Barnen som placeras har omfattande behov

För att kunna besvara vilka behov ett lämpligt familjehem ska tillgodose, ställdes frågor till respondenterna gällande vilka barn det är som familjehemsplaceras. Resultatet var tydligt. De familjehemsplacerade barnen har ofta en omfattande känslomässig problematik.

5.1.1 Känslomässig problematik

En respondent uttryckte sig på följande sätt:

”Det är svåra barn. Barn som varit med om mycket.Man väntar längre, jobbar mer med familjerna innan barnen placeras. Så att det är riktigt illa när barnen placeras.”

Orden kommer från en respondent, men är talande för den bild som majoriteten av respondenterna ger. Resultatet stöds av tidigare kunskapsinsamling på området. I

40

en statlig utredning från 2014 konstaterades att familjehemmen fått ett allt mer komplext uppdrag, bland annat genom att hemmen i högre grad också förväntas ta emot barn med beteendeproblem (SOU 2014:3). Myndigheten för vård- och omsorgsanalys skriver i sin rapport ”Hittar vi hem – En kartläggning och analys av den sociala dygnsvården för barn och unga” att barnen i behov av placering kan ha problem till följd av omsorgsbrist och övergrepp eller beteendeproblem som kriminalitet och missbruk. Många har en sammansatt problematik, med kombinationer av sociala problem, psykiatriska diagnoser, andra hälsoproblem och dåliga skolutfall (Vårdanalys, 2016:5). En respondent exemplifierade:

”De barnen som vi placerar vid 14 – 15 års ålder har ofta varit kända av

socialtjänsten under många år. Jag tycker att man borde tänka på att ge de utredarna som gör utredningarna av barn som far illa mycket mer gedigen baskunskap kring barns utveckling, anknytningsteorin, för att kunna avgöra på ett mycket tidigare stadium. Har man en desorganiserad anknytning och är rädd för sin förälder så ska man inte behöva ha öppenvård i fem år och kontaktperson i tre år ända tills man själv hittar på något och blir omhändertagen. Där tror jag att man skulle kunna göra mycket. Som det är här och på många ställen så är det de mest oerfarna som får göra de svåraste uppgifterna och då är det jättesvåra saker att bedöma när man inte har jobbat länge. Och då blir det att man gör

bedömningen att försöka lite till, eller att öppenvården får försöka lite till...” Hänvisningarna till anknytningsteorin var många när barnens behov skulle beskrivas. Exempelvis att barnen ofta har en desorganiserad anknytning till följd av att de levt länge i en dysfunktionell hemmiljö.

”Problematiken i att man inte placerar när de är små för att det är för svårt att

fatta de besluten där och då, är att man får tonåringar med stora

beteendesvårigheter. Det är lättare att fatta beslutet när varken tonåringen eller föräldrarna vill att han eller hon ska bo kvar hemma. Det är svårare när det gäller små barn och man ska gå in och visa att föräldrarna inte har förmåga och man ska omhänderta där och då. De barnen har inte gått sönder lika mycket.”

Enligt anknytningsteorin löper barn som levt några eller i värsta fall flera år i en kaotisk och skrämmande omvårdnadsmiljö stor risk att ha utvecklat s.k.

desorganiserad anknytning. Har barn levt i en eller flera miljöer som varit karaktäriserade av allvarlig omsorgsbrist har barnet ofta utvecklat påtagliga svårigheter med emotionell reglering, aggressivitet, och överdriven vaksamhet, parad med inre arbetsmodeller karakteriserade av stark misstro till vuxnas förmåga och vilja att se och svara konstruktivt på barnets signaler. Det beror enligt Risholm Mothander och Broberg (2015) på att barnets hjärna anpassat sig till den stressfyllda miljö som barnet levt i. En respondent uttryckte sig på följande sätt:

”Gällande ADHD-diagnos tänker jag att har man farit illa de första åren så är det

märkligt om man inte får den diagnosen… ”

Ur ett existentialistiskt perspektiv kan psykiatriska diagnoser uppfattas som en persons reaktioner på en förvirrad och möjligen farlig social omgivning. Störningar i familjekommunikationen kan göra att familjemedlemmar fångas mellan motstridiga krav från de andra i familjen. De störda reaktionerna på detta kan skapa beteenden och mående som kan diagnostiseras. Sociala och

41

Erfarenheten att barns kognitiva utveckling påverkas negativt när barn inte får sina behov tillgodosedda får stöd i anknytningsforskningen. Risholm Mothander och Broberg (2015) skriver att: För barn som upplever att omvärlden ständigt är oförutsägbar eller farlig ökar riskerna för bestående effekter på hjärnans

utveckling och stressreglerande funktion. Enligt anknytningsteorin kommer barn som separerats från sin eller sina anknytningspersoner att upprepa beteendet det har erfarenhet av. Det innebär att barn som har en livshistoria av att bli svikna kommer att sträva efter att få historien bekräftad genom att bete sig så att den vuxne beter sig som alla andra vuxna som barnet mött. (Risholm, Mothander och Broberg, 2015) Det dysfunktionella beteendet förklaras av att det hjälper barnet att klamra sig fast vid sin världsbild. Därmed kan barnet skydda sig mot inre kaos, trots att vi utifrån kan se att en förändring vore mycket bättre för barnets

långsiktiga utveckling. (a.a.)

