Inom utvecklingspsykologin finns några viktiga och kontroversiella frågeställningar som alla har en lång historia: frågan om arv eller miljö, ska den betraktas som generell eller ska hänsyn tas till individuella skillnader? Tolkningen av vad ett barn egentligen är, eller vad man kan förvänta sig av ett barn, har skiftat från tid till tid och från plats till plats. I och med upplysningstiden på 1700-talet började man uppfatta barnen som oskyldiga varelser som borde skyddas från vuxnas övergrepp och dåliga inflytande. Man betraktade barnen som oskrivna blad och vad som blev av dem berodde mycket på omgivningen. En tanke om att det skulle finnas en särskild ungdomstid uppstod först vid sekelskiftet 1900 och inte förrän på 1950-talet användes uttrycket ”tonår” för att beteckna den speciella utvecklingsfasen. Ett samhälle i förvandling med mer av social rörlighet, innebar
ekonomiska och sociala möjligheter för ungdomarna att skapa mer av ett eget liv i avskildhet från familjen. Skoltiden blev samtidigt längre och ungdomarnas beroende av föräldrar mer utsträckt i tiden. (Hwang & Nilsson 2003)
Teoretiska perspektiv inom utvecklingspsykologin visar en del olikheter och verkar motsäga
varandra. Detta är dock ofta någonting skenbart eftersom det är samma fenomen som beskrivs, men från olika synvinklar. Teorierna kompletterar varandra, ett enskilt perspektiv kan sällan ge oss hela svaret på varför människor utvecklas som de gör. Jag kommer här att redogöra för de teorier som kommer att utgöra referensramen i denna studie.
4.1.1 Inlärning, kognition och den kulturhistoriska skolan
Den behavioristiska forskningen kommer ursprungligen från tidigt 1900-tal, inbegriper inlärningsperspektivet och vill studera hur människor lär sig saker och ting genom olika
förstärkningar (belöningar/bestraffningar). Genom en belöning (till exempel en lyckokänsla, ett bra betyg) blir det sannolikt att vi återupprepar vårt beteende. En negativ förstärkning har visat sig ha kortvarig effekt, den leder i förlängningen ofta till aggressivitet och misstroende och den visar heller inte på något alternativ till det beteende man bestraffas för. Senare teorier som handlar om social inlärning fokuserar på andra personer som en individ använder sig av som mönsterbilder för inlärning – modellinlärning. Barn som får se vuxna bete sig aggressivt har en ganska stark tendens att bete sig på samma sätt, detta utan att ha fått någon förstärkning. (Hwang & Nilsson 2003)
Inom den kulturhistoriska skolan och det interaktionistiska perspektivet menar man att den centrala driften hos människan är att bli till en social varelse för att bli upptagen i en social gemenskap. Det krävs att vi lär oss att aktivt tolka olika budskap, relationer och situationer för att bli medlem. Allt beteende bestäms av förväntningar, roller och status, som i sin tur bestäms av det omgivande sociala systemet. Under tonårstiden blir det särskilt tydligt att roller, normer och målsättningar som
existerar inom gruppen är avgörande för individens självbild och jag-uppfattning. (ibid)
Det utvecklingsekologiska perspektivet företräds av Urie Bronfenbrenner som bedrivit studier kring barns utveckling genom miljöpåverkan på olika nivåer, som benämns och skissas i en visualiserad modell. Mikrosystemet består av personerna i familjen och samspelet dem emellan, utanför liggande mikrosystem är skola, kamrater, fritid, grannskapet. Mesosystemet är samspelet dessa
mikrosystem emellan. Exosystemet handlar om det större system som mikrosystemen gemensamt befinner sig inom, vilket handlar om den större släkten, massmedier och privata konsekvenser av politiska beslut. Makrosystemet består av politiska beslut och konsekvenser i övergripande perspektiv som påverkar samhället i stort, exempelvis familje- och arbetsmarknadspolitik. (ibid)
Företrädare för de kognitiva teorierna menar att människan är en tänkande, rationell och medveten varelse som konstruerar sin bild av världen utifrån sina erfarenheter, människan vill skapa mening i tillvaron och gör det genom att aktivt söka kunskap. Teorin står i viss motsats till den
psykodynamiska, men det finns också beröringspunkter. (ibid)
4.1.2 Det psykodynamiska perspektivet
Psykoanalys som metod är tillämpad vetenskap som bygger på en vetenskap, den skulle också kunna kallas dynamisk psykologi. Den tar vid där fysiologien slutar och utvidgar det vetenskapliga fältet till att gälla sådana företeelser som människans personlighet, känslor och konflikter. Freud (1856 – 1939) menade att personligheten är ett dynamiskt kraftfält, där både det medvetna och det omedvetna finns inbyggt och där de biologiska behoven har en framträdande plats. Människans sexuella (=lustfyllda) och aggressiva drifter vill omedelbar tillfredsställelse och är starkare än förnuft och sociala behov – men samhälleligt oacceptabla. Människan kommer därför vara utsatt för ett ständigt lidande sprunget ur de ofrånkomliga motsättningarna mellan biologi och kultur.
