Redan innan terminen började hade jag fått veta att jag skulle medverka i ett samarbete mellan Norrköpings Symfoniorkester och elever från kompositionsprogrammen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi fick tidigt besked om vissa regler från orkesterns sida, vilka innefattade att hålla musiken inom en duration på max nio minuter, inte skriva längre solistiska passager samt att inte inkludera någon elektronik. Med detta i bakhuvudet påbörjade jag en undersökande fas för att fördjupa mig i alkemin. Jag visste redan innan att det var ett stort område och lade därför ambitionsnivån vid att åtminstone skaffa tillräcklig förståelse för att kunna arbeta med den som ett utommusikaliskt material på ett liknande bevis som jag tidigare beskrivit. Snart fann jag ett stort och tämligen aktivt community av alkemiintresserade på olika internetforum. Genom den ingången lyckades jag bilda mig en uppfattning om vilka texter som anses mer betydelsefulla i alkemisk kanon. Inom kort har jag formulerat en lista över intressanta författarskap.
Jag kom först över Michael Maiers verk Atalanta Fugiens , utgiven 18 1617 och läste genom texterna, skrev ned idéer och intryck samt läste parallellt med texterna olika teorier och förklaringar till dessa på internet. Som ett första intryck av alkemisk text upplevde jag Maiers verk som svårbegripligt och besynnerligt, men också spännande och stundtals både medryckande och humoristiskt. Det är lätt att förstå verkets berömmelse då den är utformad som ett sorts tidigt allkonstverk. Vart och ett av bokens femtio kapitel är uppdelat i fem punkter: en kort slogan, en något längre dikt, en emblematisk illustration, en noterad fuga för trestämmig kör med text på latin och slutligen en längre text, benämnd som diskurs. Stilistiskt liknar texterna föreläsningar och rör sig kring varierande teman med alkemisk anknytning: antika myter, filosofiska/moraliska utläggningar eller diskussioner om människans, planeternas eller metallernas natur. Trots mina ansträngningar visade det sig snabbt att det är en sak att läsa texterna men en helt annan att förstå deras innebörd. Som exempel vill jag
Maier, Michael, Atalanta Fugiens, Grand Rapids, Michigan, 1989
nedan citera ett av bokens mer komiska avsnitt till ytan sett, där författaren varnar kvinnor för att amma paddor:
But here the Philosophers say that a Toad must be put to the Woman’s breast, that she may Nourish him as an infant with her Milk. This is a miserable and horrid spectacle, and indeed, an impious thing that milk designed for an infant should be given to a Toad, being a Venomous beast and contrary to the Nature of Man. We have read of serpents sucking the Teats of Cows and Toads perhaps might do the like if they could gain an opportunity19
I klassisk alkemisk stil framgår senare i texten att paddorna och mjölken snarare är symboler för något annat än faktiska paddor. Detta uttalas förstås inte utan är tänkt att läsas in via kontext och symbolik. Då boken inte ger några antydningar om hur man som läsare ska dechiffrera all denna symbolik var det för mig omöjligt att bilda mig en sammanhängande uppfattning om vad boken handlar om eller hur dessa musikstycken, bilder, diskurser och dikter hänger ihop. I Lawrence M. Principes populärvetenskapliga bok The secrets of Alchemy ger han en beskrivning 20
av Maiers verk som förmodligen hade fått mig att ge upp försöken med
Atalanta Fugiens om jag haft den informationen i ett tidigare skede.
