Begränsningar och möjligheter i yrkesrollen

Under detta tema kategoriseras utsagor där socialsekreterarna beskriver sitt handlingsutrymme och vad som påverkar deras möjligheter att arbeta med barns delaktighet utifrån yrkesrollens olika aspekter. Det handlar om hur de agerar i sin yrkesroll som representant för sin organisation ställt i relation till den egna professionaliteten och utvecklandet av en yrkesidentitet, bland annat genom att kontinuerligt samla erfarenhet och bredare kunskap.

Organisationen

När det gäller den egna organisationens gemensamma traditioner och överenskommelser kring rutiner och arbetssätt för barns delaktighet har samtliga respondenter beskrivit att det på deras tre respektive arbetsplatser de senaste åren har skett en stor positiv utveckling. I två av fallen finns det uttalade mål i verksamheten att öka barns delaktighet och två av utredningshemmen har instiftat en fokusgrupp som har till uppgift att hitta sätt att implementera ett tydligt barnperspektiv och barnkonventionens

principer i det dagliga arbetet.

Ett annat exempel på när barns delaktighet är tydligt implementerad och kravställd i organisationen beskrivs av respondenterna från ett av utredningshemmen, som har infört en särskild rubrik i sin utredningsmall som alla skrivna utredningar utgår från. Under rubriken ”barnets delaktighet” skriver socialsekreteraren en redovisning över de sätt barnet gjorts delaktig under utredningen, antal

barnsamtal och hur det gått. En av respondenterna beskriver att denna skriftliga redovisning som ska göras senare ligger i bakhuvudet under utredningen och medför en ökad medvetenhet.

I vårt resultat kring hur mycket socialsekreterarnas arbetsbelastning påverkar arbetet med barns delaktighet får vi lite spridda svar. De flesta upplever sig generellt ha både tid och frihet i sitt arbete under familjens utredningsplacering, exempelvis upplever de en frihet i planeringen kring vilka observationer och samtal som ska göras med barnen och föräldrarna, men ett par uttrycker att det ändå kan bli problematiskt att hinna. En av socialsekreterarna är väldigt tydlig i sitt uttalande, hen säger att det alltid finns tid, ”det går att få till om man vill få till det, alltså det blir en prioriteringsfråga. Det handlar inte om resurser”. Några andra respondenter beskriver saker som kan uppstå under

utredningen som kan skapa tidsbrist för utredningsarbetet med barnet, exempelvis om det behöver göras en psykologbedömning eller att antalet externa professionella som barnet behöver ha kontakt med av andra orsaker ökar. Då kan de utredande socialsekreterarna på utredningshemmet behöva begränsa sin kontakt med barnet, för att inte belasta för mycket. I de fall då det är aktuellt med polisutredning kan det ta upp en del tid från utredningen. Innan polisförhör med barnet är gjort begränsas ofta samtalstillfällena, både tids- och innehållsmässigt, så att barnet inte ska berätta för mycket vid fel tillfälle. Utredningstiden skiljer sig åt mellan hemmen men är från sex till tolv veckor.

Tre andra utsagor kring tidsaspekten:

Men det finns ju svårigheter både såhär, rent praktiskt att, jag menar det kan ju vara svårt bara att få, att hinna ha samtal med förälder, att få in samtal med barnet. (IP1)

Men det är ju ändå, alltså man har tid här. Det finns bra utrymme. (IP1) Samverkan med socialtjänsten

Socialsekreterarna på utredningshemmen arbetar med varje familj utifrån socialtjänstens uppdrag och har kontinuerlig kontakt med socialtjänsten under utredningsplaceringen. Med jämna mellanrum kommer ansvarig barnhandläggare till utredningshemmen på uppföljningsmöten, som tidigare beskrivits i avsnitt 6.2. Återkommande i svaren från flertalet respondenter är upplevelsen att barns delaktighet inte prioriteras lika högt av besökande handläggare i jämförelse med medarbetarna på utredningshemmet. De beskriver att de ofta behöver påminna socialsekreterarna från kommunen eller stadsdelen om att göra barnen delaktiga. Enligt de flesta av våra respondenter skiljer sig

socialtjänstens inställning till om barnet ska delta på mötet ofta åt, men att ”de brukar lyssna” och gå på utredningshemmets linje. En respondent berättar att hen upplever att det ser väldigt olika ut om socialsekreteraren från socialtjänsten tar sig tiden att prata enskilt en stund med barnet i samband med mötet, eller ens har en pågående kontakt med barnet överhuvudtaget under placeringen. Hen vet dock inte riktigt vad det beror på, men spekulerar kring om det handlar om att de anser sig inte behöva ha det under tiden familjen bor på utredningshemmet.