Samhällets uppgift är att dämma upp och kanalisera dessa drifter, vilket gör att ”vi vantrivs i kulturen”. (Winnicott 1991)
Upplevelser under barndomen kommer att styra den vuxnes beteende i relationer till andra, inkluderande konfliktsituationer. Innehållet i överjaget (samvetet) är en mix av förmaningar, förhållningssätt och fostran genom föräldrar och andra viktiga vuxna. Barnet får ett så kallat integrerat överjag och en inre egen styrmekanism när detta utvecklats väl, barnet är då mogen att själv avgöra i frågor om rätt och fel. En lång rad psykoanalytiker har vidareutvecklat Freuds teorier och synsätt, gemensamt är att de överlag vidhåller det omedvetna och den tidiga barndomens betydelse. (Hwang & Nilsson 2003)
Barn kan successivt bli mer självständiga när de över tid lär sig att modern inte är en del av det självt, men samtidigt kan hålla kvar bilden av henne när hon är frånvarande. Förutsättningen för att vi ska kunna genomföra detta grundläggande, integrativa arbete – stå ut med att kärlek och hat, gott och ont, lever sida vid sida i oss och i objektet – är att vi har en intuitiv tilltro till att kärleken är starkare än hatet, att det goda kan bemästra det onda. (Klein 1992) Melanie Klein (1882 – 1960)
skriver om objekt som en inre bild av en person eller ett föremål som görs till en representation av dessa inom oss. Objektrelationsteorin förklarar relationer som omfattande förhållanden mellan dessa inre objekt och den egna personen i medvetandet. Objektrelationsteorin menar att barnets viktigaste behov inte kommer ur biologisk önskan om lusttillfredsställelse, utan är inriktad på de personer som mättar begären. (ibid)
Anknytningsteorin företräds främst av John Bowlby (1907 – 1990), som menar att spädbarnet har ett medfött (biologiskt) behov av närhet och kontakt; dess överlevnad har berott på en beskyddande vuxen. På liknande sätt har modern inbyggda, instinktiva handlingsmönster som svarar på barnets olika signaler. Sammantaget blir dessa stimuli-respons handlingar till ett intrikat mönster som präglar en specifik anknytning mellan just detta barn och modern, en process som Bowlby både ger biologiska och psykoanalytiska förklaringar till. (Bee 1997)
Modern forskning kan sammankoppla känslomässiga upplevelser hos spädbarn till produktion av stresshormonet kortisol, som i sin tur påverkar hjärnans utveckling. Detta ger högre legitimitet till de tidigare anknytningsteorierna inom den psykodynamiska skolan. Det finns någonting mycket kraftfullt i våra tidigaste teman i livet, som kanske kaos-teorin kan hjälpa oss att finna förklaring på; den föreslår att en liten skillnad i början av en process kan leda till enorma skillnader i slutresultat. En forskare inom neurovetenskapen, Doug Watt, har benämnt detta som ”unrememberable and unforgettable”. Vi kan inte medvetet minnas något av det, och ändå är det inte glömt eftersom detta är inbyggt i vår organism och påverkar våra förväntningar och beteende. Våra kroppsfunktioner och emotionella beteenden skapas genom social interaktion, en osäker anknytning under spädbarnstiden påverkar hjärnan och dess produktion av hormonet kortisol. Ett illa hanterat spädbarn utvecklar mer av reaktiv stressrespons och visar på en skillnad i biokemiska mönster jämfört med en väl
omhändertagen baby. Madonnan och barnet i målningar och ikonbilder visar på den sinnebild av lugn och tillfredsställelse - det goda moderskapet - där barnet och modern befinner sig som i en kokong av frid och kärlek. Den ammande modern och tillståndet hos henne här möjliggör hennes förmåga att lugna barnet och hantera dess stress – kortisol-värdena hålls låga. (Gerhardt 2008)
Erik H. Erikson (1902 – 1994) blev intresserad av den snabba sociala förändringen i USA under efterkrigstiden som kom att visa företeelser såsom rasmotsättningar, ungdomsbrottslighet,
generationsklyftor och könsrollsförändringar. Eriksons version av psykoanalysen kom därför att bli mer socialpsykologiskt inriktad än Freuds. Erikson benämner den fas som inträffar vid puberteten och under tonårstiden identitet respektive identitetsförvirring. En positiv krislösning här innebär att man integrerar erfarenheter från tidigare faser till en stabil helhetsbild inkluderande sexualitet, yrkesidentitet och personlighet. Detta ska i stort sett utgöra grunden för hela den vuxna identiteten. (Hwang & Nilsson 2003). Jag vill dock påstå att man idag knappast kan påstå att en yrkesidentitet är förknippad med tonårstiden, den är genom det senmoderna samhällets villkor nu mer kopplad till personliga intressen vid denna ålder.