Barns behov av anknytning – Varför är trygghet centralt?

Utifrån vår insamlade empiri har vi skapat oss en tydlig förståelse för att trygghet är centralt för det lilla barnet under inskolningstiden. Utifrån våra intervjuer med föräldrarna

41

på förskola A och B fick vi reda på att barnen har svårt att skilja sig från sina föräldrar eftersom de tillbringar mycket av sin tid tillsammans med sina föräldrar. Här avspeglas Bowlbys (2010) teori om att barnet knyter an till sina föräldrar för att kunna få en känslomässig relation. Han definierar denna anknytning som ett starkt band mellan barnet och föräldrarna. Denna relation benämner han som en ” trygg bas”.

När barnet sedan ska börja förskolan kan hon/han uppleva en traumatisk upplevelse i samband med separationer från sina föräldrar. Detta kan vi tydligt sammankoppla med våra observationer under inskolningstiden på förskola A och B. Båda barnen reagerade starkt på separationen från föräldrarna. Vi skapade oss en förståelse för att det var en jobbig period för båda barnen och vi upplevde samtidigt att barnen förlorade sin trygghetsbas som de byggt upp hemma. Enligt Bowlby är det vanligt att små barn märker skillnad mellan sina nära och okända personer i omgivningen (Bowlby, 2010). Därför tror vi att det blir naturligt att barnet protesterar mot separationen från sina föräldrar. I samband med inskolningstiden bryts den harmoniska relationen mellan barnet och föräldrarna. Bowlby menar även att det inte är vanligt att ett litet barn söker sig till okända vuxna (Bowlby, 2010).

Paradoxalt utifrån våra diskussioner har vi gemensamt kommit fram till att eftersom barnet har ett stort behov av trygghet i sin omgivning söker sig barnet därmed instinktivt även till okända personer under sin inskolningstid på förskolan. Både Kerstin och Noa söker sig trots sin separationsångest till vuxna som de aldrig träffat förut. Vi tolkar att barnen kompenserar separation från sina föräldrar med att knyta an en relation till utvalda pedagoger. Här avspeglas Bowlbys påstående att det alltid finns ett aktivt anknytningssystem hos små barn med syfte att ha kvar föräldrarnas närhet i tankarna när de inte är närvarande (Bowlby, 2010). Enligt Bowlbys anknytningsteori är det sådana känslomässiga samspelskvaliteter som ligger till grund för begreppet ” trygg bas”. Det är en bas som betyder att vuxna finns till hands när barnet behöver det, tröstar om barnet är ledsen och lugnar om barnet blir oroligt. Vi tror att både Noa och Kerstin tvingas till att skapa en ny trygg bas i sin nya omgivning.

Under observationerna kunde vi även se tydligt att barnen ständigt ville vara nära de utvalda pedagogerna, och de reagerade starkt då pedagogerna inte länge fanns i sikte. Enligt Gerd Abrahamsen är det viktigt att det finns en ansvarspedagog på förskolan under

42

inskolningstiden för att barnen ska få ut det mesta möjliga av sin vistelse i förskolan och för att barnen skall kunna må bra i den nya omgivningen (Abrahamsen, 2006).

Samtidigt blev det en intressant upplevelse för oss eftersom Noa valde sin pedagog trots att han blev inskolad gemensamt av alla pedagogerna på avdelningen. På den andra förskolan B fanns det redan en utvald ansvarspedagog åt flickan. Enligt vår intervju med pedagogen skulle ansvarspedagogen hjälpa Kerstin med att bygga upp den nya trygga basen. Här ställer vi oss frågan om hur det vore om Kerstin inte valt att knyta an till just denna pedagog. Vi anser att det är viktigt att kunna vara flexibel som pedagog och låta barnet själv få välja ut sin ansvarspedagog. Här avspeglas Risholm Mothanders (2006) påstående att små barn får en förmåga att knyta an till andra personer i sin nya omgivning, men för att anknytning ska äga rum måste dessa personer vara uppmärksamma och känsliga för barnets signaler för att bekräfta viljan att vara barnets anknytningsperson. Utifrån egna erfarenheter upplever vi att barnet själv söker sig till den pedagog som passar barnet bäst själv. Vidare kan vi applicera detta tankesätt på Noa som också själv valde sin pedagog. Genom detta får vi djupare förståelse för hur viktigt det är för ansvarspedagogen på förskolan att barnen ska få ut det mesta möjliga av sin vistelse för att de skall kunna må bra.

Utifrån vår insamlade empiri kunde vi tydligt se att pedagogerna stöttade föräldrarna och försökte lindra föräldrarnas skuldkänslor i samband med separation. Pedagogernas inställning kan vi sammankoppla med det som Sträng & Persson (2003) hävdar att det är viktigt att pedagogen på förskolan i sitt förhållningssätt och bemötande bekräftar föräldrarna att allting ska gå bra och att deras barn är unikt och omtyckt.