Principe skriver:
One of the most famous authors of these was Michael Maier (1568-1622). His lavish Atalanta Fugiens contains fifty beautiful engravings by the famous Swiss engraver Matthaeus Merian the Elder (1593-1650), and is the source for many of the alchemical images most commonly reproduced today. In contrast to Basil Valentines organized sequence of ”keys” that expound a single text and encode a single process, Maier’s Atalanta Fugiens is a florilegium of images. It collects imagery and expressions from an array of earlier authors (…) and assembles them into one of the most intricate and rich layerings of meaning to be found in chymistry. Even though maier probably did perform som laboratory work his
Atalanta Fugiens lies much further from the world of laboratory practice than do the
Maier, Atalanta Fugiens, S.22
19
Principe, M., Lawrence, The secrets of alchemy, The University of Chicago Press,
20
books of Valentine or George Starkey. (Some readers, including Sir Isaac Newton, nevertheless mined it for practical information about making the Philiosophers’ Stone.)21
Jag fortsätter mina undersökningar och byter strategi från att grundligt läsa ett verk i taget till att läsa flera stycken samtidigt, från olika epoker. I Stockholms biblioteksdatabas upptäcker jag att stadsbiblioteket har ett exemplar av den mytomspunne författaren Fulcanellis Katedralernas
mysterium . Detta är dessutom översatt på svenska. Under läsningen 22
noterade jag ett återkommande namn: Christer Böke, som utöver att ha skrivit för och efterord benämns som praktiserande alkemist.
Jag bestämmer mig för att kontakta denne Christer Böke för att be om hjälp med att välja en text och förstå den. I ett första mejl tydliggjorde jag mitt intresse och mina intentioner samt frågade om han kunde tänka sig att assistera mig med att förstå alkemin. Efter ett par dagars väntan fick jag ett långt och mycket pedagogiskt svar från Christer. Innehållet tycktes delvis syfta till att vidga min bild om det alkemiska projektet och hur stort detta ämne faktiskt var och till min glädje erbjöd han sig att hjälpa till att reda ut mina frågor.
Vår korrespondens kom att fortsätta genom hela projektet och utvecklades till en sorts handledning. Christer förklarade entusiastiskt, utifrån alkemistens perspektiv, vilket förhållningssätt alkemisten har till sitt arbete och fick mig att förstå drivkrafterna bakom att ge sig in i en så tidskrävande och, från den utomståendes perspektiv, tröstlös verksamhet. Han delade också med sig av ett antal tips på alkemiska texter med tillhörande kommentarer kring innehåll, svårighetsgrad och kuriosa. För att förklara den alkemiskt intresserades relation till alkemiska texter liknade han läsningen vid hur man konsumerar musik. Man får upp ögonen för en viss tradition eller metod (genre) och fördjupar sig då först i nyckelverken, sedan kan man jämföra dessa mot efterföljande författarskap, leta efter föregångare och med tiden utvärdera processerna som beskrivs. Christer
Principe, The secrets of alchemy, s.174
21
Fulcanelli, Katedralernas mysterium : en esoterisk tolkning av de hermetiska symbolerna i
22
beskrev att på samma vis som en artist eller genre inom musik kan följa en genom livet och återupptäckas vid olika tidpunkter tål alkemiska texter att studeras otaliga gånger, för att sedan kanske bli liggande under en period och återupptäckas i ett senare skede i livet. Under höst och vinter mejlade jag när jag hade kortare frågor och vid ett antal tillfällen förde vi även längre samtal över skype. Han var genomgående mycket entusiastisk och pedagogisk i sin frivilliga handledning, även om han på alkemiskt manér tycktes undvika att dela med sig för mycket av detaljerna kring sina egna tolkningar av texterna. Vid återkommande tillfällen betonade han vikten av att själv anstränga sig för att tolka och förstå texterna innan man vänder sig till andras läsningar.