Vi uppmanar ju också att socialtjänsten ska träffa barnen, för det är inte alltid de tänker på det. Att de ska träffa barnen under tiden här. Så det har vi också som en stående punkt att, minst i alla fall en gång per utredningstid så uppmanar vi att, att de ska sätta sig ner så att de får chansen att prata om hur det är att vara på utredningshemmet. (IP4)

Några respondenter vittnar om att det kan se olika ut när det gäller hur väl socialtjänsten har förberett familjen inför placeringen på utredningshemmet. Det förklaras delvis av att det ibland handlar om ett snabbt beslut i en akut situation, vilket minskar möjligheten till att förbereda familjen och göra dem delaktiga i vad som väntar dem. Ett par av dessa respondenter anser dock att förarbetet kan se väldigt olika ut oavsett situation. Andra utsagor handlar om att vissa gånger kan det vara så att socialtjänstens uppdrag inte är helt färdigskrivet eller att familjen kan ha fått bristfällig information om syftet med placeringen och hur arbetet kommer gå till.

I materialet kan vi dock utröna en sammantagen bild där våra respondenter beskriver samarbetet med socialtjänsten som något väl fungerande som vanligtvis inte påverkar utrymmet för arbetet med barns delaktighet på något negativt sätt. Utsagorna vittnar om en ömsesidig respekt med förståelse för barnhandläggarnas stundtals tuffa arbetsvillkor och att det från socialtjänstens sida finns ett stort förtroende för utredningshemmets samlade kompetens. Socialsekreterarna på utredningshemmet ska, utifrån socialtjänstens uppdrag och med sin expertis, se till att få fram en mer djuplodande bedömning om förälderns omsorgsförmåga kan möta barnets behov på ett tillräckligt bra sätt. En stor del i det handlar om att undersöka förälderns förändringsbenägenhet och förmåga att ta till sig ny kunskap och nya färdigheter att använda i omsorgen om sitt barn. Socialsekreterarnas roll är i det arbetet av stödjande karaktär, samtidigt som de parallellt ska förhålla sig fortsatt utredande. Genom några respondenters beskrivningar kan vi utröna upplevelser av att deras position mellan stöd och kontroll ofta ställs på sin spets i utredningshemmets kontext och att det i sin tur kräver lite extra tydlighet av dem i kontakten med föräldrar och barn.

Men då kan jag förklara att jag behöver ju både se, och beskriva det jag ser. Men, vi jobbar också med, vi kommer med tips om det är nåt som vi ser, så kommer vi komma med förslag eller prata om vad vi tänker att de behöver ändra på, så att, men då säger jag att det är olika roller, så att man gör det tydligt för dem. (IP1)

Profession och kompetens

När socialtjänsten placerar familjer på ett utredningshem är det den specifika kompetens och expertis som finns där som efterfrågas. Ärendenas natur skiftar men det handlar i regel alltid om komplex och mångbottnad problematik som kräver bred kunskap för att kunna utföra uppdraget på ett

tillfredsställande sätt. Samtliga respondenter berättar om olika utbildningar och kurser, exempelvis i metoder för barnsamtal, som de kontinuerligt går och ger en samlad bild av att de anser det vara viktigt att hålla hög professionell kvalitet och arbeta utifrån evidensbaserade metoder och aktuell kunskap. Utifrån deras utsagor kan vi förstå att ledningen på respektive utredningshem stödjer deras fortsatta lärande och satsar stort på kunskapsutveckling.

