För att sätta in läsaren i ett sammanhang för analysen i efterföljande delar av avhandlingen presenteras i detta kapitel de sex barnen som står i fokus för denna studie: Darya, Maryam, Lehk, Elizah, Feroza och Sahro. I kapitlet redogörs också för några delar av deras bak-grundsförhållanden samt familjeförhållanden.
Darya
Darya är nio år och har varit i Sverige i knappt två år vid studiens bör-jan. Ursprungligen kommer hennes familj från Afghanistan, men inget av barnen i familjen har varit i där. Innan de kom till Sverige var de några månader på flykt i bland annat Turkiet, men barnen är födda i Iran. Det första året i Sverige tillbringades på ett boende för asylsö-kande i en liten ort långt från den stad där de bor under tiden för stu-dien. Darya hade aldrig gått i skola eller förskola innan hon kom till Sverige, men hon fick börja i en grupp för asylsökande barn strax efter ankomsten. Alldeles i början av studien går Darya i förberedelseklass, men flyttas efter ett par månader (från påsklovet) över till ordinarie årskurs tre på samma skola. Majoriteten av barnen på den skolan har ett annat modersmål än svenska. Under tiden för studien läggs dock den skolan ned, och efter sommarlovet får Darya börja i årskurs fyra på en 4–9-skola. Där delas barnen upp i nya konstellationer, och i Da-ryas nya klass har majoriteten av barnen svenska som modersmål.
Darya är tyst och försiktig i skolan, i synnerhet efter att hon börjar i ordinarie klass efter förberedelseklassen28. Jag märker tydligt av en skillnad i hennes aktivitetsgrad i helklassamtal och benägenhet att ta plats i samtalen efter övergången från förberedelseklass. I den förra räckte hon ofta upp handen och var mer aktiv i klassrumsinteraktion-en. Hon tycker mycket om att gå i skolan och kämpar ambitiöst med skolarbetet. På rasterna deltar hon gärna i gemensamma lekar i grupp, men har inte någon bästis och förefaller ganska ensam i klas-sen sedan övergången från förberedelseklasklas-sen. Ibland leker hon
28 Förberedelseklass är en vanlig benämning på särskilda grupper för nyanlända elever.
Eleverna förbereds där för att kunna börja i ordinarie klasser, främst genom att de får in-tensiv undervisning i svenska som andraspråk och möjlighet att lära sig den svenska skol-kontexten.
83
emellertid med en annan persisk-/daritalande flicka från en annan klass. Familjemedlemmarnas modersmål är dari, ett språk som ligger nära persiska, och som de därmed också förstår.
Darya hade en stark längtan efter att få börja i skolan innan hon kom till Sverige. Yawar hade lärt henne att läsa och skriva lite grann på dari samt att räkna före flykten. Darya berättar att hon hade en skriv-bok där pappa gjorde uppgifter för henne att lösa. Hon lärde sig på så vis att skriva familjemedlemmarnas namn och några ord på dari samt att lösa enklare räkneuppgifter.
Maryam
Daryas lillasyster Maryam är sex år när jag träffar henne för första gången. Hon har gått en kortare tid i förskola vid asylboendet innan de flyttade till den nya staden. Där hamnar hon och Darya först på samma skola, men efter skolans nedläggning hamnar de båda sysko-nen på olika skolor. Hon går i förskoleklass när studien börjar. I för-skoleklassen är det turbulent, och rektor ger mig först inte tillträde till klassen. Därför börjar mina skolbesök för Maryams del först på den nya skolan i årskurs ett. Jag träffar emellertid Maryam hemma före det och intervjuar hennes lärare i förskoleklassen. Samma lärare blir resurslärare också i årskurs ett på den nya skolan där Maryam börjar efter sommarlovet. Även där är det oroligt. Efter första terminen i årskurs ett byter de klasslärare. För min del innebär det att jag flera gånger på nytt måste skapa nya kontakter relaterade till Maryam, jaga tillstånd, besöka skolan och skapa förtroenden på nytt. Efter sommar-lovet i årskurs ett är det återigen en turbulent period då klassen tvingas byta lokaler och nästan hela personalgruppen. Alla turer runt Maryams skolgång är orsaken till att besöken hos henne är färre och mer utspridda över tid. Maryam beskrivs av sina lärare som en försig-kommen flicka som gärna tar för sig i klassen. Före ankomsten till Sverige, vid fem års ålder, har hon inte gått i förskola, eller någon an-nan form av barnomsorg.
