Inledning
Nova drar på sig gummistövlarna. Det är lunchrast. Hon och Troj är först ut på skolgården och regnet öser ner så våldsamt att det nästan ser ut att studsa tillbaka efter att det nuddat marken.
– Vi kommer regna bort om vi bara står här! ropar hon till Troj.
– Va? säger Troj och kommer lite närmare.
– Jag sa, vi kommer regna bort om vi bara står här! ropar hon lite högre fast han står nära nu.
– Vi går in i skogen! svarar han.
De småspringer in i skogen bredvid skolan, vattnet plaskar runt gummistövlarna och Troj funderar på hur fort man skulle behöva springa för att kunna springa på vatten. I skogen dämpar löven regnljudet och träden fungerar nästan som paraplyer. Nova och Troj går omkring och bara tittar, allt ser så grönt ut när det regnar och det luktar så gott. Det luktar som skog, fast extra mycket skog, allt luktar mer på något sätt.
– Titta, säger Troj, svamparna växer i en ring.
– Har du inte sett en sån ring förut? frågar Nova.
– Nej, har du? frågar Troj.
– Ja, jag har hört att de kallas älvringar eller till och med häxringar.
– Wow, viskar Troj.
– Tror du den är magisk? frågar han.
– Kanske, undrar hur man använder dem och vad som händer när man gör det.
Troj funderar en stund…
– Det är ju en ring, så man kanske ska gå runt den? säger han fundersamt.
– Det verkar lite för enkelt. Då skulle väl vem som helst komma på det och vad jag har hört vill både häxor och älvor vara hemliga. Vad tror du? frågar hon.
– Man kanske ska backa runt den?
– Gå baklänges? frågar Nova. Vi kan väl pröva! säger hon och ställer sig vid cirkelns kant.
Troj ställer sig på andra sidan av cirkeln och de börjar gå baklänges runt ringen.
– Hur många varv tror du vi ska gå? frågar Nova.
– Vad sägs om tre? Fröken brukar alltid säga att alla goda ting är tre.
– Då blir nog tre bra, svarar Nova och tittar upp. Troj är borta, skolan också. Hon står på en stig på en äng. En bit framför sig ser hon hur marken tar slut och vatten tar vid. Det finns ingen bro över vattnet och bakom sig ser hon bara ängen och stigen som aldrig verkar ta slut.
– Var är jag, mumlar hon för sig själv och funderar på vad hon borde göra nu. Plötsligt hör hon fotsteg bakom sig men hon vågar inte vända sig om. Nova blundar hårt och hoppas att hon drömmer och snart vaknar hemma i sin säng, men i stället känner hon att någon lägger en kall hand på hennes axel. Hon snurrar runt snabbt och där står… Troj.
– Troj! ropar hon och kramar om honom. Vad du skräms!
– Förlåt. Vad händer? Var är vi? frågar han och tittar sig omkring.
– Jag har ingen aning, ringen måste ha varit magisk på riktigt.
– Vi måste tillbaka och berätta för fröken! svarar Troj entusiastiskt.
Äp3Ma14 27
De försöker flera gånger, framlänges, baklänges, tre varv, fyra varv, fem, sex, sju varv.
Ingenting händer. De kommer inte hem!
– Vad gör vi nu? frågar Troj förtvivlat. Hur ska vi komma hem?
Del B
Nova och Troj står och ser sig omkring och undrar hur de ska komma hem igen.
– Titta, säger Troj och nickar mot ett skogsparti, det står ett hus där borta bakom träden, där kanske det finns en telefon vi kan låna.
– Tror du att det är någon hemma?
– Jag hoppas det, om vi bara kan ringa någon som kan hämta oss… börjar han innan Nova avbryter honom.
– Men var ska vi säga att vi är någonstans?
– Om det är någon hemma så vet de säkert det, svarar Troj och börjar gå i rask takt mot huset med Nova tätt bakom sig.
När de kommer fram ser de att dörren står på glänt men det ser inte ut som om någon är hemma. Det är mörkt inne i huset, inte en enda lampa verkar vara tänd. När de tar några steg in i huset hör de en dörr knarra och plötsligt står det en väldigt, väldigt kort gubbe framför dem. Han ser inte ut att nå längre än till Novas axlar.
– Vad gör ni här? frågar han och tittar på dem med sina stora, grå, ögon.
– Vi undrar om det finns en telefon vi kanske kunde få låna? säger Troj.
– Vi är vilse, lägger Nova till.
– Oj oj, det är inte bra, svarar gubben och ser fundersam ut. Jag har ingen telefon men jag kanske kan hjälpa till ändå. Frej heter jag och om ni inte redan haft vett att inse det så är jag en hustomte.
