Sjukvården bör:
- i första hand välja psykologisk behandling med KBT (stor effekt)
- i andra hand välja läkemedelsbehandling med SSRI (sertralin, paroxetin), (kan reducera frekvens och intensitet av panikångestattacker).
Sjukvården kan:
- ersätta individuell KBT - välja tillämpad avslappning
- välja avspänning som tillägg till rutinbehandling - välja läkemedelsbehandling med SSRI (citalopram).
Effekterna av KBT och farmakologisk behandling är väsentligen likvärdiga och visar att 60-85% av patienterna når en klinisk signifikant förbättring. Farmaka har en snabbare och mer panikblockerande effekt medan KBT bättre behandlar
agorafobisymtom samt skyddar bättre mot återfall efter avslutad behandling.
8 SOCIAL FOBI
8.1 Bakgrundsfakta
Omkring tolv procent av den vuxna befolkningen lider av social fobi. Av dessa söker hälften aldrig hjälp. Samsjukligheten i gruppen är hög. Av samtliga drabbade har 60 - 70 procent annan samtidig diagnos som egentlig depression, annan ångestdiagnos eller missbruk.
8.2 Diagnoskriterier
Social fobi karaktäriseras av stark rädsla för situationer där man kan dra till sig andras uppmärksamhet, vilket är förenat med kraftiga ångestreaktioner. Rädslan i prestationssituationer eller vid socialt samspel handlar om att bete sig på ett
förödmjukande eller pinsamt sätt eller visa symtom på ångest (svettas, rodna, tappa ord) så att man förlorar status och självaktning. Efterhand utvecklas ett beteende typiskt för fobisk rädsla - man undviker och flyr de kritiska situationerna - vilket allvarligt beskär möjligheterna att fungera i arbetsliv och på fritid. Den sociala fobin kan vara specifik eller generaliserad. Den specifika sociala fobin begränsar sig till
rädsla för enstaka sociala situationer medan den generaliserade sociala fobin innebär en bred påverkan på social funktion och rädsla i flertalet sociala situationer.
8.3 Samsjuklighet
Även här är samsjukligheten stor. Ångesttillstånden har generellt överlappande kännetecken som rädsla och undvikanden, medan personer med social fobi och depression delar tendensen att isolera sig socialt. Personer med paniksyndrom undviker ofta sociala situationer, men till skillnad från vid social fobi så är det på grund av rädslan för att få en panikattack – inte på grund av rädslan att bli kritiskt granskad. Ångestattacker vid social fobi är kopplat till sociala situationer, inte som vid paniksyndrom där attackerna kommer mer oväntat. För att skilja social fobi från depression är det viktigt att ta reda på om det sociala undvikandet beror på låg energinivå, brist på lust eller rädsla för att bli negativt bedömd.
8.4 Behandlingsrekommendationer
Sjukvården bör:
- i första hand välja psykologisk behandling med KBT (stor effekt).
- i andra hand välja läkemedelsbehandling med SSRI (sertralin, escitalopram, paroxetin) eller SNRI (venlafaxin), (måttlig effekt).
Sjukvården kan:
- ersätta individuell psykologisk behandling med KBT
Att kombinera psykoterapi och läkemedel ter sig i många fall rimligt.
Evidensläget är dock oklart huruvida kombinationsbehandling ger bättre effekt än behandlingarna var för sig. Psykologisk behandling med KBT är vanligen
förstahandsval.
9 TVÅNGSSYNDROM
9.1 Bakgrundsfakta
Ungefär 1 % av befolkningen beräknas under det senaste året ha lidit av tvångssyndrom. Terapiresistenta eller svåra tillstånd förekommer. Problemen utvecklas ofta under ungdoms- eller tidiga vuxenår och har ofta ett kroniskt förlopp.
Tvångssymtom är i princip normalt förekommande beteenden och tankar men som hos den sjuke har en kraftigt förhöjd intensitet och frekvens.
9.2 Diagnoskriterier
Patienter med tvångssyndrom besväras av påträngande tankar och känslor som är svåra att få bort. För att minska dessa utförs tvångshandlingar. Det kan vara att tvätta sig ofta på grund av skräck för smitta, att ordna och samla eller behov av kontroll.
