Socialsekreterarens förutsättningar

Från våra resultat kan vi utläsa att socialsekreterarnas beskrivningar av sin respektive organisations medvetenhet kring vikten av barns delaktighet är hög och att en positiv utveckling har skett de senaste åren. Det finns en inarbetad struktur inom organisationen som både möjliggör och ställer krav på barnets medverkan i utredningen, exempelvis genom att alltid arbeta för barnets närvaro på möten med socialtjänsten eller den fasta del i den skriftliga utredningen som redovisar hur barnet gjorts delaktig i utredningen under utredningsplaceringen. Det finns en mängd bestämda inslag i arbetsstrukturen där barn på ett anpassat och barntillvänt sätt får ta del av information och komma till tals under hela utredningsprocessen på utredningshemmet. Även om det ser lite olika ut på de tre undersökta utredningshemmen kan vi med hjälp av Shiers delaktighetsmodell (2001) se att samtliga organisationer arbetar målinriktat för att barns delaktighet ska ligga på minst nivå tre under hela utredningen, den nivå där Barns åsikter och synpunkter beaktas. Den utredande socialsekreteraren har i enlighet med Shiers modell både möjligheter och skyldigheter i samband med det arbetet. De tre utredningshemmen ger intryck av att vara välfungerande organisationer där tid och arbetsbelastning ligger på en skälig nivå även vid hög beläggning. I motsats till vad resultatet från Vis et al. (2010) studie visade, så utgör tidsbrist och hög arbetsbelastning inga hinder för socialsekreterarna på utredningshemmen. Här råder lite av en idealsituation där de anställda professionellas och organisationens intresse av att lyckas hålla en hög nivå på arbetet med att göra barn delaktiga sammanfaller (a.a.)

Socialsekreteraren från socialtjänsten och socialsekreteraren på utredningshemmet kan enligt Svensson et al. (2008) i viss mån ses utgå från samma organisatoriska fält och i vårt resultat kan vi se samarbetet beskrivet som en fungerande samverkan mellan kollegor, i olika organisationer, men med samma syfte och slutmål. Med myndigheten i ryggen ska det gemensamma arbetet med familjen leda fram till en utredning där barnets bästa blir ordentligt utrönt och där rekommendationer och insatser som följer blir väl anpassade till barnets behov. Även då socialtjänsten enligt flertalet respondenter inte fokuserar på bibehållen kontakt med enskilt barn eller på att barnet ska medverka på möten följer socialtjänsten oftast de rekommendationer kring detta som socialsekreterarna på utredningshemmen lämnar. Genom det kompenserar utredningshemmets agerande socialtjänstens låga prioritering och barnets delaktighet i ärendet som helhet ökar.

Professionella förutsättningar

I våra intervjuer beskriver socialsekreterarna sina arbetsplatser som verksamheter där det finns en stark gemensam övertygelse kring barns delaktighet och en organisation som backar upp. Till slut handlar det om den enskilda socialsekreterarens planering av sitt arbete. I Shiers modell skapas öppningar när ett personligt beslut fattas kring arbetssätt som främjar och prioriterar barns delaktighet, på alla nivåer (Shier, 2001). Resurser i form av tid finns och så även de juridiska förutsättningarna för barns

delaktighet, vilket öppnar upp för ett stort handlingsutrymme (Svensson et al. 2008). Friheten att lägga upp det egna utredningsarbetet upplevs av socialsekreterarna som stor. En respondent sa ”kanske lite för stor”, vilket tillsammans med att flertalet respondenter uttrycker att ”det alltid går att göra mer” ger en bild av osäkerheten som kan upplevas, vilket kanske mer handlar om upplevelsen att försöka leva upp till högt satta ambitioner än att det görs för lite.

