MATS WINGBORG
högerradikala högern? Det finns inga givna svar på den frågan och den blir blixtbelyst av januariavtalet och 73-punktsprogrammet i Sverige. En del av lösningen är ändå att noga skilja på vad vänsterns partier och rörelser står för och vilka kompromisser parti- erna kan tvingas acceptera för att isolera de högerradikala.
enfrågasom skullekunnaförändra det politiska landskapet är om de högerradikala partierna skulle komma att uppträda mer samstämmigt inom EU under den nästa man-datperioden. För närvarande ingår dessa partier i fyra olika grupper i EU-parlamentet:
• I Europeiska folkpartiet, EPP, ingår Orbáns parti Fidesz, men även svenska Moderater och KD.
• I den konservativa gruppen ECR, som leds av brittiska Tories, ingår SD, Dansk Folkparti och polska Lag och rättvisa.
• I det EU-kritiska EFDD finns Alternativ för Tyskland och brittiska UKIP.
• I nationalistiska ENF finns till sist franska Rassemblement National (tidigare Front National), österrikiska FPÖ, belgiska Vlaams Belang och italienska Lega.
Nu lovar Salvini, vice premiärminister i den italienska regeringen och ledare för högerradikala Lega, att han ska ena de högerradikala partierna och skapa ett nytt natio-nalistiskt block i EU-parlamentet efter valet. Österrikiska FPÖ är med på noterna och hoppas att Salvini ska bli ny ordförande för EU-kommissionen. Det kommer förstås inte att lyckas, men med fler röster och en åtminstone något större enighet skulle de högerradikala partierna få ett starkare inflytande i EU-kommissionen.
Den andra stora frågan för partierna till vänster i Europaparlamentet handlar om att stärka den sociala dimensionen. Förenklat betyder det att EU inte ska vara en organisa-tion som ensidigt betonar kapitalets och storföretagens frihet utan som ger medborgare och arbetstagare ett socialt skydd. En del av den sociala dimensionen utgörs av den sociala pelaren, ett icke-bindande dokument som betonar EU:s och medlemsländernas sociala ansvar.
Även frågan om den sociala dimensionen är dock komplex för vänstern. Det första problemet är att de borgerliga krafterna redan idag har en stor majoritet i både EU-par-lamentet och ministerrådet. Ingen tror heller på allvar att den majoriteten kommer att upphävas genom valet till EU-parlamentet, risken är snarare att det borgerliga övertaget blir större. För vänsterkrafterna inom Europaparlamentet betyder det att enda sättet att få igenom starkare sociala regleringar är att få stöd av delar av borgerligheten. I Sverige lanserar LO den socialdemokratiska kandidaten Johan Danielsson som vill ha starkare garantier för att de nationella kollektivavtalen ska gälla EU:s medlemsländer och sålunda också att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige. Det är ett bra initiativ, men kruxet är att det för närvarande kräver stöd av borgerliga krafter inom EU för att bli verklighet.
detandra problemet medden sociala dimensionen är specifikt svenskt (eller nordiskt).
Socialdemokrater och vänsterpartier driver på för att få en bättre social reglering på den europeiska arbetsmarknaden, men samtidigt vill partierna inte ha bindande regler som hotar den svenska modellen. Den svenska modellen karakteriseras av att arbetsmarkna-dens parter står för en stor del av regleringen genom överenskommelser och kollektiv-avtal. Om EU eller staten började att lägga sig i mer skulle beslut flyttas bort från
arbets-detbehövsenstark vänster
marknadens parter. Det skulle i sin tur minska de fackliga organisationernas inflytande och i förlängningen minska motivet för att ansluta sig fackligt.
Bland EU-länderna är idag den fackliga anslutningsgraden högst i Norden, det ger en särart som gör det möjligt att låta mycket av arbetslivets reglering skötas av parterna. I länder där organisationsgraden är lägre eller där den har fallit har de fackliga organisa-tionerna en annan strategi. Fackliga organisationer från dessa länder kräver mer av statlig och överstatlig reglering, däribland fastställda minimilöner och att kollektivavtalen ska omvandlas till lagar (allmängilitigförklarande av kollektivavtal). Även i Europaparlamen-tet är många socialister, socialdemokrater och gröna företrädare överlag mer positiva för överstatliga och bindande lösningar än de svenska vänsterföreträdarna, det gäller inte minst inom den socialdemokratiska gruppen i parlamentet (S&D-gruppen).
