Berättandets inverkan på deltagarna

De flesta intervjupersoner uppfattade metoden Livets Träd som ett sätt att nå bättre

självkännedom. Uttryck som “att få en bild av sig själv”, “att se den hela bilden”, “att utforska sig själv” förekommer 10 gånger i transkriberat material. Vissa betonade att metoden kan bidra till att stärka individens tro på sin egen förmåga. Uttryck som “att öka, stärka självförtroende, självkänsla”, “att hitta motivation” har upprepats sex gånger. Nästa lika många gånger förekommer uttryck genom vilka intervjupersoner pratade om hur metoden hade hjälpt deltagarna att “känna ett värde i sig själv”, “att ha något att komma med”, “att hitta det

positiva”, “att se på deras styrkor”. Två pratade om hur narrativa metoder skulle kunna bidra till att få meningsfullhet i tillvaron och en person nämnde begreppet i koppling till Aaron

Antonoviskys teori om känsla av sammanhang.

Detta utgör en direkt anknytning till Helene Valgreens forskningsanalys där begreppet

meningsfullhet har visat sig vara centralt för deltagares upplevelser och utvärdering av kollektiv narrativ praxis. Valgreen (2013) har därigenom valt att använda begreppet så som det ingår i Antonovskys teori om känsla av sammanhang och utifrån detta har hon skapat en teoretisk modell som döpts till vägledningsspiral. Spiralen kan ses som en lärandemodell kopplad till David A. Kolbs experimental learning circle men den går också att associeras till Norman Amundsons livshjul som är en känd vägledningsmodell (Valgreen, 2013:164).

Figur 2. Valgreens vägledningsspiral. Modellen innebär fyra moment: reflektera, skapa, dela och att lyssna. Bilden är hämtad från Valgreens avhandling. (Garzena, 2014)

I modellen representeras kollektiv narrativ praxis som en reflektionsprocess som vidgar sig i en spiral form. Man börjar reflektera om en berättelse och reflektionen blir utgångspunkt för att skapa en ny berättelse som man sedan delar med andra. Delning och lyssnande av berättelser ger upphov till nya gemensamma reflektioner som sedan leder till skapelser av nya berättelser osv.

Genom att dela berättelser med andra vidgar man sitt nätverk och får nya inblickar för fortsatta funderingar.

Reflektion och självreflektion är viktiga aspekter som också blev uttalade i vår undersökning när vi tillfrågade intervjupersoner om att beskriva hur arbetet med Livets Träd hade inverkat på deltagare. Vår empiri verkar ha en koppling med Valgreens analys också vid en annan punkt, alltså att deltagares reflektionsprocess kräver en viss grad av handledning för att bli

meningsfull. Enligt Valgreen, blir vägledares roll central i tillämpning av kollektiv narrativ praxis “eftersom graden av processframgång beror på vägledares professionella nätverk, kreativitet och uthållighet” (Valgreen, 2013:162, författares översättning).

Intervjupersonernas praktiska erfarenhet av Livets Träd verkar spegla den sociala,

kollektivistiska särskiljande egenskapen av narrativa instrument som White (1995) beskriver när de betonade vikten av att planera metodens tillämpning som en del av en grupprocess. De har uppmärksammat att det krävs en insats av handledare för att skapa en viss trygghet bland deltagare innan att man kan gå vidare med Livets Träd. De menade att berättandet inför varandra blev lättare och mer betydelsefullt när handledare hade lycktas att skapa en positiv, öppen stämning i gruppen. I detta kan vi se ett samband med Inga Olssons beskrivning av gruppvägledningsprocesser. Olsson (2009) presenterar en grupparbetsmodell indelad i flera faser: Inledningsfaser, arbetsfas och avslutningsfas och hon beskriver hur deltagarnas behov

förändras i övergången från en fas till en annan. Inledningsfasen är avgörande för att sätta upp mål inför gruppvägledningen och i detta skede ska arbetet inriktas mot deltagarnas behov att tillhörighet. I övergången till arbetsfasen ska vägledare istället ta hänsyn till deltagarnas behov av trygghet, närhet och tillit. Olsson (2009) placerar i arbetsfasen tre typer av övningar: de som ska öka deltagarnas kunskap och medvetenhet om sig själva i förhållande till omvärlden, de som ska hjälpa dem kartlägga möjligheter/hinder och slutligen, de som ska leda till en handlingsplan.

