Bakgrund

Hermeneutik som forskningstradition har rötter i flera epoker i historien. Under 1900-talet vidareutvecklades teorin framförallt av den tyska filosofen

Hans-Georg Gadamer (1900–2002). Inspirerad av vännen och filosofen Martin Heidegger (1889–1976) byggde Gadamer sin filosofiska hermeneutik på äldre epokers hermeneutiska tänkande, som han vidareutvecklade, framför-allt i sitt livsverk Wahrheit und Methode (första utgåva 1960, ny utgåva 2010). Han fortsatte denna utveckling som en distinkt interpretativ vetenskaps- teoretisk position (Gadamer 1986) fram till sin död. Ordet hermeneutik här-stammar från det grekiska ordet hermeneuein och betyder tolka. Det grekiska ordet ἑρμηνευτική är bildat av verbet ἑρμηνεύειν som betyder ‘förstå’ eller ‘tolka’ och substantivet τέχνη som betyder ‘konst’, vilket således ger det sam-mantagna begreppet förståelsens eller tolkandets konst. Därför kallar Gadamer (1986) hermeneutik för die … Kunst des Verstehens (konsten att förstå) (s. 92) och ser tolkningen som likvärdig med förståelse.

Enligt Gadamer (1986) uppnås den bästa tolkningen och förståelsen i en speciell kommunikativ process som framkommer med hans koncept Rede und Gespräch, vars centrala innebörd är dialog, samtal och ostörd kommunikation för att uppnå ett gemensamt omdöme (Bernstein 1987). Tolkningen och för-ståelsen skapas genom en inre dialog (der Dialog der Seele mit sich selbst) som självreflektion eller genom en dialog med exempelvis omgivningen eller sam-talspartnern som leder till en ökad dialogisk förståelse. Förståelsen vidgas och berikas i en synvinkel som Gadamer kallar Horizont och som är begränsad, ändlig, föränderlig och flytande. Det viktigaste för Gadamer är att samtalet är öppet och äkta, och den högsta principen inom hermeneutiken är öppenhet. Med stöd från Aristoteles, Platon och Heidegger utvecklade Gadamer kom-munikationstemat och hävdade att die Kunst des Verstehens ligger i erkän-nandet av samtalspartnerns argumentationsstyrkor. Erkänerkän-nandet är ett led i en gemensam sammanhängande förståelse mellan tolkaren och den tolkande. Denna gemensamma förståelse kan uppfattas som en överenskommelse som Gadamer (1986) kallar Horizontverschmelzung (horisontsammansmältning) (s. 475). Den uppstår i en dialog och visar hur människor kan uppnå samför-stånd. Han ser sammansmältningen som en förutsättning för att människor ska kunna förstå varandra. Ett samtal eller en dialog är enligt Gadamer:

en process av ömsesidig förståelse. För varje äkta samtal gäller att man öppnar sig för den andre, tar hans synpunkter på fullt allvar och lever sig så in i honom att man kanske inte förstår hans individualitet men väl vad han säger. Det handlar om den sakliga5 rätten i hans åsikt så man blir ense med varandra om saken. (WM, s. 389; TM, s. 347 i Bernstein 1987:223)

Gadamer (2010 [1960]) betonar att samtalet inte ägs av den ena eller den andra samtalspartnern utan skapar ett gemensamt språk (s. 384). För att kunna enas om en sak som ska uppstå ur samtalet måste därför ett gemensamt språk ut-arbetas i samtalet. Enligt Gadamer är det inte korrekt att säga att parterna an-passar sig till varandra. Det är snarare så att de i ett lyckat samtal hittar fram till sakens äkta väsen och att det är detta som binder dem samman i en ny ge-menskap. Förståelse i ett samtal är inte samma sak som att genomdriva sin egen ståndpunkt utan en förvandling i riktning mot det som är gemensamt och där man inte förblir vad man var.