Symtomen uppfattas som onormala för den drabbade men att inte utföra
tvångshandlingarna är förknippat med stark ångest. Tvångstankar debuterar tidigare hos män som ofta också har en svårare form av sjukdomen. Tvångssyndrom påverkar individens funktionsförmåga genom att ritualerna upptar all tid och omöjliggör arbete eller normalt socialt liv. Vanliga symtom är:
Rädsla för smitta och smuts (tänk om jag fick HIV av att ta i handtaget)
Tvättvång (handtvätt, dusch, rengöring av mat)
Rädsla att skada någon annan (tänk om huset brinner ned för att jag glömde spisen på)
Kontroller av att saker är rätt så att ingen kommit till skada
Samla och spara (tvångstankar om att tappa bort saker)
Symmetri, ordnande och räknande (tankar om att saker måste kännas ”rätt”, läsa eller skriva om, upprepande av saker)
Sexuella tvångstankar (tänk om jag är pedofil)
För diagnos krävs att tvångstankar- och handlingar upptar minst en timmer per dag, upplevs som en betydande påfrestning eller medför att man fungerar sämre i
vardagslivet. Tvångssymtom är något som de allra flesta i någon utsträckning kan känna igen sig i, men som hos den sjuke har en kraftigt förhöjd intensitet och frekvens.
9.3 Samsjuklighet
Samsjuklighet är vanligt. Över hälften av patienter med tvångssyndrom kommer någon gång under livet att ha samtidig depression. Punktprevalensen för samtidig depression är 15 %, social fobi 18 %, paniksyndrom 7 %, alkoholberoende 5 % och Tourettes syndrom 7 %. Patienter med tvångssyndrom tvekar ofta att söka vård på grund av skamkänslor. För att diagnostisera ett tvångstillstånd krävs att man ställer adekvata frågor eftersom det inte är alltid patienten spontant berättar om sina problem. Y-BOCS är ett bra hjälpmedel för att kartlägga omfattningen. Frågor om tidsåtgång och funktionsnedsättning är också viktiga.
9.4 Behandlingsrekommendationer
Sjukvården bör:
- i första hand välja psykologisk behandling med KBT med betoning på beteendeinterventioner (exponering eller responsprevention), (stor effekt) - i andra hand välja läkemedelsbehandling med TCA (klomipramin), (stor
effekt)
- i tredje hand antingen välja psykologisk behandling med KBT med betoning på kognitiva interventioner eller läkemedelsbehandling med SSRI (sertralin, fluoxetin), (måttlig effekt).
Sjukvården kan:
- välja läkemedelsbehandling med SSRI (citalopram, escitalopram).
Det är oklart om kombinationsbehandling med läkemedel och KBT är mer effektivt än behandlingarna var för sig. Alla patienter med tvångssyndrom bör, om inget särskilt talar emot, erbjudas KBT. Många kommer även att behöva läkemedels behandling och förstahandsvalet är då SSRI-preparat.
10 POSTTRAUMATISK STRESSSYNDROM/
KOMPLEX PTSD
10.1 Bakgrundsfakta
Diagnosen posttraumatiskt stressyndrom omfattar en psykisk reaktion, präglat av rädsla, efter alla slags allvarliga trauman. En rad forskare inom området (Bl a J.
Herman, B. Van der Kolk, O. Van der Hart) skiljer på enkel PTSD och komplex PTSD.
Personer med Komplex PTSD kan även utveckla andra psykiatriska symptom och sjukdomstillstånd. Det är vanligt med exempelvis sömnstörning, depression, missbruk, självskadebeteende, psykosnära tillstånd och dissociativa störningar där symptomen många gånger tar sig uttryck i kroppsliga funktionsnedsättningar.
Funktionsförmågan hos den som har PTSD/Komplex PTSD är ofta starkt nedsatt.
Det är ofta dessa problem som leder till kontakt med psykiatrin.
Många gånger behandlas enbart de sekundära tillstånden till PTSD
(självskadebeteende, depression, missbruk, sömnstörning ) vilket medför att behandlingarna ofta inte når framgång och patienterna får leva med kroniska symptom.
10.2 Diagnoskriterier
Centrala symptom är intensiva minnesbilder, sömnproblem,
koncentrationssvårigheter, irritabilitet, undvikanden och muskelspänningar. Risken att utveckla PTSD ökar om individen tidigare haft psykiska problem eller upprepade trauman. Kvinnor och individer med personlighetsstörning har högre risk att drabbas.
Samsjuklighet med depression är mycket vanlig.