Våra respondenter beskriver sin specifika kunskap om bland annat barns utveckling och anknytningsmönster, mentalisering, olika samtalsmetoder och verktyg som de använder för att exempelvis bedöma samspel i en familj eller samtala med barn. Utifrån att barns delaktighet är ett uttalat fokusområde hade ett av hemmen en stor pågående utbildning vid tiden för vår studie där samtliga i personalen gavs kunskap om en mängd olika metoder att använda vid barnsamtal, till exempel med specifik inriktning på barn som erfarit våld och övergrepp. De flesta av våra

intervjupersoner bedömde att de har en tillräcklig kunskapsgrund för sitt arbete med barns delaktighet, förutom någon som beskrev att hen saknade specifik kunskap i hur man kan kommunicera med autistiska barn.

Något som återkommer är att på alla tre utredningshem finns det en tradition av kompetensdelning och samarbete. Respondenterna beskriver att det finns väl fungerande strukturer för att kunna sprida kunskap och plocka in specifik kompetens i ärenden när det behövs, även om det kanske innebär att låna någon från ett annat arbetsteam.

Genomgående i våra respondenters utsagor angående vad som kompetensmässigt krävs för att kommunicera med barn eller hålla barnsamtal är att förutom den nödvändiga och gedigna

kunskapsbasen, så är erfarenhet en lika viktig komponent. En respondent uttrycker att det är viktigare än att konstant lära sig nya metoder.

Jag tror inte man behöver en massa nytt. Utan saker som man vet som är beforskade och som det finns bra grund för, som det finns evidens för, det behöver man använda och få in, mer än att bara ta in nytt. (IP1)

En annan respondent uttrycker sig så här:

Det här sista året under hela hösten och vintern så hade vi nästan bara bebisar, vilket innebär att man får inte träna tillräckligt ofta på att ha barnsamtal. Så kommer det en familj där det finns äldre barn så känner man sig lite ringrostig och lite osäker för att det var ett tag sen man gjorde det här och det här är, det är färskvara, man behöver verkligen träna och träna och träna och ha många barnsamtal för att bli helt bekväm. (IP3)

Personliga förutsättningar

Våra respondenter nämner alla några saker som de upplever påverkar deras arbete med barns

delaktighet som är av mer personlig art. Socialarbetare använder sig själv som redskap i sitt jobb och att ha en god självkännedom är centralt. Det handlar om att vara medveten om personliga behov, tankar eller känsloreaktioner som kan påverka arbetet. En av de intervjuade socialsekreterarna

upplever att det är på grund av sin egen uppväxt som hen värderar barns delaktighet så högt. En annan beskriver sin ålder som något som kan utgöra hinder, att de kvaliteter som värderas högst på

arbetsplatsen oftast har med ålder och lång erfarenhet att göra. En tredje beskriver sina upplevelser kring att hålla barnsamtal som något som kan få hen att känna prestationsångest, både gentemot kollegor och socialtjänsten. Hen kan uppleva förväntningarna inför samtalet som pressande och beskriver att hen lite kan uppleva det som ett personligt misslyckande när barnet inte öppnar sig och berättar det som behövs för utredningen. Några respondenter uttrycker sig kring att ha samtal med

föräldern jämfört med barnet och pratar om att det kan upplevas lättare och något de föredrar om de står inför en valsituation. Att barnet kan ha ett påtagligt utåtagerande sätt att bete sig är något som också beskrivs som tufft på ett personligt plan. En respondent uttrycker det som att det kan uppstå en önskan att välja bort att ha samtal med ett barn och att hen ”förstår de som kanske försöker undvika, alltså, nej inte det där barnet men jag tar gärna det där”.

( ... ) alltså när man jobbar såhär så vill man ju vara den personen som, som blir omtyckt och som barnen öppnar upp sig för, och som de gillar men, det funkar ju olika med olika personer. Men jag tror att det är värdesätts ganska högt om man är den som knäcker koden lite och får komma nära det här barnet och blir den som den anförtror sig till. (IP4)

Nämen jag gillar ändå att ha samtal med föräldern. Jag gillar att ha samtal med barn också, men det är ju alltså jag gillar i och för sig att ha båda, ha både och i en familj för att då tycker jag, då bär jag med mig barnet på ett annat sätt när det är jag har egna exempel på det barnet har sagt till mig, som jag kan använda mig av när jag pratar med föräldern. Men jag gillar ändå vuxensamtalen. (IP1)

Alltså med föräldrar, det är klart att det kan finnas ett motstånd där också, men det är vuxen med vuxen och det är väl nånstans att man är lite såhär jämlika. (IP4)