Balansen i en två-kulturell uppfostran

Flera av mödrarna som inte var födda i Sverige ägnade en hel del tid till att förklara för sina barn varför de inte fick eller kunde göra saker som svenska barn. Främst handlade det om begränsningar i aktiviteter bland andra ute i samhället eller om svenska traditioner. Några av mödrarna talade om att de inte upplevde samma trygghet i det svenska samhället som i hemlandet. Det handlade om andra normer här i kombination med mindre av den stora släktens kontroll i hemlandet. Kvinnorna beskriver den balansgång uppfostran för dem innebar, där de är tvingade att ha ett flerkulturellt perspektiv. Det var rent erfarenhetsmässigt nya saker man lärde sig i Sverige över tid, vissa gamla värderingar fick man hålla ifrån sig och man borde inte heller lyssna på ”skvaller”.

Hanan – Det skadar inte om man ska se andra kulturer också, vi lever i ett samhälle i Sverige, vi

måste ta och ge, integreras i samhället, smälta in. Jag är uppväxt i Mellanöstern, där finns det kristna och muslimer. Hemma är vi muslimer, kompisar var kristna, vi hade julgran, det skadar inte, vissa tycker att det synd med julgran. (…) Det är lite hit och dit – tills man bygger upp sin identitet. Barnen kan välja sin väg. Men det som man är mest rädd för är att dom ska ta heroin och såna grejor, att dom skadar andra och sig själva, eller kommer med ett gäng som är farligt. Det är det som man är rädd för. Att uppfostra ett barn som bara vet lite om sin tradition är inte så farligt...

Hanans uttalande visar att det är yttre faror i form av kriminella gäng och droger som för henne är främsta fara och oro i uppfostran, inte att barnen skulle välja fel seder. En hållning inför etnicitet där man tänker att kultur alltid är i förändring och den kulturella tillhörigheten beror på situation och kontext sorterar inom den postkoloniala teoribildningen.

Yasmine – Jag är en muslim och jag är en arab, det påverkar. Det påverkar, även om jag inte

vill tänka att det påverkar mig. Det påverkar min man som gör att jag måste tänka på det. Jag har min bror och mina föräldrar. Min mans familj bor i x-land, dom påverkar (…) säger man nej har man inga rötter. Mina rötter är att jag är muslim och arab, så enkelt är det...

”Säger man nej har man inga rötter.” Yasmines uttalande kan förstås som en skrämmande känsla av att sväva, inte i en skön känsla av frihet i val, utan i en känsla av otrygghet och osäkerhet. En tydlig och fast etnisk känsla av tillhörighet skulle då kunna betyda trygghet snarare än inskränkning.

Halime – När jag varit i Sverige har jag börjat läsa och samlat på mig kunskap, jag är aktiv i

politiken och sitter i styrelser för kvinnoorganisationer – började skaka av mig och ta bort den dåliga kulturen från mig, slängde bort den och blev en ny människa. Jag har fått en ny förståelse och ett ny-tänkande. Jag är inte svensk, jag är Mellanöstern-svensk. Ja, jag har läst och fått kunskap från mitt land, Sverige och andra länder, så jag vet vad som blir rätt och så kan jag göra för mina barn också.

Leyla – Det känns att vi förändras, trots att vi själva inte gör nånting. När vi åker till vårt

hemland, till den stan vi kommer ifrån - vi kommer inte överens med dom där längre. Dom tänker på ett helt annat sätt. Dom säger: ”Oj, du är inte samma person som vi kände förut.”. Jag känner mig fortfarande som jag är, men dom ser mig på ett helt annat sätt. Och det blir inte alls roligt. Man känner sig ensam där och ensam här. Det är väldigt jobbigt tycker jag.

Halime – Ja, det är det svåraste för oss. När man är där. Maten är annorlunda där. Jag lagar

samma mat här, men det smakar annorlunda där.

- - -

Mirah – Man är rädd när barnen är ute mycket, mest för tonåringarna. Dom vill göra mycket

saker. (…) Det finns kultur, det finns religion (…) Ok, vi bor här i Sverige. Det är inte lätt för oss, och det är inte lätt för dom heller. Ibland blir jag mycket ledsen för mina barn för dom vill leva svenskt liv och dom får inte, och dom kan inte behålla sin kultur heller (…) det tar mycket kraft från oss att hitta en massa förklaringar varför det är så och det är si... det är inte lätt... förklara tills dom förstår...

Kalila – Det är mycket problem. Vi känner att vi inte kan släppa ut dom. Vi känner inte trygghet,

jag vet inte... I mitt hemland, jag har bröder, har stor familj, alla har ögonen på dom, men här känner jag att jag ensam måste ha kontroll på dom, det är bara jag som vet.

- - -

Rania – Jag vill verkligen ge mina barn den barndom jag inte fått själv. Lite mer extra, vill jag

gärna ge mina barn... Jag har accepterat; jag är muslim och jag är kurd, men jag tar inte in det där som dom säger att ”det och det ska man göra.”. Jag försöker att hitta någon mellanväg... Det är faktiskt en svår roll att vara mamma. Det som vi pratar om, två kulturer - ingen är rätt och ingen är fel. Båda är rätt. Men hur ska man hitta den vägen i mellan. Det är svårt. (…)

Mödrarna lär sig av andra, men måste lita till egen känsla i uppfostran för att skapa de bästa omständigheterna för sina barn. Önskan om att ge barnen det bästa av två världar synes vara en balansakt på slak lina. Exempel på liknande vittnesbörd står att finna i tidigare forskning (Allredge 1984; Lee 2009; Yax-Fraser 2008). Mödrarna talar i termer av föränderlighet och inlärning gällande kultur och värderingar. I detta sammanhang får mödrarnas utsagor en socialkonstruktionistisk teoretiska ram, där etnicitet uppstår i relation till någonting annat och har en social aspekt.