J U R I D I C U M
Den bortglömda lagen
- en utredning av sambolagens centrala brister
Jonathan Rabenius
VT 2020
JU600G, Självständigt Juridiskt Arbete, 15 högskolepoäng
Sammanfattning
I Sverige lever minst 1,5 miljoner människor som sambor. Samboförhållanden tenderar att bli en allt vanligare samlevnadsform och liknar äktenskapet i flera avseenden. Trots att många lever som sambor har kunskapen om sambolagen visat sig vara bristfällig. Lagstiftaren tycks vara nöjd med den nuvarande lagstiftningen och har inte ansett det nödvändigt att åstadkomma förändringar, trots att flera förslag framlagts. Sambolagens huvudsakliga syfte är att ge sambor ett minimiskydd vid samboförhållandets upphörande. Lagstiftaren vill bevara det sociala skyddsintresset och tydligt särskilja sambor och gifta. Uppsatsen kommer försöka bringa klarhet i vad som faktiskt gäller när ett samboförhållande upphör genom separation eller dödsfall. Dessutom är centrala begrepp i sambolagen i behov av utredning för att skapa en tydligare lagstiftning i framtiden.
Trots förändringarna som gjordes vid införandet av nuvarande sambolag, är sambobegreppet fortfarande behäftat med betydande tillämpningssvårigheter. Detta bör betraktas som mycket allvarligt eftersom begreppet utgör grunden för sambolagens tillämpningsområde och bestämmer om resterande regler tillämpas. I jämförelse med äktenskapet är samboförhållandet formlöst, vilket ökar vikten av att precisera sambobegreppet för att undvika varierande tolkningar. Det bör således vara klargjort när ett samboförhållande anses föreligga.
Dessutom medför begreppet samboegendom en del frågetecken då det kan diskuteras om behovet föreligger att utvidga tillämpningsområdet till att även omfatta annan egendom än bostad och bohag, som införskaffats för gemensamt bruk. Det är vanligt att av misstag tro att exempelvis den gemensamma bilen omfattas vid en framtida bodelning. Sambor kan upprätta ett samboavtal för att begränsa den bodelningsbara egendomen eller överenskomma att
bodelning inte ska förekomma om samboförhållandet upphör.Att samboavtalet även ska kunna
utöka samboegendomen, kan vara ett sätt att lösa problematiken och minska oklarheterna. Att sambor inte har arvsrätt är en omdiskuterad fråga som lagstiftaren bör se över. Testamenten utgör inte alltid ett fullgott efterlevandeskydd varav behovet kan diskuteras vid framförallt långvariga samboförhållanden. Risken finns att samboregleringen därmed kommer likna äktenskapsregleringen i allt för hög grad. Lagstiftaren hänvisar därmed sambopar till att ingå äktenskap eller skriva testamenten för att uppnå samma rättsliga skydd som makar.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 2
1.3 Metod och material ... 2
1.4 Avgränsningar ... 3
1.5 Disposition... 3
2. Sambolagstiftningen – en kort historik ... 4
2.1 Tiden före 1987 års sambolag ... 4
2.2 1987 års sambolag ... 4
2.3 Nuvarande sambolag ... 5
3. Sambobegreppet ... 6
3.1 Inledning ... 6
3.2 Sambobegreppets tre huvudrekvisit ... 6
3.2.1 ”Stadigvarande bo tillsammans” ... 6
3.2.2 ”Ett parförhållande”... 8
3.2.3 ”Gemensamt hushåll” ... 9
3.3 Kritik mot sambobegreppet ... 10
3.4 Sammanfattning och avslutande kommentarer... 11
4. Samboegendom ... 13
4.1 Allmänt om begreppet samboegendom ... 13
4.2 Sambors gemensamma bostad och bohag ... 13
4.2.1 Gemensam bostad ... 13
4.2.3 Gemensamt bohag ... 16
4.3 Fritidshus och egendom för fritidsändamål ... 17
4.4 Samäganderätten ... 18
4.4.1 Öppen samäganderätt ... 19
4.4.2 Dold samäganderätt ... 19
4.5 Sammanfattning och avslutande kommentarer... 20
5. Egendomsfördelningen vid förhållandets upphörande ... 22
5.1 Inledning ... 22
5.3 Bodelning vid separation ... 23
5.3.1 Bodelningens verkställande ... 23
5.3.2 Hälftendelning, skuldtäckning och värderingsregler ... 24
5.3.3 Avtal mellan sambor... 25
5.4 Bodelning vid dödsfall ... 26
5.4.1 Arvsrätt ... 27
5.4.2 Testamente ... 28
5.5 Sammanfattning och avslutande kommentarer... 30
6. Analys och diskussion ... 31
6.1 Leder sambobegreppet till problem vid rättstillämpningen och hur bör det i så fall förändras? . 31 6.2 Är begreppet samboegendom tillräckligt omfattande eller bör det utvidgas? ... 33
6.3 Bör sambolagen reglera arvsrätt i framtiden?... 35
7. Slutsats ... 37
Förkortningslista
FB - Föräldrabalk (1949:381) HD - Högsta domstolen HovR - Hovrätten JB - Jordabalk (1970:994) Mot. - MotionNJA - Nytt juridiskt arkiv
Prop. - Proposition
RH - Rättsfall från hovrätterna
SamboL - Sambolagen (2003:376)
SamägL - Lag (1904:48 s.1) om samäganderätt
SCB - Statistiska centralbyrån
SOU - Statens offentliga utredningar
SvJT - Svensk juristtidning
TfR - Tidsskrift for rettsvitenskap
ÄB - Ärvdabalk (1958:637)
ÄktB - Äktenskapsbalk (1987:230)
1
1. Inledning
1.1 Bakgrund
I dagens samhälle blir det allt vanligare att leva som sambor istället för att gifta sig. Sambors och giftas vardagsliv liknar i allmänhet varandra. En väsentlig skillnad är emellertid de rättsliga följderna när samboförhållandet upphör.1 Det finns ungefär 4,7 miljoner hushåll i Sverige och dessa kan se ut på flera olika sätt. Enligt senaste statistik från år 2020 lever 37 % av landets befolkning som samboende med barn i åldrarna 0–24 år och 22 % som samboende utan barn. Med samboende avses samboförhållanden, gifta och registrerade partners enligt föregående statistik.2 Av alla parrelationer lever minst en tredjedel som ogifta samboende, vilket motsvarar cirka 1,5 miljoner sambor. Samboförhållanden utgör således ett av de vanligaste levnadssätten i samhället. Dessutom väljer många par att numera leva som sambor under en längre tidsperiod och önskan att ingå ett äktenskap är inte lika framträdande som det historiskt sett har varit.
Lagen som reglerar samboförhållanden kallas sambolagen (2003:376).3
Antag att Anders 55 år och Eva 52 år börjar dejta varandra. Relationen utvecklas och efter en tid flyttar Anders in i Evas lägenhet. Redan första dagen benämner han dem som sambor efter att en nära vän frågat om deras relationsstatus. Dessutom fascineras Anders över Evas exklusiva saker och tror sig gemensamt ha rätt till hennes egendom om samboförhållandet skulle upphöra i framtiden. Innan flytten sålde han nämligen övervägande delen av sina tillgångar för att starta sitt nya liv med Eva. Tio år senare drabbas Anders av en allvarlig sjukdom. Han överlever mirakulöst men börjar därmed fundera över livet efter döden. Anders innehar nuförtiden betydande förmögenheter och vill att Eva ska ärva majoriteten av tillgångarna. Han antar att samma arvsregler naturligtvis bör gälla för sambor som gifta och vidtar således inga ytterligare åtgärder. Stämmer verkligen Anders påståenden? Av scenariot ovan uppstår följande funderingar: När betraktas man egentligen som sambor? Vad räknas som samboegendom? Ärver sambor varandra? Svaren på föregående frågor är inte självklara för sambor. Den bristande kunskapen om sambolagen är vanligt förekommande bland personer som lever i ett samboförhållande. Att ha kunskap om lagen är väsentligt för att undvika de negativa konsekvenser ett uppbrott eventuellt kan medföra. Både den ekonomiskt starkare och svagare personen kan drabbas hårt när samboförhållandet upphör, vilket ökar vikten av kännedom för att inte drabbas av en chock den dagen sambolagen tvingas appliceras.
Sambolagen reglerar huvudsakligen följderna som uppkommer när samboförhållandet upphör genom separation eller dödsfall.4 Det råder genomgående åsikter bland framförallt praktiskt verksamma jurister att centrala begrepp i sambolagen är behäftade med tolknings- och tillämpningsproblem. Till exempel att det föreligger oklarheter beträffande sambobegreppet
1 Agell, A & Brattström, M, Äktenskap, samboende, partnerskap, 6. uppl., Iustus förlag, Uppsala, 2018, s. 260 ff. 2https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/hushall-i-sverige/ (hämtad
2020-04-19).