Familjen, migrationsprocessen och tiden före
Föräldrarna till Maryam och Darya, mamma Farzana och pappa Yawar, berättar om tiden innan de kom till Sverige och om vägen hit.
De kommer ursprungligen från Afghanistan, men föräldrarna flydde
84
därifrån under det som de kallar ”talibantiden”, först till Pakistan och sedan till Iran där de bodde de i cirka tio år. Yawar hade ett eget skrädderi i en storstad och var framgångsrik som skräddare med spe-cialiteten brudklänningar. Hans klänningar har varit med i kända iranska modemagasin. Farzana hjälpte till i skrädderiet, och de levde ett tämligen gott liv, trots att de saknade släktingar som hade stannat kvar i Pakistan och Afghanistan. När de hade fått barn och det började närma sig tiden för förskola och skola blev det dock problematiskt ef-tersom de inte hade uppehållstillstånd i Iran och barnen därför inte fick börja i vare sig förskola eller skola i någon form.
Under intervjun delger de mig hur flykten till Sverige gick till. Föräld-rarna berättar hur hela familjen, med småbarn och en hel del pack-ning, tog sig långa stycken till fots från Teheran till första destination-en: Turkiet. Där blev de kvar i några månader och fick genom att be-tala en stor summa pengar hjälp av smugglare att ta sig vidare. Flyk-ten blev dramatisk och Yawar skiljdes från de andra i Turkiet. Farzana fick åka ensam med de små barnen och två tunga resväskor. Hon be-skriver en dramatisk och bitvis skrämmande färd genom Europa med båt, tåg och bil, utlämnad till oärliga smugglare och med okänd desti-nation. När hon väl kom till Sverige visste hon inte var Yawar var. De hade inte haft kontakt under hela resan och Yawar å sin sida hade inte vetskap om var hustrun och barnen var. Han tog sig så småningom till en stad i södra Sverige där en hjälpsam kvinna på Migrationsverket gav honom beskedet att om familjen skulle befinna sig i Danmark el-ler Sverige så skulle det gå att finna dem. Skulle de däremot befinna sig i ett annat land skulle de chanserna vara mycket små. Till slut återförenades emellertid familjen till stor glädje på ett asylboende i södra Sverige. Där blev de kvar under knappt ett år och där ägde de-ras första möte med svenskt utbildningssystem rum.
Lehk
Lehk är en karensk pojke med ursprung i Burma, men född i ett flyk-tingläger i Thailand. Vi träffas för första gången i slutet av hans år i förskoleklass då han är sex år gammal. Vid den tidpunkten har han varit i Sverige i cirka två och ett halvt år och hade hunnit med att gå en period i svensk förskola. Hans modersmål är karen, men han talar hellre svenska. Lehk lever tillsammans med sina båda föräldrar och
85
lillasyster (som också ingår i studien) Elizah. Familjen bor i ett fler-familjshus på en mindre ort. På Lehks skola är elever med annat mo-dersmål än svenska i minoritet, men i hans klass går en flicka från samma land vars modersmål också är karen. Ytterligare cirka en fem-tedel av eleverna på skolan talar andra modersmål. Jag uppfattar Lehk som driven, vetgirig och frågvis. Han är omtyckt av personalen, och hans klasslärare beskriver honom som ”alldeles unik”. I början av studien säger hans förskollärare att han har stora brister i svenska språket, men mot slutet av studien menar skolpersonalen att han har utvecklats framför allt språkligt (på svenska) och med rätt stöd tror hans klasslärare inte att han ska ha några bekymmer med läsande och skrivande framgent.
