Behoven av inlåningskonton i dag

Utredningen har haft kontakt med några av de värdepappersbolag som i dag har den aktuella tillståndskombinationen.16 _{Enligt bolagen}

fyller möjligheten att hålla inlåningskonton en viktig funktion och är en förutsättning för att på ett effektivt sätt hantera kunders depåer och värdepapperstransaktioner över depåerna. I synnerhet när kun- derna har kredit för värdepappershandel. Krediterna lämnas på de inlåningskonton som är kopplade till kundernas depåer, och in- låningen utgör en av finansieringskällorna för kreditgivningen. Om bolagen inte längre kunde tillhandahålla inlåningskonton skulle denna del av verksamheten behöva organiseras om i grunden, både vad gäller den praktiska hanteringen och finansieringen. Även vid primärmark- nadstransaktioner – när bolaget är emissionsinstitut och bolagets kunder tecknar sig i emissionen – underlättar inlåningskonton verk- samheten eftersom inlånade medel då kan användas för bolagets lik- viditetshantering. Möjligheten att hålla inlåningskonton och krediter innebär att bolagens verksamhet avseende handel med värdepapper över depå kan konkurrera med bankernas motsvarande verksamhet. Om tillståndskombinationen inte längre skulle vara möjlig skulle som nämnts hanteringen och finansieringen fördyras vilket i sin tur skulle riskera att försämra konkurrensen i detta marknadssegment och några av bolagen har anfört att de skulle överväga att söka till- stånd som bank om möjligheten att hålla inlåningskonton försvann. Behoven av inlåningskonton synes således vara desamma som i tidi- gare lagstiftningsärenden, och så även konsekvenserna av att möjlig- heten togs bort.

5.3.3 Inlåningskonton i förhållande till de nya reglerna

Ett värdepappersbolag som tar emot inlåning och lämnar krediter omfattas av definitionen av kreditinstitut i artikel 4.1.1 a i tillsyns- förordningen. Frågan om sådana värdepappersbolag omfattas av för-

15 _{Prop. 1994/95:50 s. 99 f.}

ordningen på denna grund har dock inte haft någon större betydelse eftersom sådana värdepappersbolag i vart fall har omfattats på grund av artikel 4.1.2 i förordningens tidigare lydelse. Frågan kompliceras dock på grund av de ändringar i tillsynsförordningen som görs genom artikel 62 i värdepappersbolagsförordningen. I tillsynsförordningens nya lydelse definieras begreppet ”institut” (på vilka tillsynsförord- ningen är tillämplig) i artikel 4.1.3 numera som ”ett kreditinstitut som har auktoriserats enligt artikel 8 i [kapitaltäckningsdirektivet] eller ett företag som avses i artikel 8a.3 i det direktivet”. Det bör i sam- manhanget nämnas att det finns en undantagsregel i kapitaltäcknings- direktivet, artikel 9.2, som innebär att ett företag kan bedriva inlå- ningsverksamhet utan att vara kreditinstitut, förutsatt att företaget står under nationell reglering till skydd för insättare och investerare. Innebörden av den artikeln torde vara att exempelvis värdepappers- bolagen i fråga kan bedriva inlåningsverksamhet utan att ha tillstånd enligt artikel 8 i kapitaltäckningsdirektivet. Värdepappersbolagen i fråga har fått tillstånd enligt lagen om värdepappersmarknaden, medan artikel 8 i kapitaltäckningsdirektivet i svensk rätt tycks ha genomförts genom bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Det går således inte att säga att bolagen har ”auktoriserats enligt arti- kel 8” i kapitaltäckningsdirektivet. Det är möjligt att man ska tolka den nya definitionen av institut i tillsynsförordningen som alla kredit- institut, oavsett om de har fått tillstånd enligt artikel 8 eller omfattas av nationell lagstiftning så att de enligt artikel 9.2 är undantagna från tillståndsplikten. Det framstår dock som en något djärv tolkning utan stöd i direktivets ordalydelse. Om tillståndskombinationen in- låningskonton och kreditgivning fortsatt ska tillåtas för värdepap- persbolag bör också förutsättas att, liksom i dag, tillsynsförordningen tillämpas på bolagen. För att undanröja eventuella tveksamheter bör i sådana fall en lagregel utformas så att den uttryckligen anger att tillsynsförordningen ska tillämpas på bolagen i fråga.

Ett alternativ är att utmönstra möjligheten för värdepappersbolag att ta emot inlåning. Man kan fråga sig om det är rätt att ett företag som huvudsakligen ägnar sig åt värdepappersrörelse ska följa de kapitaltäckningsregler som primärt är avsedda för en helt annan typ av företag (banker) bara för att företaget använder inlåningskonton i stället för klientmedelskonton för att hantera kunders transak- tioner. Det kan ifrågasättas dels om det principiellt är rätt, dels om det är rätt i förhållande till EU-reglerna.

