Regeringens bedömning: Det saknas skäl att införa ytterligare grunder för
befrielse från rapporteringsavgift, vid sidan om de som finns i fråga om samtliga särskilda avgifter i skatteförfarandelagen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: FAR (med instämmande av Swedish Private Equity &
Venture Capital Association), Föreningen Svensk Sjöfart, AB Volvo och Srf konsulternas förbund anför att rapporteringsavgifterna kan bli oproportionerligt
höga i förhållande till den förmån som uppnås genom arrangemanget, eftersom det saknas koppling mellan beloppet och resultatet av arrangemanget.
FAR m.fl. anser att det bör vara en särskild grund för hel eller delvis befrielse från avgift om Skatteverket får information om arrangemanget på annat sätt. Avgift bör t.ex. inte tas ut om arrangemanget omfattas av en ansökan om förhands- besked eller om uppgifter om arrangemanget lämnas i en inkomstdeklaration.
Lantbrukarnas Riksförbund och Näringslivets Skattedelegation (med
instämmande av AB Volvo, Fastighetsägarna Sverige, Finansbolagens Förening,
Ikano Bank AB, Industrins Finansförening IFF, Skanska AB, Svenska Bankföreningen, Svensk Försäkring, Svenskt Näringsliv och Sveriges Bygg- industrier) framhåller att tillämpningen av befrielsegrunderna måste ske nyanserat
och inte alltför restriktivt. De menar att Skatteverket tillämpar befrielsegrunderna mer restriktivt när det gäller t.ex. kontrollavgifter än vad lagstiftaren avsett.
Skälen för regeringens bedömning: Rapporteringsavgift föreslås, såsom
förseningsavgift, skattetillägg, återkallelseavgift, dokumentationsavgift och kontrollavgift, utgöra en särskild avgift i skatteförfarandelagens mening. Det innebär bl.a. att bestämmelserna i 51 kap. 1 § SFL om befrielse från särskilda avgifter blir tillämpliga på rapporteringsavgiften. Bestämmelserna innebär att Skatteverket ska besluta om hel eller delvis befrielse från en särskild avgift om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Det ska särskilt beaktas t.ex. om den felaktighet eller passivitet som har lett till avgiften kan antas ha berott på ålder, hälsa eller liknande förhållande, om det är fråga om en felbedömning av en regel eller betydelsen av faktiska förhållanden, om avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller passiviteten eller om det har varit fråga om en oskäligt lång handläggningstid.
Förslaget till utformning av sanktionssystemet innebär, som framgår ovan, att avgiften är olika stor i olika situationer och för olika uppgiftsskyldiga. Storleken på avgiften avseende en överträdelse som har samband med den uppgiftsskyldiges näringsverksamhet beror t.ex. i vissa fall på dennes omsättning. Uppgiftsskyldiga som är rådgivare påförs en högre avgift än uppgiftsskyldiga som är användare. I den mån det finns behov av att ytterligare nyansera avgiften i enskilda fall får detta ske genom tillämpning av bestämmelserna om hel eller delvis befrielse från särskilda avgifter.
Flera remissinstanser framhåller att tillämpningen av befrielsegrunderna måste ske nyanserat och inte alltför restriktivt. Regeringen delar denna uppfattning. Det nya regelverket är komplicerat och ett förbiseende eller en feltolkning av reglerna
149 kan resultera i en kännbar rapporteringsavgift. Förutom frågan om ett arrange-
mang är rapporteringspliktigt eller inte kan tveksamheter uppstå kring ett antal olika frågor. Det kan t.ex. vara oklart om en person är att se som rådgivare eller inte, vilket kan leda till att arrangemanget rapporteras in av fel person. Det kan också vara svårt att fastslå den exakta tidpunkten för när ett arrangemang ska anses ha tillhandahållits. Eftersom tidsfristen för att fullgöra uppgiftsskyldigheten ofta kommer att räknas från tillhandahållandet (se avsnitt 5.9), kan detta innebära att det i vissa fall är svårt att avgöra när tidsfristen löper ut. I detta sammanhang måste dock beaktas att det är Skatteverket som har bevisbördan för att en överträdelse har begåtts. Skatteverket ska visa att uppgifter inte har inkommit i rätt tid för att en rapporteringsavgift ska kunna tas ut på den grunden. En oklarhet i frågan om de faktiska omständigheter som innebär att en överträdelse har begåtts torde således normalt inte drabba den uppgiftsskyldige. Vid bedömningen av om det finns skäl för hel eller delvis befrielse från rapporteringsavgift finns det, enligt regeringens mening, dock anledning att beakta den osäkerhet som kan finnas avseende tolkningen av det nya regelverket, särskilt under en inledande övergångsperiod. Utöver det som redan nämnts gäller det t.ex. tillämpningen av de olika kännetecknen.