3 Agell, s. 260, 268.
2 som är grunden för lagens tillämpningsområde, där rekvisiten ”stadigvarande bo tillsammans”, ”parförhållande” och ”gemensamt hushåll” ger upphov till problematik. Dessutom menar kritiker att sambolagen innehåller regler som är orättvisa både ur ett juridiskt och ekonomiskt perspektiv vid framförallt fördelningen av samboegendom när förhållandet upphör.5 Om det värsta tänkbara scenariot sker, att någon dör, har efterlevande sambo ingen arvsrätt vilket oftast kommer som en överraskning. Sambor ska enligt lagstiftaren inte jämställas med gifta varav de istället hänvisas till att ingå äktenskap eller upprätta samboavtal eller testamente för att tillgodoses samma rättsliga förutsättningar som makar.6
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att fastställa gällande rätt genom att utreda begreppen ”sambo” och ”samboegendom” samt egendomsfördelningen vid samboförhållandets upphörande. Med utgångspunkt i gällande rätts brister kommer förslag ges huruvida sambolagen bör förändras. För att uppnå syftet kommer följande frågeställningar att besvaras:
• Leder sambobegreppet till problem vid rättstillämpningen och hur bör det i så fall förändras?
• Är begreppet samboegendom tillräckligt omfattande eller bör det utvidgas? • Bör sambolagen reglera arvsrätt i framtiden?
1.3 Metod och material
För att besvara frågeställningarna kommer den rättsdogmatiska metoden vara i fokus. Rättsdogmatiken utgör den vanligaste metoden inom rättsvetenskapen och innebär att författaren, genom existerande rättskällor, fastställer gällande rätts innebörd. Det sistnämnda kallas ”de lege lata” perspektivet. Den rättsdogmatiska metoden kan även innefatta ett ”de lege ferenda” perspektiv, vilket innebär förslag på hur gällande rätt skulle kunna se ut.7 En del forskare hävdar att rättsdogmatiken inte innehåller ett ”de lege ferenda” perspektiv och att metoden enbart kan användas för att fastställa gällande rätt. Kritikerna menar att rättsdogmatiken inte kan föra in nya värderingar i rätten eftersom frågor gällande vad som är bra, dåligt, lämpligt eller olämpligt bör lämnas åtskilt som en politisk fråga.8 Motståndarna menar att den rättsdogmatiska metoden inte hindrar att det läggs fram förslag på hur gällande rätt kan eller bör se ut i framtiden, med användning av ett rättsanalytiskt perspektiv.9
Beträffande materialet kommer uppsatsen huvudsakligen utgå från klassiska och vedertagna juridiska rättskällor, som är relevanta för att besvara frågeställningarna och har rättslig
5 Gabrielsson, E & Sydow, G, Sambo: ensammare än du tror, Blue, Stockholm, 2010. s. 53 f; Arstam,
Advokaten 2003 s. 1; SOU 1972:41 s. 90 ff; Lind, s. 33, 49, 54; Agell, s. 282.
6 Lind, s. 80, 269 f.
7 Lehrberg, B, Praktisk juridisk metod, 10 uppl., Iusté, Uppsala, 2018, s. 203 ff. 8 Olsen, SvJT 2004 s. 105–123.
3 auktoritet. Med rättslig auktoritet avses de rättskällor som ger handlingsskäl oberoende av sin innebörd, exempelvis att rättskällan utnyttjas oavsett om innebörden stämmer överens med författarens synsätt eller inte. Det förekommer ständigt diskussioner om vad som betraktas som rättskälla och vad som inte gör det samt vilken status respektive verk har. I uppsatsen kommer därmed övervägande fokus ligga på material som uppenbart räknas som rättskällor för att inte skapa tvivelaktigheter hos läsaren. I första hand kommer lagar och förarbeten användas för att fastställa gällande rätt. I andra hand nyttjas rättspraxis från Högsta domstolen (HD) och doktrin i den mån det krävs ytterligare fördjupning eller förklaring. Emellertid kommer även juridiska artiklar, hovrättsdomar och motioner involveras för att ge en heltäckande bild av ämnet, trots deras lägre status som rättskälla. De sistnämnda rättskällorna innehåller intresseväckande aspekter som skapar större förståelse för rådande rättsläge och kritik inom ämnet.10 De lege ferenda perspektivet öppnar för att annat material än de traditionella rättskällorna kan nyttjas i viss mån för att tydliggöra problematiken.11
1.4 Avgränsningar
Uppsatsen fokuserar huvudsakligen på de centrala begreppen ”sambo” och ”samboegendom” samt egendomsfördelningen vid bodelning och arv. För att innehållet inte ska bli alltför omfattande kommer bestämmelser i sambolagen, som inte utgör relevans för att besvara frågeställningarna, avgränsas bort. Av utrymmesskäl kan inte utvalda bestämmelser analyseras lika detaljerat. Reglerna för sambor som ger läsaren en grundläggande förståelse och medför brister kommer därmed ges större utrymme. Enbart det viktigaste och mest relevanta kommer presenteras och analyseras samt det som ger upphov till ”de lege ferenda” tankar. Vad som är viktigt och relevant för att uppnå syftet, besvara frågeställningarna och ge läsaren bästa möjliga förutsättningar bestäms därmed av författaren. Internationella förhållanden, således samboregleringar i andra länder, avgränsas bort. Detta medför att komparativrättsliga synvinklar och jämförelser lämnas åt sidan för att i första hand fokusera på samboregleringen i Sverige.
1.5 Disposition
Inledningsvis kommer en kort historik framföras för att ge läsaren ytterligare bakgrundsfakta. I nästkommande kapitel behandlar utredningen sambobegreppet gällande när två personer är att betraktas som sambor enligt lagens mening. Följande kapitel redogör för begreppet samboegendom och vad som avses med detta. Sedan redovisas grundläggande bodelningsregler vid samboförhållandets upphörande och arvsrätt i samma kapitel. Varje kapitel (utom kap. 2) avslutas med en sammanfattning och avslutande kommentarer av gällande rätt. Sedan besvaras frågeställningarna i analys och diskussionsdelen utifrån det som framkommit av utredningen. I denna del analyseras bristerna i gällande rätt även från ett ”de lege ferenda” perspektiv. Avslutningsvis följer en slutsats av vad författaren kommit fram till.
10 Dahlman, C & Wahlberg, L, Juridiska grundbegrepp: en vänbok till David Reidhav, Studentlitteratur AB,
Lund, 2019, s. 57–71.
4
2. Sambolagstiftningen – en kort historik
2.1 Tiden före 1987 års sambolag
Omkring 1960-talet ökade antalet sambor kraftigt.12 Lagstiftaren började därmed fundera över hur man skulle behandla sambor i framtiden och framförde idéerna i ett uppmärksammat direktiv till familjelagssakkunniga, år 1969. Anledningen till direktivet var idén om att den tänkta regleringen skulle vara neutral till de olika samlevnadsformerna som förekom i det dåvarande samhället. Lagstiftaren ville därtill åstadkomma en lag som var neutral i förhållande till allmänna moraluppfattningar. Dessutom skulle lagen göra levnadssituationen enklare för par som skaffade barn men inte ville eller hade möjlighet att gifta sig.13 Neutralitetsbegreppet blev föremål för kritik från familjelagssakkunniga på grund av att begreppet var oklart och gav två olika tolkningar. För det första kunde innebörden vara att individerna fritt fick välja normerna för deras samboende. För det andra kunde motsatsen anses, att samma förutsättningar skulle gälla för både gifta och sambor.14
Innan nuvarande sambolag trädde i kraft reglerades sambors inbördes rättigheter huvudsakligen i tre lagar. I lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad, reglerades bland annat en sambos rätt att överta bostaden när samboförhållandet upphörde genom separation eller dödsfall. Lagen omfattade hyresrätter och bostadsrätter där bedömningen avseende övertagandet gjordes med hänsyn till behovet av ett övertagande, den så kallade behovsprövningen, och om paret hade barn ihop. Med behovsprövningen avsågs den person som bäst behövde den gemensamma bostaden. Lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad upphävdes den första januari år 1988 och reglerna fördes över till en ny lagstiftning. Efter den tidpunkten reglerades sambors inbördes rättigheter i lagen (1987:232)
om sambors gemensamma hem (1987 års SamboL). 1987 års SamboL gällde dock endast
heterosexuella par. Samkönade samboförhållanden reglerades i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.15
2.2 1987 års sambolag
1987 års SamboL tillämpades på en man och en kvinna som levde tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Lagen reglerade huvudsakligen vad som hände med samboegendomen när samboförhållandet upphörde, vilket innebar regler om bland annat bodelning av bostad och bohag som införskaffats för gemensamt bruk. Det blev därmed möjligt att dela lika på värdet av den gemensamma samboegendomen och avtala om att begränsa bodelningsreglerna. Dessutom infördes rättigheten att erhålla två prisbasbelopp av egendomen om ens partner dog.16
