Bör sambolagen reglera arvsrätt i framtiden?

Hur ska sambors avsaknad av arvsrätt egentligen behandlas? Frågan har länge varit omdiskuterad och regeringen har avslagit samtliga lagförslag. Omständigheten att det lämnats in flera lagförslag, talar för behovet att införa arvsrätt. Dock är det viktigt att poängtera att motionerna i sig inte utgör en vedertagen rättskälla, varav de enskilda individernas argument lämnas utan inverkan. Motionerna återfinns enbart för att ge läsaren förståelse om att förändringar varit på tal genom åren. Att sambor är i behov av arvsrätt går därmed inte att blunda för. Det är särskilt lämpligt vid långvariga samboförhållanden. Behovet blir framförallt tydligt när man undersöker arvsfördelningen efter Stieg Larssons död, där den efterlevande sambon inte ärvde förmögenheten efter 30 års samboförhållande. Paret levde som vilket gift par som helst men Stieg hade inte koll på sambolagens skillnader. Den avlidne trodde att sambor hade arvsrätt och upprättade därmed inte ett testamente till förmån för den efterlevande sambon. Ett förslag är att införa en tidsgräns på ett visst antal år som lagstiftaren anser rimlig, till exempel fem år. Har ett sambopar bott tillsammans längre eller lika länge som den valda tidsgränsen, bör arvsrätt gälla för dessa sambopar. En skälighetsbedömning kan även införas, där domstolarna utreder skäligheten av att ärva utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Detta skulle dessutom fånga upp kortare förhållanden än tidsgränsen om annat talar för att tilldela sambon arvsrätt. Det går inte att förutspå när en person dör. Dödsfallet kan inträffa idag, imorgon eller om några år, vilket ökar vikten av att införa arvsrätt för att undvika den ogynnsamma egendomsfördelningen ett dödsfall kan medföra. Ett dödsfall kan inträffa unga, medelåldern eller äldre individer. Bara för att ett par inte väljer att gifta sig betyder det inte automatiskt att samborna inte vill att partnern ska ärva dennes andel av egendomen. Dessutom kan tanken finnas att i framtiden gifta sig eller skriva testamente, men att paret inte hinner på grund av ett oväntat dödsfall. Sambor hänvisas till att ingå äktenskap eller upprätta testamente för att uppnå samma efterlevandeskydd som gifta. En hänvisning som visar sig vara oförenlig med den moderna tiden vi lever i. Familjeförhållandena har utvecklats med tiden och samboförhållanden kan lika gärna anses som samhällsnormen idag. Vid kortvariga samboförhållanden bör paret i vart fall hänvisas till att upprätta testamente eftersom det inte kan anses rimligt att den avlidnes samboegendom ska tillfalla den efterlevande sambon efter exempelvis ett års relation. När sambolagstiftningen infördes torde lagstiftaren antagit att samboförhållanden enbart skulle pågå under en begränsad tid och att upphörandet inte

36 vanligtvis berodde på dödsfall. Det bör visserligen anses riktigt att separation utgör en vanligare anledning till relationens upphörande än dödsfall. Dock tenderar samboförhållanden att nuförtiden pågå under en längre tid och frågan kan ställas om sambor är medvetna om behovet av att upprätta testamente, när kunskapen om sambors rättigheter i allmänhet är bristfällig. Sambor riskerar stora rättsförluster om de felaktigt tror sig ha arvsrätt. Sammantaget beaktar inte lagstiftningen samboförhållandets varaktighet, vilket lagstiftaren bör se över i framtiden. Sambor har rätt att ärva varandra genom testamente. Ett testamente leder inte alltid till samma efterlevandeskydd som makar, vilket försöker framhållas. Testamentet får aldrig leda till att sambornas barn inte kan få ut sin laglott, såvida de inte avstår från samboegendomen. Ur sambors perspektiv hade rätten att testamentera bort barnens rätt att få ut sin laglott från den först avlidne föräldern, förstärkt efterlevandeskyddet. Förekommer inga barn, bör testamentet vara ett fullgott alternativ när arvsrätt inte föreligger. Dock är testamentets formkrav svåra att uppfylla, då exempelvis två vittnen behöver närvara vid upprättandet och som inte får vara exempelvis släkt eller familj. Utan hänsyn till parternas gemensamma vilja kan testamentet betraktas ogiltigt om formkraven inte uppfylls. Frågan kan dessutom ställas vad som händer med giltigheten om en arvinge får reda på att dennes andel testamenterats bort och därmed väljer att leta upp handlingen för att sedan förstöra den. Det kan således uppstå bevissvårigheter om det är testatorn själv eller en tidigare arvinge som rivit sönder testamentet. Testamentet kan således inte alltid anses utgöra ett tillräckligt rättsligt skydd för efterlevande sambo.

Oavsett omständigheterna har den efterlevande sambon alltid rätt att få ut ett värde som motsvarar två prisbasbelopp efter bodelningen. Ett alternativ till att stärka efterlevande sambors rättsliga ställning, är att utöka basbeloppsregeln. 94 600 kronor kan anses otillräckligt när ett sambopar under flera års tid byggt upp det gemensamma hemmet. Summan bör sällan anses täcka värdet av exempelvis bostadsrätter. Visserligen föreligger förmånen att överta bostaden och begära bodelning, dock ska bostadens värde avräknas på efterlevandes lott eller kompenseras i form av likvida medel, vilket gör efterlevandeskyddet otillräckligt.

Problematiken gällande sambors avsaknad av arvsrätt kan naturligtvis lösas genom att införa samma regler som äktenskapet, särskilt med tanke på att antalet samboförhållanden ökat. Sambor bör inte ”tvingas” till att ingå äktenskap eller upprätta ett, trots allt, osäkert testamente för att tillgodoses samma efterlevandeskydd som makar. Att införa en allmän arvsrätt för sambor bör emellertid utgöra ett alltför långtgående steg, utifrån sambolagens syften. Det skulle kunna medföra att två personer som uppfyller rekvisiten i sambobegreppet och bott ihop i några månader, tillkännages arvsrätt om någon avlider i nära samband med förhållandets ingående. Att efterlevande sambo då har rätt till den avlidnes samboegendom är oskäligt gentemot de legala arvingarna. Förslaget om att införa arvsrätt för enbart långvariga förhållanden är därmed ett lämpligare alternativ, med hänvisning till resonemanget ovan.

Sammanfattningsvis föreligger flera olika alternativ där lagstiftaren har möjlighet att stärka sambors efterlevandeskydd. Vilket eller vilka förslag som väger tyngst och är mest praktiska att genomföra, lämnas åt lagstiftaren att besluta. Om inga åtgärder vidtas föreligger risken att sambolagen glöms bort i ännu större utsträckning och fortsätter ge sambor ett otillräckligt efterlevandeskydd.

37