En oväntad resning
Enligt teaterforskaren Corina Shoef är det något speciellt med Miriam Kainys pjäs Bavta från 1987 (Shoef, 1995: 89).75 Bavta är ett av de få israeliska dramerna i vilka en kvinno-karaktär är central, och dessutom ”…det första hebreiska dramat i vilket en kvinna är protagonist tack vare att hon är en kvinna…”; hennes kvinnlighet är s a s inte till för att symbolisera något annat (ibid.:97).
Ett uttalande som karaktären Bavta fäller fångar min uppmärksamhet och uppma-nar till en annan tolkning av hennes plats i dramat: ”Det spelar ingen roll vad folk säger – det viktiga är vad Bavta gör” (s. 22). Repliken är nämligen en direkt travesti på en av Ben-Gurions kända och återkommande uttalanden: ”Det spelar ingen roll vad gojim [icke-judar] säger, det viktiga är vad judarna gör”.76 I sitt uttalande utnyttjade Ben-Gurion polariseringen mellan ”judar” och ”gojim”, för politiska syften gällande ”Israel”
och ”omvärlden”. Att likna staten Israel med ”judar” och omvärlden med ”gojim” inne-bär att all utländsk kritik mot israeliska handlingar (det som gojim säger) egentligen ut-trycker religiösa motsättningar med antisemitiska undertoner.
Polariseringen som egentligen hör till tiden före staten Israels bildande, och som Israel med sina ”nya judar”, israelerna, skulle råda bot på, använder negativa minnen från det förflutna och befäster sålunda fiendskapen mellan judar–icke-judar och mellan Israel–omvärlden. Skillnaden är dock att den traditionella diasporabilden av relatio-nerna judar–gojim vänds uppochner. Det är nämligen gojim som framställs som passiva, de som ”säger”, medan judarna framställs som handlingskraftiga, de som ”gör”. Utifrån dessa förutsättningar uppmanar uttalandet israelerna att strunta i omvärlden och att fortsätta skapa sin verklighet. Att Bavta travesterar just detta uttalande är signifikativt och talar mot Shoefs tolkning. Bavta axlar rollen av ”israelen” och skänker ett kvinnligt ansikte till den annars enkönade maskulina nationella diskursen. Dessutom förvandlas hon, likt ”juden” i Ben-Gurions uttalande, från en traditionell kvinnlig, passiv karaktär, till ett handlande subjekt. Hon gör. De andra talar. Jag kan sålunda instämma i Shoefs påstående om att Bavtas genusidentitet är väsentlig för protagonisten och för dramats
75 Bland internationella forskare är det vedertaget att transkribera namnets hebreiska bokstavskombination som Babatha. Jag har dock valt att transkribera den på samma sätt som namnet uttalas på hebreiska av dramatikern Kainy och av israeliska skribenter: Bavta.
centrala teman, men i motsats till Shoef skulle jag vilja hävda att Bavta vill vara mer än den trovärdiga kvinnliga gestalt hon är. Enligt Shoef liknar protagonisten Bavta ”varje modern kvinna som försöker leva oberoende av män i ett samhälle som styrs av män”
(Shoef, 1995:97). Den aspekten, menar Shoef, förblev dock osynlig för samtliga recen-senter, män som kvinnor. Däremot tycktes de flesta understryka aktuella aspekter.
Framför allt fokuserades det israeliska samhällets ökade fixering vid det materiella, i motsats till nationella och moraliska värderingar. Bavta skrivs mycket riktigt under 1980-talets relativa genusblindhet.
Tre artiklar som vittnar om den nationella diskursens förhållningssätt till frågor kring kvinnor & teater publiceras i Naamat, en tidskrift för kvinnor organiserade inom den israeliska arbetarfackföreningen (Katzenelson,1981:21, 1982a:22, 1982b:27). I sam-klang med Naamats socialistiska värderingar analyseras den så kallade kvinnoproblema-tiken med klassanalytiska redskap. Samtidigt tycks artiklarnas viktigaste budskap vara att den israeliska feminismen måste finna sin lokala färg, vilket innebär att den feminis-tiska diskursen måste underordna sig den nationella och att den inte får framstå som ett internationellt alternativ. Resten av artiklarna från samma period publiceras i den femi-nistiska tidskriften Noga som har en mycket begränsad läsarkrets. Dessa artiklar vittnar om en högre medvetenhet om feministiska frågor och i vissa fall uttrycker de en skarpt formulerad antagonism i förhållande till nationella ideal (Giladi, 1983:24). För övrigt in-nehåller de inslag av interna feministiska diskussioner. Som parallell diskurs till den nationella tycks Nogas feministiska diskurs vara framfusig, men den kommer inte i direkt konflikt med den nationella som ignorerar den. Bavtas karaktär och den plats hon tycks sträva efter inom den nationella arenan tycks mig lika framfusig, och ignoreras på samma sätt av recensenterna, inklusive Shoef som missar Bavtas utmaning av det natio-nella.
