Behandlingsprogrammens betydelse för återanpassningen till samhället

Under vistelsen på institutionen genomgår ungdomarna olika behandlingsprogram som bland annat berör beteendeförändringar för att förebereda ungdomarna för tiden efter placeringen. Ungdomarna uttrycker varierade åsikter kring vad dessa

behandlingsprogram har gett dem. Behandlingsprogrammen utgör en form av standard på så vis att de är obligatoriska för ungdomarna att genomgå. En av killarna uttrycker att vissa programmen kan väljas individuellt utifrån den intagnas behov medan andra program är något som alla intagna ska genomgå. Ungdomarna har delade meningar om vilken betydelse dessa behandlingar tros ha för deras återanpassning till samhället.

Emil är nöjd med behandlingsprogrammen. Han beskriver hur behandlingsprogrammen kommer att fungera som en verktygslåda som han kommer att bär med sig i framtiden och plocka fram i situationer där det behövs.

Ja man kan väll säg att man är rätt nöjd med alla dom här behandlingsprogrammen som man går här inne för att få hjälp, dom är rätt bra faktiskt. Men man bygger upp en verktygslåda som man brukar säga här inne liksom. Verktyg som man ska ta fram när man behöver det”.

Emil känner dock en osäkerhet när det gäller vilken fortsatt effekt behandlingsprogrammen kommer att ha efter att han slussats ut.

Sen vet jag inte om det kommer att gå att få det att hålla när man kommer ut, alltså om man kommer att klara av att ta fram de när det väl händer liksom. Så det är svårt. Men man har märkt här inne att man har tagit till sig det dom lär en under tiden här på institutionen. Så det är väll det jag är rätt nöjd med faktiskt.

Daniel tycker till skillnad från Emil att det inte finns något som han kan tänkas kunna dra nytta eller lärdom av i behandlingsprogrammen eller som kan vara av betydelse för återgången till samhället. Daniel menar att behandlingsprogrammen mest går ut på att prata om deras tidigare kriminella liv och har svårt att se någon mening med det.

Jag har tyckt att behandlingsprogrammen har varit meningslösa faktiskt. Det är ingenting som jag tror att jag kommer att ha någon nytta av heller faktiskt. Det är orealistiskt. … helt ologiskt.. det handlar mest om förr i tiden, ens tidigare historia helt enkelt. Det var ju också ganska onödigt eftersom man måste tänka framåt.

Johan som tidigare varit LSU-dömd beskriver sina erfarenheter av att medverka i ett behandlingsprogram som en av de få situationen där han faktiskt kände sig bekräftad, där någon lyssnade på honom.

Ja det enda det var ju när vi gjorde det där brottsbryt, och det var väl det enda som man själv liksom, ja. Det handlade ändå om en själv liksom. Då satt man ju i grupper och snackade och sånt. Det var ju egentligen, det var ju inget seriöst.

Men efter att Johan slussats ut förändrades hans tankar om behandlingsprogrammet han medverkat i.

Det de hade pratat om lite därinne! Liksom det upplevde man när man kom ut istället.

Tänkte man bara jaha, det som de satt och diskuterade på det här brottsbryt. Det kändes så när man kom ut att ja, det satt de bara och diskuterade för att det är så det kommer gå för dig sen också.

Johans upplevde behandlingsprogrammet mer stigmatiserar än hjälpande. Askheim &

Starring (2007) tar upp hur avsaknad av empowerment kan göra att klienter kan känna sig förödmjukade och kränkta i mötet med olika hjälpande instanser. Askheim &

Starring tar även upp Payne som enligt dem menar att vissa myndigheter arbete utifrån empowermentstrategier kan försvåras om de utgörs av en social styrning som

nedvärderar vissa minoritetsgrupper. Johan beskriver vidare problematiken med att de intagna som medverka i behandlingsprogrammen som utgörs i grupp har olika typer av kriminella erfarenheter vilket gör att de som medverkar har svårt att lika sig vid det de andra varit med om. Johan tror därför mer på individuella behandlingsprogram där mer kan gå på djupet.

Alla som var där hade ju knappt alltså, hunnit begå brott liksom så vi tänkte jaha vad fan är det här liksom? De flesta som var där de hade ju gjort... de flesta som satt på LSU var normala, alltså ungdomar som det gått fel en gång för och sen har de fått lite längre straff och såna grejer. [- - - - ] Jag tror inte på att jobba i grupp med ungdomar. Jag tror det hjälper och jobba en och en.

Det har tydligt framgått i våra intervjuer att flertalet av ungdomarna har svårt att se behandlingsprogram nytta. Enligt Hermodsson och Hansson (2005) är delaktighet av stor betydelse för att institutionsplacerade ungdomars behandling ska bli så

framgångsrik som möjligt. De belyser vikten av att ungdomen själv få känna sig delaktig genom att medverka i de beslut som rör dem själva men också att de får komma till tals och ha insyn i sin egen behandling för att den ska bli begriplig och meningsfull för ungdomen. I vår studie har det framkommit att de brister i dessa avseenden när det gäller valet av behandlingsprogram. Ungdomen har ingen påverkan avseende valet av behandlingsprogram utan i stället görs denna bedömning personal.

Det har också visat sig vara få individuella variationer utbudet då flertalet av

ungdomarna erbjuds det så kallade ”standardpaketet ”som utgörs av tre olika

behandlingsprogram. Även det som beskrivs i Hills avhandling gällande ungdomar med tidsbestämda utskrivningsdatum och möjligheten till en lyckad behandling kan också ses som en möjlig förklaring till den negativa attityd flera av ungdomarna i vår

undersökning uttryckt gällande de behandlingsprogram som de deltagit i. Hill menar att tidsbestämda placeringar kan ge upphov till en likgiltighet och omotivation hos

ungdomen som grundar sig i känslan av att de inte kan påverka placeringstiden oavsett hur de sköter sig.