Ett olovligt bortförande eller kvarhållande kan vara ett sista steg på en lång väg som har kantats av konflikter och oenigheter avseende vårdnaden av barnet. Det kan också föregås av såväl övergrepp inom husets fyra väggar som kränkande behandling av olika
116 Se Utrikesdepartementet, Tillkännagivande (2004:636) i fråga om 1980 års Haagkonvention.
53
slag som till sist resulterar i att den ena föräldern rymmer med barnet till en okänd ort. Oavsett orsak till ett bortförande är det högst relevant att förebygga sådana gärningar. Det är viktigt att se över vilka medel och metoder som är mest lämpliga för att se till att barnets bästa tillgodoses och kommer i första hand när föräldrar inte kan komma överens och hitta samförståndslösningar kring sina barn.
Förberedelse till egenmäktighet med barn är inte straffbelagt enligt gällande rätt. Försök till grov egenmäktighet med barn är däremot straffbart enligt 7 kap. 5 § BrB där det anges att gärningspersonen döms till ansvar i enlighet med 23 kap. BrB som
närmare anger vad som anses utgöra ett försök till brott.
Vid införandet av 7 kap. 5 § BrB motiverades paragrafen med att det kan inträffa att ett brott inte fullbordas när t.ex. en resa till en avlägsen ort avbryts av en utomstående person men där förfarandet trots allt framstår som straffvärt. Vid misstanke om försök till egenmäktighet med barn bör åklagaren överväga huruvida det finns grund för anhållande och andra tvångsåtgärder för att stärka bevisning. Ett sådant förfarande kan vidare förhindra ett bortförande av barnet och på så vis skydda det.118
En vårdnadshavare som är orolig för att ett bortförande är förestående kan kontakta socialtjänstens familjerätt i den kommun där man är bosatt och därifrån kan det vidtas åtgärder som begränsar rörligheten för den som potentiellt tänker bortföra barnet. Det finns även regler i socialtjänstlagen (2001:453) som kan tillämpas för att motverka eller förhindra olovliga bortföranden och kvarhållanden. Det kan göras en orosanmälan i enlighet med 14 kap. 1 c § SoL som kan avse omständigheter som gör att barnet har behov av skydd eller hjälp. Utifrån orosanmälans innehåll kan en riskbedömning av huruvida det är säkert att lämna barnet till den andra föräldern för t.ex. umgänge genomföras. I målsättningsstadgandet 1 kap. 2 § st. 1 SoL anges att socialtjänsten särskilt ska beakta barnets bästa vid åtgärder som rör barn.
För ett antal år sedan tillsatte regeringen en utredning, Barnskyddsutredningen, som hade till uppgift att ta ställning till om bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga skulle sammanföras i en särskild lag. Barnskyddsutredningen lade fram förslag på
54
en helt ny lag men den fick inte något genomslag.119 Det finns inte någon lag som uteslutande handlar om barnets rättsliga skydd utan barnets behov av skydd i olika situationer är insprängt i flera separata lagar såsom FB, SoL, LVU m.fl.
Ett ytterligare sätt att skydda barnet från bortföranden i samband med
umgängesperioder är att förordna ett umgängesstöd vilket har behandlats i kapitel 2. 8.3.2 Sammanfattande kommentar
Det är viktigt med preventiva åtgärder för att förhindra bortföranden eftersom dessa gärningar ofta föregås av diverse ”varningssignaler” såsom samarbetssvårigheter mellan föräldrarna, oenighet om barnet och missförhållanden i hemmet. Mot bakgrund av detta är det ytterst viktigt att domstolen redan vid vårdnadstvisten bedömer risken för olovliga bortföranden. Denna riskbedömning är i och för sig lagstadgad i 6 kap. 2 a § st. 2 FB sedan länge men det gäller som sagt att det finns relevanta verktyg för att göra reella bedömningar såsom uttalanden från socialtjänsten vilket i sin tur kräver att sådana myndigheter har en fungerande verksamhet.