Från principiella utgångspunkter kan man konstatera att de nya kapitaltäckningsreglerna för värdepappersbolag är utformade för just den typ av verksamhet som värdepappersbolag ägnar sig åt. Exem- pelvis beror kraven på kapitalbasens storlek på faktorer såsom för- valtat kapital, omfattningen av kundorder och daglig handelsvolym. Om ett värdepappersbolag som tar emot kunders medel på konto tillämpade tillsynsförordningen i stället för värdepappersbolagsförord- ningen skulle dessa, för värdepappersbolagens verksamhet special- anpassade krav, inte gälla för bolaget. Å andra sidan finns denna diskrepans också för de banker som har tillstånd till värdepappers- rörelse. Bankerna kommer även i fortsättningen att omfattas av kapitaltäckningsreglerna för kreditinstitut oavsett hur omfattande värdepappersrörelsen är i förhållande till den traditionella bankverk- samheten. Principiellt bör det inte göras någon åtskillnad mellan en bank som huvudsakligen ägnar sig åt värdepappersrörelse och ett värde- pappersbolag som tillhandahåller inlåningskonton. Avgörande är att båda företagen tar emot inlåning från allmänheten och kapitaltäck- ningsreglerna för kreditinstitut är utformade bl.a. för att säkra kun- dernas möjlighet att få tillbaka sina pengar. Det är därför relevant att tillämpa reglerna både på banker och på värdepappersbolag med till- stånd att ta emot medel på konto. Man kan också konstatera att enligt de nya reglerna ska reglerna för kreditinstitut tillämpas på värde- pappersbolag över en viss storlek och på bolag som den behöriga myndigheten anser systemviktiga (se avsnitt 5.2.1). EU-regleringen utgår således från att det i vissa fall är lämpligt att tillämpa reglerna för kreditinstitut även på värdepappersbolag.

En annan fråga är som sagt om detta är korrekt i förhållande till EU-reglerna. Ett svenskt värdepappersbolag med den aktuella till- ståndskombinationen är, åtminstone vid första anblicken, EU-rätts- ligt både ett kreditinstitut (enligt definitionen i artikel 4.1.1 a i till- synsförordningen) och ett värdepappersföretag (enligt definitionen i artikel 1.1 i värdepappersbolagsförordningen). Dock säger definitionen i artikel 1.1 i värdepappersbolagsförordningen att denna är tillämplig på värdepappersföretag som har fått tillstånd enligt MiFID II. Som nämnts är tillståndet för inlåningskonton inte ett tillstånd enligt MiFID II, vilket innebär att när ett företag får ett tillstånd för in- låningskonto, får företaget inte tillstånd som ”värdepappersföretag enligt MiFID II”. Detta synsätt överensstämmer också med hur frågan

har hanterats i tidigare lagstiftningsärenden.17 _{Det finns således var-}

ken några principiella eller EU-rättsliga hinder mot att det i svensk rätt även i fortsättningen ska vara möjligt för ett värdepappersbolag att få tillstånd att ta emot medel på konto, förutsatt att bolagen till- lämpar tillsynsförordningen. Liksom tidigare är kreditinstitut i svensk rätt i sig ingen verksamhetsform som ett företag kan söka tillstånd för, utan olika verksamhetsformer som t.ex. bank och kreditmark- nadsbolag har i lagstiftningen samlats under paraplybegreppet kredit- institut. Också värdepappersbolag med tillstånd till kreditgivning och att ta emot medel på konto ska liksom tidigare betraktas som kreditinstitut i begränsad mening.18 _{På grund av de ändringar som}

skett i tillsynsförordningen avseende definitionerna av institut och kreditinstitut bör det faktum att tillsynsförordningen ska tillämpas följa av en uttrycklig svensk lagregel, se ovan. Detta innebär givetvis inte att ett sådant bolag kan bedriva samma typ av verksamhet som andra kreditinstitut, t.ex. banker. Ett värdepappersbolag får ta emot kunders medel på konto enbart för att underlätta värdepappersrörel- sen, och kreditgivningen får endast ske för att kunden, genom värde- pappersbolaget ska kunna genomföra en transaktion i ett eller flera finansiella instrument. Dessa begränsningar följer av lagen om värde- pappersmarknaden.

Det kommer dock att innebära stora skillnader mellan värde- pappersbolag som tar emot medel på konto och värdepappersbolag som tar emot medel med redovisningsskyldighet; den förra kategorin ska tillämpa de nuvarande reglerna i tillsynsförordningen medan den senare kategorin ska tillämpa de nya reglerna i värdepappersbolags- förordningen. Det är möjligt att värdepappersbolag som i dag har tillstånd att ta emot medel på konto av den anledningen väljer att avstå från detta tillstånd och i stället, om de inte redan har det, söker tillstånd för att ta emot medel med redovisningsskyldighet. Men detta bör vara upp till varje bolag att bedöma.

När kapitaltäckningsreglerna för värdepappersbolag genomförs i svensk rätt uppstår ett behov av att skilja ut de värdepappersbolag som ska tillämpa de regler i tillsynslagen som gäller för kreditinstitut från övriga värdepappersbolag. I lagen om värdepappersmarknaden bör därför införas en bestämmelse i 8 kap. som innebär att bestäm- melserna om styrning och kontroll i lagen om bank- och finansier-

17 _{Prop. 1994/95:50 s. 99 och prop. 2006/07:115 s. 326.} 18 _{Se prop. 1994/95:50 s. 99.}

ingsrörelse samt tillsynslagens bestämmelser om kreditinstitut ska tillämpas på värdepappersbolag med tillstånd för kreditgivning och inlåningskonton. För att undanröja eventuella tveksamheter om till- synsförordningens tillämpning bör bestämmelsen också ange att den förordningen ska tillämpas.

Möjligheten för ett värdepappersbolag att ta emot medel på konto kommer även i fortsättningen att vara en svensk reglering som inte återfinns på EU-nivå vilket kan påverka möjligheterna att bedriva verksamheten i fråga i andra länder inom EES.