– En hustomte? frågar Troj
– Ja, det var ju det jag sa, att jag är en hustomte. Jaha. Nehe. Inte ska ni bara stå här. Vill ni hem så måste ni över på andra sidan sjön och hitta en annan häxring, säger Frej och skjuter dem mot dörren.
– En annan häxring … men vi sa ju inte ens något om den första häxringen, hur visste du om det och hur vet du vart vi ska? frågar Nova.
– Det fina i kråksången med att vara hustomte är att vi vet saker fastän ingen berättar det för oss. Jag vet till exempel att en skruv är lös i köksbordet så om ni ger er iväg nu så kan jag gå och laga det.
– Men…, börjar Troj.
– Inga men! Hustomtar och folk ska inte prata med varandra egentligen, gå nu, jag har en lös skruv att ta itu med, säger Frej och leder ut dem ur huset och stänger dörren bakom dem.
– Nog har han en skruv lös, säger Troj, men inte i köksbordet. Jaha Nova, hur ska vi ta oss till andra sidan då? fortsätter han och tittar på Nova. Hon ser lite orolig ut.
– Vad är det? frågar han. Vad tänker du på?
– Jo, säger Nova och tittar på honom, om det finns otrevliga hustomtar på den här sidan, tänk då vad som kan finnas på andra sidan, säger hon och tittar mot den täta, skuggiga, skogen på andra sidan vattnet. Jag har en känsla av att Frej är trevlig jämfört med andra filurer vi kan stöta på.
– Det får vi nog reda på, vare sig vi vill det eller inte, men vi har inte mycket att välja på.
– Nej, vi har väl inte det…
Del C
Nu känns det som att Nova och Troj gått flera timmar i sträck, Troj börjar bli tokig. Kan man ha tråkigare än man har när man bara går och går och går och aldrig kommer fram eller hittar det man letar efter?
– Nu måste vi ta en paus, säger han bestämt. Vi måste göra något roligt ett tag, annars orkar jag inte gå mer.
– Okej. Vad ska vi göra? Har du någon idé? Kan vi sätta oss ned och göra något för jag har ont i benen, fortsätter hon och ser sig omkring. De sätter sig ner i gräset och funderar.
– Har du tänk på en sak? frågar Troj.
– Vadå?
– Att allt här växer i mönster. Det ser nästan ut som att någon planterat allt så med mening. Tänk vad jobbigt det skulle vara! Först skulle det ta jättelåååååång tid att plantera allt och sen när man till slut var färdig så skulle det säkert inte ha blivit perfekt ändå.
– Nej precis, svarar Nova, det går nog inte att göra det perfekt om det inte är i en magisk skog. Hur som helst så är det häftigt! Som de här blommorna till exempel, säger Nova och pekar mot några blå och röda blommor i närheten, de växer ju verkligen i ett mönster, det kan inte vara slumpen att det har blivit så. Hon rör försiktigt vid ett av de mjuka, lena, kronbladen på en av de röda blommorna. Då drar blomman snabbt ihop sig och Nova rycker chockat tillbaka handen och ser hur resten av blommorna i mönstret också drar ihop sig en efter en.
– Coolt! Det ser ut som de gör vågen, säger Troj glatt. Nova fnissar och tittar på när Troj gör om samma sak på några blommor längre bort. De springer omkring bland alla blommönster och nuddar och snuddar och hoppar och skuttar och fnissar tills de är helt slut och måste sätta sig ner i gräset igen. Där sitter de kvar länge och bara tittar på hur blommorna vecklar ut sig och drar ihop sig. Nästan som om kronbladen var armar och blommorna stretchade lite grann då och då, för nog måste man bli stel av att bara sitta still och se vacker ut hela dagarna, tänker Troj, det skulle jag aldrig orka. När han berättar det för Nova föreställer hon sig genast Troj som en liten stretchande blomma, med långa röda kronblad runt sig men han ser inte vacker ut, han ser bara tokig ut och Nova kan inte låta bli att börja gapskratta. Troj skrattar också. För första gången på länge känner de sig helt lugna, trygga och glada precis där de är. De märker inte att det står någon i skuggan bakom ett stort träd alldeles i närheten och tittar på dem och bara väntar på att solen ska gå i moln.
Del D
Nova och Troj ligger och vilar på ett stort klippblock i skogen, solen värmer skönt och mossan gör klippblocket mjukt och ganska behagligt. Troj är så trött att han nästan skulle kunna somna.
– Vilket moln! säger Nova och pekar mot himlen. Troj tittar upp men svarar inte, han hoppas att molnet ska försvinna om han inte låtsas om att det finns. Så blir det naturligtvis inte. Molnet täcker solen och allt blir ganska mörkt, och svalt. Han börjar fundera på om det kanske vore lika bra att de går vidare så de håller sig varma.
– Knak! Det låter som en pinne knäcks. Både Nova och Troj vänder sig om, lägger sig på mage och kikar ner från klippblocket.
