Vad kan barn lära sig genom leken?

Samtliga pedagoger lyfter fram sociala kompetenser som barn kan utveckla och lära sig genom att leka. Det som barn lär sig genom att leka är kommunikationsförmåga, förmåga att lösa konflikter och förmåga att förhålla sig till andra barn och vuxna.

Detta kan kopplas till Knutsdotter Olofsson, som menar att ingen sysselsättning ger barn sociala kompetenser såsom leken. För att leka med andra måste man kompromissa. Ömsesidighet och turtagande är viktiga ingredienser i leken. Hon hävdar att leken ger möjlighet att lära sig att lösa konflikter utan våld (Knutsdotter Olofsson, 2011).

Knutsdotter Olofsson hävdar vidare att genom leken blir barnen tvungna att samarbeta och hitta lösningar för att leken ska gå vidare. Barnen blir tvungna att behärska sin styrka och lära sig var gränserna går i leken (Jensen & Harvard, 2009:86)

Leken har en viktig funktion för att barn kan utveckla empati och förståelse för andra

människor, menar flera av pedagogerna. Detta är något som Knutsdotter Olofsson betonar, att den känslomässiga upplevelsen sker inom lekens ram och om det inte sker på riktigt får barn möjlighet att öva empati i en viss distans (Knutsdotter Olofsson, 1999).

Även Öhman lyfter fram lek som en möjlighet att utforska sina inneboende möjligheter och utveckla empati. I leken kan barn utforska olika känslor och förmåga till omsorg, handling, mod och inlevelse. Den sociala fantasileken erbjuder rika möjligheter till rolltagande, att ta hänsyn till andra och inta en annan position (Öhman, 2007). Denna författare pekar på att leken har en viktig funktion för att utveckla förståelse för andra människor och sätta sig in andra situationer och tankar, någonting som stämmer med pedagogernas tankar kring lekens funktion för barns sociala utveckling.

I intervjuerna framkommer det att lek är en viktig arena för barn att lära sig att hantera och lösa konflikter som ger möjlighet till barn att mogna, växa och bli mer självständiga.

Pedagogerna låter barnen lösa konflikter själva men de får hjälp och stöd av pedagogerna om det behövs. Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson menar att vuxnas agerande och ansvar blir centralt när det gäller barns lärande. Vidare hänvisar de till Sommer som menar att

32

barn föds med ”baskompetens”. De betonar att pedagogerna har till uppgift att gradvis och successivt ge möjlighet till barn att bestämma själva. Detta kan tolkas som att barn är både kompetenta och sårbara. Pedagogerna har till uppgift att lita på barns förmågor samt har ansvar för deras behov, utveckling och lärande (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson, 2003).

Pedagogerna som har medverkat i studien lyfter upp den sociala biten som barn lär sig genom leken; konfliktlösning, hänsynstagande till varandra, turtagande, samarbete, samt

kommunikation och språk. Pedagogernas tankar kring lekens möjligheter kan delvis kopplas till Löfdahls uttalande kring lekens möjligheter i förskolan. Hon påpekar att leken är en viktig del av barns vardag i förskolan och leken har en roll att främja lärandet. Vidare menar hon att i den moderna tiden förändrades synen på barn och lärande där barnet kom att ses som en aktiv sökande av kunskapen. Leken ses inte längre som en onyttig aktivitet utan en aktivitet som används för att ge legitimitet för lärandet i förskolans vardag. Idag diskuteras ett ökat behov av barnens utveckling av naturvetenskapliga och matematiska kunskaper där lekens roll blir att främja barns allsidiga lärande (Löfdahl, 2004:40). I författarens mening ses leken som ett viktigt verktyg för barn att utveckla djupa och breda kompetenser i olika aspekter av omvärlden, det vill säga olika lärandeobjekt. Leken har en viktig roll för barn att kunna utveckla den sociala biten, men leken kan också användas så att barn utvecklar andra lärandeobjekt såsom matematik, naturkunskap och teknik.