Den nationella diskursens sparsamma hantering av så kallade ”kvinnofrågor”
samt den genusblindhet som recensenterna uttrycker i förhållande till Bavta tycks för-medla den rådande tendensen, nämligen att ”kvinnofrågor” är intressanta bara för kvinnor och har enbart kvinnor som målgrupp. Karaktären Bavta är ett tydligt försök att bryta denna tendens och i den följande diskussionen kommer jag att redogöra för de sätt på vilka detta ”kuppförsök” framförs.
76 Uttalandet kom ofta som reaktion på internationell kritik mot israelisk politik.
Nationen byter kön: en annan historia
I flera reportage om produktionen refereras till Kainys redogörelse för sin arbetsprocess.
Enligt henne var den ursprungliga meningen att skriva en essä om Bar-Kochva-upproret mot romarna under åren 132–135 e Kr (Ohad, 1986-01-24).77 När Kainy som är en skolad historiker började läsa in sig på området kom hon i kontakt med det senaste arkeolo-giska fyndet från den aktuella tiden, nämligen 35 dokument funna 1961 av arkeologen Yigael Yadin i en grotta i Juda öken. Dokumenten hade en gemensam nämnare, Bavta, en kvinna vars civilstånd, ekonomiska transaktioner och rättsprocesser fanns samman-ställda och bevarade i en läderväska. I närheten fanns vissa ägodelar som arkeologerna tillskriver samma kvinna. Kainy berättar att hennes nyfikenhet på Bavtas öde fungerade som en drivkraft kring det som kom att bli pjäsen. Till att börja med skulle pjäsen handla om upprorets två manliga ledare: Bar-Kochva, den militäre ledaren, och Rabi Akiva, upprorets andlige ledare. Bavta var tänkt som en bifigur. Men hon ”tog över”.
Just detta ”möte” mellan det historiska upproret och den kvinnliga protagonisten är signifikativt. Enligt Göran Rosenberg blev arkeologin i Israel ”ett nationellt redskap med stor mytskapande kraft” (Rosenberg, 1996:30). Att tolka arkeologiska fynd och ut-ifrån dessa berätta en historisk händelse, som i detta fall Bar-Kochva-upproret, är en hörnsten i nationsbygget. I en bok från 1995 som diskuterar konflikten mellan sionis-mens nationalistiska och socialistiska vision skriver idéhistorikern professor Zeev Sternhell att inom alla moderna nationella rörelser hade historiestudierna varit en viktig grund. Att förmedla kunskap om nationens historia var en politisk och social mission.
Kunskapen var till för att utöka den unga generationens medvetenhet och självsäkerhet och att övertyga dem om rättfärdigheten i de egna nationella kraven. ”Självfallet fick historiestudierna ytterligare en viktig, avgörande roll i den israeliska verkligheten /…/:
att upplysa om och förklara den judiska rätten till Landet” (Sternhell, 1995:317). Den centrala roll som historien får är således en del i den nationella diskursens legitimering av sig själv. Givetvis väljs speciella händelser ut ur historien för detta ändamål. Enligt Sternhell ”värderades varje enskild händelse i nationens liv enligt ett enda mått: på vil-ket sätt den kan bidra till sionismen” (ibid.:65). De utvalda händelserna plockades van-ligtvis ur den forna (bibliska) glorifierade historien, dess hjältar och profeter. Däremot
77 Shimon Bar-Kochva var ledare för det sista judiska upproret år 132–135 e Kr mot den romerska ockupations-makten som hade pågått sedan år 70 e Kr då Jerusalem besegrades och templet förstördes. Upproret slogs ner och Bar-Kochva stupade.
var ”värdet av ’riktiga’ judar, av kött och blod, beroende av deras egenskaper som rå-material för den nationella renässansens uppfyllelse” (ibid.:416). Återberättandet av historiska skeenden kan sammanfattningsvis alltid ses som en del i den samtida natio-nella diskursen.
