Att befalla sig själ

Men hur offrar sig människan åt jorden? Det gör hon enligt Nietzsche i viljan till makt. Viljan till makt som begrepp är betydande för hela Så talade Zarathustra, men det är den andra delen av boken som uttryckligen tar upp det. Heidegger menar att titeln på den episod där Zarathustra talar om dess innebörd, också är ledtråden för en förståelse av denna vilja till makt.165Titeln är översatt till svenska som ”Om självövervinningen”. Livet, närmare bestämt det mänskliga livet, är det som ständigt måste övervinna sig självt.

Som människa är människan utkastad att gripa och benämna en helhet, en uppgift hon inte kan avsäga sig utan bara på olika sätt förhålla sig till. Hon är, som det heter i ”Tusen och ett mål”, den värdesättande. ”Sanning”, alltid tingens sanning, är aldrig någonting fristående som når henne utifrån, utan vad som skapas av henne, av den vilja i henne som vill ”allt varandes tänkbarhet”.166 Därför att hon i sin vilja till makt är värdesättande, ”kallade hon sig ’människa’”.167 Tingens mening är en skapad människomening. Men för Nietzsche ligger tyngdpunkten på att människan lär sig att värdera själva värdesättandet högre än värdena och det värdesatta. I ”Om självövervinningen” lyfts den skapande kapaciteten fram som det verkligt värdefulla. Människan måste aktivt vakta på sig själv som skapande. Hon kan aldrig luta sig tillbaka i förvissning om att ha uppnått någonting färdigt, eftersom det så lämnade blir värdelöst. Att vilja sin skaparviljas ostillade aktivitet är att vilja sig som vilja till makt.

Det sökta i denna hållning gör det tydligt att Nietzsche med begreppet avser någonting annat än medveten vilja, det vi vanligen åberopar som vilja. Den medvetna mänskliga viljan är för Nietzsche ett ytfenomen, som inte känner sin egen rörelses härstamning. Därför att den är ett ytfenomen, menar Nietzsche att det i själva verket inte ens går att tala om existensen av en

164

Ibid., ”Vond der schenkenden Tugend”, s. 100 [72].

165

Heidegger, Nietzsches Metaphysik, s. 238 [194].

166

Nietzsche, Also sprach Zarathustra, ”Von der Selbst-Überwindung”, s. 146 [”Om självövervinningen”, 104].

167

vilja i den meningen vi tänker oss den. Det finns ingen drivande, enhetlig och stillastående subjektskärna. Den vilja till makt Nietzsche talar om, den ”outtömda alstrande livsviljan”168, är den kraft som använder sig av det mänskliga medvetna viljandet för sin egen gång, för sitt eget spel. Som Haar skriver, är den medvetna viljan den ”sista länken i en kedja”.169

Men människan kan också välja att ena sin vilja med denna vilja till makt som sådan, när hon har gjort sig medveten om vad hennes förmenta vilja i grund och botten är. När Nietzsche i Zarathustra talar om människan som viljande, så talar han om ett viljande som i själva verket upplöst betydelsen av vad det är att vilja någonting. I detta viljande ställer sig människan mot sig själv:

”Kan du giva dig själv ditt onda och ditt goda? Och upphänga din vilja över dig såsom en lag? Kan du vara dig själv domare och verkställare av din lag?”170Frågan uppställs i ”Om den skapandes vägar” som ett styrkeprov för den som önskar gå denna skapande väg. Där allt levande finns, menar Zarathustra, finns nämligen både lydnad och befallning. Den starke är den i vilken dessa båda enas, den som både kan befalla och lyda sig själv, den som i befallandet kan lyda sig själv. Att befalla sig själv är därför att övervinna sig själv, någonting som i själva verket ofta är svårare än lydnaden: ”den befallande bär alla lydandes börda”.171 Det är åt sin egen lag som det levande måste vara både verkställare, domare och offer.172

Eftersom viljan till makt är den vilja som vill sig själv så måste människan, vad hon än skapar, snart vara dess motståndare, sin egen motståndare, för att viljans övermäktigande ska kunna fortskrida.173Men detta viljande befriar människan.174

Men Nietzsche är mån om att skingra de automatiska föreställningarna om intighet och negation, i värsta fall tom förstörelse, i fråga om vad denna livets egen destruktion av sina uppnådda trappsteg innebär. Detta våldsutövande är, enligt vad Zarathustra säger till sina lärjungar, ”eder förborgade kärlek och edra själars glans, dallring och översvallning”.175 Viljans våldsverkande visar sig som genomgripande kärlek. Destruktionen av det gamla sker inte som en yttre förstörelsehandling; det är mot sig själv människan måste rikta denna omskakning. Den värdesättande skapandes strid, som är kärlek, sker bara i henne. Och att vara ställd mot sig själv är att tappa greppet om sin tänkta kausala vilja, att låta den upplösas. Befrielsen av viljan till makt, befrielsen av människan, är snarare än ett eftersläppande en

168

Ibid., ”Von der Selbst-Überwindung”, s. 147 [104].

169

Haar, Nietzsche and Metaphysics, s. 7.

170

Nietzsche, Also sprach Zarathustra, s. 81[59].

171

Ibid., ”Von der Selbst-Überwindung”, s. 147 [105].

172

Ibid.

173

Ibid., s. 148 [106].

174

Ibid., ”Auf den glückseligen Inseln”, s. 111[81].

175

uppgift som drar människan ner mot avgrunden. Är det inte i ett sådant självövervinnande hon också måste möta sin undergång?: ”Fruktansvärt är att vara mellan fyra ögon med den egna lagens domare och verkställare. Sålunda slungas en stjärna ut i öde rymden och ut i allensamhetens isiga andedräkt.”176

Men utmaningen här är inte bara att uthärda sig själv. Det är också att i detta främmandeskap inför sig själv ändå klara av att hålla fast vid sin enhet. I några efterlämnade fragment från -88 beskriver Nietzsche vad han menar utgör bakgrunden till den religiösa människans psykologi: antagandet att förändringar är verkningar, och att alla verkningar är verkningar av en ”fri vilja”, en agent. Någonting är sin egen orsak endast i samband med en utförd, medveten viljeakt. Den människa som då erfar maktens, övermäktigandets tillstånd överrumplas av dem, därför att de inte är vad som kommer ur detta slag av tänkt, medveten vilja. Människan kan inte se sig som deras orsak, och därför tillskrivs denna maktvilja eller maktkänsla en Gud, som en extern vilja. Människan tvivlar på enheten i sin person, allt starkt och häpnadsväckande i henne förklaras för bortommänskligt. Styrkan blir till en Gud som skiljer sig från människan.177

Detta belyser åter att viljan till makt enligt Nietzsche inte är någonting välbekant, att det inte är ett resultat av en beräkning som människan har kontroll över, utan vad som snarast förfogar över henne. Men människan måste för att övervinna sig själv, göra viljan till makt i dess övermäktigande till sin vilja.