Där nere ser de hur det börjar smyga fram troll från berget i närheten. De är säkert tjugo troll som till slut sätter sig på marken framför klippblocket. De vuxna äter, pratar eller slåss.
De minsta trollungarna blir tvättade och kammade av sina mammor medan deras äldre syskon samlas kring ett träd för att leka. De plockar upp småsten som de använder för att kasta prick mot olika hål i trädet. Vissa av dem är så duktiga att de kan kasta stenar över sina axlar när de har ryggen mot trädet och ändå träffa hålen. Nova och Troj tittar på helt
Äp3Ma14 29
för att leta reda på Nova och Troj så sitter de bara och lyssnar när trollungens mamma sjunger. Hon sjunger så vackert. Nova och Troj känner hur ögonlocken blir tunga och de känner att de håller på att somna, men det finns inget de kan göra åt saken, sången är som ett sömnmedel. Nu närmar sig trollen klippblocket och några börjar klättra upp. Troj blundar. Nu tar de oss, tänker han men kan varken öppna ögonen eller röra kroppen.
Innan han somnar hör han skrik och plötsligt blir han klarvaken. Solen är framme igen och trollen springer för sina liv samtidigt som de spottar och fräser. De ställer sig i en grottöppning och blänger på Nova och Troj.
Nova tittar upp mot himlen och ser ett stort tjockt moln på väg mot solen igen.
Del E
Troj sitter på en klippa vid vattnet och funderar på häxringen. När han vänder sig om för att fråga Nova vad hon tycker att de borde göra nu, är hon borta. Han kan inte se henne någonstans. Han slås av en hemsk tanke, tänk om Nova ramlat ner i vattnet. Då borde han ha hört ett plask och det har han inte gjort, så var kan hon vara i så fall? Kan hon ha gömt sig? Det är inte likt Nova att försvinna iväg utan att säga till, tänker Troj.
Plötsligt rasslar det till i en buske bakom Troj. Han vänder sig långsamt om. Han håller andan, står blickstilla och tittar mot busken. Då sticker Nova fram huvudet mellan buskens grenar.
– Det finns en gång här! säger hon glatt.
– Nova! Vet du hur mycket du skrämde mig? svarar Troj nästan lite argt.
– Förlåt, det var inte meningen. Jag hittade en gång här bakom busken och kunde inte låta bli att utforska den på direkten. Man kommer in i berget, det är som en grotta, det är jättehäftigt! Vill du se?
– Okej, svarar Troj och följer efter Nova in bakom busken och in i berget. Det är kolsvart tills Nova tar fram en liten, liten ficklampa som hon tänder.
– Jag fick den av mamma, säger hon och ler, den är väldigt liten men den lyser jättestarkt.
– Wow, säger Troj. Men det är inte ficklampan han tycker är häftig, det är tunneln som de står i. Berget gnistrar och glittrar när Novas ficklampa lyser på bergväggarna medan de går längre in i berget.
– Nova, viskar Troj. Nova vänder sig om och ser Troj hålla upp pekfingret framför munnen som att han vill att hon ska vara tyst. Hon nickar och smyger fram till honom.
– Vad är det?
– Jag hör något. Lyssna, det låter som om någon pratar. Nova blir nervös, hon knackar Troj på axeln och pekar på en stor sten som de kan gömma sig bakom. De släcker ficklampan, kryper ihop bakom stenen och väntar. De ser två väldigt stora figurer komma närmare. Figurerna stannar och lutar sig mot stenen som Nova och Troj gömmer sig bakom. Deras hjärtan slår som trummor i bröstet. De lugnar ner sig och försöker höra vad figurerna säger, men de viskar så tyst att de bara hör mummel.
Då får Nova en idé. Hon plockar upp en liten sten och kastar den mot ingången, där det är ljusare. KLONK, låter det när stenen slår i marken. Figurerna vänder sig dit och tar några steg närmare ingången för att se vad det var som lät. Då ser både Nova och Troj till sin förskräckelse hur figurerna ser ut. De är jättelånga och stora, de har långa, starka armar, med långa kraftiga händer och jättelånga ben med stora, breda fötter. De är nästan lika långa som en gran är hög.
– Jättar…, säger Nova rätt ut i luften utan att tänka sig för. Jättarna vänder sig om och ser sig omkring med sina runda ögon men verkar inte säkra på om de inbillat sig ljudet eller inte. De rycker på axlarna och går tillbaka längre in i grottan tills de inte syns längre.
– Spring, viskar Troj och så springer de så fort, och så tyst, de bara kan ut ur grottan och bort från jättarna.
Del F
En tjock dimma har lagt sig över skogen. Man kan knappt se sin egen hand om man håller den framför sig. Nova och Troj står och håller i varandra så att de inte ska tappa bort varandra.
