I detta avsnitt redogör jag för olika teman som jag upptäckt under analysens gång. Dessa teman förekommer i större eller mindre omfattning i de olika texterna.
Sociala berättelser och seriesamtal
Alla informanterna använder begreppen ritprat, sociala berättelser och seriesamtal som namn på sina arbetssätt. Två informanter använder också begreppet ”datorprat”. Vilket uttryck man väljer att använda beror på den situation som arbetssättet används i. Gemensamt för fyra av
informanterna är att de har stor erfarenhet av undervisning av barn med autism. Dessa barn är i stort behov av visuellt stöd i sin kommunikation och på grund av detta har informanterna naturligt intresserat sig av arbetssätt som inbegriper det visuella.
Kommunikation
Anledningen till att informanterna använder sig av arbetssättet sociala berättelser och
seriesamtal är först och främst därför att det är en visuell metod som kan underlätta för barnen i olika undervisningssituationer och därmed även vara till hjälp för läraren. Intervjun med informant A skiljer ut sig liten genom att den förmedlar det betydelsefulla i att barn framför allt upplever metoden som något lustfyllt, att det ska vara spännande att titta på bilder och man ska kunna leka med papper och penna.
Informanterna pratar om fördelarna med att använda bilder i sin kommunikation med barn då de upplever att det talade språket är för abstrakt. Ofta används begreppet ”tydlighet” i
beskrivningarna av hur bilder används som stöd i kommunikationen. Även begreppet
”visualisera” förekommer ofta. Bilder används t ex för att ”ge struktur och visuellt stöd” i det pedagogiska arbetet. Informant B uppger att hon kan få bakgrundsinformation om barnet utifrån ritade bilder och anser att metoden blir ett sätt att visualisera samtal. Bilder framhålls också att fungera som stöd för minnet hos eleverna. ”Om du skriver orden eller ritar upp något är det bevarat”, säger informant D.
Genom att visualisera med bilder och text kan man genom att använda sig av prat- och tankebubblor även visa på vad andra säger och tänker och detta kan hjälpa till att förklara andra människors handlingar. Tydlighet i kommunikationen framhålls också som en vinst med att använda metoden. Genom att man lämnar över papper och penna till den som kommunicerar blir turtagningen tydlig.
Informanterna anser att metoden med ritprat, sociala berättelser och seriesamtal inverkar positivt på språkutvecklingen. Genom att använda prat- och tankebubblor kan eleverna öva att ställa frågor och ge svar, säger informant A. Informant C anser att barn utvecklar både det skrivna språket och läsningen samtidigt som de bygger på sitt ordförråd och utvecklar meningsbyggnad med mera. Flera informanter påpekar nyttan av att ta fram sparade
och berätta för andra. För barn som inte kan läsa och skriva kan ritprat fungera, menar D, men tillägger att det är viktigt att barn förstår vad prat- och tankebubblor symboliserar.
Lärarroll
Informanterna använder sig av metoden med sociala berättelser och seriesamtal utifrån lite olika förutsättningar. Två informanter arbetar oftast enskilt med barn genom att de har en handledande roll i skolor. Två informanter arbetar som klasslärare med en liten grupp elever. Deras beskrivningar av vad som är viktigt att tänka på i relationen med barnen och vinster man gör med metoden överensstämmer dock väldigt väl.
I kommunikationen med barn upplever informant C att man noga tänker efter hur man ställer en fråga eller gör ett påstående. Flera informanter menar att man själv inte ska ha några förväntade svar utan vara öppen för vad som händer i kommunikationen. De informanter som har erfarenhet av metoden anser att det blir en jämlik kommunikation genom att både barn och vuxen är lika delaktiga. Informant C anser att det i kommunikationen med barn handlar mer om att ”vara medmänniska” än att vara lärare. Flera informanter betonar att metoden inte får användas i syfte att ”läxa upp” eller fördöma barnet. Däremot är det viktigt att man visar att man själv är intresserad av arbetssättet, vågar rita och på ett lekfullt sätt deltar i övningar tillsammans med barnen. Barnens eget deltagande i skapandet anses som viktigt.
