Berättelsen som text

Processen att förstå berättelser kan ses som en syntes som förenar tolkning och existens, eftersom människans förståelse av sin omvärld aldrig kan frikopplas från hennes förståelse av sig själv¹⁰⁴. Denna för-ståelseprocess har sin grund i erfarenheten av olika sätt att vara i värl-den. Att ”se något som något” är därmed nära besläktat med att ”vara som någon”, vilket aktualiserar en existentiell dimension såväl indirekt som direkt uttalad. I tolkningsprocessens får både förståelse och för-klaring betydelse. Det innefattar både en reflexiv epistemologisk kun-skap, och försök att ontologiskt förstå vad textens betydelse i livsvärl-den är. I förståelsen överskrider textens meningsinnebörd författaren av texten.

I tolkningen av berättelsetexten förespråkar Ricoeur ett fokus på

”världen framför texten”.¹⁰⁵ Förståelseprocessen bör gälla ”textens sak”, och koncentreras på det som öppnar sig för läsaren i kommuni-kation med texten. Ricoeur bjuder in den andre till ett möte med en

”värld” som befinner sig ”framför” texten, om dess sak som visar sig, för att både förstå och förklara. Denna syn på hermeneutisk tolkning ger en tilltro till och tillerkänner texten kapacitet att bilda mening, och lyfter fram hela den värld som människan redan befinner sig i och är

101 Selander, 2004.

102 Gadamer, 1960/1997.

103 Ödman, 1979/2007, s. 102.

104 Ricoeur, 2000/2005; samt Sven-Eric Liedman, 2001.

105 Tidigare i kap. 1 finns talet om fenomvärld, livsvärlden kommer jag också att tala om och hermeneutikens värld utvecklas. Bengtsson, 1999, s. 40 skriver: ”I en peda-gogisk livsvärldsansats kan hermeneutiken spela en roll som insamlings- och bear-betningsmetod för att få kunskap om andra människors livsvärldar.”

- 34 -

delaktig av.¹⁰⁶ I Ricoeurs kritiska dialog finns möjligheter att hantera oförenliga tolkningar med andra tänkare som är av central betydelse för att utveckla narrativ mening och innebörd.¹⁰⁷ Att berätta är redan i sig att förklara men det kan inte ersätta tolkningens förklaring.¹⁰⁸ Tex-ten i skriftliga berättelser kan inte uppfattas som en förlängning av det i samtalssituationen sagda, utan går utöver denna. Den muntliga dia-logen försvinner, men det sagda finns kvar. Tolkningen sker som en process i en cirkulär relation som skapar ökad förståelse.

Ricoeurs tolkningsmodell innebär att undersöka texten som handling, i likhet med andra mänskliga skapelser. I det berättande som studeras i denna avhandling gestaltas livet med allvarlig sjukdom. Tolknings-modellen handlar bland annat om berättelsernas retrospektiva förståel-se, som meningsfull mänsklig aktivitet.¹⁰⁹ Att se världen på det sätt som uttrycks i berättelserna kan dock aldrig göras till någon exakt avbildning av erfarenheter.¹¹⁰

Ricoeurs term mimesis avser berättelsens framställningssätt, synonymt med efterbildning eller imitation, och kan ses som en skapande hand-ling med hjälp av mytos.¹¹¹ Mytos står för konsten att komponera en intrig eller handling, en iscensättning i en berättelse, en kreativ imita-tion av mänskligt handlande (praxis), i engelsk översättning plot eller emplotment. Ricoeur formulerar om detta:

Whatever the innovative force of poetic composition within the field of our temporal experience may be, the composition of the plot is grounded in a preunderstand-ing of the world of action, its meanpreunderstand-ingful structures, its symbolic resources, and its temporal charter. These fea-tures are described rather than deduced. But in this sense nothing requires their listing to be closed one. And

106 Bengt Kristensson Uggla, 2004.

107 Ricoeur, 1985/1988; Kristensson Uggla, 1994. Ödman, 1979/2007.

108 Ibid.

109 Ricoeur, 1986/1993, 2000/2005; A. Gustavsson, 2000; Kristensson Uggla, 1994.

110 Ricoeur, 1986/1993, 2000/2005; A. Gustavsson, 2000; Kristensson Uggla, 1994.

111 Kristensson Uggla, 1994, s. 416-417:

- 35 -

in any case their enumeration follows an easily estab-lished progression.¹¹²

Ricoeur utvecklar Aristoteles mimesisidé till en teori om förståelsen av tiden och berättelsens trefaldiga mimesis, en process som får en organiserande betydelse.¹¹³ Det till synes bekanta i berättandet omfor-muleras i mimesis-processen till en ny eller annan innebörd. Ricoeurs mimesistanke öppnar upp för att se människans handlingar i tiden.