Tillståndet karakteriseras av tre huvudgrupper av symtom:
Återupplevande med
episoder av återupplevande av traumat i form av påträngande minnen (flashbacks), drömmar eller mardrömmar
Undvikande i form av
känslomässig stumhet och avflackning
tillbakadragande från andra människor
undvikande av situationer som påminner om traumat Överspändhet med
ökad vaksamhet, förhöjt alarmberedskap och sömnsvårigheter
ångest, depression och självmordstankar
Begreppet komplex PTSD används för att beskriva tillstånd hos patienter med omfattande traumatisering tidigt i livet och under uppväxten. Det kan leda till en mer komplex klinisk bild.
Det finns i nuläget ingen enhetlig diagnos för detta, varken i DSM IV eller ICD-10, men i internationell litteratur beskrivs symtomgruppen som komplext trauma eller DESNOS (Disorder of Extreme Stress not Otherwise Specified). Avgränsad psykisk traumatisering, enstaka händelser som t ex våldtäkt eller svårare olycka räknas som enkel PTSD medan långvariga och upprepade trauman, interpersonella trauma som tortyr eller sexuella övergrepp räknas till komplext PTSD.
Utöver de traditionella PTSD-symtomen kännetecknas komplext trauma i högre utsträckning av:
affektiva störningar och svårigheter att reglera affekter, t ex i uttryck av impulsgenombrott
psykologisk avskärmning och dissociation
förändringar i självperception och identitetsuppfattning
förändringar i relation till andra
förändrad syn på förövare
risk för retraumatisering
somatisering
Det finns en samsyn, såväl bland behandlare som forskare, om att denna patientgrupp existerar, men den finns inte representerad i det nuvarande diagnossystemet. Denna symtombild har mycket stor överlappning med kriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning och ADHD. Detta, och den stora samsjukligheten med depressions- och ångestdiagnoser, ställer förstås stora krav på diagnostiseringen av patientgruppen med komplext PTSD.
10.3 Samsjuklighet
Samtidig förekomst av PTSD och andra psykiatriska tillstånd är mycket vanligt, särskilt vid komplex PTSD. Depression, generaliserat ångestsyndrom och
alkoholmissbruk utgör de vanligaste samtidiga diagnoserna men även social fobi,
paniksyndrom och drogmissbruk är vanliga. Ofta är de komorbida tillstånden sekundära till PTSD. Dissociativa reaktioner och kroppsliga återupplevanden kan förväxlas med psykotiska hallucinationer.
10.4 Behandlingsrekommendationer
När man kartlägger behovet av behandling av PTSD utkristalliseras fyra
undergrupper. En modell för vårdnivå och omhändertagande av patienter med PTSD (se Kapitel 5):
1- Enkel PTSD (Primärvård och öppenvårdspsykiatri)
2- PTSD efter multipla trauman (Öppenvårdspsykiatri och ev. högspecialiserad mottagning)
3- Mer komplexa symptombilder (Högspecialiserad mottagning) 4- PTSD/ Traumarelaterade tillstånd av varaktig karaktär som inte
svarar på behandling (Primärvården, efter utredning och behandlingsförsök inom psykiatrin)
I omhändertagandet av personer med PTSD gäller att i första hand försöka uppnå s.k.
stabilisering av tillståndet. Det handlar i korta ordalag om att sänka stressnivån med hjälp av psykosociala insatser, psykopedagogik farmaka, sjukgymnastisk eller andra kroppsorienterade interventioner.
När patienten är stabiliserad kan det vara möjligt att gå vidare med psykoterapeutisk behandling. Det finns vetenskapligt stöd för att psykoterapeutisk behandling fungerar vid enkel PTSD (grupp 1 ovan). De psykoterapimetoder man har utvärderat och funnit verksamma är EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) och TF-KBT (Trauma Fokuserad Kognitiv Beteende Terapi). Gemensamt för de båda metoderna är att de fokuserar på exponering av minnen av traumat.
När det gäller behandling av patienter som kan bedömas tillhöra grupp 2-4, vid mer komplex diagnostik , vilket är det vanligaste inom psykiatrin, finns idag inte
vetenskapligt stöd för att någon enskild behandlingsmetod är tillräcklig. En kombination av behandlingsmetoder bör övervägas. För patienter i dessa grupper krävs det oftast mer långvarig och avancerad kombinationsbehandling t.ex.
psykoterapi i kombination med sjukgymnastik, farmaka och psykosociala insatser . Det är enligt vår mening också viktigt att avgränsa de som har PTSD/
traumarelaterade tillstånd där så varaktiga förändringar av personligheten uppstått att behandling i syfte att exponera för trauma inte är möjligt (grupp 4 ovan). Allt för att öka förståelsen för denna grupp patienters behov av stöd och psykosociala insatser.