Respondenterna var tydliga med att de anser att barnen familjehemsplaceras för sent. Att barnen vid placeringstillfället farit illa alltför länge i en dysfunktionell hemmiljö som socialtjänsten känner till. Och att detta resulterar i att barnen utvecklar en egen psykiatrisk problematik och beteendestörningar.

”Barnen har än avigare sätt att uttrycka sina känslor och sina behov än de hade

tidigare. Och det ställer än högre krav på dem som ska ta emot dem och ge dem omsorg att förstå; ”varför gör de på detta viset?” Ibland blir det ju oerhört avigt. Är det något som inte hjälper då så är det enbart fostran…”

Respondenterna gav också uttryck för att barnens känslomässiga mående har försämrats över tid.

”Barnens behov har alltid varit de samma. Det jag kan tycka, om jag ser ur ett historiskt perspektiv, är att man placerar barn senare i familjehem. Det gör att barnen farit känslomässigt mer illa än vad de gjorde förr. Det fanns ett större aktivt ingripande tidigare i barns svåra situationer än det gör idag. Den

förändringen kan jag se. Det är samma behov, men man har låtit barnen fara illa under längre tid. Många barn är i känslomässigt väldigt dåligt skick när de placeras idag. Det är en stor skillnad. De har upplevt så mycket traumatiserande upplevelser på olika plan.”

Ett tydligt resultat är att barnen som placeras i familjehem har omfattande känslomässiga behov. Detta resultat stöds av tidigare kunskap, såväl utifrån forskning som statliga rapporter. Respondenterna uppger att barnens mående har försämrats över tid. En viktig anledning till detta uppges vara att barnen i behov av placering tvingats vistas i dysfunktionella miljöer alltför länge innan de placerades. Jag har i uppsatsen valt att fokusera på barnens mående när de placeras och under placeringen. Under rubriken ”Förslag till framtida forskning” tar jag upp att det vore intressant att forska vidare kring barnens mående och vård innan de familjehemsplaceras.

5.1.2 Barnen behöver trygghet

Att barnen har en omfattande problematik och att det i sig gör det svårt att hitta lämpliga familjehem, var tydligt i samtliga intervjuer. Respondenterna beskrev de familjehemsplacerade barnens behov på liknande sätt. Flertalet relaterade till anknytningsteorin:

42

”Det största behovet är att det blir en trygg bas. Att det är familjehemsföräldrar

som själva är tryggt anknutna och när barnen sänder anknytningssignaler som kan antingen vara överdrivna eller undanhållande, att de har vuxna som kan

uppmärksamma. Och som också, även om man som familjehemsföräldrar blir arg eller vill ge upp, eller blir ledsen, att man i handledning kan bolla och mentalisera och förstå barnet när man själv har taggat ner lite. Men det här att barnet känner att du står fast, hur det än blåser eller vad som än händer, eller vad jag än gör så finns det en trygghet. Som trygga föräldrar gör. Att vi, när det fullständigt flippar ut, så finns vi där ändå... Så jag tänker att det man måste hitta är familjehem som står för trycket, att man har bra utredningsmetoder och framför allt ett massivt stöd från socialtjänsten. För det är ett tufft jobb.”

Risholm Mothander och Broberg (2015) skriver att; Det är en stor utmaning för den som ska fungera som en alternativ förälder. Barnet kommer att locka fram känslomässiga reaktioner som denna inte vill kännas vid, de sämsta sidorna hos familjehemsföräldern riskerar att komma fram. Familjehemsföräldern kan känna att han eller hon gjort ett felval, tappa kontrollen över sitt beteende, känna att man inte vill ha en så hemsk unge i sitt hem eller att detta barn är omöjligt att tycka om. Det betyder att varje familjehemsförälder måste vara införstådd med att situationen med ett barn som har erfarenheter av allvarliga omsorgsbrister kommer att bli krävande, att barnets erfarenheter av tidigare anknytning kommer att omsättas i verkligt beteende och att de som vuxna kommer att bli utmanade av barnen. Begreppet trygghet var centralt när respondenterna beskrev barnens behov.

”Behoven för alla barn är trygghet. Om inte ett barn kan uppleva trygghet i nära

relation med vuxna finns ingen utvecklingsmöjlighet. Barn kan inte utvecklas utan att känna trygghet. Vi kan bara utgå från oss själva. Ju tryggare vi känner oss i en situation, desto mer vågar vi ta för oss och träda fram och möta oss själv och utmana oss själva. Och ju otryggare vi blir desto mer träder vi tillbaks och hittar strategier för att gömma oss. Trygghet är a och o för det är en förutsättning för utveckling. Uppnår inte barnet en känsla av trygghet kan det inte utvecklas. Och trygghet handlar om att känna sig förstådd. Känner barnet sig förstådd, och att det har den sårbarhet det har, kan det utvecklas, om inte förloras

utvecklingsmöjligheter.”