underden senaste mandatperiodenhar progressiva företrädare inom EU trots mot-stånd ändå lyckats att flytta fram positionerna inom några området. Ett sådant gäller det utstationeringsdirektiv som EU-parlamentet antog 2018. En del av den fria rörligheten inom EU innebär att ett företag som har sin bas i ett EU-land kan utföra en tjänst i ett annat EU-land. Det kan innebära att anställda i ett EU-land blir tillfälligt utstationerade i ett annat EU-land. Direktivet stärkte rättigheterna för denna utstationerade arbetskraft, bland annat genom krav på att lönen ska utgöra minimilön eller lägsta nivå i kollektiv-avtal, men också genom rätten till bonusar och tillägg. Genom direktivet fick också de fackliga organisationerna utökade möjligheter att används stridsåtgärder om arbetsgivare bryter mot de nya reglerna. I Sverige följdes utstationeringsdirektivet upp av ett en ny utstationeringslag. I Europaparlamentet röstade svenska företrädare för M, C, L och KD nej till det reviderade utstationeringsdirektivet medan socialdemokrater och miljöpar- tister röstade ja. (Malin Björk från V deltog inte i omröstningen med Vänsterpartiet röstade ja till utstationeringslagen i riksdagen.) Även det i övrigt starkt antifackliga SD röstade ja till både direktivet och lagen, med den uttalade förhoppningen att de skärpta reglerna skulle minska invandringen. SD:s linje i arbetsmarknadspolitiken kan samman-fattas i följande formel: Partiet stöder alltid de borgerliga förslagen, såvida partiet inte tror, på goda eller dåliga grunder, att förslag från vänster i högre grad minskar invand-ringen än förslag från höger.
Den andra framgången för vänstern handlar arbetsvillkorsdirektivet, det vill säga ett direktiv som i skrivande stund inte är slutgiltigt klubbat men som med största sanno-likhet kommer att bli verklighet. Syftet med direktivet är att arbetstagare i EU ska få rätt till tydlig information om arbetsvillkor, bland annat genom krav på skriftliga avtal.
Direktivet ställer också krav på att provanställningar högst får pågå i sex månader och att arbetstagare ska kompenseras vid inställda jobb. Vänstersidan inom EU har varit pådrivande för att få igenom direktivet, medan borgerligheten är splittrad och de högerradikala för det mesta uttalade motståndare. Samtidigt har socialdemokrater och vänsterföreträdare från Norden krävt att direktivet ska öppna för att länder som Sverige ska kunna få göra undantag från bindande regler om parterna själva kommer överens.
I detta fall har också den nordiska vänstern fått gehör för dessa undantag, men frågan visar på den sociala dimensionens komplexitet. Svensk arbetarrörelse ser gärna att EU:s sociala regelverk skärps, men bara om det sker på ett sätt som inte hotar den svenska modellen.
Introduction
It is Transnational Corporations (TNCs) who have emerged as key flagships of accumu-lated economic and political power exercising hegemony on the current paradigm of global economy and politics. These corporate actors have risen to highly unregulated power in a context which has seen the roll-back of the state in its function as defender of the public interest and which threatens the viability of the planet.
Multiple factors have led to this situation – but this article will focus on TNCs as global actors, on the architecture of impunity in which they operate and the significant challenge that has emerged from the ground in the deepening and widespread resistan-ce to their extractivism and destruction of the planet. The article will indicate the ge-opolitical and geographic dimensions of this power and the role of the EU. It will also discuss the multiple strategies of resistance to this asymmetry of power – TNCs vs the State and vs the People – and will explain the key battle ground of the current chal-lenge unfolding at the United Nations Human Rights Council (UNHRC) – in the in-itiative to put in place a “legally binding instrument on Transnational Corporations and other business enterprises with respect to human rights”. This enters a crucial phase in 2019 as the process of negotiations on the first draft of the Treaty reaches a new stage.1
What is Corporate Power?
The rise of corporate economic and political power belongs to the long trajectory of capitalism itself, but in this context the speech of President Allende at the UN General Assembly (UNGA) in December 1972 is an important first marker on the threat po-sed by corporate power. His speech was carried on the front page of the New York Times – indicating that mainstream media was registering the significant shift in the power dynamic as US TNCs (ITT and Kennecott Copper) were flexing their corporate muscle in Chile.2
Besides in hindsight, the case of Chile merits new attention – being perhaps the most dramatic military confrontation in favour of corporate interests (before Iraq) – ending the democratic promise of Chile under Allende and replacing this with the dictatorship of Pinochet in which Chile became the laboratory for neoliberal corporate rule and power.
Decades of destructive and predatory operations of TNCs in all fields and in all con-tinents – have been well documented – from mineral and oil extraction; land and ocean grabs; deforestation; take-overs of public services; and high finance speculation. These