Behandlingslängden kan vid enkel PTSD omfatta ett tiotal sessioner medan komplex PTSD oftast kräver omfattande flerårig behandling
Behandlare bör vara väl förtrogna med psykotraumatologi.
Sjukvården bör vid enkel PTSD erbjuda:
- psykologisk behandling med traumafokuserad psykoterapi, KBT, EMDR (Eye Movement Desensitisation Reprocessing,
- läkemedelsbehandling med SSRI (fluoxetin, sertralin, paroxetin).
Sjukvården bör vid komplex PTSD:
- psykologisk behandling med traumafokuserad psykoterapi, KBT, EMDR (Eye Movement Desensitisation Reprocessing,
- ofta i kombination med stödsamtal, arbetsterapi och kroppsorienterade behandlingar.
- läkemedelsbehandling med SSRI (fluoxetin, sertralin, paroxetin).
Patienter med PTSD bör erbjudas psykologisk behandling då tillgänglig forskning talar för att detta ger bäst effekt. Vid läkemedelsbehandling utgör SSRI-preparat förstahandsval och bör övervägas vid samtidig depression eller om patienten är ovillig eller oförmögen att engagera sig i psykologisk behandling. Det är viktigt att uppmärksamma att en stor andel av patienterna med PTSD (ca 40 %) inte svarar på farmakologisk behandling.
11EVIDENS OCH KLINISK ERFARENHET
Diskussionen om hur begreppet evidens ska definieras är ständigt pågående.
Grundvalen i det evidensbegrepp som används i referenslitteraturen till detta
vårdprogram är den jämförande studien. De behandlingar som har manualer och har ett dokumenterat stöd i kontrollerade, jämförande studier är de som rekommenderas.
Behandlingar där manualer inte förekommer i lika hög utsträckning är svåra att göra jämförande studier på. Därmed kan de inte erhålla lika högt vetenskapligt stöd. Det betyder att de ändå kan vara effektiva. I slutversionen av Nationella riktlinjer för depression och ångestsyndrom rekommenderar socialstyrelsen att
sjukvårdshuvudmännen bör erbjuda terapiformerna KBT och PDT.
I riktlinjerna lyfter socialstyrelsen fram rekommendationer om screening, ett effektivt omhändertagande samt diagnostik och bedömning. Där rekommenderas i huvudsak psykologisk behandling som förstahandsalternativ på grund av att effekterna av psykologisk behandling har visat sig vara mer ihållande än
läkemedelsbehandling. När det gäller psykologisk behandling är det framför allt olika former av kognitiv beteendeterapi som rekommenderas vid ångestsyndrom.
Detta innebär nödvändigtvis inte att andra behandlingsformer inte har effekt. Även kontinuitet anser socialstyrelsen är en viktig faktor i behandlingsutfall.
12 BEDÖMNING, UTREDNING OCH DIAGNOSTIK
En noggrann anamnes är en förutsättning för diagnostik av ångestsjukdomar.
Medicinsk och psykiatrisk sjukhistoria, ärftlighet, eventuell livsleda, suicidalitet, alkohol- och drogbruk, livshändelser och nuvarande livssituation tillhör det som behöver efterfrågas. Information från anamnes, status, strukturerad intervju samt symtom- och funktionsskattningar ligger till grund för diagnos. Med tanke på den höga samsjuklighet som finns för i stort sett samtliga ångestdiagnoser är det viktigt att bedömning av nya patienter sker strukturerat. Den noggranna kliniska intervjun utgör grunden och är det avgörande för den diagnostiska kartläggningen.
Skattningsinstrument ska ses som ett komplement.
Enheten för trauma och ångest har som uppdrag att bedriva specialistpsykiatrisk öppenvård för patienter med ångestdiagnoser och komplex posttraumatiskt
stressyndrom. Det innebär att vi ansvarar för bedömning och behandling av denna patientgrupp. För att patienter ska remitteras från mottagningen till ETÅ ska de dels uppfylla kriterier för specialistpsykiatri och dels ha en ångestsjukdom eller komplex PTSD/PTSD som huvuddiagnos.