12 Lind, s. 16 ff. 13 Agell, s. 263.
14 SOU 1972:41 s. 46 ff; Agell, s. 264. 15 Agell, s. 260 f.
5 År 1997 tillsatte regeringen en kommitté vars uppdrag var att utreda och granska 1987 års SamboL. Syftet med utredningen var att utvärdera huruvida sambor behövde ett utvidgat rättsligt skydd beträffande bland annat vissa typer av hushållsgemenskap. Syftet med 1987 års SamboL var att ge den ekonomiskt svagare parten ett minimiskydd vid samboförhållandets upphörande. Utredningens främsta uppgift var därmed att se till att syftet infriades i praktiken. När utredningen fann att syftet inte uppfylldes helt, krävdes särskilda förtydliganden och ändringar. Utredningens primära mål var att göra lagen könsneutral. Vidare skulle särskilda regler införas gällande samboegendom och hur denna fördelades vid separation. Den tydligaste förändringen för allmänheten skulle vara att lagen bytte namn till sambolagen eftersom jurister dagligen använde formuleringen och för att klargöra lagens omfattning. Dessutom menade utredningen att ändringen av rubriceringen skulle kunna öka allmänhetens kännedom eftersom kunskapen om lagen var mycket bristfällig.17 Utöver detta ville utredningen förtydliga sambobegreppet som tidigare innebar ett äktenskapsliknande förhållande. Vidare behövdes en precisering när ett samboförhållande ansågs upphört. Dessutom skulle möjligheten ges att ingå föravtal om bodelning och tidsfrister ville införas vid begäran av bodelning och övertagande av bostad.18
2.3 Nuvarande sambolag
Sambolagen trädde i kraft år 2003 och tillämpas än idag på samboförhållanden. Nuvarande sambolag har motsvarande syfte som tidigare, att ge den ekonomiskt svagare parten ett minimiskydd vid samboförhållandets upphörande. Majoriteten av bestämmelserna i nuvarande sambolag liknar 1987 års SamboL, med enbart vissa förändringar och förtydliganden som beaktas i föregående avsnitt. Dessutom är sambolagen direkt tillämplig på samkönade par,
vilket medför att lagen (1987:813) om homosexuella sambor inte gäller längre.19Sambolagen
reglerar huvudsakligen fördelningen av samboegendom när förhållandet upphör genom separation eller dödsfall. Detta innefattar främst bodelningsregler och möjligheten att upprätta avtal därom. Dessutom innehåller sambolagen bestämmelser som förklarar de centrala begreppen ”sambo” och ”samboegendom”. Lagen fastställer även under vilka förutsättningar samboförhållandet anses upphört.20 Tanken med nuvarande sambolag är att den ska undvika att likna äktenskapsregleringen i allt för hög grad och därför har inga förändringar genomförts på länge. Detta är anledningen till att exempelvis arvsrätt inte föreligger och att lagstiftaren är försiktig med att utvidga begreppet samboegendom. Lagstiftaren vill även bevara sambolagens skydd och undvika att skapa ett äktenskapsliknande förhållande av lägre rang. Grundtanken är att samboförhållandet ska omfattas av separata rättsregler, utan ett aktivt val eller viljeförklaring från samborna. Samboparen har en fri vilja att gifta sig och därmed omfattas av äktenskapets heltäckande reglering.21 17 SOU 1999:104 s. 19 f. 18 Prop. 2002/03:80 s. 1. 19 Lind, s. 36 f. 20 Prop. 2002/03:80 s. 5 ff. 21 Prop. 2002/03:80 s. 25–30.
6
3. Sambobegreppet
3.1 Inledning
En grundläggande förutsättning för att överhuvudtaget omfattas av sambolagen är att man inte är gift, vilket beror på att det annars skulle uppstå en konkurrens med äktenskapsbalken
(1987:230) ÄktB som reglerar egendomsförhållanden mellan makar.22 En annan
grundförutsättning som framgår av ordalydelsen i sambolagen är att det ska vara fråga om ett monogamt förhållande mellan enbart två personer. ”Äktenskapsliknande förhållanden” i 1987 års SamboL hade ett sådant krav vilket sedan fördes över till den nuvarande sambolagen.23
3.2 Sambobegreppets tre huvudrekvisit
I 1 § sambolagen (SamboL) finns en legaldefinition av begreppet sambor. Enligt bestämmelsen avses med sambor ”två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll”. Det är således tre centrala rekvisit som avgör huruvida paret är att betraktas som sambor eller inte. För det första ska paret stadigvarande bo tillsammans, för det andra ska relationen utgöra ett parförhållande och för det tredje ska de ha ett gemensamt hushåll.24
3.2.1 ”Stadigvarande bo tillsammans”
En första förutsättning för att ett par, enligt 1 § SamboL, ska anses som sambor är att de stadigvarande bor tillsammans. Att stadigvarande bo tillsammans betyder att en särskild varaktighet måste finnas där paret i vart fall har syftet att bo tillsammans under en längre period. I sambolagens förarbeten framkommer att ett riktmärke på ett halvår finns för att uppfylla kravet på varaktighet, men ska huvudsakligen bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Riktmärket aktualiseras främst när en sambo är folkbokförd på en annan adress än den paret huvudsakligen bor på och samborna inte har barn ihop.25 Därmed omfattas inte allt för kortvariga förbindelser. I förarbetena understryks vikten av att prioritera den gemensamma viljan hos parterna att betrakta sig själva som samboende, när denna går att påvisa. Den gemensamma viljan bör således vara utslagsgivande oberoende av hur länge samboförhållandet har förelegat.26
Agell och Brattström uppfattar formuleringen ”den gemensamma viljan” som att lagstiftaren menar att detta är en viktig aspekt som bör tas i beaktande vid tolkningen av sambobegreppet, eftersom det eventuellt kan påverka om ett äktenskapsliknande förhållande föreligger ur en social kontext. Problematiken som uppstår här är vad partsviljan verkligen är ämnad att avse.
22 Prop. 1986/87:1 s. 100.
23 Larsson, H, Sambor eller gifta?, 5. uppl., Föreningssparbanken/Sparfrämjandet, Stockholm, 1999, s. 5. 24 Prop. 2002/03:80 s. 27.
25 Prop. 2002/03:80 s. 44. 26 Prop. 2002/03:80 s. 43.
7 Agell och Brattström menar vidare att det mest praktiska är att paret själva får göra ett aktivt val redan när de flyttar ihop och därmed bestämma om de ska betraktas som samboende eller inte. Detta skulle minska tolkningsproblemen huruvida ett samboförhållande föreligger eller inte och därmed göra bedömningen enklare för domstolarna. När partsviljan går att påvisa eller om ett aktivt val istället skulle kunna göras, är riktmärket på sex månaders samboende inte längre nödvändigt.27
I förarbetena till sambolagen diskuterades även ett krav på registrering av samboförhållandet. Bakgrunden till diskussionen var att en eventuell registrering visserligen skulle förenkla bedömning om ett samboförhållande förelåg, men att det dessutom kunde medföra betydande risker. Till exempel skulle skyddet som lagen uppställde kunna försvinna helt för de som inte registrerade förhållandet. Därutöver kunde det sända vilseledande signaler att sambor hade likartade rättigheter som gifta men att de betraktades som ”mindre värda”. Därmed avslogs idén med motiveringen att de faktiska omständigheterna vid samboförhållandets ingående istället borde vara avgörande.28
Vid förekomsten av barn eller gemensam folkbokföringsadress enligt folkbokföringslagen (1991:481) förutsätts det i regel att paret är sambor om det inte uppträder faktiska
omständigheter som påvisar motsatsen.29 Det är dock viktigt att notera att den gemensamma
folkbokföringen inte utgör ett hinder från att den ena personen äger en egen bostad vid sidan om det gemensamma boendet såvida parten inte huvudsakligen lever där enskilt. Därmed är det upp till domstolen att bedöma frågan från fall till fall. Som huvudregel ska en helhetsbedömning göras i särskilda situationer när det inte är uppenbart att ett samboförhållande har ingåtts. I vart fall bör paret ha haft en gemensam permanentbostad och gemensamt hushåll i cirka ett halvår om inte andra sakförhållanden godtar en kortare tidsperiod som till exempel förekomsten av testamente eller samboavtal.30 Ett exempel är RH 2005:34 som handlade om rekvisitet ”stadigvarande bo tillsammans”. En helhetsbedömning fick göras då paret enbart bott tillsammans under elva veckor och därmed inte uppfyllde riktmärket på sex månader. Hovrätten (HovR) betraktade paret som sambor ändå eftersom de bland annat upprättat ett testamente, deras syfte var att varaktigt leva tillsammans, de hade gemensamt hushåll och kvinnan hade utnyttjat mannens bostad som säkerhet för ett lån. Bevisföringen i det enskilda fallet blev således utslagsgivande istället för den faktiska varaktigheten av samboförhållandet.