Den text jag till slut kom att landa i har den engelska titeln Hermes
Unveiled , utgiven 1882 under pseudonymen Cyliani. Ett säreget verk på 23
flera sätt. Metaller, syror och dylikt är maskerade bakom den sedvanliga alkemiska symboliken, men utöver detta är texten ovanligt lätt att följa i sin beskrivning av framställningen av de vises sten. Vidare inleds texten i en på ett intressant litterärt vis. Den börjar som en biografi där författaren skildrar sin bakgrund, vilken sedan utvecklas till en något övertydlig men charmig saga som fungerar som en kod till vilka principer som gäller för den metod Cyliani sedan beskriver i den följande laborationen. För att återge introduktionens säregna berättelse i grova drag så lyder den som följande:
Cyliani berättar först om sin bakgrund och kärleksfulla uppväxt i en ekonomiskt välmående familj. Han utbildas hemifrån av sin far och kommer att visa sig mycket begåvad inom naturvetenskapliga och konstnärliga ämnen, såpass duktig och klok att han vid sjutton års ålder gjort sig en framgångsrik karriär och lever ekonomiskt oberoende av sina föräldrar. Under sin uppväxt kommer han i kontakt med faderns vänner inom vetenskapen, av vilka flera ska ha varit engagerade i alkemiska och ockulta sammanslutningar och på denna väg kommer han själv att fatta intresse för alkemin. Efter franska revolutionen tilldelas han någon sorts administrativ post där han reser omkring i Frankrike (i vilket ärende är oklart då han är
https://archive.org/details/HermesUnveiled/mode/2up senast besökt: 20/04/2020
23
förtegen när det kommer till detaljer som kan röja hans anonymitet). Under en tjänsteresa möter han sin blivande maka, båda blir djupt förälskade och gifter sig hastigt. Cylianis tillvaro är nu toppen: han har en stabil inkomst, paret har flyttat in i en villa och fått sitt första barn. Allt är frid och fröjd. Mitt i denna idyll kommer Cyliani att bekanta sig med ett par som en dag anförtror honom med ett alkemiskt manuskript. Cyliani, som lämnat alkemin bakom sig sedan länge, blir så övertygad av innehållet att han kommer att fatta beslutet att hänge sig fullständigt åt alkemins gåta. Han blir alltmer uppslukad av sitt alkemiska projekt och det hela går så långt att han förlorar arbetet, försummar sin familj och gör av med sitt stora arv efter fadern. Han sörjer att se hur hans fru stoiskt uthärdar misären han försatt deras familj i men fortsätter likväl sitt arbete tills han efter många års vedermödor förlorat sin familj. Ekonomiskt utblottad, deprimerad och med sviktande hälsa lyckas han ändå övertyga en rik herre att sponsra ett sista projekt. Vid denna punkt i texten förändras innehållet gradvis till en sorts saga, där den alkemiska symboliken vävs in i biografin.
En dag vandrar Cyliani längs en landsväg där han slår sig ned i skuggan av en ek och försjunker i grubblerier kring livet. Han grämer sig över hur giriga krämare blivit rika på att plagiera hans idéer om innovationer för industri och lämnat honom och hans familj utan ett öre. Han grubblar vidare över om hans arbete styrts av dunkla eller rena motiv (en viktig komponent i den alkemiska mytbildningen) och rör sig vidare till funderingar över vilken väg han bör fortsätta på i sitt arbete. Cylianis tankar väcker en djup förtvivlan hos honom och han brister så småningom ut i gråt, bannar skaparen och ber om nåd och vägledning. Utmattad somnar han in under eken och sjunker in i en dröm. I drömmen får han besök av en vacker nymf som meddelar att hon berörts av Cylianis sammanbrott, rena hjärta och goda intentioner och därför tänker vägleda honom i hans sökande efter den sanna vägen till de vises sten. Efter en flera sidor lång, kryptisk utläggning frammanar nymfen ett magiskt moln som omsluter Cyliani och svävar upp i luften och ut i rymden, förbi vintergatan. Under färden genom rymden somnar Cyliani ännu en gång. När han vaknar befinner han sig åter på jorden framför ett stort tempel i sällskap av nymfen. Hon förklarar att han kommer möta en serie utmaningar och ger en rad gåtfulla instruktioner för
hur han bör förhålla sig till dessa innan hon överlämnar ett spjut och smyger ned en liten flaska med en okänd substans i hans ficka. Efter en serie dramatiska strapatser i templet där Cyliani får lista ut gåtor, framställa en stark syra för att fräta sönder ett hänglås samt slutligen besegra en drake når han slutligen fram till det eftertraktade svaret på gåtan som nymfen talat om: två urnor med separata innehåll. I stunden då han börjar förstå vad urnorna innehåller börjar hans krafter plötsligt sina i en rasande fart och han hinner precis sno åt sig en mängd av innehållet från varje flaska och skynda sig ut till nymfen som frammanar ett nytt moln från jordens kärna. Molnet sveper in Cyliani och fortsätter ut i rymden, där nymfen håller en sista monolog om hur han ska bära sig åt och tänka inför sitt stora arbete innan han åter somnar in och vaknar upp under eken. Efter denna inledande berättelse följer den långa laborationen mot de vises sten, uppdelad i tre steg.