Elevperspektiv
Informanterna anser att det är viktigt att utgå från barnen och det de tycker är intressant och roligt för att man ska lyckas med metoden. Det framhålls som mycket viktigt att arbetet med papper och penna ska kännas som lustfyllt för barnen. ”Det ska vara spännande att titta på bilder”, säger informant A. Informant D betonar att det ska bli en positiv upplevelse för barn som ska lära sig metoden. Bland barn som använder sig av metoden finns både de som kan läsa och skriva och de som inte kan, men metoden fungerar eftersom den anpassas efter varje barns förutsättningar. Informant B upplever att barnen tar större ansvar för sin kommunikation än i talat samtal.
Informant D framför sina tankar om att det som man ska tänka på när det gäller barn med autism också gäller många andra barn med särskilda behov t ex när det gäller kommunikation. Ritprat kan vara meningsfullt och lustfyllt för många barn.
Hinder och möjligheter
Informant E fick som råd av en psykolog att använda sig av metoden för att hjälpa en elev som hade problem i sina kamratrelationer. Ingen ytterligare handledning gavs och E
misslyckades i sina försök att hjälpa eleven eftersom hon inte ansåg att förutsättningarna var de rätta. Andra informanter framhåller det som viktigt att inte börja använda sig av metoden utifrån problemsituationer utan börja med något neutralt ämne som intresserar barnet. Det framkommer också i intervjuerna att vuxna själva ställer upp hinder genom att ställa för höga krav på sig, t ex genom att de tycker sig inte kunna rita. Informant A, som arbetar med att ge hjälp och stöd åt elever och lärare, tycker att hon ser för lite förberedande arbete ute i skolor.
Informant E, som haft negativa erfarenheter av att pröva metoden, kunde dock se fördelar möjligheter om det gavs rätt förutsättningar. Handledning eller fortbildning ansåg hon som viktigt om man ska börja använda metoden. Hon kunde också se vinster med sparade dokument som kunde användas på olika sätt, bland annat vid samtal med föräldrar.
5. Diskussion
I detta avsnitt diskuterar jag resultatet i min undersökning utifrån de olika teman jag
redogjorde för i den generella analysen i resultatdelen och därefter följer en metoddiskussion. Efter denna redogör jag för de slutsatser jag drar av undersökningen och anger didaktiska konsekvenser för min kommande undervisning. Slutligen ger jag förslag på fortsatt forskning som jag anser kan vara intressant utifrån vad som kommit fram i min undersökning.
5.1 Resultatdiskussion
Sociala berättelser och seriesamtal
Informanterna använder begreppen ritprat, sociala berättelser och seriesamtal samt datorprat i intervjuerna om arbetssättet. Andersson (2000; 2001) använder begreppen sociala berättelser och seriesamtal i sina böcker. Även Lundkvist (2007) använder dessa begrepp men även begreppen ritprat och datorprat. När informanterna använt begreppet sociala berättelser har det varit för att berätta hur man arbetat kring sociala regler. I Anderssons (2000; 2001) böcker beskrivs sociala berättelser och seriesamtal som en metod som kan fungera som redskap till bättre social kompetens. De informanter som använt metoden i arbete med sociala regler har gjort detta med positivt resultat, men då är det viktigt att tänka på att dessa informanter använder sig av ritprat på ett mycket flexibelt och varierat sätt. Ritprat har varit ett naturligt inslag i undervisningen av barnen i många olika situationer. En av informanterna framhåller att metoden kan användas på så många fler sätt än att reglera beteenden.
