Barn och föräldrar konstruerar kön

Alla tre arbetslagen upplevde att barn och föräldrar konstruerar kön. När det gäller barnen så är det tydligare med de äldsta barnen än de yngre barnen tycker Sandkornets pedagoger. Vidare tror de att detta beror på att kommunikationen och språket är mer utvecklat hos de äldre barnen. Det i sin tur gör att det blir lättare och tydligare att uppfatta barnens uttryck för pedagogerna. Humlans arbetslag kommer in på när barnen leker mamma, pappa och barn. Det är ofta flickor som leker den leken men aldrig någon som är pappa. De menar att det verkar som det är större status att vara hund än pappa. Vidare upplever Humlans arbetslag att barnen ofta är uppdelade efter kön. Pedagogerna tror att det kan bero på att har en pojke bilar hemma så väljer han det i första hand på förskolan, det är en trygghet som gör att barnen går till det de känner till menar Humlans arbetslag. Detta är inget som pedagogerna känner att de behöver ändra på,

någon situation att det ska vara så. Till exempel menar pedagogerna att de inte ska säga till en pojke att gå till bilhörnan eller en flicka till docken. Pedagogerna på Sandkornets tolkning av varför barn konstruerar kön är för att barn identifierar sig med sin

omgivning. En förklaring till barnens konstellation i mamma, pappa och barnleken kan då vara att det är oftast mamman som är hemma och sköter bebisen den första tiden och pappan är på arbetet.

Samtliga arbetslag menar att det är deras uppgift att bjuda in barnen i leken oavsett kön. Humlans arbetslag upplever att barn idag ofta är väldigt öppna för att prova på olika lekar i olika situationer. Vidare menar pedagogerna att det finns alla förutsättningar på förskolan att låta barnen prova på. Får barnen aldrig prova vet de inte vad det är och om det är roligt avslutar pedagogerna på Humlan.

Arbetslagen kom vid många tillfällen i sina diskussioner in på olika situationer när föräldrarna konstruerar kön. Några exempel som kom upp var barnens kläder, färger och leksaker. Buskens pedagoger upplevde att hade barnen med sig något hemifrån så hade pojkarna bilar och flickorna en docka. Pedagogerna upplevde också att flickor får bli duktiga tidigare, exempel som pedagogerna gav var att flickorna oftast lägger blöjan tidigare och att pojkarna aldrig tar av och tar på sig kläderna själv. En följd av detta är att pedagogerna på Buskens avdelning upplever att de vid hallsituationen på förskolan får hjälpa pojkarna mer vid på- och avklädnadssituationerna och hon vill även påstå att detta kommer hemifrån. Vid just de tillfällena i hallen som jag observerade på Humlans avdelning har jag upplevt att vid två tydliga situationer har det varit flickor som har tagit längst tid på sig i hallen och bett om mer hjälp, det har varit krångel med skorna, fel fot i fel sko, inte fått rätt på jackan. Vid samtliga hallsituationer så kom och gick pojkarna i hallen, gjorde vad de skulle och stack vidare. Men däremot har jag i mina observationer uppmärksammat att pojkarna oftare fick småhjälp lite här och där utan att de behövde be om det, medan flickorna försökte och kämpade på. Ett tydligt exempel är när en pojke sticker fram foten till en av pedagogerna och utan att kommentera det knäpper pedagogens hans sko. När sedan en flicka kommer fram till pedagogen så frågar pedagogen flickan vad hon vill ha hjälp med innan hon hjälper. Här beskrivs två scenarier på hur skillnader görs. Det sista exemplet där skillnad görs på en flicka

respektive pojke stämmer in på Eidevalds observationer, där han i sin omfattande studie har uppmärksammat att pojkarna fick hjälp så mycket som 62 gånger utan att be om det

och flickorna endast tre gånger. Något som ytterligare styrker Eidevalds forskning från mina observationer är när en flickas armar på koftan är ut och in (2009:131). En

pedagog visar henne hur hon ska göra, stunden efter är en pojke i samma situation men då fixar pedagogen snabbt till ärmarna utan att pojken märker det.

En annan episod är när en flicka kämpar med dragkedjan på jackan. Efter en stund frågar flickan pedagogen om hjälp. Flickan blir då uppmärksammad och berömd för att hon har försökt. I sista exemplet synliggörs Eidevalds teori och syn på barnen, att som pedagog utgå ifrån barns olika behov och hur mycket de är redo att ta ansvar ifrån (a.a.). Det stämmer även in på Olofssons syn där flickor bör ”tillföras stolthet och

självförtroende” för att stärka sig själva (2007:60). Ett liknande exempel är vid en av de observerade matsituationerna. Alla barn spiller när de ska hälla upp dricka. Detta händer en av flickorna två gånger och vid båda tillfällena får hon beröm för att hon hällt upp själv. Ingen av barnen får någon negativ uppmärksamhet vilket är positivt och som även finns med i de pedagogiska grundprinciperna, att fokus ska vara på det positiva och det är det som ska berömmas (Olofsson 2007:57). Men hur blir känslan för de barn som uppmärksammar att flickan får beröm och att de inte fick det, fast det var samma situation? Vid ett senare tillfälle under samma matsituation är det dags för en pojke att hälla upp glas nummer två. Han är tveksam och ber om hjälp av pedagogen. Pedagogen ger pojken en hjälpande hand, kan pojkens tveksamhet till att hälla upp glas nummer två bero på förra misslyckandet? Hjälpen som pojken får av pedagogen upplever jag att han är nöjd med och att han blev stolt att han klarade att hälla upp utan att spilla.

Humlans diskussion kring när föräldrarna konstruerar kön leder in på att de upplever att det är känsligare för en pappa om sonen klär ut sig i klänning än vad det är för

mamman. De upplever också att det är känsligare för föräldrarna om en pojke är flickig än tvärtom. Pedagogerna tycker det är konstigt att tjejerna får lov att vara tuffare men pojkarna får inte vara mjukare. Pedagogerna hoppas på att de inte uttrycker samma sak till barnen, men tyvärr tror de att det kan hända ibland. Enligt forskning kring

genusordningen är detta inte alls ”konstigt”. Både Hedlins (2004:12) och Hirdmans (2004:7) teori säger att det manliga värderas högre än det kvinnliga. Det manliga står för makt och status enligt genusordningen som Hirdman talar om (a.a.).