VALTER MUTT
EU-frågor upplevs ofta som tråkiga, vilket möjligen hänger samman med att de inte sällan är just tråkiga och därför främst attraherar en begränsad skara nördar.
Att halva väljarkåren inte ens bryr sig om att rösta i valen till EU-parlamentet medan bara en femtedel stannar hemma när det handlar om val till Sveriges riksdag tyder på att väljarna alltjämt uppfattar den nationella nivån som demokratins hemmaplan.
Över tid går detta givetvis att ändra på, men då krävs att EU lanserar en berättelse som handlar om något mer än att hyvla ner trösklarna för flöden av varor och tjänster, en berättelse som öppnar dörren på glänt till ett samhälle där marknaden underordnas demokratin.
sig i alltmer auktoritär riktning under nära nog allsmäktiga ”monarkiska presidenter”
och i USA har resursstarka särintressen kapat stora delar av den politiska demokratin.
Demokratin i Europa utmanas förvisso av högerpopulister och sjunkande tilltro till de institutioner som bär upp folkstyret. Men samtidigt får vi inte glömma att de höger- populistiska partierna i åtminstone Västeuropa förblivit minoritetspartier som sällan samlar mer än en femtedel av väljarkåren. Och alltjämt finns i vår del av världen någor- lunda starka fackföreningar och andra folkrörelser samt offentligt ägda mediaföretag med stor genomslagskraft som gör det möjligt för andra än penningstinna aktörer att nå ut i samhällsdebatten.
Det 21:a århundradets stora berättelse handlar om hur vi kan möta de avgörande hoten mot vår existens i form av global uppvärmning och artutrotning. Att byta ut fossil mot förnybar energi och grått mot grönt i produktionsprocesser och konsum-tionsmönster utgör en självklar del av denna framtidsberättelse. Den måste, emellertid, rymma åtskilligt mer än så och kommer knappast att kunna väja för grundläggande makt- och ägarfrågor och, ytterst, hur ett ekonomiskt system skulle kunna se ut som inte sågar så det glöder i den gren vi alla sitter på. Alltså en ekonomi som inte bygger på ständig tillväxt och som i högre grad än idag fördelar frukterna efter behov istället för efter köpkraft. För ska vi lyckas tackla de enorma utmaningar vi står inför så håller det inte att exploderande sociala orättvisor spränger sönder samhället till ”särhällen”.
Den kraftsamling läget kräver blir endast möjlig om människor känner solidaritet och tillit med varandra och den förmågan avtar på ett ödesdigert sätt med tilltagande ojäm-likhet. I ett samhälle där våra vägar korsas och vi inte segregerar ner oss i klassklyftor så djupa att vi inte längre ser varandra, så blir det även svårare för demagoger att ställa ”vi”
mot ”dom”.
denfranskementalitetshistorikern Fernand Braudel konstaterade att en rörelse för samhällsförändring behöver uppfylla två villkor för att börja växa, dels måste den beskri-va verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i och dels måste den på ett trovärdigt sätt kunna peka ut vägen mot ett annat samhälle. Det sistnämnda, att kunna tala om hur vi kommer från ”här” till ”där”, brukar utgöra det svåraste. Och kan vår tids gryende klimaträttviserörelse, som vill tackla klimatförändringarna på ett socialt rättvist sätt, verkligen göra det?
Riktigt där är vi knappast än. Men det går åtminstone att peka på ett antal verktyg vi har till vårt förfogande, liksom på ett antal nya verktyg som vi behöver. De makt- resurser som demokratin alltjämt förfogar över måste skyndsamt tas i bruk. Dit hör sådant som det gemensamt förvaltade pensionskapitalet i AP-fonderna, som hämtar sina ägardirektiv från riksdagen och som skulle kunna användas till strategiska investeringar i omställningsarbetet. Något offentliga pensionsfonder redan ägnar sig åt på många håll i omvärlden, exempelvis megafonden CalPERS i Kalifornien, som förvaltar de offent-liganställdas pensionsmedel och som ägnar sig åt riktade investeringar i gröna branscher och dessutom investerar extra tungt i regioner med hög arbetslöshet. Offentlig upp-handling är ett annat potent verktyg för att åstadkomma social och miljömässig hållbar-het och där EU:s tidigare så begränsande regelverk blivit mer flexibelt, låt vara att lokal upphandling alltjämt i onödan försvåras. Fossilsubventionerna måste naturligtvis skynd-samt fasas ut, såväl nationellt som på EU-nivå.
