Ungdomarnas tankar om framtiden

Flera av ungdomarna har yttrycket en splittrad syn på framtiden. Vissa beskriver hur de känner en osäkerhet för hur de kommer att klara av att återgå till samhället utan att återfalla i brottslighet och droger medan andra uttrycker tydliga framtidsplaner. Men något som de alla gemensamt uttrycker är att det finns ett hopp och en vilja för att lyckas återgå till samhället utan att falla tillbaka i kriminalitet och missbruk. Daniel ser positivt på framtiden.

Tänker att jag ska återgå till det normala och gå i skolan. Man kan inte gå utan utbildning liksom. Känns skönt att komma ut.

Josef känner sig mer splittrad men han tänker inte börja med någon kriminalitet. Han har inga direkta drömmar. Jobba det är det ända han vill, spelar ingen roll vilket jobb.

Han tänker ta det som det kommer och att det kommer att bli bra. Han vill egentligen inte göra något men måste för att överleva Josef vet inte hur det blir med drogerna då han har en liberal syn på cannabis. Han känner också att han inte orkar flytta hem till föräldrarna efter utslussningen, känner att han är vuxen och vill bo själv.

Emil uttrycker en ovisshet över framtiden

Om jag ska vara helt ärlig så är jag väldigt kluven på min framtid faktiskt. De kommer visst vissa dagar då du tänker att nu ska jag sköta mig och alltig ska bli bra, och sen kommer det vissa dagar då du tänker att fuck that, alltihopa. Jag fortsätter liksom där jag började... där jag slutade.

Den tidigare LSU-dömda killen Johan beskriver hur han tror att han tänkte på framtiden när han var LSU-placerad:

Jag vet i fasen vad jag tänkte om framtiden. Ja man var bara upprymd för att komma ut.

Man var orolig men samtidigt var det jävligt skönt att komma ut och då kände man liksom att jag ska ta igen alla dessa år. Och det gjorde man ju alldeles för snabbt ...

Vidare beskriver Johan hur det blev efter utslussningen.

Nej det var inget planerat så, det enda som var planerat var att jag skulle börja skolan här, det var ju det enda liksom. Det sket jag ju direkt i när jag kom hem. Jag var bara ute i ett par veckor där. Sen åkte jag ut, på LSU igen. [- - - - ] Jag sket ju i det som jag alltid hade gjort innan liksom. Sen så var jag liksom glad för och vara ute o känna frihet liksom så då sket man ju i definitivt i det. Tänkte va fan ska jag gå till skolan för när jag har suttit inlåst halva mitt liv. Kan jag lika gärna va ute liksom. . [- - - - ] Ja, det har varit fängelse i stort sett hela tiden för min del. in och ut. jag var ju bara ute i två, tre veckor då när jag kom hem. Sen har man blivit så van också, alltså att bli inlåst, man har ju inte blivit rädd för att åka fast direkt. Man har bara skrattat åt dem. Det har oftast varit skönt, bara o... bli häktad. Ja... bara slappna av och lägga sig på sitt rum och titta på tv liksom.

Johan beskriver också hur han ser på framtiden idag.

Jag har ju ett fängelsestraff till att avtjäna nu. Men jag kämpar på och försöker tänka i andra banor och så. Jag har bytt umgänge, så nu umgås jag med mina gamla vänner som har kommit ut. De fick rätt långa fängelsestraff. En av dem har ordnat upp sitt liv och börjat jobba så det är bra.

Det går att se en viss skillnad mellan de ungdomar som fortfarande befinner sig på institution och den tidigare LSU-dömd. De som fortfarande befinner sig på institutionen

har fortfarande ett hopp och en vilja att återgå till samhället. Detta kan förklaras utifrån Goffmans teori om stigma i samband med intagning på någon form av anstalt. Goffman menar att det stigma individen fått genom att vistas på institution först blir påtagligt långt efter att han eller hon lämnat institutionen vilket gör att den intagne planerar att återgå till samhället som icke stigmatiserad men blir tvungen att ha kontakt med myndigheter där stigman redan är känd. Detta innebär en osäkerhet för vilka som vet och vilka som inte vet.

När ungdomarna beskriver hur de tror att de kommer att se på institutionstiden i

framtiden utrycker flera av intervjupersonerna att de upplever institutionsvistelsen som en jobbig period av livet. Några beskriver hur frihetsberövandet kommer att bli något som de alltid kommer att bära med sig i sitt minne men inget som det kommer att gå och tänka på eller vilja prata om hela tiden.

Det är något som jag helst bara kommer att försöka glömma.

Flera av intervjupersonerna har uttryckt under intervjun att de inte brukar vilja

medverka i intervjuer som berör deras tid på institutionen. Detta kan tänkas ha att göra med den stigmatisering som skett efter att de vistas på institution.

Jag gillar inte och hålla på med intervjuer och sånt, gå tillbaka och rota i gamla grejer.

Det är ju många som har frågat om såna här intervjuer innan det vet jag. Men det... är aldrig man har ställt upp på att göra det. Det var väl mer att man kände X sen innan.

Tänkte man att ja då är det lugnt.

Även de som tillfrågats att ställa upp i vår intervju men tackat nej har haft liknande argument som Johan för att inte medverka i vår undersökning.

I ungdomarnas berättelser känner vi igen en hel del från Goffmans (1972) teori om stigma. Trots skillnaden i tid mellan vår undersökning och Goffmans visar det sig att ungdomarnas berättelser berör mycket av det som Goffman såg under sin tid på institutionerna. Anpassningen och rädslan för att komma ut från institutionen, avsaknaden av delaktighet och insyn i den egna behandlingen, samt stämplingen

som ”kriminell” och underkastelsen av orimliga regler är alla saker som tycks leva kvar

för ungdomar som hamnar på låst institution. Att inte få sin åsikt beaktad, inte känna att man själv är med och påverkar sin egen behandling och tillvaro och att man utsätts för ett bestraffande regelsystem är något som alla våra intervjupersoner uttrycker.

Ungdomarna uttrycker en önskan om att bli lyssnade på och att få bli behandlade som människor. De tycks ibland känna sig mindre värda och accepterar därmed

diskriminerande behandling i större utsträckning än de kanske gjort i andra sammanhang, vilket hjälper till att bibehålla stigmatiseringen. Det kan tänkas att delaktighet i sin egen behandling kan ha en stigmalindrande verkan, på så sätt att ungdomarna då blir sedda, kan påverka samt få sina önskemål tillgodosedda.

Ungdomarna uttrycker önskningar om att få vara mer delaktiga och att bli behandlade som något annat är ”kriminella” som måste utestängas från samhället och inte är kapabla att själva medverka till en förändring av sina liv. Att få känna sig som en individ med egna resurser och att ges möjlighet att formulera egna mål genom empowerment kan därav tänkas skulle ha haft en stor betydelse för ungdomarnas motivation och självtillit som i sin tur skulle kunna möjligöra för ungdomen att bibehålla förändringen sedan de lämnat institutionen.