Tolkning och förståelse är de begrepp som är gemensamma för hela

para-digmet hermeneutik, begrepp som kan ses som paraplykoncept för flera in-riktningar inom hermeneutiken, vilka Tsai (2011) kallar “en familj av teorier” (s. 2). Enligt Alvesson & Sköldberg (2008) omfattar hermeneutik tre huvud-inriktningar: aletisk/djuptolkande hermeneutik, objektiverande/empirisk her-meneutik och praktisk herher-meneutik/texttolkning. I den hermeneutiska eller tolkande processen i sin helhet ansluter jag mig inte till någon snävare in-riktning såsom aletisk eller objektiverande hermeneutik, utan ser dem som komplementära, i enlighet med Alvesson & Sköldberg (2008). Detta gäller också, enligt min uppfattning, den tredje huvudinriktningen, dvs. praktisk hermeneutik/texttolkning, i relation till de andra två.

Hermeneutik används idag som en teoretisk ansats vid sidan av andra ve-tenskapsområden inom utbildningsvetenskap (Davey 2017). Enligt From & Holmgren (2000) är den klassiska hermeneutiken baserad på Gadamers verk att föredra när det gäller pedagogikens studieobjekt, vilket också gäller mitt projekt om responsstudier i andraspråksklassrummet. Gadamer (1997) ser på bildning som undervisning som innebär att lära för livet (s. 24). Han refererar till det latinska ordet formatio som betyder bildning (engelska: to form). Ordet har inget ursprung i “det tekniska” utan handlar om en utvecklingsgång eller överföring “av varandet” och “varat” som “växer fram ur formandets och bil-dandets inre förlopp och därför förblir i ständig fortbildning och vidareut-veckling.” (s. 25)

Enligt From & Holmgren (2000) är en anknytning till hermeneutik lämplig inom utbildningsväsendet och därmed också i språkundervisningen, eftersom hermeneutiken erbjuder en möjlighet för forskaren att gå på djupet. Författarna menar att utbildningsväsendets sociala och situationsberoende karaktär är nåbar via hermeneutiken, eftersom “den ömsesidiga relationen mellan herme-neutiken och pedagogikens studieobjekt implicerar både precisa forsknings-frågor och utarbetade hermeneutiska ansatser i anslutning till dessa.” (From & Holmgren 2000:221) I likhet med ovanstående hävdar Alvesson & Sköldberg (2008) att hermeneutiken ser saker i ett sammanhang (som Heidegger be-nämner Umsicht) och därför är det viktigt med hänsynstagande till kontexten

(som Heidegger kallar Durchsicht). Med andra ord har hermeneutik en fram-åtsyftande karaktär samtidigt som den uppmärksammar nuvarande situation (Befintlichkeit) inklusive kringliggande kontext (Ödman 2017:25).

Hermeneutiken har ett öppet sinne för empirin, dvs. en empirisk känslighet för oväntad empiri. Alvesson & Sköldberg (1994) lyfter till exempel fram att inom aletisk hermeneutik uppmärksammas Heideggers uttalande “uppenba-rande av något som är dolt” (s. 131). Ett centralt begrepp i detta sammanhang är avslöjandeprocessen. Att avslöja något som varit dolt definierade Heidegger som sanning (s. 132).

I en hermeneutiskt grundad forskning inom ämnet utbildningsvetenskap ses upptäckter som nya bidrag och även här som ett resultat av ett öppet sinne för oväntad empiri. Därför är hermeneutiken speciellt lämplig för ett obe-forskat område som respons i en nybörjarkontext i andraspråksforskning. Hermeneutiken möjliggör utveckling av modeller och upptäckter av nya re-sponskategorier. Responsforskning i nybörjarkontexten handlar inte om att utgå från helt färdiga koncept utan är en utforskande resa för att upptäcka nya aspekter som inte behöver vara relevanta för mera avancerade språkanvändare.

Det finns några centrala begrepp och idéer i hermeneutiken som jag nu kommer att behandla genom att diskutera deras betydelse för min avhandling. Dessa begrepp och moment är främst baserade på Gadamers filosofiska her-meneutik som framställts i Wahrheit und Methode (2010 [1960], 1986) och i Bernsteins (1987) diskussion av Gadamers filosofi.