Intervjusamtalens genomförande

För att ett intervjusamtal skall ge ett rikt material förutsätts att förtro-ende skapas och öppenhet utvecklas under samtalet.¹⁶² Då avsikten var att åstadkomma personliga berättelser var det viktigt att ge utrymme för kvinnornas egna erfarenheter och uppfattningar, och intervjun in-leddes därför med en öppen fråga som skulle stimulera till ett fritt be-rättande. Det var därmed inte aktuellt att styra intervjun med i förväg formulerade frågor som var gemensamma för alla intervjusamtalen.

Däremot fanns ett antal områdena av centralt intresse i denna studie, som jag också beskrev för kvinnorna innan intervjun. Temana rör bland annat följande: Hur de ville beskriva sig som person; Insjuknan-det? Vad är speciellt meningsfullt i vardagen under sjukdomstiden?

Vad innebär sjukdomsförändringen? Vad innebär liv, lidande och död? Tankar om döden och önskemål i livet?

Samtalen var vid varje intervjutillfälle upplagda med en inledning, en mellandel och en avslutning. Under det första samtalets inledning tog jag upp något om min yrkesbakgrund och om studiens syfte, praktiska och etiska aspekter kring deltagande i forskningsstudier, digital in-spelning under samtalen, samt att det var deras egen berättelse jag ville att de skulle framföra. De informerades om att den muntliga be-rättelsen skulle skrivas ut, och om att de skulle få läsa utskriften innan vi påbörjade vårt nästkommande samtal. De uppmuntrades därefter att berätta något om sin person.¹⁶³Den typ av samtalsintervju som jag har valt att genomföra pågår i det speciella sammanhang som utgörs av mötet mellan informanten och mig som forskare, där interaktionen oss emellan och den personliga delaktigheten bidrar till mötets speciella villkor. Det är i denna tillskapande dialog som dessa kvinnors berät-telser formulerats och uppkommit.I enlighet med den hermeneutiska traditionen är forskarens förförståelse central och av betydelse för den förståelse av undersökningsmaterialet, berättelserna, som utvecklas.¹⁶⁴

162 Nathan Miczo, 2003; Steiner Kvalé, 1997.

163 De första samtalen spelades in med bandspelare efter informerat samtycke. Tek-niska hinder uppkom dock med de två första respondenterna och jag förde då an-teckningar direkt efter samtalen. Alla samtal därefter spelades in med digital dikta-fon för utskrift, även då efter informerat samtycke.

164 Kristensson Uggla, 2004; Ödman 1997/2007.

- 54 -

Forskarens förförståelse påverkar tolkningen av berättelserna. Denna förförståelse är dock föränderlig och förändras kontinuerligt.

Under det första samtalets mellandel uppmanade jag dem att berätta fritt. Med var och en utgick jag från frågorna: Vill du berätta hur det var för dig när du insjuknade? Vad har det fått för betydelse i ditt var-dagsliv? Några av deltagarna hade lättare att uttrycka sig och andra behövde mer min vägledning. Intervjusamtalets frågeområden innebar inte någon större styrning av mig under samtalen, med vissa följdfrå-gor ställdes när så var lämpligt. Det första samtalet användes framför allt till att berätta om insjuknandet. Min intention var här att skapa en bärkraftighet i relation så att kvinnorna skulle vilja berätta om sin spe-ciella livserfarenhet. Detta aktualiserar forskarens etiska aktsamhet i relation till respondenten när det gäller att hantera ett sådant material.

Kvinnorna återkom i berättandet till erfarenheter som varit motstridi-ga, känslomässigt starka eller svårhanterliga. Motsägelser i berättan-det har jag hanterat olika beroende på situationen, med paus, invän-tande, benämnande av det som finns i stunden eller sammanfattande och speglande tillbakablick för att bekräfta berättelsens innehåll.¹⁶⁵ Efter ungefär 45 minuters samtalstid frågade jag om det var lämpligt för dem att avsluta där vi var och fortsätta nästa gång vi möttes. Några av dem ville dock fortsätta det pågående samtalet en stund till. Mot slutet av varje samtal ställde jag en avslutande fråga om hur de upp-levt att berätta. Samtalet avslutades med att vi bestämde tid för näst-kommande intervjusamtal.

Innan jag i de därpå följande intervjusamtalen inbjöd kvinnorna att fortsätta berätta, läste de igenom utskriften från föregående samtal. De fick möjlighet att uttala sig om sina berättelser, samt korrigera om de uppfattat sig felaktigt beskrivna. Några mindre ändringar gjordes i utskriften utifrån två av kvinnornas önskemål. (En ändring gällde vil-ken släkting utsagan avsåg. Därtill tog jag i en annan text bort en utsa-ga som blev motsägelsefull.) För någon var det ovant att läsa om sig själv och sitt liv, och sorgliga känslor återuppväcktes. Texterna berör-de känslomässigt. Kvinnorna tog ofta spontant upp vad berör-de efter förra

165 Clarence Crafoord, 1995; Kvalé, 1997.

- 55 -

samtalet kommit att tänka på ifrån de tigare berättat om. Detta gav en inledning till de efterföljande samtalen. Antalet samtal varierade med deras möjlighet att fritt kunna berätta sin berättelse. Fortsatta samtal inleddes ofta på deras eget initiativ till vad de ville samtala om, eller till min fråga om det var något speciellt de kommit att tänka på efter det senaste samtalet. Samtalsserien avslutades då jag bedömde att forskningsmaterialet uppnått mättnad.¹⁶⁶

I de olika personernas liv fanns smärtsamma erfarenheter, men på oli-ka sätt. Att bli accepterad och respekterad, sedd, hörd och bekräftad är speciellt betydelsefullt under utlämnande av privata livskriser och sjukdom. Min strävan var att under berättandet ge gensvar grundat i inlevelse, acceptans, respekt och värme. Jag strävade efter att tydlig-göra och spegla tillbaka vad som sagts, eller ibland utelämnats, av informanterna. En del erfarenheter kan vara särskilt svåra att tala om, och undviks, vilket kan beskrivas som en form av motstånd.¹⁶⁷ Detta kan orsaka en tystnad som stoppar upp och ger ett påtagligt uppehåll i samtalet. Då sådan tystnad uppkom följdes det upp på olika sätt. Ett sätt var att vila i tystnaden, vilket förutsatte uppmärksamhet och kon-centration på det som sades med eller utan ord, tydligt eller otydligt.

Kroppsliga uttryck, så som ögonkontakt, var ett annat sätt att visa in-tresse och ömsesidigt nå varandra.

En tid efter det att vår samtalskontakt var avslutad ringde jag upp och frågade om det var några funderingar som kvarstod efter vår tidigare kontakt. Fem år efter vår avslutade intervjukontakt tog jag telefonkon-takt med en av kvinnorna, Alva, och frågade om hon ville fritt skriva om hur det var att leva med sjukdomen i nutid. Mitt val av Alva be-rodde på att hon var den som levt med sin sjukdom längst. Hennes formulerade text presenteras i kapitel 4, inledning. När Alva sa ja till detta, läste jag upp hennes tidigare berättelse per telefon. Därefter skrev hon en text som hon skickade till mig.

166 Cohen, Manion, & Morrison, 2005.

167 Johansson, 2005;Giacomo d Èlia, 2004.

- 56 -