Elizah
Jag har en mamma och en pappa och en storebror i min familj.
Storebror heter Lehk.
Storebror brukar göra läxor och kolla på film på datorn.
Pappa går i skolan och kollar på olika familjer.
Mamma brukar laga mat och städa.
Mitt hår är långt.
Det har inte Lehk.
Figur 2: Elizahs beskrivning av sin familj
Texten i figur 2 är Elizahs beskrivning av sin familj. Hon har dikterat och förskolepersonalen har skrivit den på dator. Under tiden för min studie börjar Elizah kunna forma och känna igen bokstäver så smått, men kan ännu inte sätta ihop dem till ord. Elizah är Lehks lillasyster, och hon ska precis fylla fyra år vid studiens början. Hon går på en li-ten förskola med endast en avdelning, en så kallad syskonavdelning med barn i åldrarna 1–6 år. Hon var drygt ett år när familjen kom till Sverige från flyktinglägret i Thailand (där också hon är född), efter flykten från Burma före Elizahs födelse. Hennes modersmål är karen.
Elizah ger ett socialt och piggt intryck, och det är också personalens beskrivning av henne. Hon skrattar och ler ofta och beskrivs av sina förskollärare som lite av en pajas. Det är inte alldeles lätt för henne att få en plats i barngruppen, menar personalen på förskolan. De ser att hon ofta hamnar utanför i leken och de tror att det beror på att hon
86
inte fullt ut kan uttrycka sig på svenska och inte alltid förstår vad de andra barnen pratar om. Jag återkommer till detta i kapitel sju.
Familjen, migrationsprocessen och tiden före
Familjen kommer alltså ursprungligen från Burma29 där de tillhörde minoritetsgruppen karener. Mamma Soe levde under sin uppväxt på landsbygden i samma land med sina syskon och föräldrar under yt-terst fattiga förhållanden. Than växte upp i ett flyktingläger i Burma där han gick tio år i skolan. I tjugoårsåldern träffades Than och Soe i ett flyktingläger i Thailand dit de båda sedermera hade flytt. I lägret bodde Soe i tio år och Than i sex år, där gifte de sig och där föddes de båda barnen, Lehk och Elizah. De trivdes i Thailand, även om de utan uppehållstillstånd såg sina möjligheter som begränsade i flyktingläg-ret. När Elizah var drygt ett och Lehk drygt tre år fick de komma som kvotflyktingar30 till den lilla orten i Sverige där Soes syster och föräld-rar redan fanns på plats. Trots att systern och föräldföräld-rarna hade kom-mit något år före visste Soe och Than knappt någonting alls om Sve-rige innan de kom. Några av Thans släktingar bor kvar i Burma och några har flytt till Australien.
Sahro
Sahro kom till Sverige från Somalia med sin mor och två yngre syskon cirka två år innan jag träffade henne för första gången i slutet av höst-terminen i förskoleklassen. Vid den tidpunkten är hon sex år. Soma-liska är hennes modersmål. Sahro bor i ett flerfamiljshus i ett välbär-gat område i centrum av en medelstor svensk stad. På Sahros skola går ett fåtal elever med annat modersmål än svenska och skolan kan beskrivas som en ganska homogen svensk låg- och mellanstadieskola.
Sahro pratar mycket och ger intryck av att vara pigg, alert, social och påhittig. Hon beskrivs av sina lärare också som smart, snäll och om-tänksam, men att hon ibland blir för intensiv för att de andra barnen i
29 Landet kallas också Myanmar. Studiens informanter själva kallar det Burma och därför används också i avhandlingen den benämningen.
30 FN:s flyktingorgan UNHCR bestämmer vem som kvalificerar sig för att bli förflyttad till ett land som erbjuder asyl. Kommuner som tar emot kvotflyktingar har på förhand ordnat mot-tagande och boende för de nyanlända flyktingarna.