5.3 Pedagogernas roll i leken

Utifrån intervjuerna framkommer att pedagogerna är både närvarande och frånvarande i leken beroende av situation. Som pedagog behöver man inte gå in i leken hela tiden utan man behöver vara en aktiv lyssnare till vad barnen leker och hur de leker. Pedagogerna betonar att deras närhet ger trygghet till barnen. Knutsdotter Olofsson menar att där vuxna tar en passiv roll och överlämnar leken till barnen själva ”blir leken kortvarig, dålig utarbetad, repetitiv och barn utnyttjar bara en del av tillgängligt material”. Vidare menar hon att en vuxen kan

stimulera till låtsaslek genom att ge förslag till barnen men också ge tillgång till material och vara med själva i leken (Knutsdotter Olofsson, 1999:124). Pedagogernas syn på vuxnas roll i barns lek stämmer delvis med Knutsdotter Olofssons teori. Utifrån författarens förklaring bör pedagogen ha en mer aktiv roll i barns lek där vuxna bör stimulera, utmana och utvidga leken.

Dock betonar Öhman att pedagogen har flera olika roller för att skapa ett bra lekklimat. Hon menar vidare att observera barns lek är ett nyckelverktyg för alla pedagoger, och det kan ge

33

möjlighet att kunna se barns kompetens och bättre se barnet som en lärande individ. Dessutom kan lärare upptäcka barns intresse, med vem barnen leker, vad de leker och vilka mönster det finns i deras lekar (Öhman, 2003). Detta betonar pedagogernas uppfattning kring sin roll i leken; att man aktivt bör observera barns lek.

I intervjuerna framkommer också att pedagogerna kommer in i leken om inte barnen har inspiration att leka och om leken ser likadan ut varje dag. Flera pedagoger lyfter fram att de har en roll som inspiratör genom att vara närvarande i leken på barns villkor och genom att tillföra en ny mening eller nytt föremål så att leken kan få en ny riktning och kan fortsätta vidare.

Pedagogernas ställning till sin egen roll i leken stämmer med Knutsdotter Olofssons beskrivning om vuxnas deltagande i leken. Hon menar att ett aktivt deltagande i leken kan berikas och utvidgas och genom att vara med på barns villkor i leken kan leken få ett rikare innehåll. Vidare säger hon att en aktiv lärare kan gå in i leken utan att dominera, utvidga och utveckla lektema. Pedagogen kan komma med förslag på hur man kan utvidga leken både inifrån och utanför leken. Att bli närvarande i leken som pedagog är mycket viktigt, men det är lika viktigt att pedagogen kan avgöra att ha en passiv roll och låta barn få leka i fred när de leker bra och är inne i leken menar hon. Då behövs pedagogen bara som skydd och trygghet (Knutsdotter Olofsson, 1999:135).

Lillemyr poängterar att barn ofta måste få vara ifred i leken men ibland behöver de hjälp och stöd till en god utveckling eller att bli sedda i leken. Vidare menar Lillemyr att leken är grunden för barns lärande och utveckling i ett livslångt perspektiv. Därför är det viktigt att pedagogerna tar barns lek på allvar men primärt ser leken som barnets värld och förhåller sig till den med respekt och på barns villkor (Lillemyr, 2013).

Pedagogernas inställning stämmer med Lillemyrs uppfattning om pedagogernas agerande i leken, att pedagogerna bör avgöra när de ska vara i leken men också ge stöd och uppmuntran om det behövs.

Lek har många möjligheter menar Knutsdotter Olofsson, och genom att vara närvarande i leken kan pedagogen föra in nya kunskaper. Med öppna frågor kan man föra in matematik, naturkunskap och andra lärandeobjekt så att leken blir rikare och kunskapen djupare (Knutsdotter, Olofsson:1999:131). Författarens förklaring av pedagogernas roll i leken stämmer delvis med uttalande från en intervjuad pedagog. Hon menar att pedagogen kan

34

tillföra ny mening till exempel fråga barnen ”vad kostar det? ”, och på detta sätt införa matematik menar Åsa.

5.4 Miljö och material spelar en viktig roll

Alla pedagoger anser att material och miljö spelar en viktig roll för att leken ska kunna utvecklas och utvidgas samt att miljön bör bjuda in barn till lek och samspel. Pedagogerna betonar att barn inte behöver ha mycket material för att sätta igång fantasi och lek. Johansson och Pramling Samuelsson menar att organisation av pedagogisk miljö har stor betydelse för vilka kompetenser barn har möjlighet att utveckla. Miljön signalerar till barn vilken tilltro pedagogen har till deras kompetenser (Johansson & Pramling Samuelsson, 2003). Utifrån författarnas förklaring ser vi hur viktigt det är med organisation av miljö och material för barns lek och lärande, och att pedagoger har en viktig roll för att organisera och forma miljön för att ge bästa möjlighet till barns utveckling.