Allt detta vi har sett och hört under vår undersökning kan vi koppla vidare till Månssons påstående att pedagogen bör bygga upp en känslofylld relation till barnet och hon/han måste finnas till hands så mycket som möjligt för barnet under lämning, vistelsen på förskolan samt vid hämtning (Månsson, 2013).

Bowlby hävdar att kvaliteten på den ” trygga basen” och barnets möjligheter till utveckling genom lek och lärande hänger samman (Bowlby, 2010). Utifrån våra observationer känner vi igen detta tankesätt genom att barnet faktiskt inte kan utvecklas om inte tryggheten är tillgodosedd i omgivningen. Barnen i våra observationer var inte i första etappen sugna på att delta i de olika aktiviteterna som genomfördes på förskolan

43

eftersom deras behov var att först känna en trygghet för att sedan kunna öppna upp sig för nya upplevelser och vuxna.

Valsiner påpekar att förskolebarn som tidigt knyter an kontakter med många olika människor, reagerar därför inte negativt på obekanta när de börjar på förskolan, utan tar istället mer kontakt med dessa än t.ex. hemma-barn (Valsiners, 1987, citerad i Lindahl, 1998:11). Noas föräldrar påpekar att pojken har gått till en öppen förskola innan han kom till förskolan som vi observerade. Föräldrarna gjorde det medvetet för att Noa skulle kunna få känna på hur det är att vistas i en miljö tillsammans med andra barn och vuxna. Det är svårt att påstå att Noas tidigare erfarenheter hjälpte honom i den nya situationen. Vi tror att Noa har upplevt separation från sina föräldrar som svår, samtidigt vet vi inte hur han skulle uppleva sin inskolning utan sådana erfarenheter. Vi tror att det har skapat trygghet hos föräldrar som har förväntat sig att det säkert hjälper deras barn under inskolningstiden.

Vi kunde se att de observerade barnen använde övergångsobjektet som hjälp för att hantera frånvaro av sina föräldrar och för att känna sig tryggare i sina nya omgivningar. Enligt psykologerna Vibergs avhandling ” Nallen i psykologin” (2003), har barnet först vid 1,5 årsålder en mer stabil bild av sin mamma och pappa inom sig. Vi insåg att eftersom Noas och Kerstins föräldrar var frånvarande på förskolan hittade barnen objekten som kompletterade förlusten av deras närmaste omsorgspersoner i situationer där de saknade sin trygghet.

Samtidigt observerade vi att pedagogerna fick lägga mycket tid för att barnen kunde börja känna sig trygga i förskolans miljö. Båda pedagogerna visade vikten av de dagliga rutinerna vid lämningar. De var noggranna med att föräldrarna förklarade för sina barn att de kommer och hämtar dem senare. Enligt båda pedagogerna måste man följa efter barnets behov under inskolningstiden. Det pedagogerna säger avspeglas i Winnicotts påstående att barnen måste få tid att bearbeta sina känslor i samband med separation från sina föräldrar. Vidare hävdar Winnicott att barnen som är separerade från sina föräldrar inte är färdiga för en omvärld där föräldrarna inte finns till hands, innan de har fått tid på sig att gå igenom en känslomässig anpassningsprocess (Winnicott, 1983).

44

situation, visade stor medkänsla och tröstade barnen ständigt. Vi menar att det är viktigt att pedagogerna respekterar barnets känslor i samband med separationen från deras föräldrar. Utifrån vårt föräldraperspektiv anser vi att avgörande är att pedagogerna uppmärksammar och hjälper barnet att bearbeta deras ledsna känslor. Detta tankesätt avspeglas i David Sterns (citerad i Brodin & Hylander, 1997) teori att de flesta barn upplever sorgliga känslor som naturligt att tona in. Om de besvärliga känslorna tas emot av vuxna och bemöts på ett intonande sätt går det ofta snabbt över. Enligt Stern går vägen till empatisk förmåga via att man får sina egna känslor bearbetade, bekräftade och benämnda, så att barnet sedan kan känna igen dessa hos andra.

Lindahl skriver i sin bok Lärande småbarn, att separation från föräldrarna kan ”ge barnen en känsla av nedstämdhet. Detta tycks också påverka deras inlärningsmöjligheter på ett negativt sätt, eftersom denna känsla blockerar för nya intryck” (Lindahl, 1998:110). Vi har uppfattat att barnen måste börja känna trygghet, annars kan de inte öppna sig för nya upplevelser i den nya omgivningen. Vi har insett att miljö har väldigt stor betydelse i barnets välbefinnande, lärande och utveckling.

45

6 Diskussion

I detta kapitel kommer vi att diskutera vårt arbetssätt, metodval för empiriinsamling och undersökningens resultat. Därefter presenterar vi också vårt förslag på vidare forskning.