Livets Träds inverkan på deltagarnas självkännedom, självförtroende och motivation utifrån intervjupersonernas beskrivelser verkar skapa ett intressant samklang med Olsons mål i denna fas av gruppvägledning.

Det sociala samspelet mellan individ, grupp och omgivning kan dessutom ses som den egentliga kärnan i narrativ kollektiv praxis så som beskrivs av Michael White. Han menar att individer väljer ut en dominant historia bland alla berättelser de bär med sig och att historian blir sedan en konstruktion av det själva jaget (White, 1995). Den dominanta historian skapas dock inte i ett vakuum menar White, utan den påverkas av den samhällsanda som råder i en viss tid. Individer tenderar alltså att välja ut de berättelser om sig själva som är mer anpassade till omgivningens kultur. Dominanta moraliska samhällsvärderingar samt kön, klass och etnicitet är alla sociala faktorer som bidrar till att skapa den identitet individen sedan väljer att leva ut. White ser på individualitet som en ren social konstruktion: “Individuality is a way of being that is actually a culturally preferred way of being” (White, 1995:16). Livets Träd som ingår i narrativ kollektiv praxis metoder, verkar frigöra sin potential när det blir en del av ett fungerande grupparbete, menade intervjupersonerna. Än en gång finner vi att teori och empiri hänger ihop.

De flesta intervjupersonerna var eniga om att Livets Träd bidragit betydligt till att vidga deltagarnas självkännedom. Trädet är en metafor av det jaget och genom att rita alla dessa delar får man hjälp att synliggöra vart man befinner sig och vad man bär med sig. Trädet återger en holistisk bild där dåtiden, nutiden och framtiden sammanfogas och där betydelsefulla relationer med andra människor utforskas och tydliggörs. Till detta kan vi dra en parallell med Vance Peavys begrepp levnadsrum. Peavy (2010) beskriver levnadsrum som den verklighet en person har skapat omkring sig, i detta ryms utbildning, arbetskompetens, social kompetens, viktiga relationer, drömmar, nederlag samt rationella eller irrationella mål. Levnadsrum är föränderligt och har ofta svårbegripliga gränser. Peavy menar därför att en vägledningsprocess alltid ska ta hänsyn till vad som hänt eller händer i en individs levnadsrum. Utforskning och kartläggning av tankar, känslor och upplevelser som finns i levnadsrummet kan dock visa sig vara en tillgång för vägledning (Ibid).

Utifrån analys av intervjumaterial och vår egen erfarenhet skulle vi avslutningsvis vilja föreslå ett samband med narrativa metoders inverkan på deltagarna och begrepp empowerment.

Begreppet började användas under 1960-70 talet inom sociala och politiska rörelser i USA. Idag är det känt bland olika sociologiska fält och inom olika vetenskapliga perspektiv. Begreppet finns med nyanserade meningar bland annat inom psykologi, medicin, vård och omsorg, pedagogik, karriärutveckling och vägledning (Starrin, Askheim, 2007). Empowerment är en komponent i olika vägledningsteorier och modeller, bland annat i Amundsson (2000), i Berg och De Jong (2011) och i Gjerde (2011). Med empowerment menar man en mängd aktiviteter som kan öka individens självförtroende och självuppfattning så att personens kontroll över sitt liv också ökar. Genom att uppmärksamma sina styrkor, förmågor och positiva relationer med

andra kan en individ få kraft och beslutsamhet till att påverka sin livsbana (Starrin, Askheim, 2007).