När det gäller att förebygga egenmäktighet med barn kan det sammanfattningsvis sägas att berörda myndigheter bör kraftsamla och fånga upp dessa barn i ett tidigt skede. Detta är säkerligen lättare sagt än gjort men det krävs att socialtjänsten är uppmärksam på barnets situation och att domstolen är noga i sin riskbedömning vid vårdnadstvister. 8.3.3 Åtgärder när gärningen är realiserad
Angående barnets skydd och situation är det högst relevant att:”...barnets faktiska förhållanden snabbt och smidigt ordnas utan större påfrestningar för de inblandade och särskilt för barnet. Tyngdpunkten av de åtgärder som myndigheterna har att vidta med anledning av att barnet egenmäktigt förflyttas (...) bör ligga på de praktiska åtgärder som dels är inriktade på att återställa den rättsliga ordningen, dels att tillgodose barnets intressen”.120
Utöver den straffrättsliga regleringen i 7 kap. 4 § BrB finns det tillvägagångssätt i det familjerättsliga regelverket om vårdnad, boende och umgänge för att hantera
bortföranden. Det finns nämligen möjlighet att ansöka om verkställighet i enlighet med
119 Se SOU 2009:68 s. 22 och 164–165; Prop. 2012/13:10 s. 142.
55
21 kap. FB för att därigenom återföra barnet till dess legala vårdnadshavare. Om vårdnadshavarna har ett skriftligt avtal om vårdnaden av barnet som registrerats hos socialnämnden eller en tidigare dom avseende vårdnaden kan den förälder som berövats barnet begära verkställighet av det som angetts i avtalet eller i domen. Förfarandet att återföra barnet bli mindre tidsödande då det finns krav på skyndsamhet i dessa fall.121 21 kap. FB omfattar föreskrifter som rör verkställighet av lagakraftvunna
domstolsavgöranden eller andra exekutionstitlar. Detta kapitel innehåller regler som möjliggör vidtagande av åtgärder för att återföra barnet till sin legala vårdnadshavare om barnet har blivit olovligen bortfört eller kvarhållet. Reglerna möjliggör även att en talan kan väckas för att pröva barnets boendefråga om en förälder har för avsikt att flytta eller redan har flyttat med barnet.122
Jareborg påtalar att nämnda bestämmelser är:”…avsedda att förhindra att hämtning av barn sker under uppslitande scener, som kan utgöra en onödig psykisk påfrestning för barnet”.123 Verkställighetsreglerna blir således relevanta när ett beslut avseende vårdnad, boende eller umgänge inte fullgörs på frivillig väg.
Syftet med 21 kap. FB är att domstolens dom och av socialnämnd godkända avtal om vårdnad, boende och umgänge efterlevs. Barnets bästa kan tolkas som att barnet ska skyddas mot risker samt att hänsyn ska tas till barnets vilja.124
Om det finns fara för att barnet förs ut ur landet eller om saken av annan anledning är brådskande kan rätten omedelbart besluta att barnet ska tas om hand av socialnämnden eller på annat lämpligt sätt. Rätten får vidare besluta att omhändertagandet ska
verkställas av polisen vilket följer av 21 kap. 10 § st. 1 FB. Om ett sådant beslut inte kan avvaktas får polisen enligt 21 kap. 10 § st. 2 FB vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske utan att barnet tar skada. Denna befogenhet gäller oavsett om något ärende är anhängiggjort vid domstol eller inte. När polismyndigheten vidtagit en sådan åtgärd ska den genast anmälas till rätten som utan dröjsmål ska pröva om tvångsåtgärden ska bestå. Det bör påpekas att nämnda åtgärder naturligtvis även kan vidtas vid
121 Prop. 2005/06:99, s. 76.
122 SOU 2005:43 del A, s. 128.
123 Jareborg, Brotten I, s. 332.
56
bortföranden inom Sveriges gränser. Det finns således tvångsmedel som kan tillämpas för att underlätta återlämnandet av barnet och som bidrar till barnets rättssäkerhet. För att skydda barnet vid sådana förfaranden ska hämtning, omhändertagande och andra åtgärder som rör barnet utföras på ett sätt som är så skonsamt som möjligt vilket följer av 21 kap. 9 § st. 1 FB. För att skydda barnet ytterligare föreskriver 21 kap. 11 § FB att någon som kan vara till stöd för barnet ska närvara vid hämtning och omhändertagande och om det är möjligt ska en barnläkare, barnpsykiatriker eller barnpsykolog närvara. Avseende möjlighet till polishämtning bör det erinras om att ett sådant ingripande kan skada barnet oavsett hur den genomförs i praktiken. En lugn och odramatisk
polishämtning anses nämligen också kunna resultera i en psykisk påfrestning för barnet. Förarbetena till FB anger därför att det är angeläget att hämtning endast används när det är absolut nödvändigt. Om det emellertid står klart att det ska ske en överflyttning av barnet torde det i de flesta fall vara bäst för barnet att polishämtningen sker så fort som möjligt för att minimera skadorna av det olovliga bortförandet eller kvarhållandet. Detsamma gäller om barnet riskerar att ta allvarlig skada av att vara kvar i den miljö där det vistas och därför snabbt måste tas därifrån och överföras till sin vårdnadshavare.125 Man kan fråga sig huruvida tvångsmedel är bra för barnet eftersom t.ex.