Kampen om den nationella legitimiteten och om den judiska rätten till Landet är den nationella diskursens viktigaste och livsnödvändiga strid. Vid tiden för den aktuella produktionen, 1987, strax före utbrottet av (den första) palestinska upproret, intifadan, är den israeliska nationella diskursen extra hotad då den palestinska nationen artikulerar rätten till ett och samma land. Det israeliska förhållandet till nationens historia är därför lika aktuellt 1987 som under seklets första decennier, som Sternhell redogör för, då den faktiska erövringen av Palestina ägde rum.
Historiska eller bibliska teman på teatern hade under Israels nationella tillblivelse samma syfte som historiestudierna. I sin introduktion till Theater in Israel skriver Gershon Shaked att ”Hebrew playwrights have been attempting /…/ to come to grips with their history, using biblical and historical material to bring the past and the present together …” (Shaked, 1996:1). Denna strävan att sammanföra det förflutna och nuet, något som är lika vanligt förekommande i den israeliska litteraturen, är enligt litteratur-forskaren Hannan Hever ett försök att beskriva den nationella tillblivelsen som en naturlig, historiskt förankrad och därför legitim process (Hever, 2002:170). Det medver-kar till att släta över de konflikter och aggressiva handlingar som den faktiska tillblivel-sen alltid innebär. Tendentillblivel-sen att använda historiska och bibliska teman inom teatern tolkas på liknande sätt av Freddie Rokem, professor i teatervetenskap:
…the theater could connect with the biblical narrative traditions that most clearly express-sed the intimate contact between the Jewish people and their ancient homeland. The physical presence of the biblical homeland made it possible to point to a certain location and say: ”this is where it actually happened!” in a theatrical gesture of ostensivity, which has had a central position in Zionist ideology.
(Rokem, 1996:70)
Kainys val av tema och tidsram för sitt drama kan således tolkas som ett val i nationens tjänst. Däremot kan man hävda att det är viktigt att i detalj observera på vilket sätt det historiska återberättandet sker. När Kainy bestämmer sig för att göra karaktären Bavta
till protagonist agerar hon mot den nationella historieskrivningen. För det första som hon utesluter nationens hjältar, Bar-Kochva och Rabi Akiva, och för det andra efter-som hon väljer en individ av kött och blod vars bidrag till den eftersträvade nationella renässansen är tveksam. Därtill är individen en kvinna, och den nationella diskursen sätter kvinnor på undantag. Miriam Kainy verkar således vända ryggen till den natio-nella diskursen och förefaller skriva in sig i den feministiska diskursen istället. Med tanke på gestaltningen av Alona i Återkomsten 1973 och 1975 sker det en helomvänd-ning. Berättelsen om Alonas utveckling ”från en upprorisk ung kvinna till en medel-ålders jasägare” var det ursprungliga temat för Återkomsten, ett tema som fick ge vika för och underordna sig de manliga karaktärerna och det nationella temat. Nu sker proces-sen i motsatt riktning. Kainy vågar berätta historien om det mytomspunna upproret ge-nom en samtida kvinnas öde. På det viset blir Bavta en tillämpning av idén om
”herstory”.78 Det är genom hennes öde som detta viktiga kapitel i den judiska nationens historia rullas upp vilket leder till att det är andra, ovanliga aspekter på upproret som fokuseras.
Dessa aspekter är inte bara alternativa berättelser till den offentliga historieskriv-ningen kring Bar-Kochva-upproret. Jag skulle vilja hävda att denna specifika ”herstory”
innebär en subversiv handling. Ty när allt kommer omkring är den heroiska berättelsen om upproret omkullkastad och ifrågasatt. Upprorsmakarnas personliga egenskaper och tillvägagångssätt diskuteras flitigt i dramatexten. Likväl ifrågasätts upprorets egentliga värde och dess nackdelar poängteras. Ett lysande exempel är Bavtas mors formulering i frågan. Hon liknar upprorsmakarna vid banditer och varnar för upprorets konsekven-ser: ”[d]essa banditer kommer att föra olycka med sig över oss alla /…/ ännu ett uppror mot Rom och … Masada kommer att framstå som en oskyldig barnlek …” (s. 12). Jämfö-relsen med ”Masada” där ett historiskt uppror som kulminerat i ett kollektivt självmord ägt rum är talande. Istället för den hjältemodiga frihetskampen framstår upproret så-lunda som ett verk av extremister och liknas vid ett kollektivt självmord. Den skildrade skeptiska attityden till den specifika historiska händelsen är antagligen ett tecken på en
78 Ordet ”herstory” är ett relativt nykonstruerat ord som bygger på en blandning av de engelska orden ”her” och
”history” och som utmärker en historieskrivning som presenteras eller betraktas ur ett feministiskt perspektiv eller med en speciell uppmärksamhet på kvinnlig erfarenhet. Enligt Merriam-Webster Online Dictionary härleds ordet till 1971. Ingen specifik person nämns som ordets ”konstruktör”. Begreppet och dess användning innebär en markering och en kritisk ståndpunkt i förhållande till den traditionella historieskrivningen. Enligt samma logik betraktas ordet
”history” som ”his” ”story”.
omvärdering av nutida historiska händelser. Det är just så jag läser Kainys historiska drama; som ett alternativt genusmedvetet sätt att betrakta de historiska händelserna, förr likväl som nu.
