten. Vid källan växte en gammal knotig björk, och det sades att källan skulle sina om man högg ner den. Men nu är björken borta och källan rinner som vanligt även efter denna skändlighet.
I Skeppstadskogen rider ingen mindre än Odin omkring med sitt jaktlag. När han kommer är det första man hör klappret av hovar och
hund-Oden. ILLUSTRATION GABRIELLA KALMAR.
skall. Sedan ser man en halvnaken kvinna komma springande, jagad av två svarta hundar och två ryttare på svarta hästar. Efter en stund kommer de tillbaka med kvinnan släpandes mellan sig. Vid slutet av 1700- talet fick Jaen Torpare från Sörby- godset i Varv höra denna "hinjakta". Då kom en storvuxen man fram till honom och sa: "Heli och Säll. Har du sett någon hind?" Näej, men Hins jakt gick förbi här nyss", svarade Jaen Torpare. Mannen gav sig iväg, men kom sedan tillbaka släpandes på skogsrået som han nyss hade skjutit. Torpare fick god lön för upplysningen; så mycket säd att det räckte "te bå' brösä å såsä". Så sent som vid sekelskiftet 1900 hade tre personer bevittnat denna jakt. Först hade de hört den på håll och sedan hade de sett hundarna komma farande. Kedjan hundarna var fjättrade med gick rakt ge nom träden...