Patienter hänvisas till ETÅ via remiss från tre håll:
psykiatrisk akutmottagning, PAKM
inför utskrivning från slutenvårdsavdelning.
från annan enhet som önskar konsultation eller byte av enhetstillhörighet Vid remisskonferens avgörs vilken typ av bedömning som är lämplig för varje patient. Nya patienter som är okända vid enheten bedöms av överläkare och/eller psykolog, psykoterapeut.
Vid traumarelaterad problematik kan följande områden behöver kartläggas: symptom på traumatisk stressbelastning, dissociativa symptom, somatiska reaktioner, sexuella störningar, traumarelaterade kognitiva störningar, spänningsminskande aktiviteter och övergående posttraumatiska psykotiska reaktioner.
Självskattningsskalor kan användas för såväl screening av symptom som komplettering till den
kliniska intervjun och för att följa ett förlopp.
Den psykiatriska undersökningen kan också komma att omfatta somatiskt status och rutinprover
(blod och urin) samt leverstatus och prover för njur- och thyreoideafunktion. I en del fall bör övervägas EEG, datortomografiundersökning av hjärnan samt eventuellt
magnetresonanstomografi (MR-undersökning).
Som beskrivits ovan under de specifika diagnoserna är samsjukligheten vid samtliga ångestsyndrom stor. Detta är viktigt att ha i åtanke vid bedömningen.
För diagnosspecifik och psykiatrisk symtomskattning, screening av
missbruk/neuropsykiatrisk problematik och när patienten själv skattar sina problem, kan olika skattningsskalor användas.
Följade skattningsskalor och intervjuformulär rekommenderas:
Anamnesupptagning: SCID I Depression: MADRS, BDI OCD: Y-bocs
Social fobi: Liebowitz Social Anxiety Scale
Panikångest: PDSS-SR (Panic Disorder Severity Scale Self Rated)
PTSD: PTSD Symptom Checklist, IES-22 R, Impact of Event Scale-Revised Alkohol/droger: AUDIT (Alcohol Use Disorders Identification Test) och DUDIT (Drug Use Disorders Identification Test).
ADHD: ASRS
Emotionellt instabil personlighetsstörning: SCID-II
Personlighetsstruktur och bedömning av funktionsnivå: KAPP (Karolinska Psychodynamic Profile)
Psykiatrisk symtomskattning: SCL-90 (Symtom Check List)
Dissociation: Dis-Q-Sweden (Dissociation Questionnaire-Swedish translation) Besökssamtal ska dokumenteras på ett enhetligt sätt . Detta för att säkerställa att vissa obligatoriska områden efterfrågas och inte glöms bort.
Avslutad bedömning återkopplas alltid på ETÅ:s behandlingskonferens. I samband med det bestäms också om patienten ska erbjudas fortsatt behandling samt vilken form av behandling. Den planering som görs ska dokumenteras i patientens vårdplan.
Ansvarig behandlare är därefter tillsammans med överläkare ansvarig för att vårdplanen följs och revideras vid behov.
13 KULTUR OCH DIAGNOSTIK
Ångestsjukdomar förekommer över hela världen. Kulturella faktorer påverkar hur ångest och ångestsjukdomar, uttrycks, förstås och kommuniceras. Även hjälpsökande och
förväntningar på vården påverkas av kulturella faktorer.
Kulturella faktorer påverkar hur besvär upplevs och förstås, symtombildning, stressupplevande, vårdsökande och behandling och hur sjukdom hanteras.
Det är vanligt att emotionella besvär kläs i ett somatiskt språk. I många kulturer tolkas emotionella störningar i sociala och moraliska termer. Detta kan leda till att ångestbesvär beskrivs som störda sociala relationer.
I kontakt med nyanlända flyktingar är det särskilt viktigt att fråga om tecken på PTSD och
erfarenheter av trauma, tortyr eller andra övergrepp. Många traumatiserade flyktingpatienter
berättar inte spontant om vad de varit med om. Som kliniker behöver man ge sig tid att
skapa kontakt och återkomma till frågor om trauma när patienten är beredd att tala om det.
Traumatiska händelser kan också leda till andra psykiatriska tillstånd som depression,
fobier, personlighetsstörningar och paniktillstånd.
För bedömning av ångestsjukdomar lyfts i DSM-IV bland annat detta fram:
Paniksyndrom: i vissa kulturella sammanhang kan panikattacker kopplas till en intensiv
rädsla för trolldom och magi.
Social fobi: sociokulturella restriktioner för kvinnors deltagande i det offentliga sociala
livet får inte blandas ihop med social fobi.