Bland de intervjuade finns en informant som hade fått rådet att använda sig av sociala
berättelser för att hantera konfliktsituationer som uppstod kring ett barn i dennes kontakt med kamrater. Försöket med sociala berättelser ledde dock inte till något positivt resultat. Barnet blev frustrerat i arbetet kring konflikterna och metoden övergavs. Jag kan se flera orsaker till att försöket inte lyckades. Informanten hade inte fått någon handledning kring vad metoden innebar och försökte därför förstå den själv utifrån vad hon kunde ta reda på. Arbetssättet kändes också främmande för informanten eftersom hon inte tyckte hon klarade att rita så bra att situationerna blev tydliga för barnet. Samtidigt fanns det inte tillräckligt med tid för att
hinna med arbetet med barnet på ett bra sätt. Andersson (2000) påpekar att metoden inte ska innehålla pekpinnar och förmaningar utan vara en hjälp till självhjälp.
Jag har själv fått råd vid olika handledningssituationer att använda mig av sociala berättelser men har dock inte prövat. Jag anser att det är viktigt att ha tillräcklig kunskap för att man ska använda metoden i arbete med sociala regler. Att ta del av litteratur i ämnet är givande men inte tillräckligt. Det egna intresset spelar också stor roll.
Kommunikation
Oddbjørn och Hallen (2001) skriver att språk är ett symbolsystem som används för att kommunicera och att språket fungerar som redskap för tänkandet. Informanterna nämner genomgående behovet av att använda sig av bilder i sin kommunikation med barn då de upplever att det talade språket är abstrakt. Genom att använda sig av prat- och tankebubblor kan man visa på vad andra säger och tänker.
Heister Trygg (2005) skriver att bilden för många personer med utvecklingsstörning är
funktionell på flera områden, bland annat som gemensamt fokus och som underlag för samtal. Detta överensstämmer med vad en informant säger när hon uttrycker att ”metoden blir ett sätt att visualisera samtal”. Heister Trygg (2005) nämner också att bilden kan ge minnesstöd till berättaren och samtidigt vara förståelsestöd för lyssnaren. Genom bilden kan man få
bakgrundsinformation och lära känna barnet anser ett par informanter. Av intervjuerna framgår att metoden med ritprat, sociala berättelser och seriesamtal medför en positiv språkutveckling vilket också Heister Trygg (2005) nämner.
Lärarroll
Oddbjørn och Hallen (2001) förklarar samspel som en tvåvägsprocess mellan individ och omgivning där den emotionella förståelsen spelar in. En informant menar att det i
kommunikationen med barnen handlar mer om att ”vara medmänniska” än att vara lärare. Oddbjørn och Hallen (2001) skriver vidare att samspelsperspektivet innebär att individen ges möjlighet att gripa in och bidra till utformningen av sin egen personlighet. I flera intervjuer har framhållits att bilder ger en möjlighet att reda ut missförstånd och undvika misstolkningar.
barnet menar och på så sätt följa barnet i dess tankar. Ett sådant förhållningssätt menar jag kan
bidra till utformningen av barnets personlighet.
Metoden med ritprat, sociala berättelser och seriesamtal innebär ett arbetssätt som jag menar sker enligt Vygotskijs sociokulturella perspektiv och i form av ett dialogiskt samarbete (Oddbjørn & Hallen, 2001). Genom att fungera som modell och ge instruktioner kan den vuxne genom stödstrukturer så kallade ”scaffolds”, vägleda barnet framåt i den proximala utvecklingen. Barnet kan på egen hand utföra en handling bara om den först ägt rum i samarbete med andra, skriver författarna. I ett seriesamtal kan man genom att rita bilder i sekvens förtydliga och försöka förklara för barnet en social situation, t ex vilket bordsskick som är lämpligt när man äter tillsammans med andra människor. Den vuxne kan genom att rita och skriva förtydliga ett sammanhang och därmed fungera som vägledare för barnet.
Elevperspektiv
Enligt läroplanen Lpo 94 skall skolan ansvara för elevernas kunskapsutveckling.
