Barnlöshet och polygami

De semitiska männens förväntan på att deras hustrur ska skaffa dem arvingar framgår inte minst av de reservstrategier de tog till när äktenskapet blev barnlöst. Mannen kunde skilja

sig från sin infertila hustru, han kunde ta sig en andra hustru, han kunde skaffa barn med en slavinna, barn som legalt sett blev hustruns barn, och han kunde adoptera en arvinge

(Matthews 2003, s. 14f, 18f).

5.3.1 Polygama äktenskap

Bibeln har otaliga exempel på äktenskap med flera hustrur. Ingenstans förbjuds eller av-råds från bruket, utom i 3 Mos 18:18, som förbjuder en man att ha två systrar som hustrur. (Bibelkommissionen översätter bihustru, men grundtexten har inte det uttryck jag behand-lar i 5.3.3.) Samma företeelse verkar helt okontroversiell för Jakob i 1 Mos 29:28.

Flera källor utanför Bibeln beskriver polygama äktenskap som tillåtna. Josefus talar om en judisk sedvänja som är främmande för hans grekiska publik. Bland Dödahavsrullarna för-dömer Damaskusdokumentet bruket, medan Tempelrullen förbjuder åtminstone kungen att ta sig två hustrur. Ett bevarat äktenskapskontrakt från 100-talet vittnar om ett äktenskap där mannen redan har en hustru. Så sent som 537 gör kejsar Justianus ett undantag från äktenskapslagstiftningen för att judar i staden Tyrus ska slippa skilja sig från sina andra och tredje hustrur. Judarna i den hellenistiska världen var sannolikt så pass påverkade av den grekiska kulturens monogami, att polygami i praktiken försvann ganska tidigt, medan de judar som levde i den polygama kulturen i Babylonien behöll det i allmänt bruk betyd-ligt längre (Satlow 2001, s. 189ff).

5.3.2 Slavinna som surrogatmor

Berättelsen om Abram och Saraj är ett skolexempel på hur semiterna resonerade i fall av barnlöshet:

Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slav-flicka som hette Hagar, och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.

1 Mos 16:1f Saraj känner trycket på sig att det måste bli barn, och föreslår det alternativ som är minst förnedrande för henne – att låta mannen ligga med en slavinna och på så sätt skaffa barn som legalt skulle räknas som hennes. Notera att Hagar är Sarajs slavinna, inte Abrams – Saraj har en tillräckligt självständig ställning för att själv äga slavar.

5.3.3 Bihustrur

I femton fall omtalar Gamla testamentet en kvinna som någons

v‰gRlyIÚp

1. Abrahams bror Nachor får åtta söner genom sin hustru Milka, och fyra genom sin bi-hustru Reuma (1 Mos 22:24).

2. Hagar och Ketura omtalas som Abrahams bihustrur (1 Mos 25:6, 1 Krön 1:32). 3. Bilha beskrivs som Jakobs bihustru (1 Mos 35:22).

4. En i övrigt okänd Timna beskrivs som bihustru åt Esaus son Elifas (1 Mos 36:12). 5. Gideon har en bihustru i Shekem, med vilken han får sonen Avimelek, som sedan blir

kung där (Dom 8:31).

6. En levit har en bihustru som blir brutalt våldtagen (Dom 19:1, 9, 10, 24, 27, 29 och 20:4).

7. Kung Saul har en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter (2 Sam 3:7, 21:11).

8. Kung David har ett antal bihustrur (2 Sam 5:13, 15:16, 16:21, 19:5, 20:13, 1 Krön 3:9).

9. Kung Salomo har 700 hustrur och 300 bihustrur (1 Kon 11:3).

10. Kalev har två bihustrur, Efa och Maaka, förutom hustrurna Asuva, som dör, och Ef-rat, som han gifter sig med efter Asuvas död (1 Krön 2:46, 48).

11. Josefs son Manasse har en arameisk bihustru (1 Krön 7:14). 12. Kung Rehabeam har 18 hustrur och 60 bihustrur (2 Krön 11:21).

13. Kung Xerxes har ett antal bihustrur, till vilka Ester räknas innan hon blir drottning (Est 2:14).

14. Höga visan omnämner 60 drottningar och 80 bihustrur utan att tala om vilket hov det avser (HV 6:8–9).

15. När Hesekiel beskriver Jerusalem som den promiskuösa kvinnan Oholiva, kallar han hennes egyptiska älskare

MyIv◊gAlyIÚp

Ingen bibeltext gör något försök att beskriva begreppet – läsaren förväntas veta vad det innebär. Av sammanhanget förstår vi att relationen är sexuell, utan att kvinnan har status som hustru. I de allra flesta fall tycks det inte röra sig om en tillfällig kontakt, utan snarare en officiell älskarinna, som bor i hushållet och blir försörjd av mannen ifråga. Medan det normala sannolikt var att bihustrun stannade hos sin man livet ut, finns åtminstone ett fall (Dom 19:1) där hon helt sonika verkar ha lämnat honom. Barn till bihustrur erkänns nor-malt som mannens barn, men det finns flera ställen där det framgår att de inte har samma status som riktiga hustrurs barn. Den enda kritiken mot företeelsen är en uppmaning till kungar att inte låta sina harem växa sig för stora.

Satlow (2001, s. 192f) menar att bihustrur bara kan finnas när mannen ifråga redan har en eller flera hustrur, trots att det inte är självklart i fallen (6) och (11). När Josefus och Filon berättar om de bibliska gestalternas bihustrur gör de stor affär av att deras barn är oäkta. Satlow menar att deras uppfattning av begreppet kommer från det grekiska samhälle de levde i, där konkubiner var kvinnor som levde med en man de förväntades vara trogen utan att ha några legala rättigheter i gengäld.

5.3.4 Svågerplikt

Att män dog utan manliga arvingar ansågs som ett stort problem. 5 Mos 25:5–10 löser detta genom att göra det obligatoriskt för en eventuell bror till mannen att gifta sig med änkan och skaffa barn med henne. Den förste son som föds räknas som den döde broderns son, därefter är det ett vanligt äktenskap. Den bror som vägrar skall i de äldstes åsyn bli spottad i ansiktet och förlora en sko. Lagen säger ingenting om överlevande bröders

tidiga-re hustrur, eftersom inget hindrade dem från att ha flera hustrur. Förutom arvsfrågan löser svågerplikten frågan om änkans försörjning. Att den tillämpades visar 1 Mos 38:6ff, sad-dukeernas exempel i Mark 12:18–23 med paralleller, samt Ruts bok, där den är utvidgad till att gälla närmaste manliga släkting. Josefus vittnar om att den förödmjukande ceremo-nin för att slippa ifrån svågerplikten tillämpades i hans tid (Chapman 2003, s. 216f).