polishämtning utgör en ingripande åtgärd för det aktuella barnet. Schiratzki menar dock att det torde ligga i barnets intresse att det finns effektiva legala medel för överlämnande av barnet till den som har den legala vårdnaden eller umgängesrätten. Mot bakgrund av detta har det inte bedömts vara möjligt att helt avstå från tvångsmedel.126
Om vårdnaden om barnet är gemensam kan den ena föräldern enligt 21 kap. 8 § FB begära verkställighet gentemot den andra föräldern om denne utan beaktansvärda skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhållit barnet. Denna verkställighet är förenad med skyndsamhetskrav. Genom denna paragraf kan en förälder som har gemensam vårdnad om ett barn framtvinga att den andra föräldern återlämnar barnet. Om domstolen emellertid finner att en prövning av vårdnaden av barnet behövs kan rätten vägra verkställighet i enlighet med 21 kap. 7 § st. 2 FB.
125 Prop. 1982/83:165, s. 18–19; Prop. 1992/93:139, s. 21.
57
När det inte föreligger gemensam vårdnad om barnet kan en förälder istället begära att barnet återlämnas enligt 21 kap. 7 § FB. Detta kan vara fallet när den legala
vårdnadshavaren vill att barnet ska överflyttas från någon som inte är vårdnadshavare men där barnet trots allt har kommit att bo kvar hos denne.127 Till följd av 21 kap. 7–8 §§ FB kan överflyttning av barn även ske när det inte finns något domstolsavgörande eller avtal avseende vårdnaden av barnet.
Enligt 21 kap. 7 § st. 4 FB gäller 21 kap. 1–6 §§ FB när det kommer till olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn till en förälder som har ensamt vårdnadsansvar. 21 kap. 8 § FB anger dock att det som anges i 21 kap. 7 § även gäller för föräldrar som har gemensamt vårdnadsansvar. 21 kap. 1–6 §§ FB blir således relevanta i båda fallen. Enligt 21 kap. 1 § st.1 FB ska barnets bästa komma i främsta rummet vid
verkställighet och det ska tas hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Paragrafen syftar på alla åtgärder avseende verkställighetsförfarandet och betonar att barnets bästa alltid ska vara en utgångspunkt för bedömningen. Detta
stadgande ska dock läsas tillsammans med de mer detaljerade paragraferna i 21 kap. FB och ska därmed inte ses som en självständig grund för att vägra verkställighet. Till följd av detta har uttalandena om barnet bästa i 21 kap. 1 § FB inte samma lydelse som i 6 kap. 2 a § FB.128
I förarbetena till FB poängteras vikten av att i barnets intresse genomföra det som har bedömts vara till barnets bästa men det kan dock vara så att det avgörande som begärs verkställt har meddelats av rätten långt tidigare än då själva verkställigheten tar vid i praktiken. I sådana fall ska inte avgörandet verkställas förbehållslöst utan det gäller att se till förhållandena som föreligger när verkställigheten väl vidtas för att på så vis skydda barnet då situationen som avgörandet utgår från kan ha förändrats.129
TR kan ge i uppdrag till socialtjänsten att verka för att den som olovligen har barnet hos sig återlämnar det på frivillig väg innan rätten beslutar om verkställighet vilket framgår av 21 kap. 2 § FB. Om barnet inte återlämnas frivilligt kan domstolen besluta
127 Prop. 2005/06:99, s. 99.
128 Prop. 2005/06 99, s. 94–95.
58
att barnet hämtas av polis eller att den som undanhåller barnet måste betala vite om barnet inte återlämnas vilket följer av 21 kap. 3 § st. 1 FB.
