Bebyggelsehistoria

Bild 1

Karta över Lerums by år 1830. Gatan upp längs Wammerbro blev senare Brobacken, och området kring skolan utgör stationssamhället. 44

Aronsson talar i sin text om de stationssamhällen som likt Lerum etablerades på grund av stationens avstånd från tidigare kyrkbyns centrum. Han nämner att dessa nya självständiga hussamlingar runt stationen med sina gator ofta skapade en T-struktur gentemot den tidigare byn. Att den nya järnvägen, järnvägsgatan och ’huvudleden’ för det nya samhället skär den äldre. Så var ej fallet i Lerum, det finns tyvärr ej några bilder från tiden innan, men kartan i bild 1 som föreställer Lerums by från 1830 ur Det gamla Lerum visar att byn större gator låg anlagda i rutt med Säveån, och övriga gator var sporadiskt utspridda åt alla väderstreck.

När stationssamhället väl började ta sin form så lades järnvägen på en redan existerande landväg som gick utmed Säveån, tidigare anlagd och brukad av Lerums bönder, och Brobacken som var stationssamhällets första etablerade gata låg även den längsmed Säveån på stationens sida som kan ses i bild 2.

Lerum följde alltså inte Aronssons påstådda norm för hur ett nyuppkommet

stationssamhälle anlades i förhållande till den tidigare kyrkbyn, åtminstone inte enligt min tolkning av gatorna. Likt vad jag nämnde ovan så var Lerums stationssamhälle under konstant förändring och utveckling, detta upplever jag som speciellt uppenbart sett

kulturgeografiskt. Hur Lerums stationssamhälle var strukturerat och bebyggdes förändrades markant med tidens gång, men framförallt så tog förändringarna fart långt efter sekelskiftet. I sitt tidiga skede så var stationssamhället enbart det första stationshuset och ett antal villor som kan ses i bild 3.

31

Bild 2

Vy över Lerums

stationssamhälle på 1930-talet. Järnvägen ses till vänster, stationshuset därtill i mitten (17) och Säveån till höger om Brobacken. 45

Bild 3

Bild över Lerums

stationssamhälle på 1880 till 1890-talet. I mitten ses det första stationshuset som senare revs för att bygga det

permanenta stationshuset.46

Undan för undan så ökade folktillväxten och där tillkom service av alla dess slag, skomakerier, smedjor, bryggeri, plåtslageri och bageri. De tidigare nämnda restaurationerna och handelsbodarna likaså. Men trots Lerums stationssamhälles kraftiga befolkningsutveckling och folktillförsel från Göteborg så förblev samhället ett långt tag ett typiskt villasamhälle. Även lokalerna och byggnaderna som uppfördes utmed Brobacken och andra centrala gator intill stationen utgjordes till större delen av mindre villaliknande träbyggnader med en våning. Samhället förblev även nära med naturen, där större delen av åkrarna och de öppna markerna behölls även centralt långt in på 1900-talet, då marken började nyttjas i avsikt att möjliggöra bosättningen av den allt mer ökande befolkningen.

45 _{D Riccius, H Falklind, Lerumsarvet, Lerum, Brobackens Antik, 2019. S. 118.} 46 _{Ibid. S. 114.}

32

Bild 4

Vy över Katrineholms station kring sekelskiftet.

Stationshuset ligger till vänster. 47

Jämför jag Lerum med Thuressons beskrivning och analys av Kisa stationssamhälles bebyggelsehistoria så framkommer där betydliga skillnader. Framförallt så utrycker Thuresson att Kisa hade stadsambitioner, något Lerum inte visade några tendenser till utifrån bildmaterialet jag behandlat. Även i tidigt skede så visade Kisa tendenser till ett stadstänkande, där byggnader uppfördes med flera våningar för att sätta grunden för en god funktion för ett centralt samhälle. Enligt Thuresson så uppförde Kisa flervåningshus för uthyrning av bostäder och affärsverksamheter på bottenplan. Byggnaderna övergick från träbyggnader till putsade fasader och tegeldekorationer så tidigt som vid sekelskiftet, där inspiration togs från städernas arkitektur, vilket styrker känslan av att Kisa önskade att utvecklas till stad.48 Denna stadsdröm stod i skarp kontrast till Lerum som under en längre tid omfamnade sin identitet som tätort med starka anknytningar till landsbygden.

Katrineholm tycks ha gått i samma spår som Kisa, där de i tidigt skede byggde flervåningshus och använde sig av sten och tegel. Som ses i bild 4 ser vi stora byggnader med en stadsinspirerad arkitektur och tätt byggda för att på ett effektivt sätt använda utrymmet. Detta ställer sig i skarp kontrast till Lerum där byggnader främst byggdes med träfasader och oftast en våning samt byggnaderna försattes med gott om utrymme runtomkring för att behålla landsbygdens öppna känsla. Likt Kisa grundade sig detta tänk säkerligen i en form av

47 _{Digitalt Museum, Järnvägsmuseet.}

48 _{E Thuresson, "Kisa stationssamhälle: från kyrkoby till municipalsamhälle 1895-1905" , Högskolan på} Gotland, 2019. S. 25.

33

stadsambition, och de ville i det tidiga skedet lägga grunden för en välfungerande och effektiv stadskärna. Katrineholm blev stads förklarat så tidigt som 1907, något som förmodligen inte vore möjligt om de inte från början byggt med detta i åtanke. Dock finner jag detta föga förvånande med tanke på Katrineholms identitet som järnvägskorsning.

I kontrast till båda Kisa och Katrineholm så tycks inte Lerum visa några tendenser till stadsambitioner eller drömmar, något som enligt min mening varit ganska typiskt för stationssamhällen som såg en god ursprunglig utveckling, det tycks ha rått någon form av överoptimistisk inställning. Snarare än en önskan att bilda en stad så tycks Lerum ha varit en naturligt utvecklad samlingsplats där så väl Lerums bor från övriga delar av socknen och göteborgare slog sig ner. Till stor del möjliggjordes den snabba bosättningen av Lerum via järnvägen, framförallt för göteborgarna, genom transporten av halvfabrikerade byggnader från snickerifabriken Bark & Warburg i Göteborg. De stod bland annat för förädlandet och transporten av materialet som användes vid byggandet av exempelvis Jonsereds och Lerums stationshus samt flera villor. 49 _{Kanske hade Lerums borna vant sig vid den form av samhälle}

som rådde innan kommersialiseringen av stationen och invasionen av göteborgare, något som därefter fick leva kvar och diktera hur samhället formades.

49 _{C Fredberg, Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. Göteborg, 1919. S.} 209-213.

34