Krane hävdar att Skram för första gången för in ordet ”livsangst” i litteraturen – en nästan svindlande tanke. Men hur ska man med dagens ögon förhålla sig till ordet i den historiskt kontextuella betydelsen? Johannisson skriver under den talande kapitelrubriken ”Melankolins historia eller: fanns panikångest förr?” att vad som är klart är att både föreställningarna om och uttrycksformerna för, i det här fallet melankoli, förändras, men vad som är mindre klart är om innehållet i känslan och sjukdomsbegreppet också förändras. Enligt Johannisson skulle melan-kolin som erfarenhet kunna ses som det psykiska lidandets urform, men benämningarna har
80
förändrats och flutit in begrepp som exempelvis spleen, nervositet eller depression. Vissa häv-dar att melankolin skulle kunna läsas som ett förmodernt namn på depression, men enligt Jo-hannisson innebär detta att man plockar ut de tecken som anses ingå idag och tar bort andra.
Men att hävda att vad som då kallades melankoli egentligen är något annat illustrerar bara varje samtids instängning i sina egna förklaringsmodeller. När till exempel Samuel Johnsons yviga melankolispråk görs till ett fall av Tourettes syndrom markerar det eftervärldens högmod, men också en förhastad slutsats: tecken förväxlas med orsak.212
Det här ringar in ett av de problem som uppenbarat sig i mitt arbete med den här uppsatsen. För att hålla mig trogen mitt syfte har jag varit tvungen att hålla mig ifrån att klåfingrigt börja ana-lysera romanpersonernas eventuella diagnoser och problem sett ur dagens perspektiv. Det finns med andra ord en anledning till att jag inte använt mig av psykiatriska översiktsverk av den typ som Johan Cullberg skrivit, eller psykoanalytiskt inriktade verk av exempelvis Clarence Craaford – jag har velat undvika att försöka mig på vad som skulle kunna ha blivit anakronist-iska tolkningar av känslouttryck och sjukdomsupplevelser från en annan tid. Det är självklart frestande att tänka i banor som att: skulle man ändå inte kunna se på Tonys symptom som typiska för bipolaritet? Men för det första anser jag att det ligger något i det Johannisson po-ängterar, nämligen att känslor uppstår i subjektet, men formas och kontrolleras av sociala och kulturella mekanismer, och för det andra hade det blivit en helt annan typ av uppsats som i förlängningen lett fram till en biografisk läsning.213 Jag har i enlighet med mitt syfte försökt att så mycket som möjligt förhålla mig till det språk, de begrepp och de termer som författarna själva använt sig av och därmed försöka dra idé- och medicinhistoriska slutsatser utifrån dem. Som även Bernhardsson visat, så är sjukdom ett mänskligt grundvillkor, men upplevelsen av den är på samma gång starkt tidsbunden.
Ska man tillåta sig att göra en liten blick framåt kan man konstatera att mycket har hänt inte bara i psykiatrin, utan även i gestaltningen av den i litteraturen, sedan tiden för mitt material. Erik Forsberg beskriver i Den stora utflyttningen – studier av psykiatrins omvandling från 1994 psykiatrin efter andra världskriget som ”den stora utflyttningen”, vilket kontrasteras mot ”den stora inspärrningen” som rådde under tiden innan.214 När landstingen 1967 tog över driften av de tidigare statliga sjukhusen skedde en avhospitalisering där patienter helt enkelt flyttades ut från de stora institutionerna. De bakomliggande faktorerna kan helt kort
212 Johannisson, 2010, s. 258
213 Johannisson, 2010, s. 259.
214 Erik Forsberg, Den stora utflyttningen: studier av psykiatrins omvandling, Centrum för folkhälsoforskning, Karlstad, 1994, s. 13.
81
fattas som psykofarmakas intåg, den ideologiska kritiken mot psykiatrin och ekonomiska för-hållanden som exempelvis offentliga besparingar. Men även avinstitutionaliseringen blev kri-tiserad, speciellt för dess bristande förmåga att ta hand om så kallade ”psykiskt långtids-sjuka”.215 Qvarsell påpekar även hur psykofarmakan på 50-talet blev kritiserad för att den inte bidrog till några långsiktiga lösningar och för att den passiviserade patienterna.216
Att en undersökning och jämförelse med den samtida litteraturen skulle leda till helt andra slut-satser och perspektiv på den psykiatriska vården känns högst troligt – och det är en undersök-ning jag välkomnar. För att bara nämna ett enda samtida exempel jag stött på, så beskriver Caroline Ringskog Ferrada Noli i sin roman Rich boy (2018) en av huvudpersonernas vistelse på mentalsjukhuset Beckomberga i den mycket komprimerade passagen nedan på följande vis:
Det fanns ingenting att klaga på på Beckomberga, förutom en sak. Mellan där strumporna slutar och natt-skjortan börjar fanns ett glapp där hon frös väldigt ofta. Men det var underbart att hennes största problem var så litet. Kaj tyckte inte om sjukhus, läkare, henne.
Han kom inte och hälsade på. Hon undrade om inte det här var den bästa tiden i hennes liv.217
Anneli Jordahl skrev 2015 under rubriken ”Ångestladdat” i Aftonbladet att psykisk ohälsa var en ny litterär trend och nämnde exempel som Sara Stridsbergs Beckomberga (2014), Anna Jör-gensdotters Drömmen om Ester (2015) samt Johannissons idéhistoriska verk, vilka jag till stor del lutar mig mot i den här uppsatsen. Jordahl formulerar ett tänkvärt resonemang angående litteraturens roll i förhållande till psykisk sjukdom: ”Konstnärerna och författarna ligger ofta före politiker och myndigheter vad gäller att ringa in det mentala tillståndet i landet. Konsten är känselsprötet och lackmuspapperet som snabbt fångar mänsklig utsatthet i förhållande till det politiska och ideologiska systemet.”218 Det här citatet känns relevant, inte bara ur ett litte-raturvetenskapligt perspektiv, utan även för att det säger något om vad det kan betyda att skildra erfarenheter av sjukdom ur ett bredare samhälleligt perspektiv. Det här är något som jag tänker förmodligen är lika giltigt idag som för hundra år sedan, vare sig man väljer att se på författarna som lejontämjare eller inte.
215 Forsberg, 1994, s. 22-30. För vidare läsning om perioden se exempelvis av Jan-Otto Ottossons Psykiatrin i
Sverige: Vägval och vägvisare från 2003.
216 Qvarsell, 1991, s. 108-109.
217 Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Rich boy: roman, Natur och kultur, 2018, s. 148.
218 Anneli Jordahl, ”Ångestladdat”, Aftonbladet, 21/12 2015, https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecens-ioner/article21977032.ab (2018-02-20)
82