Det de fyra romanerna alla tycks utgöra ett gott prov på gäller devisen ”illness calls for stories” – och detta inte bara i förhållande till verkens själva existens, utan även genom romanprotago-nisternas till synes starka vilja att skriva för att få återupprättelse, vare sig det rör sig om ett
76
brev, en dagbok eller rentav två romaner. De metalitterära kommentarerna är uppenbara i både Skrams och Krusenstjernas verk, men kanske mindre så hos Landquist. Att det skrivna ordet på något sätt verkar förlösande för huvudpersonerna tycks ändå otvivelaktigt. Kanske har det också att göra med det som både Woolf och Bernhardsson var inne på, nämligen att sjukdom leder till nya sätt att se på världen, erfarenheter som är värda att dela med andra. Det vill säga, är det först i det avvikande som individen träder fram? Läkaren och litteraturvetaren Rita Charon är inne på ett liknande spår och skriver i Narrative Medicine (2006):
Although an illness might trigger dissociation from life, it can also distill the life, concentrate all its deepest meanings, heighten its organizing principles, expose its underlying unity. This is not to say that illness is a gift […] but rather that, as it takes away, illness also gives searing clarity about the life being lived around it.”209
Metaperspektivet i dessa romaner finns med andra ord på två nivåer: historierna om upplevel-serna av sjukdomen som blir skrivna i romanerna, det vill säga på den litterära nivån, och de faktiska romanerna som så att säga har blivit frukten av sjukdomsupplevelserna, på författarni-vån. Detta åtminstone hos Skram och Krusenstjerna.
Romanerna om Else är kanske de som tydligast illustrerar en aktörsberättelse, där Else så att säga, går ”segrande” ur striden med läkarna och de manliga auktoriteterna med en historia att berätta. Men även om Tony och Suzanne inte på samma vis går triumferande iväg på roma-nernas sista sidor, är det ändå med en känsla av att ha varit med om något som fått dem att se nya sidor av verkligheten. Inte minst Tony, som på flera ställen påpekar detta och beskriver de friska som tillhörande ett helt annat släkte, vilket även går i linje med det Bernhardsson tog upp; att sjukdom kan leda till nya definieringar och identifieringar. Det metaforiska tänkandet kring sjukdom som ”en annan sida” av livet dyker upp på flera ställen i litteraturen. Den kända inledningen till Susan Sontags Illness as Metaphor (1978) lyder just:
Illness is the night-side of life, a more onerous citizenship. Everyone who is born holds dual citizenship, in the kingdom of the well and in the kingdom of the sick. Although we all prefer to use only the good passport, sooner or later each of us is obliged, at least for a spell, to identify ourselves as citizens of that other place.210
Därefter är Sontags hela uppsåt med boken att visa på att det bästa och hälsosammaste sättet att se på sjukdom är att inte se den som en metafor, även om det är svårt. Men citatet säger ändå något om den kulturellt präglade synen på vad det innebär att vara sjuk.
209 Rita Charon, Narrative Medicine: Honoring the stories of Illness, Oxford University Press, Oxford, 2006, s. 97.
77
Av romanerna jag här har analyserat är det kanske framförallt Skram som bäst klarat sig undan detta metaforiska tänkande, hennes dokumentära verk tycks mest visa på en pragmatisk och inte minst indignerad förhållning till sjukdomen och vården, men detta måste ses i relation till att Else under romanernas gång också blir alltmer säker på att hon inte är sjuk överhuvudtaget. Annat är det med Suzanne och Tony, som mer bildligt beskriver känslorna av att vara tyngd av sjukdomens grepp, samtidigt som även de fylls av känslor av vanmakt och aggression gentemot den patriarkalt inrättade psykiatriska vården i respektive roman.
Som tidigare nämnt, hävdar Foucault att det i det förflutna funnits en gästvänlighet gente-mot ”vanvettet”, bland annat i litteraturen, som nu tystats ned. Gästvänlighet är inte det som skildras i de här romanerna, men kanske skulle man kunna säga att den här litteraturen pekar mot en ny acceptans. I de tre olika gestaltningarna används olika berättartekniker, och även om mitt material sträcker sig till endast tre författarskap tror jag ändå att det finns en poäng med att tredjepersonsperspektivet med den utomstående berättaren byts ut mot ett jag-berättande i och med Tonytrilogin. När Krusenstjerna skildrar Tonys psykiska lidande och vistelse på sinnes-sjukhuset i jag-form 1926 tror jag att något litet har förändrats sedan Skrams och Landquists romaner 1895 respektive 1915. Kanske kan man ana en groende acceptans för det så kallade ”vanvettet”? När Yalom 1980 benämner den kvinnliga berättelsen om psykisk sjukdom som en egen subgenre har något definitivt hänt. Johannisson skriver att det varit mer tillåtet för kvinnor att uttrycka galenskap. Gäller detta även i litteraturen?
En annan viktig poäng med dessa romaner är att alla tre huvudpersoner befinner sig i en över- eller medelklass och att perspektivet är starkt färgat av detta. Johannisson har framhållit hur att läggas in på mentalsjukhus kunde leda till en känsla av deklassering för personer ur överklassen, och detta blir väldigt tydligt i berättelsen om Else, vilket även framhållits av Jöns-son. Även om det inte står lika tydligt uttryckt hos Krusenstjerna skulle jag ändå vilja påstå att det finns drag av detta i berättelsen om Tony. Att hon exempelvis blir djupt kränkt över att ”två bildade människor” inte kan få tala om vad de vill på sjukhuset, skulle kunna ses som ett tecken på detta. Ett annat historiskt tänkvärt faktum är att Suzanne inte blir inlagd på ett mentalsjukhus – detta skulle kunna ses som ett utslag av att hon tillhör en väldigt privilegierad överklass och därför endast får träffa privatläkare och vistas på sanatorium. Även Tony får till en början bli vårdad i hemmet och mentalsjukhuset blir den sista utvägen. Det finns en poäng med det som Olsson tar upp, nämligen att när vansinnet på artonhundratalet började kontrasteras mot det borgerliga idealet, inleddes även en normalitetspolitik. Och denna normalitet inbegriper såväl frågor om hälsa som klass och kön.
78