Hela förarbetet till orkesterstycket som kom att grunda sig i denna text innebar en mängd steg. Att tolka texten, avgränsa avsnitt och besluta om på vilket sätt den musikaliska tolkningen skulle fungera skedde stegvis, under en flera månader lång period. Jag hann under tiden läsa och jämföra texten mot flera andra verk, testa olika metoder, göra feltolkningar, byta fokus och pröva en mängd olika idéer, men den delen av processen saknar relevans för vad jag vill beskriva här. Istället tänker jag vidare fokusera på vad jag faktiskt kom fram till. När jag kände mig färdig med en del av texten satte jag igång med att börja komponera med det material utvunnit, vilket åter resulterade i en process där stycket skrevs i en icke-kronologisk följd. Även detta parallella läsande/komponerande tänker jag bortse från för att istället skildra både den utvalda texten och musiken kronologiskt i förekommande ordning i det färdiga stycket: Chrysopoeia för orkester.
Chrysopoeia
Berättelsen som inleder Hermes Unveiled slutar som sagt med att Cyliani finner två urnor med varsitt innehåll. Det ena innehållet är något Cyliani kallar för Astral Spirit, det andra innehållet benämns som a matter
containing the two metallic natures. Exakt vilka ämnen det rör sig om är jag
fortfarande inte säker på, men vad jag kom fram till räckte gott och väl för att kunna överföra informationen till ett musikaliskt system med utgångspunkt i dessa tre parametrar. Det finns två klassiska infallsvinklar (eller vägar) i den alkemiska diskursen kring hur de vises sten bör framställas: den torra vägen och den våta vägen. Otaliga variationer förekommer inom dessa kategorier, men den grundläggande principen är att inom den våta vägen arbetar man med deglar och ugnar där man smälter material vid hög temperatur medan den torra vägen primärt använder syror och annat för att lösa upp material. Cylianis recept följer den torra vägen och syran (eller syrorna) han använder är det som i texten kallas Astral spirit. De två metalliska naturerna han talar om är järn och koppar, vilka tillskrivs en mängd dualiteter anknytande till den alkemiska symboliken. I den alkemiska kanon är järn kopplat till maskulinitet, mars och naturens fasta positioner medan koppar är knutet till femininitet, Venus och flyktiga positioner. Cylianis startmaterial innehåller alltså dessa båda komponenter: det fasta och det flyktiga.
I min tolkning fick koppar som musikalisk parameter motsvara det rörliga, framåtriktade och plötsliga: motiviska händelser, gestiska förlopp, rytmiska accenter och dylikt. Det fasta järnet motsvarar den långa, obrutna linjen, återkommande textur, förutsägbara harmoniska förlopp och dylikt. Slutligen fick astral spirit omfatta det utommusikaliska materialet, vilket består av ett antal konceptuellt laddade musikaliska element vilka pekar mot alkemin: recitationer, ett järnstäd, stearinljus som tänds och släcks, en struktur med lion’s roar som huvudstämma inspirerat av pelikanläten samt ljudet av vatten.