Det finns flera exempel på israeliska teatertexter vars skildringar av historiska hän-delser uppfattas som metaforer för samtiden. Dessa exempel stöder min tolkning av Kainys historiska drama. I en avhandling som studerar åsiktsförändringen hos publiken i samband med föreställningar med politiska teman i Israel pekar Anat Gesser-Edelsburg på en mycket intressant detalj (Gesser-Gesser-Edelsburg, 2002:160). Publiken som såg föreställningen Civil War (Ronen, 1998), rapporterade om en insikt som föreställ-ningen förde med sig. Det uppror som behandlades ägde rum mot Jerusalems hellenis-tiska styre och lyckades med att återinföra det judiska styret över Jerusalem år 164 f Kr. I den israeliska officiella historieskrivningen betraktas detta uppror som heroiskt och än idag firas högtiden Chanukka till dess minne. Civil War belyste dock andra aspekter av upproret. I den gestaltades det snarare som ett judiskt inbördeskrig mellan dem som ville tillägna sig en del av den härskande, hellenistiska kulturen och som propagerade för en kompromiss med ockupationsmakten, och dem som till varje pris skulle kämpa för den egna kulturen och för självständighet. Föreställningen visade på en mängd lik-heter mellan det historiska upprorets kompromisslösa grupp och nutida företeelser, t ex de extremistiska tendenser som resulterade i mordet på den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin 1995. Publiken, bland annat skolelever, kunde redogöra för hur ensidig undervisningen kring den historiska händelsen brukar vara. Upproret beskrivs som en frihetskamp mot det grekiska styret, och dess andlige ledare, hasmoneiske Matityahu, framställs som en resonlig politiker. Efter föreställningen betraktade många i publiken upprorets ledare som en religiös extremist och upproret som en missgärning.
I sin receptionsstudie omnämner Gesser-Edelsburg en tidigare uppsättning med ett liknande tema, The Jerusalem Syndrome från december 1987 (Gesser-Edelsburg, 2002:134 &137).79 Hon poängterar den stora skillnaden i recensenternas negativa motta-gande av The Jerusalem Syndrome jämfört med det mottamotta-gande Civil Wars fick. Enligt Gesser-Edelsburg kan skillnaden bero på förändringen i det hon kallar
79 Joshua Sobols The Jerusalem Syndrome sattes upp på Haifa Teater och orsakade en stor skandal redan vid premi-ären då publiken reagerade mycket våldsamt mot dess politiska budskap. På grund av publikens reaktioner lades föreställningen ner efter enbart några få föreställningar.
”verklighetskonventioner” i det israeliska samhället.80 1987 var det nämligen otänkbart att förhålla sig distanserad och kritisk till dessa kapitel i den judiska historien (inte minst med tanke på den första intifadan som bröt ut den 8 december 1987, drygt två veckor före premiären). Tio år senare, när interna motsättningar med nationellreligiösa övertoner har präglat den israeliska politiken, kan detta budskap lättare smältas.
Att uttrycka en aktuell politisk mening genom historiska metaforer verkar vara en framkomlig väg för israeliska dramatiker. Att uppfatta den samtida innebörden av en historisk gestaltning verkar följaktligen lättillgängligt för israelisk publik. En intervju från 1994 med Joshua Sobol i teatertidskriften entré är ett exempel på hur flitigt de histo-riska källorna används som argument för samtida politiska diskussioner. I intervjun för-klarar Sobol den djupa pessimism han drabbats av när Osloavtalet nyligen var under-tecknat och Yitzhak Rabin ännu inte hade mördats. Hans historiska exempel är taget från Bar-Kochva-upproret under vilket Bavta utspelar sig:
Det fanns en liten minoritet den gången som uppmanade till besinning, som fördömde den judiska fundamentalismen. Men de flesta intellektuella på den tiden drogs med av den militanta extremismen. En pseudorevolutionär, aggressiv etnocentrism i kamp mot den så kallade romerska imperialismen, vilken i själva verket representerade en världs-ordning som man kunde leva med utan att äta upp varandra. /…/och nu som förr: i stäl-let för att leda sina egna på förnuftets väg, uttrycker intellektuella på båda sidor /…/ fru-stration inför de eftergifter som måste göras, sörjer gamla nationella ideal och backar inte upp medelvägen. Känslomässigt identifierar de sig med de värsta fanatikerna.