En annan del av de professionella förutsättningarna som utgör handlingsutrymmet är den kunskap och kompetens som behövs i yrkesrollen (Svensson et al. 2008). Vi uppfattar att den lägsta nivån på de professionellas arbete med barns delaktighet i utredningen under placeringen är hög och detsamma gäller kunskapen som respondenterna har inom samtalsmetoder och annat specifikt som är relevant och användbart i kontakten med barn. Kunskap som medarbetarna ser till att dela med varandra och uppdatera med jämna mellanrum. Vi uppfattar inte att resultatet tyder på att de upplever några direkta brister i deras kompetens när det gäller kommunikation med barn. Däremot uttrycker flertalet

respondenter värdet av växande erfarenhet och ihållande träning för att inte tappa förmågan att kommunicera och skapa relation med barn, någon lyfter det högre än att fylla på med fler metoder. Detta går i linje med resultatet från studien av Vis et al. (2010), där respondenterna vill ha mer utbildning i att prata med barn med större fokus på praktiska övningar och träning, snarare än metodteori.

Personliga förutsättningar

Några respondenter har under intervjuerna öppnat sig och delat med sig av aspekter av mer personlig karaktär som knyter an till respondentens normer och värderingar, personlighet och moral (Svensson et al., 2008). Det är av stor vikt att en socialarbetare har god självkännedom och medvetenhet om de personliga värden som kan dyka upp och påverka det professionella agerandet. Dessa utsagor är personliga och enstaka i sin karaktär, vilket gör att de sticker ut i vårt resultat men vi anser ändå att de är av en såpass intressant karaktär att det är relevant att analysera hur de kan komma att påverka den enskilda socialarbetarens handlingsutrymme rörande barns delaktighet i utredningen.

En av respondenterna beskriver hur hens egen uppväxt haft stor påverkan på att hen automatiskt prioriterar barns delaktighet i sitt arbete, helt enkelt på grund av att hens eget inre barn driver på, och hen har den självklara värderingen att barn är kapabla och har rätt att veta och vara delaktiga så mycket som möjligt. I detta sammanhang ser vi Shiers öppningar, som ett mått på hur stort detta inre engagemang är och hur stark drivkraft det kan utgöra för varje enskild socialarbetare. Här kan

paralleller dras till van Biljleveld et al. (2015), som skriver om att socialarbetarens synsätt, normer och värderingar kring barn är avgörande för graden av delaktighet och de avvägningar som görs.

Socialarbetaren använder ideligen sig själv som verktyg och yrkesidentiteten fortsätter att formas under hela hens yrkesverksamma liv. Yrkesrollen utvecklas ständigt i varje ny organisation och socialarbetarens trivsel i sin roll och med sin anställning är beroende av om det finns en

överensstämmelse mellan socialarbetarens personliga ideal, arbetsuppgifterna och det som organisationen förväntar sig av yrkesrollen (Svensson et al., 2008). Detta kan vara till hjälp för att förstå det en respondent uttrycker om den prestationsångest hen kan uppleva inför ett barnsamtal. I beskrivningen finns inslag som handlar om stora upplevda förväntningar på att viktig information ska komma ur samtalet, främst från kollegor men också från socialtjänsten, som kan vara tufft att leva upp till på ett personligt plan och kan skapa osäkerhet inför samtalet. Larsson och Hultman (2019) lyfter en annan anledning till att det kan upplevas svårt att hålla barnsamtal. I deras litteraturöversikt framkom det att socialsekreterarna kunde uppleva att öppna samtal med barnen var skrämmande, då de var rädda att förlora kontrollen över samtalet. Några respondenter kan också uppleva det som utmanande när ett barn är väldigt utåtagerande i ett samtal. Det skapar känslor som kan vara svåra att hantera, vilket också skulle kunna bero på en rädsla att tappa kommunikationen med barnet. Detta kan i viss mån förklara att några av våra respondenter talar om att de föredrar att ha samtal med föräldrarna och hänvisar till att då handlar det om att kommunicera från vuxen till vuxen.