Informanterna beskriver hur de på olika sätt använder sig av metoden med ritprat, sociala berättelser och seriesamtal genom att anpassa den till varje barns förutsättningar. Ett barn som kan läsa eller skriva får lära sig metoden från grunden genom att lära sig vad prat- och
tankebubblor betyder och detta anser jag man kan vara en form av lästräning. Barn som kan läsa och skriva och kanske inte vill använda sig av bilder kan i stället använda sig av
datorprat. För mig framstår metoden som lätt att anpassa efter varje barns förutsättningar.
Informanterna betonar att barn i arbetet med metoden skall känna lust och glädje och detta lyckas man bäst med om man utgår från barnets egna erfarenheter. Falk-Lundqvist (2007) har skrivit om motivationsforskning och framhåller att särskollärarens uppdrag är att skapa utrymme för nyfikenhet och överraskningar i lärandesituationen. ”Det skall vara spännande att titta på bilder”, säger en informant. Nyfikenhet och intresse är andra begrepp som ofta nämndes under intervjuerna.
Brodin och Hylander (2002) nämner intresse som motivation för lärande, skapande och
kreativitet och utifrån de beskrivningar som informanterna gett av sina arbetssätt, bedömer jag att sociala berättelser och seriesamtal är en metod som uppfyller flera av läroplanens krav. Flera informanter har framhållit att metoden ofta skapar nyfikenhet och lust hos barnet och att
den gör det möjligt att utveckla barns lärande efter sin förmåga. Detta är exempel på ett par av strävansmålen när det gäller kunskaper. Ett viktigt mål att uppnå i grundsärskolan är att elever efter sin förmåga ska kunna lyssna, läsa och kommunicera. Metoden sociala berättelser och seriesamtal kan vara ett bland andra arbetssätt för att uppfylla detta mål.
Hinder och möjligheter
Av de fem informanter som jag intervjuat har fyra endast positiva upplevelser och
erfarenheter av att arbeta med sociala berättelser och seriesamtal. Dessa informanter har stor erfarenhet av att arbeta med barn med autism, vilka är i behov av visuellt stöd i
undervisningen. Detta är anledningen till att informanterna utvecklat intresse och kunskap om metoden. Den femte informanten har en negativ erfarenhet av metoden på grund av liten erfarenhet och dålig kunskap. De flesta informanterna bekräftar att det lätt kan bli fel upplevelse av metoden om man använder den bara när det gäller att lösa konfliktsituationer kring socialt samspel och man har otillräcklig kunskap.
Med den kunskap jag har fått genom intervjuerna anser jag att det kan finnas stora vinster med att använda sig av metoden om rätt förutsättningar finns. Det behövs bättre information och kunskap om vad metoden går ut på i form av handledning eller fortbildning Genom att utvidga begreppet ”sociala berättelser och seriesamtal” till att inbegripa ”ritprat” och ”datorprat” kan innebörden i metoden kanske förstås tydligare.
5.2 Metoddiskussion
Min tanke var från början att min undersökning skulle handla om hur man kan använda sig av sociala berättelser och seriesamtal för att lära elever i särskolan om sociala regler. För att skaffa mig ytterligare kunskap utöver den som jag fått genom litteraturstudier och genom en fortbildning intervjuade jag två personer som har stor erfarenhet av metoden. Därefter hade jag planer på att genom ett undersökande arbetssätt pröva metoden i undervisningen med min egen elevgrupp och hade då tänkt göra observationer med hjälp av videokamera. Föräldrarna till barnen vill dock inte gå med på detta. Det hade varit en utmaning att haft möjlighet att kunna prova metoden i min undervisning och det känns som en förlust att det inte blev så. Jag
hade fortfarande tankar på att pröva metoden praktiskt i mindre omfattning med mina elever och då använda mig av ljudinspelning. Olika händelser som inträffade i särskolan medförde dock att jag inte genomförde detta.