(Feiler, 1994:74)
Bavta med premiär i januari 1987, knappt ett år före The Jerusalem Syndrome, rör sig såle-des i liknande banor och använder det historiska stoffet som metafor och förhåller sig till samtida händelser.
En viktig händelse som knyter dramats historiska tema till samtiden sker tidigare under 1980-talet. 1984 avslöjades en underjordisk beväpnad judisk rörelse som opere-rade i de ockupeopere-rade områdena mot palestinska mål. Gruppen bestod av israeliska män, bosättare med ett förflutet i den israeliska militären. De visade sig ansvara för en rad attentat mot bl a palestinska lokala politiker och hade långtgående planer på att spränga
80 Gesser-Edelsburg lånar uttrycket ”verklighetskonventioner” från teaterforskaren Gad Kaynar (1993 & 1999).
Klippmoskén i luften. En central gestalt inom gruppen, Yehuda Etzion, var också ledare i den militanta bosättarrörelsen ”Gush Emunim”. Enligt Göran Rosenberg hoppades Etzion ”att sprängningen av moskéerna skulle skapa de lämpliga apokalyptiska beting-elserna för återupprättandet av kung Davids bibliska kungadöme” (Rosenberg, 1996:409). Hos Etzion var det första gången som ”det messianska förakt[et] för det offi-ciella Israels lagar och institutioner” tydligt och offentligt kom till uttryck (ibid.). Avslö-jandet av den underjordiska rörelsens missgärningar och underliggande ideologi blev en bekräftelse på den stigande polariseringen mellan det högerreligiösa och det vänster-sekulära blocket i Israel. Denna djupa ideologiska spricka har kommit att prägla Israels politik sedan dess.
Det tycks således pågå interna motsättningar innanför den nationella diskursord-ningen. Denna interna strid kommer till uttryck i bland annat de ovannämnda drama-tiska texterna, däribland Bavta. Den dramadrama-tiska textens sätt att förhålla sig till upproret i allmänhet, och till dess ledare i synnerhet, destabiliserar den officiella historie-skrivningen och kan därför betraktas som subversiv. Men det unika med Bavta i jämfö-relse med exempelvis The Jerusalem Syndrome är att den subversiva bilden huvudsak-ligen är ett resultat av att en kvinna står i fokus för berättandet. Åsikter för och emot upproret såsom de artikuleras i dramatexten är dock ingalunda kopplade till kön. Det är både manliga och kvinnliga karaktärer som stöder eller tar avstånd från upproret. Inte heller Bavta är en pålitlig upprorsmotståndare. Tvärtom. Men det är den kvinnliga karaktären Bavtas levnadsöde som texten följer varpå det speciella sättet på vilket hon drabbas av det understryks. Det är kvinnans liv i förhållande till den politiska konflik-ten som väcker de avgörande frågorna om det aktuella upprorets värde. Varför Bavtas politiska budskap inte väcker samma våldsamma reaktioner som The Jerusalem Syndrome gör har också med denna kvinnliga position att göra. Den kvinnliga protagonisten med-för att dramat kategoriseras inom ramen med-för ”kvinnoproblematiken” och inte ses som en värdig motståndare till den nationella diskursen. Därtill har den kvinnliga protagonis-ten ett annat sätt, inte alltid lika entydigt, att framföra sitt budskap på, vilket försvårar tolkningen av detsamma. Detta kommer dock att behandlas dels längre fram i detta av-snitt och dels i samband med att recensionsmaterialet analyseras.
”Herstory” är dock långt från det enda tecknet på den starkt feministiskt färgade i texten. Det finns också tecken på en lokalspecifik feministisk diskurs. Paradoxalt nog in-nebär Kainys tillskott till den lokala feministiska diskursen en förstärkning av den
natio-nella diskursen. Hon bidrar till konstruktionen av en egen, ”nationell”, feministisk diskurs och går på så sätt den nationella diskursen till mötes. Att anpassa det feminis-tiska budskapet till den israeliska verkligheten är nämligen ett krav som den nationella
natio-nella diskursen. Hon bidrar till konstruktionen av en egen, ”nationell”, feministisk diskurs och går på så sätt den nationella diskursen till mötes. Att anpassa det feminis-tiska budskapet till den israeliska verkligheten är nämligen ett krav som den nationella