Han förbinder fysisk och kosmisk tid liksom upplevd fenomenologisk tid med berättelsens framställan eller (tids)efterbildning i mimesis.

Ricoeur talar om tidens trefaldiga-mimesis som en omformulering av verklighetens problem i berättelserna, en nybeskrivning som ger det välbekanta en ny innebörd. Med berättelsen fogas människans liv in i ett större tidssammanhang. Ricoeur ger därmed berättelsen en ”ställfö-reträdande funktion” genom att det som verkligen hände, blir oskiljak-tigt från ett såsom det egentligen hände. En återgivning av det förflut-na via hågkomsten beskriver det förflutförflut-na, men i form av en represen-tation av en händelse, en represenrepresen-tation i betydelsen framställningen av textens underliggande vara.

Ricoeur utvecklar denna dubbla process som framträder genom tre faser, som han kallar berättelsens trefaldiga efterbildningsprocess. ¹¹⁴ Den primära muntliga berättelsen, mimesis 1, förstås alltid med ut-gångspunkt från en tidslig förgestaltad berättelseform, genom förförs-tåelse utifrån kultur och tradition som finns tidigare, innan berättandet tar form. Förståelsen handlar om att se livsvillkorens uppkomst så som de kunde uppfattas av dem som var där, en uppfattning om hur det kan ha varit att existera under förhållanden som beskrivs.

Handlingens ordning skapas genom att händelser organiseras i en handling/intrig. ¹¹⁵ Denna ordning är på ett sätt en chimär, eftersom den endast finns i berättelsen när den framförs. Genom denna ordning pla-ceras händelser kronologiskt före och efter varandra, och på det sättet

112 Ricoeur, 1983/1984, s. 54.

113 Ricoeur, 1983-84-85; 1986/1993, 2000/2005, s. 357; Kristensson Uggla, 1994, s.

418-420.

114 Ricoeur, 2000/2005.

115 Ricoeur, 1983/1984, 1986/1993.

- 36 -

hör tid och handling ihop i en berättelse. Det som skall förstås genom tolkning är det som texten talar om – textens ”sak”, den värld som utvecklas i och framför texten. Läsningen öppnar upp för en värld som framträder, som är textens egen. Denna gör att tolkning blir möjlig, mimesis 2. I själva talets gestaltning framträder berättarens tankar.

Läsaren av texten omgestaltar i sin läsning det som omtalas med grund även i tidigare hörda och lästa berättelser, mimesis 3. Läsning och tolkning av berättelsen går således i varandra.¹¹⁶ Ricoeur menar att med en hermeneutisk tolkning finns möjlighet att både gestalta och nygestalta och därmed nå fram till en omformulerad förståelse. Samti-digt berör denna tolkning det verkliga handlandet och lidandet.

Ricoeur liknar denna berättelseteori, omfattande den tredelade mime-sis: förgestaltning, gestaltning och omgestaltning¹¹⁷, vid det arkitekto-niska hermeneutiska planet. I händelsen som berättas förflyttar sig rummet liksom tiden och ändras i minnets levda tid. Den symboliska handlingen att bo blir synonym till den arkitektoniska handlingens förgestaltning. Den narrativa gestaltningen omfattar handlingen att bygga, och ges en rumslig motsvarighet till den intrigskapande berät-telsens narrativa gestaltning. Från berättelse till byggnad rör det sig om inre sammanhang en riktad intention hos berättare och byggmästa-re. Boendet som följer av byggandet, betraktades slutligen som en motsvarighet till omgestaltningen. Detta uppkommer senare i läsning-en av berättelsläsning-en: de boläsning-ende tar liksom jag som tolkare och släsning-enare läsaren emot byggandet av berättelserna med sina förväntningar, men också med sitt motstånd och egna invändningar. Den tredje tiden är synonym med ”konfigurationen” av tiden genom motsvarigheter i handling, för mellan den berättande tiden och det bebyggda rummet existerar ett överflöd av motsvariga analogier. Berättandet och det bebodda rummet (byggandet) relaterar starkt till varandra och ger nå-gon sorts inkodning, det ena är varaktigheten, det andra är det bestå-ende materialet. Det arkitektoniska, bebyggda, levda rummet vidgas till bebodda platser på jorden med relation till miljö, livsform och var-daglighet. Denna symbolik kan avse att placera den enskilda berättel-sens systematiska analysarbete (som inte kan uteslutas i forskning) om

116 Kristensson Uggla, 1994.

117 Ibid., jfr s. 199 (samt i not nr 3).

- 37 -

förståelse av levd tid och berättande in i ett vidare kulturellt och kol-lektivt sammanhang. I Ricoeurs anda används mimesisbegreppet ofta i en närmast ontologisk analys av vad berättandet är.