Några pedagoger lyfter fram vikten av att ändra i miljön och tillföra nytt material utifrån barns intresse, ålder och behov. Detta är någon som Johansson och Pramling Samuelsson betonar, att den pedagogiska miljön synliggör lärarens bild av barnets kompetenser och syn på barns lek och lärande. Vidare talar de om att pedagoger bör ändra i miljön parallellt med de

förändringar som sker i barngrupper. Pedagoger bör observera och reflektera kring miljön och vilka förutsättningar det finns för barn att utveckla sina kompetenser (Johansson & Pramling Samuelsson, 2003:76). Här stämmer författarnas beskrivning av miljö och dess funktion för barns lek och lärande med pedagogernas sätt att arbeta i förskolan kring miljö.

Man behöver inte ha färdiga material utan barn kan använda naturmaterial men även material som pedagogerna tillverkat tillsammans med barnen och material som till exempel kastruller och riktiga leksaker, menar flera av pedagogerna. Knutsdotter Olofsson betonar att barn inte behöver många leksaker men de behöver många saker att leka med och tillåtelse att använda saker till någonting annat än det de är avsedda till. Hon menar att pedagoger bör skapa en miljö utifrån barns perspektiv och att försöka se på livet utifrån deras perspektiv och deras sätt att tänka (Knutsdotter Olofsson, 2011:128).

Knutsdotter Olofssons ovanstående uppfattning är ytterligare ett argument för hur viktigt det är att forma och omforma miljön utifrån barns behov och intresse. Miljön och materialet är viktiga faktorer för att leken ska utvecklas och utvidgas.

35

5.5 Att hjälpa barn knäcka koden

Som pedagog ska man vara aktiv och deltagande i leken samt dela in barnen i mindre grupper, menar flera av pedagogerna. Mindre grupper kan ge barnen bättre trygghet vilket i sin tur skapar bättre relationer mellan barnen och mellan barn och vuxna, menar Anna.

Öhman betonar att barn som har svårt att leka med andra inte har tillräckligt goda

samspelserfarenheter med sig i bagaget. Vidare pekar hon på att lärare som är känslomässigt närvarande ska också känslomässigt kunna läsa av barns signaler. Lärare har till uppgift att visa konkret för barnet lekens regler och signaler, och hur dessa kan tolkas och besvaras. Att bygga en relation och locka till samspel är en möjlighet att stödja barns förmåga och barns självkänsla. Lärarens mål bör vara att hjälpa barn att vara i positiva relationer med andra barn (Öhman, 2011:228). I författarens mening har lärare en viktig funktion i att sätta det enskilda barnet i centrum och samspela med det och hjälpa det på traven. Lärare har en viktig funktion i att bygga positiva och lekfulla relationer och skapa trygghet för barnet där det blir möjligt att bjuda in andra barn att delta i leken. Även i Sterns teori betonas upprepade samspel och lekar med vuxna som ett sätt att hjälpa barn med leken. Där den vuxna riktar sin uppmärksamhet mot barnet och visar intresse för det leder till att barn så småningom förstår att det går att dela upplevelse och känslor med andra människor Detta leder till att barn utvecklar självupplevelse som är en förutsättning för låtsaslek (Öhman, 2011).

Vygotskij talar om proximala zonen för den möjliga utvecklingen. Den första är den aktuella nivå som barn befinner sig på och den andra heter zon för” närmaste utveckling” där barn behöver hjälp och vägledning av en vuxen för att lösa uppgifter. Pedagogernas uppgift blir att handleda barnet till en högre nivå. För att kunna hjälpa barnet att leka med andra barn måste man ha en relation till barnet. Den vuxne har en uppgift i att hjälpa barn att vidga sitt

lekområde och vuxna ska handleda barnet framåt (Folkman och Svedin, 2003:105).

Vygotskijs teori är ett argument till för att vuxnas närvarande har en viktig roll i barns utveckling av lekförmåga. Det som poängteras är att pedagoger bör sätta barn i centrum och börja med det enskilda barnet för att skapa en trygg och bra relation med en vuxen och sedan med andra barn. Detta uttrycker Knutsdotter Olofsson och menar att leken föds på skötbordet och redan där börjar lek och samspelet mellan barn och vuxna. För att leken ska utvecklas måste vuxna leka med barn, lära dem att förstå leksignaler och att skilja verkligheten från fantasi (Knutsdotter Olofsson, 2003).

36

Utifrån intervjuerna kommer det fram att pedagogerna söker hjälp av varandra om de anser att det är svårt att lösa problem på egen hand.