I NJA 1994 s. 256 hade HD att bedöma huruvida ett samboförhållande förelegat. Fallet gällde en man och en kvinna samt deras gemensamma dotter som under en period av fem år hade bott tillsammans i kvinnans villa. Mannen hade ytterligare två barn från ett tidigare äktenskap. Paret hade gemensam ekonomi när det kom till hushållet, men separat i övrigt. Mannen hade dessutom en egen bostad där han ibland bodde och hade övervägande delen av sina tillgångar. Han fick även sin post skickad till den egna bostaden eftersom han var folkbokförd där. Kvinnan övernattade i hans bostad under vissa perioder, men mestadels bodde de i hennes villa. Till
27 Agell, s. 282.
28 Prop. 2002/03:80 s. 27. 29 NJA 1994 s. 256. 30 Prop. 2002/03:80 s. 44.
8 myndigheterna hade paret dock uppgett att de inte var sambor. Efter en tid dog mannen och kvinnan ställde upp en begäran på ett försäkringsbelopp med grunden att hon var att anses som mannens sambo. Den avlidne mannens barn ansåg att utbetalningen inte skulle ske på grund av att mannen betraktades som ensamstående. HD anförde att på grund av att mannen även hade en egen bostad, där han dessutom var folkbokförd, krävdes det mer stöd för kvinnans påstående. De avgörande faktorerna för bedömningen blev således att kvinnans villa var mannens huvudsakliga bostad och att paret hade ett gemensamt barn tillsammans. HD betraktade därmed mannen och kvinnan som sambor enligt lagens mening. Två skiljaktiga justitieråd ansåg dock det motsatta. De menade att på grund av att paret följdriktigt betett sig som om de vore ensamstående krävdes det mer bevis för att klargöra samboförhållandets bestånd.
Rättsfallet NJA 1994 s. 256 illustrerar de förekommande tillämpningsproblemen huruvida ett samboförhållande föreligger eller inte och har varit föremål för kritik. Domstolen lade för stor vikt på boendefrågan, vilket blev utslagsgivande för domslutet. Fallet ger en bild av att personerna i ett samboförhållande kan vara folkbokförda på olika adresser men ändå omfattas av sambolagen, vilket i vissa fall kan anses missvisande. Vid sådana situationer uppstår det dessutom en tung bevisbörda för att påvisa att paret haft ett gemensamt boende och att det är den som primärt har nyttjats. Om en person är inneboende men folkbokförd på samma adress bör denna inte anses som sambo om exempelvis sexuellt samliv inte förekommer eller att kravet på gemensamt hushåll inte uppfylls, se avsnitt 3.2.2 och 3.2.3. I och med detta kan tolkningsproblem uppstå i enskilda fall eftersom det i dagen samhälle finns relationer som anses ligga på gränsen för tillämpningsområdet. Enligt kritiken bör folkbokföringen i sig ha ett begränsat bevisvärde och därför ska domstolarna inte grunda största delen av ett domslut på just den omständigheten. Därutöver bör det ifrågasättas huruvida parterna är att betraktas som sambor när både mannen och kvinnan meddelat myndigheter att de är ensamstående.31
3.2.2 ”Ett parförhållande”
Som nämnts ovan avser sambobegreppet ”två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll”. Det andra rekvisitet är att relationen ska utgöra ett parförhållande. I ett parförhållande ska det enligt lagstiftaren ingå ett sexuellt samliv, vilket normalt sett anses naturligt och är inte en faktor att ifrågasätta.32 Regeln har sin utgångspunkt i principen copula carnalis, som egentligen berör äktenskap och innebär samlag mellan äkta makar. Begreppet ”parförhållande” har ersatt det äldre uttrycket ”äktenskapsliknande förhållande” i 1987 års SamboL men inte förändrat den sakliga innebörden.33 Nuförtiden är det emellertid vanligt att framförallt unga har vänskapskretsar där ett sexuellt samliv sinsemellan förekommer. Emellertid bedöms den här typen av näraliggande förhållanden ligga utanför sambolagens tillämpning och detsamma gäller till exempel anhöriga i upp och nedstigande led som bor tillsammans. Det är även viktigt att poängtera att bara för att man inte har sexuellt umgänge med varandra så leder det inte automatiskt till att ett samboförhållande inte föreligger.
31 Lind, s. 49; Agell, s. 280 f. 32 Prop. 2002/03:80 s. 27. 33 Lind, s. 50 f.
9 Kravet på sexuellt samliv gäller exempelvis inte alltid för äldre människor och därmed ska större vikt läggas på samboförhållandets varaktighet i dessa fall.34 I praktiken utgör rekvisitet dessutom en nedre åldersgräns om 15 år eftersom man enligt svensk lag är s.k. ”byxmyndig” vid den åldern. Därför är det möjligt att en omyndig person under 18 år betraktas som sambo och därmed omfattas av sambolagens innehåll, vilket skiljer sig från äktenskap då det är förbjudet att gifta sig innan 18 års ålder enligt 2 kap. 1 § ÄktB. Dock förutsätter detta att vissa väsentliga bestämmelser i föräldrabalken (1949:381) FB beaktas där exempelvis barnets vilja och mognad har avgörande betydelse enligt 6 kap. 2 § FB och 6 kap. 11 § FB.35
3.2.3 ”Gemensamt hushåll”
Som tidigare konstaterats definieras sambor som ”två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll,” enligt 1 § SamboL. Det tredje rekvisitet är att paret ska ha ett gemensamt hushåll. Ett gemensamt hushåll innebär enligt förarbetena till sambolagen att paret delar på de sysslor och kostnader som förekommer i hemmet och därmed samverkar i vardagslivet. Gällande ekonomin ska den antingen vara gemensam eller innefatta ett ekonomiskt samarbete som i sin tur skapar en hushållsgemenskap.36 Det sistnämnda innebär således att det inte är ett krav på att exempelvis upprätta ett gemensamt bankkonto även om det ökar presumtionen för att ett samboförhållande föreligger.37
I rättstillämpningen kan begreppet gemensamt hushåll leda till svårigheter vid tolkningen av begreppet, till exempel om en person arbetar eller studerar utomlands. Det innebär att personen är bortrest under en stor del av året. Alternativt sker arbetet eller studierna i Sverige fast i en annan stad eller att personen har ett arbete där denne reser mycket, exempelvis piloter. I dessa fall påverkas det gemensamma hushållet eftersom paret förmodligen inte längre delar på de sysslor och kostnader som förekommer i hemmet, eller i vart fall inte i samma utsträckning som tidigare. Är paret i sådant fall fortfarande att betraktas som sambor? Ett samboförhållande bör likväl anses föreligga om paret innan någon av de nämnda omständigheterna uppkom hade ett gemensamt hushåll och trots att, utöver hushållet, exempelvis det sexuella samlivet eller boendefrågan har påverkats. Samma förutsättningar gäller om den ena parten under relationen blir allvarligt sjuk och därmed inte kan vistas i det gemensamma hemmet under en längre period eller möjligtvis resten av livet. Även fast andra faktiska omständigheter försvinner som vanligtvis utgör grundförutsättningar för samboförhållandets existens, bör paret ändå betraktas som sambor. Begreppet ”gemensamt hushåll” skapar därmed osäkerhet på grund av formuleringens oklara definition. Det är vanligt att vänner, bekanta eller studenter delar lägenhet vilket innefattar en delning av både hyresavgifter och hushållsavgifter trots att de inte lever i ett parförhållande. Dessa bör inte räknas som sambor även om de någon gång skulle ha sexuellt umgänge med varandra.38