87
klassen ska förstå henne. Hon har haft en del svårigheter att komma in i gemenskapen i klassen, berättar båda hennes klasslärare.
Familjen, migrationsprocessen och tiden före
Magool är Sahros mamma. Hon kom tillsammans med familjens tre barn till Sverige direkt från Somalia. Under de första tre åren i Sverige (det vill säga också under nästan hela min fältstudietid) levde hon utan sin make som under den tiden befann sig i ett annat sydeurope-iskt land. Han fick till slut uppehållstillstånd i Sverige någon gång under hösten när Sahro gick i årskurs ett. Under det år som jag träffar Sahro berättar hon att han är på korta besök vid ett par tillfällen, och på sommarlovet mellan förskoleklass och årskurs ett föddes familjens fjärde barn. Jag träffar Sahros pappa bara en gång när han lämnar Sahro i skolan. Det är därför endast Magool av föräldrarna som står för den information som jag har. Magool säger bestämt att det bara är Sahro som hon anser passa i studien. Hon menar att de andra sysko-nen är för små, även om jag från början har sagt att alla i åldrarna fyra till tio år är välkomna. Sahros lillasyster skulle därmed också ha knat vara aktuell, men det avböjer alltså Magool. Hos familjen bor un-der de första två åren också Sahros farmor, men bara någon månad innan jag påbörjar mina fältstudierstudier flyttar farmodern hem till en annan släkting som har anlänt till och bosatt sig på en annan ort, ett par mil bort.
Magool berättar inte mycket om tiden i Somalia, och eftersom hon markerar ganska tydligt att hon inte vill berätta väljer jag att vara ganska sparsam med mina frågor, för att inte göra intrång i hennes integritet. Hon berättar dock att Sahros lillebror föddes precis när de skulle fly och att det innebar att de fick stanna kvar lite längre än vad de hade tänkt sig, innan de kunde ge sig av. Sahro berättar skrattande att de därför brukar reta honom genom att kalla lillebror för ”pojken som föddes på vägen”. Många släktingar och alla vänner finns kvar i Somalia, och de håller kontakten regelbundet med hjälp av Skype.
Sahros minnen från de första åren i Somalia tycks vaga, men hon be-rättar att det alltid var varmt och soligt. Hon bebe-rättar också för mig att man där måste bära en sådan sjal, eller slöja, som hon själv väljer att ha på sig för det mesta även i Sverige. Jeans och tröja är det som jag ser henne klädd i för det mesta, men, berättar hon vidare, i Somalia
88
bär kvinnor alltid klänning med byxor under. Hon säger att familjen kanske ska åka och hälsa på i Somalia nästa år. Ibland när hon pratar med en kusin i Somalia via Skype visar denne upp saker som Sahro har lämnat kvar: teckningar som Sahro har ritat och en nalle. Detta gör Sahro arg och ledsen, för det var saker som hon tyckte om och som hon inte har kvar längre.
Feroza
Feroza är nio år när jag träffar henne för första gången i början av vår-terminen i årskurs tre. Då har hon redan gått en termin på skolan där jag först följer henne samt ytterligare några månader i årskurs två på en skola för asylsökande. Hon bor tillsammans med sin mor, två äldre systrar samt en lillasyster. Ferozas familj kom från Afghanistan till Sverige drygt ett år innan jag träffar dem för första gången, och dari är deras modersmål. De bor i ett ytterområde till en medelstor svensk stad. Området är känt för att vara mångkulturellt, och på de två sko-lorna som jag följer Feroza har majoriteten av barnen ett annat mo-dersmål än svenska. I hennes klasser finns dock ingen annan elev med samma modersmål som Feroza. Hon är under tiden för mina fältstudier för det mesta tyst och försiktig i skolan. Av hennes första klasslärare beskrivs hon som duktig, flitig, lugn, kreativ och smart.