Utöver vad som sagts ovan finns flera andra omständigheter som också måste beaktas vid bedömningen av om det finns skäl för hel eller delvis befrielse. Den omständigheten att flera närstående uppgiftsskyldiga har påförts rapporterings- avgift avseende samma arrangemang skulle t.ex. kunna utgöra skäl för befrielse, om de sammanlagda avgifterna inte kan anses stå i rimlig proportion till överträdelsen. Ett annat fall där det skulle kunna finnas skäl för befrielse är när en rapporteringsavgift ska baseras på omsättningen och denna tillfälligt är osed- vanligt hög och därmed missvisande. I fråga om rapporteringspliktiga arrange- mang som gäller gränsöverskridande betalningar som avses i 20 § 2 b lagen om rapporteringspliktiga arrangemang, kan ett arrangemang plötsligt bli rapport- eringspliktigt till följd av att en stat eller jurisdiktion tillkommer i förteckningarna över sådana som bedömts vara icke samarbetsvilliga. Det skulle då kunna uppstå en situation där det inte kan anses stå i rimlig proportion till överträdelsen att påföra rapporteringsavgift med fullt belopp om uppgifterna om arrangemanget lämnas för sent och detta beror på att en stat eller jurisdiktion tillkommit i förteckningarna i ett sent skede.
Även om bestämmelserna ska tillämpas nyanserat och inte alltför restriktivt i fråga om samtliga uppgiftsskyldiga, är det enligt regeringens mening rimligt att anta att de situationer då det kan anses oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp kan komma att bli fler, i förhållande till antalet uppgiftsskyldiga, när det är fråga om användare som blir uppgiftsskyldiga i stället för rådgivaren. Detta eftersom användarna kan vara privatpersoner som inte kan förväntas ha lika stor kännedom om regelverket som en rådgivare. En användare kan t.ex. bli uppgiftsskyldig om rådgivaren är förhindrad att lämna uppgifter med anledning av tystnadsplikten för advokater och det inte finns någon annan rådgivare som ska lämna föreskrivna uppgifter. Rådgivaren ska då informera användaren om dennes skyldighet att lämna uppgifter. Om användaren får denna information sent från rådgivaren och det leder till att användaren lämnar uppgifterna för sent, bör även detta enligt
150
regeringens mening kunna vägas in vid bedömningen av om det är oskäligt att ta ut avgift med fullt belopp.
Flera remissinstanser anför att rapporteringsavgifterna kan bli oproportionerligt höga i förhållande till den förmån som uppnås genom arrangemanget. Ovan gör regeringen bedömningen att rapporteringsavgiftens storlek inte bör kopplas till arrangemangets värde (avsnitt 6.3). Detta motiveras bl.a. med att det inte är säkert att de arrangemang som det är viktigast för skattemyndigheterna att få uppgifter om är de som i det enskilda fallet har innefattat de högsta transaktionsbeloppen. På motsvarande sätt kan det enligt regeringens mening inte heller generellt anses att en underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang är allvarligare om arrangemangets värde är högre. Frågan om avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller passiviteten måste i stället bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Om det exempelvis skulle uppstå situationer då åtgärder av samma slag inom en verksamhet bedöms vara rapporteringspliktiga arrangemang men den uppgiftsskyldige missuppfattat att det är fråga om ett sådant arrangemang och därför underlåtit att lämna uppgifter, bör de sammanlagda rapporteringsavgifterna för flera sådana åtgärder av samma slag kunna anses inte stå i rimlig proportion till underlåtenheten att lämna uppgifter om arrangemangen. I ett sådant fall bör det enligt regeringens mening även vägas in om arrangemangen har låga värden.
FAR (med instämmande av Swedish Private Equity & Venture Capital Association) anser att det bör vara en särskild grund för hel eller delvis befrielse
från avgift om Skatteverket får information om arrangemanget på annat sätt. Det överordnade syftet med uppgiftslämnandet är dock att uppgifterna ska lämnas till andra stater och jurisdiktioner genom automatiskt utbyte av upplysningar. Skatteverket ska lämna uppgifterna inom en månad efter utgången av det kalenderkvartal då uppgifter ska lämnas till Skatteverket. Eftersom inkomst- deklaration avseende det beskattningsår som påverkas av ett arrangemang normalt ska lämnas först senare, är det normalt för sent för att Skatteverket ska kunna lämna upplysningarna i tid. När det gäller uppgifter om ett arrangemang i såväl ett ärende om förhandsbesked i skatteärenden som en inkomstdeklaration torde det vidare sällan vara så att samtliga uppgifter inkluderas som Skatteverket ska lämna om det rapporteringspliktiga arrangemanget enligt 12 d § lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning (förkortad lagen om administrativt samarbete). Kompletterande uppgifter skulle således ändå behöva lämnas till Skatteverket. Eftersom de uppgifter som eventuellt lämnas om arrangemanget i andra sammanhang således inte torde vara tillräckliga för syftet med de föreslagna bestämmelserna om skyldighet att lämna uppgifter om rapporteringspliktiga arrangemang, finner regeringen inte att det finns anledning att införa en sådan särskild befrielsegrund som FAR m.fl. föresprå- kar.
Flera remissinstanser framhåller att Skatteverket tillämpar befrielsereglerna mer restriktivt och onyanserat än vad lagstiftaren avsett när det gäller befintliga särskilda avgifter. Hur befrielsegrunderna tillämpas i fråga om andra särskilda avgifter ligger emellertid utanför ramen för detta lagstiftningsärende. När det gäller befrielse från rapporteringsavgift vill regeringen dock uppmärksamma att ett beslut om rapporteringsavgift kan överklagas (avsnitt 6.5).
151 Sammanfattningsvis anser regeringen, i likhet med utredningen, att befintliga befrielsegrunder ska tillämpas i varje enskilt fall och att det måste göras en prövning av om avgiften verkligen står i rimlig proportion till överträdelsen. Regeringen bedömer att det saknas skäl att införa ytterligare grunder för befrielse från rapporteringsavgift.