Uttalandet går att relatera till KASAM; känsla av sammanhang och begriplighet. Att barnet känner sig förstådd. Enligt KASAM disponerar ett högt KASAM för god hälsa (Landell 2016). Människor med god självkänsla håller sig friska. De ser tillvaron som begriplig, hanterbar och meningsfull. Människor med låg känsla av sammanhang faller lätt offer för alla sorters sjukdomar. Flera respondenter

uttryckte att det är känsligt att prata om, men att det finns barn som farit så illa att familjehemsvården inte räcker för att tillgodose deras behov.

”Ibland är det naivt att tro att endast byte av miljö skulle göra att beteendet

försvann. Placering i familjehem kan i värsta fall producera ännu större problem. Vissa barn kräver inte bara placering utan även behandling. Man vill ofta inte prata om det, men det finns barn som är väldigt krävande och där det är svårt att familjehemsplacera.”

Barn med den här bakgrunden är en högriskgrupp för mänskligt lidande; för barnet självt och för dess omgivning under hela uppväxten. (Risholm Mothander och Broberg 2015) Det är också en grupp barn som är ytterst ekonomiskt kostsam för kommunen, i synnerhet om det går så långt att barnet i senare delen av

43

HVB-placerad, för beteende som är skadligt för eget eller annans liv och hälsa. (a.a.) Om inte barnen kan bo i familjehem, är det vanligaste alternativet

institutionsvård. Forskning visar att även institutionsvården har svårt att tillgodose dessa barns behov. Ämnet kommer att tas upp senare i detta kapitel.

Sammanfattningsvis; Tryggheten var central när samtliga respondenter besvarade frågan vad de placerade barnen behöver. Barnens behov av trygghet går också igen i såväl anknytningsteorin, KASAM och existentialismen. Det stämmer dock illa överens med hur verkligheten ser ut för de placerade barnen, vilket kommer att tas upp under rubriken organisation.

5.1.3 Ensamkommande barn

En stor andel av barnen som är placerade i familjehem idag är ensamkommande flyktingbarn. Jag har valt att skriva om dem under en egen rubrik då

respondenterna såg en delvis annorlunda problematik hos dem jämfört med övriga placerade barns. Mellan 2013 och 2015 dubblerades antalet placerade barn och ungdomar i Sverige med anledning av de ensamkommande. En respondent uttryckte sig på följande sätt om de ensamkommande:

”…Sen har vi de ensamkommande barnen som nästan alla är pojkar. Och de är ofta ganska välfungerande. De har inte beteendeproblematik, det är andra

omständigheter som gör att de är i behov av familjehemsvård. De ensamkommande flickorna upplever jag är väldigt få, men de kan ha väldigt svåra erfarenheter med sig av till exempel prostitution och självskadebeteende.”

De ensamkommande barnen och ungdomarna som familjehemsplaceras beskrivs av flera respondenter som mer välfungerande och drivna än övriga placerade barn. En stor andel av de ensamkommande bor annars på särskilda boenden eller

institutioner. Anledningarna till att de ensamkommande inte kan bo hos sina biologiska föräldrar skiljer sig från övriga barns. Många kan ha fått sina

känslomässiga behov tillgodosedda av sina biologiska föräldrar medan de bodde i sina ursprungsländer, och skulle kunna bo hos sina biologiska föräldrar om de befann sig i samma land. Men de har andra svårigheter med sig i bagaget. Såhär uttryckte sig en respondent:

”Ofta är det så att våra ensamkommande barn kommer från krigshärjade länder och de har ofta trauman med sig.”

De ensamkommande kan ha upplevt misshandel, övergrepp och andra svåra händelser både i hemlandet och under färden hit. Deras tillvaro är många gånger osäker och oförutsägbar. På frågan om det är vanligt att barnen och ungdomarna som är ensamkommande har egna svårigheter, svarade en respondent:

”Det är både och. Det jag kan se hos de ungdomarna som vi har, det är att de är väldigt drivna, engagerade. Dels av att lära sig svenska, men också av att nå framgång i studier och så. De är ambitiösa. Sen är det ju också så att en hel del har bekymmer med trauman. De har varit med om misshandel och övergrepp och svåra saker både i hemlandet, men även under färden hit…”

Enligt teorin KASAM finns ett samband mellan hög KASAM och god hälsa (Antonovsky, 2003). Människor med hög KASAM ser tillvaron som begriplig, hanterbar och meningsfull. De har god självkänsla och håller sig friska. För de ensamkommande barnen och ungdomarna innebär en lång asylprocess att

44

tillvaron blir svår att begripa och att hantera. Barnens tillvaro styrs till stor del av omständigheter som de inte kan påverka och som inte alltid är lätta att förstå. Utifrån KASAM är de ensamkommandes situation, med den långa asylprocessen, djupt olycklig. Respondenterna gav inte uttryck för att det skulle finnas skillnad mellan att vara lämpligt familjehem till ett ensamkommande barn i relation till att vara lämpligt familjehem till övriga barn.