Hon gör det som hon blir tillsagd. Läraren menar att det enbart är det svenska språket som hindrar henne i skolan. Hon beskrivs också som lite barnslig på ett lekfullt vis, och hon tycker om att leka på rasterna, vilket somliga i klassen enligt läraren i årskurs tre har slutat med. I årskurs tre har hon en bästis.
I årskurs fyra flyttas barnen till andra skolor och Feroza börjar på en 4–9-skola i en ny klass tillsammans med några klasskamrater från den förra skolan. Efter skolbytet i årskurs fyra förefaller hon mer en-sam. Den nya läraren beskriver henne som fortsatt flitig, men berättar att hon kommer för sent så gott som varje dag och att hon också bör-jar ”slarva” lite med läxorna. Jag noterar även att hon där några gånger, i tysthet, bryter mot skolans regler som att tugga tuggummi (fast hon vet att hon inte får) och vägra delta i vissa helklassaktivite-ter.
89
Hemma ser jag en mer uppstudsig och busig sida hos Feroza, till ex-empel när jag ber henne översätta när jag och hennes mamma samta-lar utan tolkar. Jag ställer frågan vad som är bra med Sverige och då översätter Feroza: ”För att man kan äta glass här”, när Tela, Ferozas mamma, i själva verket har sagt att hon tycker att skolan är bra. Fero-zas äldsta hemmaboende syster säger i samtalet att Feroza använder så fula ord på dari att hon inte vill översätta dem för mig.
Familjen, migrationsprocessen och tiden före
Mamma Tela flydde från Afghanistan till Sverige med fyra döttrar ef-ter att hennes make hade mördats. Två döttrar är äldre än Feroza och en är yngre. En femte dotter är gift och sedan tidigare bosatt i den stad som familjen nu har bosatt sig i. Precis som Yawar och Farzana uppger Tela att hon betalade en större summa pengar till smugglare för att fly landet och ta sig till Sverige. Tela ville återförenas med den äldsta dottern, och Sverige var därför det enda alternativet. Den äldsta dottern hade redan uppehållstillstånd här, vilket de trodde skulle hjälpa dem att få stanna. De första åtta månaderna på olika asylboenden i Stockholmstrakten beskriver emellertid Tela som en lång, ångestfylld och oviss väntan.
Flykten tog flera månader och gick genom Pakistan, Iran, Turkiet, vi-dare med båt till Grekland och sedan med tåg genom en rad länder i Europa, Tela vet inte vilka. Under de månaderna gick barnen inte i skolan. Hon beskriver flykten kortfattat, men säger att det var en svår process. Flykten, tiden före och tiden på asylboendena i Sverige i vän-tan på asyl var en stressfylld tid för hela familjen. Feroza var ofta rädd, berättar Tela. Också att lämna släkt och vänner var tungt. Hon säger att hon inte visste någonting om Sverige innan hon kom hit.
Hon är fåordig när hon berättar om tiden före flykten, och hon säger att hon inte pratar med Feroza om Afghanistan.
I Afghanistan gick Feroza och de äldre syskonen i privatskola. Tela menar att också de statliga skolorna är bra i Afghanistan, men att de ändå valde att betala för flickornas privata skolgång. Feroza fick åka skolskjuts, och även den kostade pengar. Feroza själv säger att hon inte minns skolan i Afghanistan så väl, trots att det bara är lite drygt ett och ett halvt år sedan hon lämnade den när jag frågar henne: ”Det
90
är 1000 eller 100 år sedan. Eller ett.” Hon nämner dock att man aldrig fick gunga på rasterna i Afghanistan och att hon var rädd för lärarna där, rädd för att ställa frågor till lärarna. Det hände ganska ofta att barn fick stryk i skolan, berättar hon, men hon själv har aldrig råkat ut för det. Hon vet att lärare i Sverige inte slår barn, men hon är ändå rädd för att fråga dem eller be dem om saker. Hon säger att hon inte heller minns så mycket av skolgången på asylboendena under den första tiden i Sverige och berättar just ingenting om den för mig.
91