Mot bakgrund av det som angetts hittills finns det möjligheter att återfå sitt barn med hänvisning till reglerna i FB men det är återigen förälderns rätt som påtalas och barnets ställning är därför förhållandevis begränsad. Vid själva verkställighetsprocessen
tillskrivs barnet visst beaktande. Det är å ena sidan vårdnadshavarens rätt som är det huvudsakliga skyddsintresset men å andra sidan kan bortförandet upphöra om vårdnadshavaren återfår barnet vilket gör att barnet åtminstone skyddas indirekt av bestämmelserna i 21 kap. FB.
Vidare bör det påpekas att barnets bästa ska beaktas på så sätt att verkställigheten inte ska leda till att barnet far illa. Vid verkställighetsprövningen är utgångspunkten att: ”...barnets bästa ska ha varit bestämmande för det avgörande eller det avtal som är avsett att verkställas”.130
Från politiskt håll har det framförts att det bör inrättas speciella s.k. barndomstolar som kan arbeta under kort handläggningstid för att gynna barnen och därigenom skydda dem från långdragna rättsprocesser. Ärenden om egenmäktighet med barn anses
därigenom kunna behandlas av domare som har erfarenhet och specialkunskap om barns beteende. Bakgrunden till detta förslag är att förhandlingar avseende egenmäktighet med barn kan pågå under väldigt lång tid vilket kan vara skadligt för det aktuella barnet. I fall där barnet har varit bortfört eller kvarhållet under en längre tid kan domstolen i nuläget ibland döma till den bortförande förälderns fördel. Domstolen kan nämligen anse att barnet har rotat sig på den nya vistelseorten och att det till följd av
barnperspektivet och kontinuitetsprincipen kan framstå som tveksamt att återföra barnet till det ursprungliga hemmet. Justitieutskottet ställde sig dock inte bakom förslaget om att inrätta specialdomstolar för barnrelaterade domstolsärenden eftersom det inte ansågs vara aktuellt för regeringen att förändra domstolsorganisationen i Sverige vid tiden då förslaget väcktes.131
130 Prop. 2005/06:99, s. 79.
59
Det har även föreslagits att det skulle kunna införas en samordningsperson för att därigenom förbättra samordningen mellan berörda myndigheter vid egenmäktighet med barn. Förslaget om att införa en samordningsperson respektive barndomstolar fick inte något gehör då de sedermera avslogs av riksdagen.132 Jag menar att barndomstolar skulle kunna resultera i snabbare skyddsinsatser för barnen. En barndomstol med specialistkompetens och ett utpräglat barnperspektiv skulle vara till fördel för barnet enligt min mening. Det har för övrigt redan införts särskilt utbildade poliser som utreder brott mot barn och som tar hand om barnförhör.133 Jag anser att detta är ett stort
framsteg och satsningar på sådana åtgärder visar att det är behövligt med ett barnperspektiv inom rättsväsendet som helhet.
Genom att använda sig av reglerna i lag (1999:997) om särskild företrädare för barn kan man möjliggöra att barnets intressen kommer fram i rättsprocessen. En särskild företrädare kan träda in i vårdnadshavarens ställe avseende representationen av barnet. En särskild företrädare kan förordnas om ett brott som kan föranleda fängelse begåtts mot ett barn under 18 år och där vårdnadshavaren är misstänkt för brottet. Tanken är att den särskilda företrädaren övertar vårdnadshavarens rätt att besluta för barnet när det kommer till det rättsliga förfarandet.134
Genom tillämpning av nämnda lag stärks:”...möjligheterna att ta till vara barnets rätt när en vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står i ett nära förhållande till misstänkts för brott mot barnet”.135
8.3.4 Sammanfattande kommentar
När det rättsstridiga handlandet väl har skett måste såväl polismyndigheten som åklagarmyndigheten ha de verktyg som krävs för att agera och sätta barnet i främsta rummet. Enligt polismyndigheten samordnas som sagt flera samhällsbärande
myndigheter när det kommer till barn som har utsatts för brott och därför menar jag på att det ska poängteras att barnet är skyddsvärd och utgör skyddsobjektet vid
egenmäktighet med barn. Barnet torde därmed kunna få relevant hjälp från samhället.
132 Bet. 2013/14:CU19, s. 6.
133 Polismyndigheten, Brott mot barn - polisens arbete (2020).
134 1 och 3 §§ lag (1999:997) om särskild företrädare för barn.
60
Enligt min mening är det fullt rimligt att ett barn ska ha samma rättigheter och skydd när denne vistas hos boendeföräldern som sin umgängesförälder vid fall där den sistnämnde bestämmer sig för att kvarhålla barnet på okänd ort.