etteudär marknadenunderordasdemokratin
vadgäller nyatyper avverktygi omställningsarbetet så borde vi kors och tvärs i Europa låta oss inspireras av varandras erfarenheter. Ett EU fokuserat på teknikaliteter och direktiv från centralbyråkratin i Bryssel kommer aldrig att väcka det engagemang som krävs för att göra Europasamarbetet till en folklig angelägenhet och då blir också EU en tacksam måltavla för varjehanda demagoger och handelsmän i missnöje. Ett EU som utvecklas till en idéernas union och erbjuder plattformar för erfarenhetsutbyten och fördjupade folk-till-folk-samarbeten skulle däremot kunna få förnyad relevans.
För alla oss, exempelvis, som förfäras över dagens asociala bostadspolitik framstår det som höggradigt relevant att ta till oss erfarenheter från Wien där allmännyttan inte rus-tats ned. Och vad gäller kreditmarknadens organisering finns åtskilligt att inspireras av i Tyskland där sparbanker, kooperativa banker och offentligt ägda banker skapat en helt annan mångfald än det maskstungna bankoligopol som tagit Sverige i ett järngrepp. El-ler ta de ytterst intressanta erfarenheterna från norra Italien där kreditgarantiföreningar, gemensamma inköpscentraler och andra samverkansstrukturer visar hur lokalt förankra-de småföretag framgångsrikt kan konkurrera med förankra-de globala megakoncernerna. Också i England spirar hoppingivande strategier för lokalekonomisk utveckling och den nya bolagsformen Community Interest Company har blivit en succé.
Att omprogrammera företagen från vinstmaskiner åt aktieägare till producenter av bredare samhällsnytta framstår alltmer som en grundbult i berättelsen om hur vi tar oss från ”här” till ”där”. Och på olika håll i Europa finns här spännande erfarenheter att ta del av och är något som EU-institutionerna skulle kunna sprida kännedom om och låta sig inspireras av. Det österrikiska initiativet Gemeinwohlökonomie har – under beteck-ningen Economy for the Common Good – nu spritt sig till ett tjugotal länder runtom i världen och går i korthet ut på att företags verksamhet bedöms efter ett fyrtiotal sociala och miljömässiga parametrar. Grundtanken är att företag som utifrån dessa kriterier är högpresterande och skapar betydande samhälleliga mervärden också bör åtnjuta positiv särbehandling vid utformandet av sådant som skattelagstiftning och regelverk för offent-lig upphandling. Tänk om EU kunde göra denna lika enkla som geniala idé till sin och snickra till regelverk som på allvar gynnar de riktigt schyssta företagen!
etteusom fortsätteratt likt en hårt dresserad cirkuselefant dansa efter storföreta-gens pipa har varken vi européer – eller människor i omvärlden – något behov av. Den styrande kleptokratin kommer knappast i längden att kunna upprätthålla det minimum av legitimitet och folkligt stöd som alla stora politiska projekt ofrånkomligen kräver.
I framtida historieböcker kommer kanske Brexit att beskrivas som inledningen på ett slags senromersk epok under vilken EU, likt en gång Romarriket, faller ihop under tyngden av sina misslyckanden och sin brist på politisk fantasi och förmåga att förnya sig. Eller så lyckas vi som bor på denna udde i världshavet ta oss från 1914 till 1789 och på nytt göra något helt oväntat.