34 Lind, s. 51 f. 35 Agell s. 281.
36 Prop. 2002/03:80 s. 28, 44. 37 SOU 1999:104 s. 178. 38 Lind, s. 51–54.
10
3.3 Kritik mot sambobegreppet
I olika sammanhang har sambobegreppet kritiserats. Göran Lind menar att det inte är en självklarhet vilka som är sambor enligt sambolagens mening. Ett äktenskap är enkelt att fastställa på grund av vigseln, till skillnad från samboförhållandet som är formlöst. Lind menar att den främsta bristen är att lagstiftaren inte använt subjektiva rekvisit i 1 § SamboL. De objektiva rekvisiten öppnar därmed upp för ändamålstolkningar, vilket i sin tur skapar tillämpningsproblem. Han anser att om parternas viljor, utöver de objektiva rekvisiten, preciseras i lagtexten där dessa framgår av sambornas handlande, kommer godtyckliga bedömningar minska från domstolarna. Lind poängterar dock vikten av att behålla nuvarande rekvisit eftersom samborna måste stadigvarande bo tillsammans i ett parförhållande och ha gemensamt hushåll. Emellertid bör varje rekvisit ges olika vikt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Lind menar även att ett avtalselement mellan samborna hade kunnat tydliggöra parternas viljor eftersom avsikterna skulle framgå av sambornas agerande i och med upprättandet av avtalet.39
Björn Lundén och Anna Molin menar att det i vissa fall kan vara svårt att fastställa att två personer är i ett samboförhållande. De menar att det kan uppstå svårigheter att dra en gräns mellan allmänna övernattningar och att stadigvarande bo tillsammans, samt hur bedömningen ska ske när någon av parterna tillfälligt bor på annan ort på grund av exempelvis jobb eller utbildning. I dessa fall kan personen ha en egen folkbokföringsadress och därmed inte vara folkbokförd på den gemensamma adressen. Det kan därtill uppkomma bedömningssvårigheter när en person befinner sig på sjukhus under en längre period. Lundén och Molin anser även att det kan vara svårt att dra en gräns mellan en inneboende och sambor. De hänvisar till rättsfallet RH 1996:11 där två personer hade bott ihop i över tio år med samma folkbokföringsadress. Frågan handlade om utmätning av lön där mannen hävdade att han var inneboende med kvinnan och skulle betraktas som ensamstående. Genom ett upprättat avtal mellan parterna kunde mannen påvisa att ett äktenskapsliknande förhållande inte hade förelegat. HovR beslutade följaktligen att mannen skulle betraktas som ensamstående.40
Som tidigare belyst i avsnitt 3.2.1 menar Agell och Brattström att ett aktivt val bör kunna göras där samborna inledningsvis i relationen får välja om de ska anses som sambor eller inte.41 Värt att nämna är att liknande tankar har framförts av till exempel advokaten Arne Arstam som var positiv till ett aktivt val genom ett registreringsförfarande. Enligt Arstam torde det enklaste vara att samborna får ingå ett avtal där valet fullbordas på samma sätt som det är möjligt att avtala bort regler genom ett samboavtal. Dessutom föreslår Arstam att en pedagogisk broschyr skulle kunna skickas ut till samborna där grundläggande regler i sambolagen förklaras, vilket bör utgöra ett komplement till registreringsförfarandet.42
39 Lind, s. 54 f.
40 Lundén, B & Molin, A, Samboboken: juridik, ekonomi, beskattning, 6. uppl., Björn Lundén information,
Näsviken, 2010, s. 14–16, 22.
41 Agell, s. 282.
11
3.4 Sammanfattning och avslutande kommentarer
Sambobegreppet innefattar således tre huvudsakliga rekvisit. Att stadigvarande bo tillsammans, att ett parförhållande föreligger och att samborna har ett gemensamt hushåll. Det råder inga tvivel om att begreppen öppnar upp för olika tolkningar och skapar tillämpningsproblem i enskilda fall. För det första ska en viss varaktighet föreligga när det kommer till boendet, där syftet är att bo tillsammans under en längre tid. Det är något oklart vad som betraktas som varaktigt. Att ett riktmärke förekommer på sex månaders samboende i särskilda fall kan skapa förvirring då betydligt kortare relationer kan omfattas av sambobegreppet.
Att den gemensamma partsviljan ska vara avgörande vid bedömningen om ett samboförhållande föreligger, bör alltid gälla för att undvika överraskande följder vid upphörandet. Vill sambor inte omfattas av sambolagen, kan det anses oskäligt att de ”tvingas” till det bara för att rekvisiten i 1 § SamboL påvisar ett samboförhållande. Det aktiva valet som Agell och Brattström förespråkar innehåller därmed beaktansvärda aspekter. Ett aktivt val skulle minska tolkningsproblemen huruvida ett samboförhållande föreligger eller inte och underlätta domstolarnas bedömning. Detsamma gäller om sambor kan upprätta ett avtal eftersom det skulle tydliggöra parternas viljor enligt Lind. Gällande ett eventuellt registreringsförfarande uppstår en avvägning mellan att antingen förenkla bedömningen för domstolarna eller att upprätthålla sambolagens skydd som därmed försvinner för de som inte registrerar förhållandet. Vad som väger tyngst är svårt att konkretisera då båda sidorna beaktar väsentliga angelägenheter. Det går dock inte att bortse från att en registrering underlättar bedömningen. Därmed kan det tyckas att de som inte väljer att registrera sig, helt enkelt får ”skylla sig själva”, vilket dessvärre inte håller som argument. Arstams utlåtande som enskild advokat i en juridisk artikel, har i sig ett lågt rättskällevärde, men är trots allt intressant för att belysa särskilda uppfattningar. Förslaget om att inrätta en pedagogisk broschyr är värt att nämna då tanken bakom idén, att öka kännedomen om sambolagen, är god. Dock skulle en sådan broschyr troligtvis vara svår att åstadkomma, främst på grund av innehållets omfattning och även utifrån ett kostnadsperspektiv. Dessutom är det ingen garanti att samboparen sätter sig in i området bara för att de får hem en broschyr i brevlådan. Arstams åsikter lämnas därmed utan verkan.
Kritiken mot NJA 1994 s. 256 anses befogad. Boendefrågan bör inte fristående vara utslagsgivande när det kommer till särskilda relationer som exempelvis skild folkbokföring med anledning av exempelvis jobb eller utbildning. Eftersom lagstiftaren menar att en helhetsbedömning ska göras från fall till fall bör det således följas i praktiken. Att grunda ett domslut främst på folkbokföringen bör därmed undvikas eftersom den kan vara missvisande. Att paret uttryckligen sagt att de var ensamstående lämnades utan påverkan. Detta går emot den gemensamma partsviljan som enligt förarbetena bör vara utslagsgivande när den går att bevisa. Därmed förespråkas rättsfallets skiljaktiga meningar eftersom de beaktade parternas vilja att betraktas som ensamstående.
Det råder även vissa tvivelaktigheter gällande rekvisitet ”parförhållande”. Att bedöma rekvisitet i fall där ett sexuellt samliv inte föreligger kan bli problematiskt i vissa hänseenden.
12 Förekomsten av ett sexuellt samliv är dock enbart en utgångspunkt och ska inte anses som ett krav eftersom vägledning kan tas av andra omständigheter som tyder på samboförhållandets förekomst. Detta bör således inte ifrågasättas.
Begreppet ”gemensamt hushåll” öppnar tillika upp för tolkning. Ekonomin ska vara gemensam eller innefatta ett ekonomiskt samarbete. Dessutom ska paret samverka i vardagslivet. Tolkningsproblem uppstår när en sambo under en längre tid bor på annat håll, eftersom paret inte längre delar på de sysslor och kostnader som förekommer i det gemensamma hushållet. Sammanfattningsvis delar författaren synsättet att en helhetsbedömning måste göras för att reda ut om ett samboförhållande föreligger. Dock riskerar bedömningarna av rekvisiten att bli godtyckliga eftersom omständigheterna i det enskilda fallet kan variera. Det sistnämnda gör det svårt för lagstiftaren att undvika en objektiv ordalydelse i lagtexten. Dock skulle en precisering av sambobegreppet, med hjälp av subjektiva rekvisit, minska oklarheterna för sambor och förenkla domstolarnas bedömning. Sambobegreppet är svårdefinierat på grund av att förhållandet oftast uppstår successivt och i jämförelse med äktenskap finns det inget ”bevis”, genom till exempel registrering, att samboförhållandet föreligger.
13
4. Samboegendom
4.1 Allmänt om begreppet samboegendom
”Sambors gemensamma bostad och bohag utgör samboegendom, om egendomen förvärvats för gemensam användning,” enligt 3 § SamboL. Sambors gemensamma bostad förtydligas i 5 § SamboL och gemensamt bohag i 6 § SamboL. Huvudregeln är att samboegendomen ska ha införskaffats för gemensam användning för att omfattas av bestämmelsen. När bostaden eller bohaget anses falla under begreppet ”gemensam användning” innebär det följaktligen att egendomens värde kan delas lika mellan parterna vid en bodelning, om samboförhållandet upphör genom separation eller dödsfall enligt 2 § SamboL. Detta medför att samboegendom som förvärvats innan paret flyttade ihop inte betraktas som samboegendom och därmed undantas från likadelning vid en framtida bodelning. Det finns även vissa typer av egendom som inte omfattas av begreppet ”samboegendom” oavsett om de är införskaffade för gemensamt bruk eller inte. Dessa framgår av 4 § SamboL och omfattar gåvor från andra personer än sin sambo, egendom som anskaffats genom testamente och egendom som förvärvats genom arv efter avliden, under förutsättning att det är ämnat att vara mottagarens enskilda egendom.43 Dessutom är det inte möjligt för sambor att bestämma att ytterligare samboegendom ska omfattas utöver bostad och bohag.44
4.2 Sambors gemensamma bostad och bohag
4.2.1 Gemensam bostadBegreppet ”gemensam bostad” definieras i 5 § SamboL. Enligt listan i 5 § SamboL kan den gemensamma bostaden huvudsakligen vara följande: fast egendom som ägs med tomträtt där en byggnad finns belägen eller innehas med nyttjanderätt inom en förening samt byggnad som förestås genom hyresrätt eller bostadsrätt, vilket även kan omfatta en del av en byggnad. Slutligen innefattas även bostäder som någon av personerna har rätt att förvärva genom ett föravtal enligt 5 kap. bostadsrättslagen (1991:614).45 Den avgörande faktorn för dessa typer av egendom är vilket syfte samborna har med den. Huvudregeln för alla bostadsformer är att egendomen, byggnaden eller delen av byggnaden ska vara ämnad som ”sambornas gemensamma hem” och ”innehas huvudsakligen för gemensamt ändamål”. Definition av ”gemensamt hem” är densamma för sambor som för personer förenade i äktenskap, där samma ordalydelse återfinns i 7 kap. 4 § ÄktB. Den enda skillnaden är att 5 § SamboL innehåller ytterligare ett stycke som reglerar sambors möjlighet att göra en anmälan till inskrivningsmyndigheten att en särskild fastighet ska vara sambornas gemensamma. Detta aktualiseras när fastigheten enbart är lagfaren för den ena personen och inte den andra.