Den första processen skildras inledande på följande vis av Cyliani: ”I first took some of the matter that contained the two metallic natures and began by imbuing it little by little with astral spirit in order to awaken the two
interior fires” . I min musik presenteras de två metalliska naturerna först i 24
ett återhållet, nästan statiskt tillstånd infogad i en fyra takter lång repetition, vilken efterhand övergår i en expanderad, livligare musik. För kopparparametern konstruerade jag ett motiv. Enkelt och trevande, med karaktäristiska oktavsprång som gjorde det rytmiskt snarare än lyriskt. Jag ville att motivet skulle kännas ofullbordat och orsaka en lätt frustration. För att uppnå detta ligger motivet som en huvudstämma i en repetitionscykel där den motiviska sekvensen oförändrat upprepas gång på gång. Naiv och viktlöst strävande mot att få blomma ut i en längre linje men fast i en loop där det istället abrupt klipps av i en ologisk, avslutande fras. Bakom detta motiv verkar järnparametern i form av en serie mycket enkla ackord som i svag dynamik fasas in och ut i förskjutna enveloper, tyst och statiskt. Jag har varierat den förekommande instrumentationen mellan varje sekvens men ansträngde mig för att behålla ett element av tristess och rastlöshet i musiken i detta stadium. Att låta två fermat över pauser ingå i varje sekvens bidrar ytterligare till denna stämning.
Efter denna inledande repetitionscykel har jag gjort ett smärre ingrepp i min musikalisering av Cylianis process, från repetitionsbokstav B, takt 20. Av estetiska skäl blev det hopplöst att inkludera första tillförseln av astral spirit (den utommusikaliskt kodade parametern) så tidigt i musiken. Istället följer direkt levandegörandet av de båda metalliska naturerna. Harpan trampar om en pedal och får sällskap av en soloviolin i sin huvudstämma. Till en början anknyter utvecklingen till det föregående temat genom vissa återkommande intervall (små sekunder, oktaver) samt rytmik (en återkommande triolfigur), men nu med ett ökat momentum: crescendon, tremolo, stråkartsbyten och flageoletter dyker upp i gesterna och tillför ökad energi i samspel och riktning. Järntexturen, alltså harmoniken, börjar också utvecklas enligt samma mönster. Överlappande dynamiska enveloper fasas in medan drillar, sordineringar och andra speltekniska manövrar förändrar klangerna. Instrumentgrupperna börjar alltmer gå in i varandra: slagverk och soloviolin hakar i harpans huvudstämma, vissa toner lyfts fram och förstärks med pizzicaton,
Cyliani, Hermes unveiled, s.16
harmonikens register utökas och dubbleras i flageoletter och gestiska små infall letar sig in de harmoniska texturerna.
Cyliani skriver: ’’(…)drying and stirring with a circular movement by the heat of the sun, (…) to the point that the matter had taken on the aspect of a slightly thick porridge’’. Efter denna mall lät jag gradvis upplösa den hårda gränsen mellan lagren som funnits i inledningen. Musiken jobbar sig fram till ett första crescendo där harpan i en kort virtuos strapats rör sig via en accelererande gest över två oktaver ned till en drill i fortissimo över samma oktavsprång som inledde det ursprungliga motivet. Träblåset hakar gradvis i rörelsens avslutande, nedåtgående klättring med fladdertunga och harmoniken följer med i den dynamiska kurvan, över brett register med hela stråket spelandes flageoletter.
Cyliani fortsätter sin procedur: ”Then I poured on top of it a new quantity of astral spirit, just enough to cover the matter and left the whole in this condition to ferment in a hold-fast”. Från repetitionsbokstav C, takt 39, framträder här det utommusikaliska elementet i musiken för första gången. Trombonerna häller vatten i draget och spelar utan ton en brusande, bubblande textur vilken fungerar som en symbol dels för vattnet som komponent i det alkemiska receptet men framför allt representerandes det flyktiga i den mytologiska dualismen mellan fast och flyktig. Tredje slagverkaren spelar en ojämn rytm på ett järnstäd, vars symboliska konnotationer kompletterar trombonernas. Städet är tydligt associerat till metallhantverk och har en distinkt ton vi även i vår tid kan känna igen från diverse film och annan populärkultur. Aktionen anspelar också på det fasta i ovan nämnda dualism. Vidare inleds här det första recitationspartiet, där