– Vad gör vi nu? frågar Nova.
– Vi får nog vänta tills det försvinner.
– Vad var det där? viskar Nova. Jag såg en skugga svischa förbi.
– Det var säkert en fågel, svarar Troj obekymrat.
– En fågel? Här? Nova tittar skeptiskt på Troj.
– Okej, men hade jag sagt att det var ett troll eller en drake eller något sådant hade vi blivit rädda. Kan vi inte bara låtsas att det är en fågel och hoppas att den inte kommer
– Nej, jag är en drake ser du väl!? svarar älvan irriterat. Förlåt, säger hon igen och tar ett djupt andetag. Ja, jag är en älva och jag är bara otrevlig för att jag är rädd.
– Vad är du rädd för? frågar Nova.
– Att jag inte ska se något och flyga in i ett troll, suckar älvan, eller ännu värre, en jätte.
– Kan du inte bara trolla bort dimman? undrar Troj.
– Nej, svarar älvan, det här är ingen vanlig dimma. Det här är skogsdimma. Den kommer inte från luften, den kommer från skogen själv. Den är redan magisk så ingen magi kan ändra den.
– Så allt vi kan göra är att stå här och bara hoppas att det inte kommer något troll eller någon jätte innan dimman försvinner, suckar Nova och tittar in i dimman. Hon ser ingenting men hon hör hur det rasslar och knakar bland löv och träd och stenar, nästan som om det kom någon eller något gående mot dem. Undrar om Troj känner sig lika rädd som jag, tänker Nova.
Del G
Nova och Troj går omkring i skogen, men hur länge de än går verkar skogen aldrig ta slut.
När de gått jättelänge börjar Nova se fundersam ut.
– Vad tänker du på Nova?
– Det är… Jag… Titta noga på det där trädet, det ser väldigt speciellt ut, eller hur? Det skulle man känna igen om man gick förbi det igen, visst? Och alla svamparna längs stigen, de kan ju inte fortsätta växa på en rad genom hela skogen.
– Nej, det vore lite konstigt, svarar Troj och undrar om Nova är så trött av att gå att hon håller på att bli tokig.
– Kom ihåg trädet, säger hon och viftar att Troj ska gå vidare.
– Okej… han skakar på huvudet och går vidare.
– Gå fortare, säger Nova och ser lite vild ut.
– Varför? Nova du börjar skrämma mig, är du okej?
Äp3Ma14 31
annat träd. Men hur kom det hit? Han ser sig omkring och allt han ser är precis likadant som det var när Nova bad honom komma ihåg det.
– Vi måste gå i cirklar, mumlar han.
– Först tänkte jag också det, men vi har gått rakt, vi bestämde ju att vi skulle gå rakt Troj och det har vi gjort, går man rakt kan man inte gå i cirklar.
– Vad ska vi göra då? Det här måste vara magi…
– Jag tror att vi måste gå bort från stigen, svarar Nova.
– Då kan vi ju gå vilse, men alternativet är att gå i en cirkel resten av livet.
De kliver bort från stigen och går in bland gräs och ormbunkar och det verkar som om de inte längre går i en cirkel. Plötsligt kommer Nova på något.
– Det var svampar där!
– Vad menar du?
– Vi gick i en cirkel med svampar. Det måste ha varit en gigantisk häxring. Häxringar är magiska. Vi kanske kan komma hem om vi går där baklänges.
Troj tittar på Nova med stora ögon, nu är det han som ser vild ut. De vänder sig om för att gå tillbaka men de ser inte trädet, svamparna eller stigen någonstans…
Avslutning
Nova och Troj går genom skogen. Det börjar kännas som att det är det enda de gör, går, hela tiden. De klampar på i långsam takt, benen börjar kännas tunga igen. Nova tittar ner på sina skor och då ser hon det.
– TROJ! skriker hon, fast Troj bara är två steg framför henne. Han tvärstannar och vänder sig om. Nova pekar mot något. Trädet! Troj känner genast igen det. Det är trädet som växte vid svamparna som Nova trodde kunde vara en jättestor häxring! Troj börjar genast gå baklänges det snabbaste han kan.
– Kom igen Nova! Gå baklänges! Om vi går baklänges tre varv, precis som vi gjorde när vi kom hit så kanske vi kommer hem igen! Så gör de och fast benen kändes tunga nyss så känns det som om både Nova och Troj vill springa allt vad de kan. Tre varv går fort men inget verkar hända förrän de plötsligt står där i skogen vid skolan igen.
– Vi gjorde det! ropar Nova och hoppar upp och ner av lycka. Troj skrattar, det känns så skönt att vara tillbaka.
– Vi måste springa till fröken och berätta att vi är tillbaka. Alla har säkert varit oroliga
– Vi måste springa till fröken och berätta att vi är tillbaka. Alla har säkert varit oroliga