43 Prop. 2002/03:80 s. 5 ff, 32, 46. 44 Lundén, s. 48.
14 Anledningen till att gifta inte behöver göra en sådan anmälan är att deras levnadsställning kan bekräftas genom att avstämma registeruppgifter enligt 7 kap. 5 § ÄktB.46
Det måste dessutom röra sig om utrymmen i en byggnad och ingenting annat för att räknas som gemensam bostad. Av den anledningen kan till exempel tält, husbilar, båtar, bilar och andra likartade boendeformer som är fasta eller provisoriska inte omfattas av regleringen eftersom de inte räknas som permanentbostad. Detsamma gäller en obebyggd tomt eftersom kravet är att en byggnad behöver finnas upprättad på tomten. Anta att både byggnaden och marken denne står på ägs av antingen den ena sambon eller av båda. Då betraktas byggnaden utgöra fastighetstillbehör, vilket faller under begreppet ”fast egendom” i lagtexten. Uttrycket ”fast egendom” tolkas således i enlighet med begreppet tomträtt eftersom byggnaden utgör tillbehör till tomträtten, vilket dessutom framgår av 13 kap. 9 § jordabalken (1970:994) JB. Gällande hyresrätter omfattas även särskilda lägenhetstyper inom bostadsbegreppet, till exempel sådana som på pappret inte anses vara hyresrätter på grund av att uthyrningen beskaffats utan att någon form av ersättning erfordrats.47
Lagstiftaren menar att frågan huruvida bostaden används som ”sambornas gemensamma hem” och om den ”innehas huvudsakligen för gemensamt ändamål” är en enkel omständighet att klargöra i praktiken. Även om en bostad generellt kan användas för flera olika ändamål ska det huvudsakliga syftet med byggnaden vara avgörande. Om till exempel en del av bostaden även används för någon form av näringsverksamhet, är fortfarande det huvudsakliga syftet att bo i byggnaden såvida den inledningsvis förvärvades för det ändamålet. Skulle dock samborna köpa en byggnad ämnad för näringsverksamheten, till exempel en jordbruksfastighet, bör denne således inte betraktas som ett gemensamt hem om huvudsyftet inte är att bo i den. En avgörande faktor bör följaktligen vara vilken del av fastigheten som är dominerande. Om exempelvis delen av bostaden som utgör näringsverksamhet överstiger 50 % av byggnaden tyder detta på att det
inte bör räknas som ett gemensamt hem.48 Dock förekommer rättspraxis där
näringsverksamheten bedrivits på en mindre yta än 50 % av bostaden, men där domstolen ändå har ansett att ett gemensamt hem inte förelegat.49 Vid en situation där en fastighet har förvärvats utan att samborna fått tillgång till byggnaden, ska bostaden räknas som sambornas gemensamma hem likväl. Samma förutsättningar gäller om paret, efter köpet, separerar innan flytten ägt rum, under förutsättning att de bott tillsammans tidigare och uppfyller sambobegreppets tre huvudrekvisit.Därmed är det inte alltid ett krav på att paret faktiskt bosatt sig i bostaden.50 Dock är syftet med förvärvet av bostaden, att huvudsakligen bo där, inte tillräckligt om det under ett senare tillfälle skulle visa sig att paret faktiskt bor någon annanstans, oavsett vart folkbokföringen är. Att paret i praktiken brukar bostaden blir därmed avgörande och inte folkbokföringen eftersom denna kan vara felaktig eller missvisande i vissa fall.51
46 Agell, s. 284 f. 47 Prop. 1986/87:1 s. 132 f. 48 Prop. 1986/87:1 s. 132 f; Lind s. 96–99. 49 NJA 1960 s. 265. 50 Prop. 1986/87:1 s. 132 f. 51 NJA 1994 s. 256.
15 I NJA 2004 s. 542 avsågs en fastighet som införskaffats innan samboförhållandets ingående och en uppförd tillbyggnad ämnad att utgöra gemensam bostad. Frågan var om fastigheten, tillbyggnaden eller båda byggnaderna förvärvats för gemensam användning och därmed skulle ingå i bodelningen. Rättsfallet handlade om en man och en kvinna som betraktades som sambor enligt 1 § SamboL. Efter en tid valde paret att gå skilda vägar. Kvinnan hävdade att en fritidsfastighet vid namn Mjälle 2:113, som mannen införskaffat innan samboförhållandets uppkomst, skulle ingå i bodelningen efter separationen. Om kvinnan inte skulle beviljas sin påstådda andel av byggnaden ansåg hon sig ha rätt till en tillbyggnad som mannen byggt på fastigheten. Paret nyttjade mannens fritidsfastighet som sitt gemensamma hem efter att tillbyggnaden uppfördes. HD bedömde omständigheterna som att samboförhållandet utan tvivel hade upphört genom separation enligt 2 § SamboL. Därefter menade domstolen att både fritidshuset och tillbyggnaden betraktades som tillbehör till fastigheten (fast egendom) enligt andra kapitlet i JB. I enlighet med den bakgrundsinformation HD erhölls ansågs fastigheten förvärvad innan samboförhållandets uppkomst och därför kunde inte huset eller tillbyggnaden räknas som samboegendom eftersom egendomen inte införskaffats för gemensam användning. I hovrättsfallet RH 2009:44 gavs ett vägledande exempel på hur huvudsaklighetsbedömningen skulle göras när en jordbruksfastighet var inblandad. Målet berörde två personer som var förenade i äktenskap (samma regler gäller för sambor). Makarna bedrev näringsverksamhet i form av jordbruk på samma fastighet som deras bostad. Marken som makarna ägde var stor och omfattade hela 36 hektar där bland annat ladugårdar, stall, kontorsbyggnader och en bostad innefattades. På grund av att bostaden enbart omfattade en liten del av marken ansåg HovR att denne inte utgjorde den dominerande delen av fastigheten och därmed menade domstolen att det huvudsakliga syftet var att bedriva näringsverksamhet. Paret var dessutom, ekonomiskt sett, beroende av näringsverksamheten på gården. Eftersom boendet inte var dominerande kunde fastigheten inte utgöra makarnas gemensamma bostad enligt 7 kap. 4 § ÄktB.