Efter funderingar bestämde jag mig för att fortsätta med intervjuformen och önskade intervjua personal i särskolan som arbetade med eller hade tidigare erfarenhet av att arbeta med
metoden. Detta visade sig vara mycket svårt. Jag försökte få förslag via mina första informanter som också arbetar med personal och elever i särskolan, men de kände inte till någon person som använde metoden som ett arbetssätt. Efter en tid kunde en av informanterna ge förslag på personer som hon visste hade använt sociala berättelser och seriesamtal i sitt arbete med barn med autism. På så sätt fick jag kontakt med personal på en skola, där jag sedan gjorde tre intervjuer. Tanken var att jag skulle göra ytterligare en intervju där med en fritidspedagog men den ställdes in och sedan fanns det inte tid att hinna med den. Slutligen kunde jag alltså genomföra fem intervjuer.
I samtalen med de två första informanterna fick jag sådan kunskap att jag blev intresserad av sociala berättelser och seriesamtal ur ett nytt perspektiv. Från början var jag intresserad av metoden som ett sätt att arbeta med mina elever för att lära dem förstå olika sociala situationer. Men efterhand blev jag alltmera intresserad av metoden som ett sätt att
kommunicera med barn i många olika sammanhang. I efterhand kan jag anse att det därför blev positivt med fler intervjuer, eftersom jag då kunde vidareutveckla frågorna till att handla mer om metoden som ett sätt att kommunicera.
5.3 Slutsatser
Mitt syfte med undersökningen var att ta reda på hur man kan arbeta med sociala berättelser och seriesamtal med barn i särskolan. Utifrån de berättelser och beskrivningar som
informanterna har lämnat beträffande sina erfarenheter av metoden anser jag att sociala berättelser och seriesamtal kan användas som en metod att kommunicera med barn i
särskolan. Jag menar att metoden kan vara till hjälp för barnen att utveckla sitt berättande och bygga ut sina satser genom den seriella uppbyggnaden och att de kan bli stimulerade av det grafiska i metoden. Den kan bli ett sätt att både skapa och upprätthålla kontakt med barnen.
Genom de intervjuades beskrivningar av arbetssättet har jag förstått att samspelet och relationen mellan barn och vuxen är betydelsefullt för om metoden skall blir framgångsrik. Genom intervjuerna har jag fått klart för mig att det inte räcker att veta hur man skall arbeta praktiskt med metoden utan även ha kunskap om vilka faktorer som är viktiga i samspelet med barnen. Att utgå från barnets intressen och försöka ta hans/hennes perspektiv är mycket viktiga faktorer men även att ha förväntningar på barnen, att ta sig tid och vara öppen för oväntad information som man kan gå vidare med. Har man detta i åtanke under arbetet tillsammans med barnen ges de stora möjligheter att både göras aktiva i samtalet och att utveckla sitt spontana berättande, vilket var två av frågeställningarna jag hade med i inledningen.
Utifrån den kunskap jag skaffat mig kan jag också förstå varför det kan kännas svårt och kanske bli en negativ upplevelse om man bara använder metoden vid problemsituationer som uppstår kring barn. Det behövs mer handledning och fortbildning för att förstå och rätt kunna arbeta med metoden. Men jag anser att man ska våga pröva med en tro på att metoden kan fungera som ett kompletterande sätt att kommunicera och som kan bli en positiv upplevelse för barnen.
Mina nya kunskaper kommer jag att ha nytta och glädje av i min fortsatta undervisning. Jag har fått höra berättelser om och sett konkreta exempel på hur man kan arbeta praktiskt med seriesamtal och sociala berättelser, vilket var en frågeställning jag ville ha svar på genom undersökningen. Det känns stimulerande med en metod som kan fungera som ett naturligt inslag i skolvardagen i många olika sammanhang och som kan hjälpa barn i särskolan att