Tvångssyndrom: kulturella och religiösa traditioner leder inte till tvångssyndrom men kan
påverka fokus för tvångssymtom; det är viktigt att särskilja tvångssymtom från ritualer.
PTSD: särskilt viktigt är det att utforska eventuella erfarenheter av trauma och tortyr hos
flyktingar.
Akuta stressreaktioner: reaktioner på förluster påverkas av kulturella faktorer;
dissociativa
symtom kan vara vanligare i kulturer där denna typ av symtom är socialt acceptabla.
Avslutningsvis görs efter intervjun en sammanfattande bedömning av vad kulturella faktorer
betyder för diagnostik och vård.
Kulturformuleringsintervjun är en manual som är inriktad på att ta del av patientens perspektiv på sjukdom och besvär, som stöd för kliniker att praktiskt använda. Den kan laddas ned från Transkulturellt Centrums hemsida
(www.transkulturelltcentrum.se).
Manualen innehåller förslag till intervjufrågor. Ibland kan intervjun ge information som påverkar den diagnostiska bedömningen och bidra till att kunna formulera en gemensamt delad behandlingsplan.
13.1 Tolk
När patienten inte har svenska som modersmål är det viktigt att erbjuda en professionell
tolk. Vid bedömning av ångestsjukdomar är tolkens översättning av central betydelse.
Tolkandet underlättas av att både tolken och patienten är införstådda med intervjuns syfte,
arbetsform och hur tolkandet går till.
Viktigt att tänka på är att samtalet kan ta dubbelt så lång tid då allt som säga ska upprepas en gång. Tänk också på att själv formulera korta, väl utformade, tydliga frågor och påståenden. Tänk innan på meningsuppbyggnad och gör paus så att tolken har en möjlighet att utföra sitt arbete.
Företrädesvis används telefontolk vid behandlingstillfällena.
14 SUICIDRISKBEDÖMNING
Suicidriskbedömningar ska göras vid varje nybesök och även kontinuerligt vid behandlingar över tid. De rutiner som finns beskrivna i VP Suicid ska följas vilket innebär att bedömningen ska dokumenteras under rubriken RISK.
Suicidriskbedömningar ska innehålla följande punkter:
1. Tidigare självmordsförsök och övriga riskfaktorer. Här används Sad Persons Scale (SPS).
2. Suicidstegen. Dödstankar – självmordstankar – självmordsplaner.
3. Diagnos. Särskilt fokus på depression och psykos samt svårighetsgrad.
4. Skyddande faktorer i patientens omgivning (positiv självkänsla, känsla av sammanhang, fungerande sociala färdigheter, fungerande nära relationer, stöd från relevanta personer, förmåga att söka och ta emot hjälp och omsorg).
5. Sammanfattande bedömning samt beslut om eventuella suicidpreventiva åtgärder (receptbegränsning, tät uppföljning, inläggning)
6. Använd kompletterande skalor vid behov. Scale for suicide ideation, SSI, vid suicidtankar. Suicide intention scale, SIS, efter ett aktuellt självmordsförsök.
När strukturerad bedömning på detta sätt är gjord och dokumenterad går det vid löpande kontakter att hänvisa till den journalanteckningen. Om det sker stora förändringar i patientens mående eller situation kan det vara motiverat med förnyad strukturerad bedömning.
För mer info kring detta, se Område psykiatris vårdprogram för suicidnära patienter.
15BEHANDLINGSUTBUD VID ETÅ
Under varje enskild diagnos beskriven ovan finns behandlingsrekommendationer baserade på Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Enheten för trauma och ångest har i nuläget följande behandlingar att erbjuda:
Läkemedelsbehandling
Individuell Traumafokuserad behandling
Traumafokuserad gruppsykoterapi
Individuell KBT-behandling
KBT-behandling i grupp för ångestsyndrom planeras from hösten 2015
Gruppbehandlingar för specifika problemområden
Individuell PDT
EMDR-behandling
Stödsamtal
Arbetsterapeutisk behandling
Sjukgymnastik
15.1 Klinikövergripande behandling
Dialektisk beteendeterapi (DBT)
Remiss sänds till DBT
Individuell Traumafokuserad psykoterapi
Remiss till ETÅ
Traumafokuserad gruppsykoterapi
Remiss till ETÅ
Gruppbehandling för sömnproblem
Remiss till Affektiva
Gruppbehandling för social fobi
Remiss till ETÅ
Remiss till ETÅ