När det kommer till finansieringen vid köp av bostad, spelar det ingen roll vilken sambo som i praktiken har betalat mest då den gemensamma användningen i slutändan blir avgörande. Om till exempel en man och en kvinna köper en lägenhet för gemensam användning men enbart kvinnan har betalat bostaden, kommer lägenheten likväl bli föremål för likadelning vid en framtida bodelning. Den ekonomiskt starkare personen förlorar därmed ekonomiskt på detta medan den ekonomiskt svagare sambon vinner på förfarandet. Den enda möjligheten för att undvika orättvisorna är att skriva ett samboavtal där parterna bestämmer att lägenheten inte ska ingå i bodelningen.52
16 4.2.3 Gemensamt bohag
”Med sambors gemensamma bohag avses möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet,” enligt 6 § SamboL första meningen. Av ordalydelsen framgår det således att föremål som faller under bestämmelsen är möbler, hushållsmaskiner och övriga typer av lösöre som används inomhus och har syftet att nyttjas i det gemensamma hushållet. Annat inre lösöre kan likställas med sådant som normalt sett förekommer i ett hushåll, vilket i praktiken utgör en uttömmande lista av tänkbara föremål. Hushållsmaskiner såsom kylskåp, tvättmaskin och spis omfattas såvida det inte betraktas vara byggnadstillbehör enligt 2 kap. 2 § JB som är ägnat för stadigvarande bruk, således egendom byggnaden blivit försedd med. ”Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslutande för den ena sambons bruk” enligt 6 § SamboL andra meningen. Grundförutsättningen är att bohag som enbart brukas av den ena personen inte ska räknas som gemensamt bohag. Om exempelvis en säng används enbart av den ena sambon ska denne inte utgöra samboegendom. Därmed ska regeln avse egendom som visserligen kan nyttjas av andra i familjen, men som är ämnad att tillhöra sambon i fråga. Det är dessutom relevant att fråga sig hur man ska betrakta husdjuren i förhållande till begreppet bohag. Det framgår inte i varken sambolagens förarbeten eller i lagens ordalydelse hur djurfrågan ska behandlas i praktiken. Eftersom djur inte står med i förarbetets lista över vad som betraktas som bohag, bör slutsatsen dras att dessa inte räknas som bohag.53 Precis som för bostaden är även det gemensamma bohaget begränsat för att enbart ge ett minimiskydd med utgångspunkt i det sociala skyddsintresset. Med anledning av det sociala skyddsintresset har det dock diskuterats vad som egentligen omfattas av bohagsbegreppet.54 I förarbetet till 1987 års SamboL, var lagstiftaren tydlig med att framhålla att personliga tillhörigheter som exempelvis kläder eller utrustning som användes för den ena personens hobbyaktiviteter, inte räknades inom bohagsbegreppet på grund av egendomens karaktär. Sådan hobbyutrustning kopplades vanligtvis till egendom som föll inom begreppet fritidsändamål och därmed undantogs. När det gällde egendom som var relaterade till den ena sambons arbete kunde vissa föremål betraktas som bohag, exempelvis en symaskin eller dator som samtidigt brukades i hemmet. Bedrev någon särskild näringsverksamhet skulle det anses olämpligt att arbetsredskap som hänförde sig till denna skulle betraktas som samboegendom, men där borde makarnas inbördes avtal och vilja avgöra. Ett företag som helhet kunde aldrig betraktas som bohag oavsett vilken typ av näringsverksamhet det handlade om, under förutsättning att enbart den ena sambon stod som ägare. Om båda stod som ägare hade båda rätt till sin andel av företaget.Gällande investeringsobjekt som till exempel en tavla eller prydnadsföremål var det uppe för diskussion om sådan egendom kunde räknas som bohag. Ett undantagande av investeringsobjekt skulle skapa förvirring och orsaka betydande tillämpningsproblem. Svårigheten låg i att bedöma om syftet med inköpet var att det skulle vara en god investering för framtiden eller inte. Till exempel en tavla eller prydnadsföremål kunde samtidigt vara tänkt
53 Prop. 2002/03:80 s. 6 ff; Prop. 1986/87:1 s. 133. 54 Lind, s. 102.
17 som normalt bohag i hemmet. Investeringsobjekt skulle därmed betraktas som bohag när det köpts in gemensamt.55
4.3 Fritidshus och egendom för fritidsändamål
”Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål” enligt 7 § SamboL. Fritidshus eller egendom som företrädesvis nyttjas för fritidsändamål undantas från lagens tillämpningsområde. Den typen av egendom ska därmed inte betraktas som samboegendom och kan inte bli föremål för bodelning.56 Till exempel en sommarstuga eller fritidsbostad vid en skidanläggning faller därför inom undantaget och räknas inte som gemensam bostad. När det kommer till det gemensamma bohaget omfattas till exempel bilar och båtar av 7 § SamboL varav dessa fordon inte kan bli föremål för bodelning om samboförhållandet upphör. Det är dessutom inte möjligt för sambor att avtala om att fritidshus eller egendom för fritidsändamål ska utgöra samboegendom i framtiden. Anledningen till att egendomen undantas är att syftet, att ge sambor ett minimiskydd vid samboförhållandets upphörande, ska kunna upprätthållas. Därmed vill lagstiftaren bevara det sociala skyddsintresset som är en utgångspunkt för sambolagens reglering och till exempel enbart omfatta sambors permanentbostad.57
Att bilar, båtar och fritidshus inte räknas som samboegendom kan tyckas anmärkningsvärt. Redan vid införandet av 1987 års SamboL lades förslaget fram att sådan typ av egendom borde betraktas som gemensamt bohag eftersom det oftast hade relevans för samboparets ekonomiska angelägenheter.58 Vid införandet av nuvarande sambolag togs frågan upp ännu en gång där samma förslag övervägdes utifrån argumentet att sambors ekonomi påverkades eftersom kostnaderna för diverse fordon och fritidshus normalt sett var höga jämfört med andra vardagliga utgifter. I vissa fall kunde till exempel priset för en bil vara lika högt eller högre än priset för den gemensamma bostaden. Huvudsyftet med förslaget var att skapa ett bredare skyddsnät för personen i samboförhållandet som inte hade lika stark ekonomi som sin partner. Förslaget avslogs med hänvisningen att det grundläggande skyddet för det gemensamma hemmet skulle gå förlorad och att frågan därmed inte skulle diskuteras vidare. Dessutom berördes ett införande av bankmedel. Förslaget avfärdades på grund av att möjligheten skulle finnas att undanta bankmedel då det ansågs vanligt att spara exempelvis pengar under en lång tidsperiod, med syftet att användas för enbart personliga ändamål. Bankmedel som sambor sparade på ett gemensamt konto skulle inte heller omfattas eftersom det kunde skapa bevissvårigheter gällande syftet med sparandet, särskilt om endast den ena sambon stod som ägare av bankkontot.59 55 Prop. 1986/87:1 s. 133 f. 56 Prop. 2002/03:80 s. 48. 57 Prop. 2002/03:80 s. 30–35. 58 SOU 1981:85 s. 144 ff. 59 SOU 1999:104 s. 199 f.
18 Att motordrivna fortskaffningsmedel i vart fall skulle omfattas av begreppet samboegendom motiverades ytterligare av den ekonomiska sammanflätningen som skapades när sambors gemensamma egendomsförhållanden byggdes upp. Med detta menades att till exempel en bil hade nära koppling till det gemensamma och vardagliga hushållet när den inköptes för gemensam användning, eftersom bilen oftast användes till det dagliga arbetet eller andra sysslor som krävde ett transportmedel. Regeringen menade dessutom att det kunde bli svårt att bevisa om fordonet var ämnat för gemensam användning, vilket därmed kunde skapa gränsdragningsproblem. Därutöver kunde det bli svårt att dra en gräns mellan exempelvis
tjänstebilar och bilar som huvudsakligen användes i familjen för det gemensamma hemmet.60
Som tidigare nämnt, var syftet med förslaget att skydda den ekonomiskt svagare parten. Enligt propositionen till nuvarande sambolagstiftning framhölls att skyddet istället skulle kunna få motsatt effekt. De menade att många hushåll både kunde ha en tjänstebil och en annan bil som användes för hushållet. Regeringen menade att önskan att ha en bil i praktiken kunde tillfredsställas med vilken bil som helst, till exempel en begagnad bil utan ett betydande värde. Därmed kunde det stärkta skyddet för den svagare parten gå förlorad eftersom den ekonomiska kompensationen vid samboförhållandets upphörande inte skulle vara särskilt hög. Regeringen underströk dessutom vikten av att vara försiktig när det kom till att utöka egendom för att tillämpas av sambolagen. Att någon av samborna skulle vara ”den svagare parten” var inte heller en självklarhet när det rörde sig om unga sambopar och i allmänhet hade sambor större personlig och ekonomisk integritet. Enligt lagstiftaren föredrog sambor att självständigt hantera sin ekonomi och undvek därmed att ha ett gemensamt hushåll i större utsträckning än vad som ansågs nödvändigt. Eftersom kunskapen om sambolagen redan var låg ansåg regeringen att en utvidgning till att även omfatta motordrivna fortskaffningsmedel inte var särskilt lämpligt även om det kunde anses nödvändigt. Andra alternativa lösningar skulle istället diskuteras som till exempel möjligheten att avtala om att särskild egendom skulle räknas som samboegendom.61
4.4 Samäganderätten
5 § SamboL om gemensam bostad och 6 § SamboL om gemensamt bohag innehåller inget uttryckligt krav på gemensamt ägande, utan fokus ligger istället på syftet med användningen.62 Dock föreligger ett förhållande som kallas samäganderätt, vilket är kopplat till sambornas bostad och bohag och kan vara av relevans för att veta vem som äger vad vid en bodelning. Samäganderätten kan antingen vara öppen eller dold och uppkommer när ägarnas huvudsyfte är att nyttja saken för eget bruk. Förhållandet brukar generellt sett uppstå genom avtal när samborna förvärvar egendomen tillsammans. Avtalet behöver inte vara ett köpeavtal, utan kan även innefatta ett testamente som påvisar att båda samborna äger saken i fråga. När tvister avseende samäganderätten föreligger tillämpas lag (1904:48 s.1) om samäganderätt (SamägL) på parternas inbördes förhållanden. För att i framtiden kunna sälja den gemensamma saken krävs samtycke från den andra sambon enligt 2 § SamägL. Det är således inte möjligt att sälja
60 SOU 1999:104 s. 199 f; Prop. 2002/03:80 s. 31. 61 Prop. 2002/03:80 s. 31 ff.
19 egendomen utan den andres godkännande. Samma förutsättning gäller vid förfogandet av egendomen i övrigt. Samtycke krävs emellertid inte vid nödsituationer när någon exempelvis måste släcka en brand i hemmet. Gällande sambornas ekonomiska angelägenheter som är kopplade till den inköpta saken är det storleken av parternas andelar som avgör fördelningen. Om till exempel samborna har betalat hälften var av sakens värde ska intäkterna delas lika vid en framtida försäljning enligt 15 § SamägL. Om det föreligger tvetydigheter gällande andelarnas storlek ska slutsatsen dras att samborna äger lika mycket, vilket framgår av 1 § SamägL.63
4.4.1 Öppen samäganderätt
Gällande den öppna samäganderätten aktualiseras detta när paret köper egendom gemensamt. I dessa fall föreligger förvärvshandlingar som visar att båda samborna äger egendomen, vilket exempelvis kan utläsas av en gemensam underskrift. Vid öppen samäganderätt innefattas i regel ett avtal med tredje man, till exempel en kompis eller familjemedlem, som säljer egendomen i fråga till samborna.64 Vanligtvis är det aldrig någon tvist om öppen samäganderätt föreligger eftersom det oftast framkommer tydligt av köpehandlingen. Dock är det vanligare att frågan diskuteras hur mycket samborna äger av egendomen, således sambornas respektive andelar, där den ekonomiska insatsen vid förvärvet vanligtvis är avgörande för domstolarnas bedömning.65
4.4.2 Dold samäganderätt
Den dolda samäganderätten är betydligt mer komplicerad och fokuserar istället på rådande familjesituation inom samboförhållandet. I ett samboförhållande är det vanligt förekommande att egendom köps in utan någon vidare eftertänksamhet, varav ägarförhållandena hamnar i skymundan eftersom paret inte uttryckligen bestämt vem som ska betraktas som ägare. Rättshandlandet kan bygga på s.k. tysta förutsättningar beroende på hur fördelningen ser ut i relationen. Det kan till exempel vara så att ena sambon sköter utgifterna för kapitalvaror, möbler och elektronik medan den andra ansvarar för utgifterna beträffande mat, hyra och kläder. När samboförhållandet sedan upphör uppstår ett stort frågetecken gällande vem som egentligen äger vad. Genom att hävda dold samäganderätt kan en sambo därmed kräva att betraktas som delägare till en egendom. Domstolen har i vissa fall tagit hänsyn till i vilken omfattning personerna bidragit till kostnaderna som grund för bedömningen om samäganderätt förelegat. På grund av svårigheten att fastslå dold samäganderätt förekommer omfattande rättspraxis inom området där rättsläget således är något oklart då det råder delade meningar om vad som
63 Lundberg, K, m.fl., Juridik: civilrätt, straffrätt, processrätt, 5. uppl., Sanoma utbildning, Stockholm, 2019, s.
234 ff.
64 Lind, s. 103, 288.
20 verkligen gäller.66 Emellertid utför domstolen i huvudsak en samlad bedömning av sambornas familjesituation där syftet med inköpet beaktas, således att egendomen införskaffats för gemensamt bruk samt att personen som inte står som ägare har tillhandahållit köparen ett ekonomiskt bidrag. Dessutom ska båda personerna haft avsikten att äga saken gemensamt. I vissa fall behöver inte ett ekonomiskt bidrag förekomma om övriga omständigheter talar för att egendomen förvärvats med samäganderätt, till exempel den gemensamma partsavsikten. Dold samäganderätt kan dock inte föreligga mellan två juridiska personer, exempelvis bostadsföreningar.67
4.5 Sammanfattning och avslutande kommentarer
Samboegendom innefattar följaktligen den gemensamma bostaden och bohaget under förutsättning att den förvärvats för gemensam användning. Egendom som införskaffats innan samboförhållandets ingående omfattas inte och kan därmed inte ingå i bodelningen, se NJA 2004 s. 542. Det kan anses orättvist, särskilt vid långa samboförhållanden, att egendom som en sambo tar med sig in i den gemensamma bostaden inte ska omfattas, trots att den nyttjas av båda parterna. När allt annat som införskaffats gemensamt räknas som samboegendom kan föregående därmed ifrågasättas. Om till exempel Anders flyttar in till Eva som har ett färdigt uppbyggt hem har han inte rätt till någon egendom alls. Skulle paret dessutom behålla Evas bostad och bohag och inte göra några betydande inköp gemensamt, kommer Anders i princip stå utan tillgångar när relationen upphör. Dessutom är det inte en självklarhet vad som omfattas av begreppen bostad och bohag. Det är lätt hänt att sambor felaktigt tror att till exempel bilen, båten eller fritidshuset betraktas som samboegendom.
Huvudregeln för alla bostadsformer är att egendomen, byggnaden eller delen av byggnaden ska vara ämnad som ”sambornas gemensamma hem” och ”innehas huvudsakligen för gemensamt ändamål”. Det måste röra sig om utrymmen i en byggnad för att betraktas som gemensam bostad. Enligt lagstiftaren är det enkelt att klargöra i praktiken om bostaden är ”sambornas gemensamma hem” och ”innehas huvudsakligen för gemensamt ändamål”, vilket är ett påstående som kan ifrågasättas i enskilda fall. Även om en bostad generellt kan användas för flera olika ändamål ska det huvudsakliga syftet med byggnaden vara avgörande. Sambornas syfte är inte alltid en självklarhet. Till exempel om en del av bostaden nyttjas som näringsverksamhet eller jordbruksfastighet kan det skapa tolkningssvårigheter för domstolarna. Bostaden omfattas om det huvudsakliga syftet är att bo i byggnaden och den inledningsvis förvärvades för det ändamålet. Dock kan byggnaden ha förvärvats i syfte att både bo och bedriva näringsverksamhet. Den dominerande delen av byggnaden ska därmed vara avgörande, men det har i rättspraxis framkommit att så inte alltid är fallet, se NJA 1960 s. 265. I RH 2009:44 bedömde HovR enligt principen då bostaden på jordbruksfastigheten enbart omfattade en liten
del av marken.Eftersom boendet inte var dominerande kunde makarnas fastighet inte utgöra
gemensam bostad.
66 Lind, s. 288 ff.
21 När det kommer till finansieringen vid köp av gemensam bostad kan reglerna tyckas tämligen orättvisa då den gemensamma användningen är avgörande och inte den ekonomiska insatsen, även om den ena sambon betalar hela köpesumman. Den ekonomiskt starkare parten förlorar därmed på detta vid en framtida likadelning.
Det gemensamma bohaget innefattar exempelvis möbler, hushållsmaskiner och övrigt lösöre, sådant som normalt sett förekommer i ett hem. Personliga tillhörigheter räknas inte inom bohagsbegreppet på grund av egendomens karaktär, vilket inte är en omständighet att ifrågasätta. Lagstiftarens fastställande gällande hur egendom som är relaterade till sambors arbete eller näringsverksamhet ska behandlas, bör anses rimlig. Detsamma gäller diskussionerna kring investeringsobjekt. Att bilar, båtar och fritidshus inte räknas som samboegendom kan dock tyckas märkligt då de har ett betydande ekonomiskt värde och påverkar sambors ekonomiska angelägenheter. Kostnaderna för fordon och fritidshus är normalt sett betydligt högre än andra vardagliga utgifter. I förarbetena till 1987 års SamboL och nuvarande sambolag diskuterades om motordrivna fortskaffningsmedel skulle räknas inom bohagsbegreppet. En bil har nära koppling till det vardagliga hushållet när den förvärvats för gemensam användning, varav det kan anses lämpligt med ett införande. Det skulle dessutom skapa ett bredare skyddsnät för den ekonomiskt svagare parten. Dock kan införandet frambringa gränsdragningsproblematik mellan bilar som nyttjas i arbetet, hushållet och på fritiden, vilket är den främsta anledningen till att förslaget avvisades. Dessutom togs frågan upp om bankmedel skulle omfattas av bohagsbegreppet, vilket med all rätt avfärdades på grund av bevissvårigheterna som skulle uppstå gällande vem som har rätt till pengarna.
Någon utförlig analys av samäganderätten kommer inte framställas då sambolagen är i fokus. Samäganderätten är fristående och regleras i SamägL. Dock är det viktigt att känna till att öppen och dold samäganderätt förekommer och är förknippat med sambors ägandeförhållanden när egendomen införskaffas gemensamt. Genom att formulera ett samäganderättsavtal kan samborna undvika oklarheter angående ägandet vid en framtida bodelning. Att öppen samäganderätt föreligger framgår oftast av köpehandlingen och underskriften. Dold samäganderätt är svårare att fastslå eftersom det inte finns ett bevis i form av ett avtal. Bedömningen görs istället med utgångspunkt i rådande familjesituation, vilket öppnar upp för olika tolkningar i de enskilda fallen och är anledningen till att rättsläget är tämligen oklart.
