Betalning av sanktionsavgift som påförs

Förslag: En sammanslutning av företag som inte kan betala en

påförd konkurrensskadeavgift inom föreskriven tid ska, om av- giften fastställts med hänsyn till dess medlemmars omsättning på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse, kräva att medlemmarna bidrar till den avgift som sammanslut- ningen ska betala.

Om sammanslutningen inte betalar avgiften inom föreskriven tid, får Konkurrensverket besluta att ett eller flera av de medlems- företag som vid tidpunkten för överträdelsen var företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ ska betala resterande del av avgiften. Om full betalning inte sker får Konkurrensverket besluta att ett eller flera andra medlemsföretag i sammanslut- ningen ska betala resterande del av avgiften. Detta ska dock inte gälla ett medlemsföretag som visar att det inte genomfört det ak- tuella beslutet och som antingen inte var medvetet om det eller aktivt tog avstånd från det innan Konkurrensverket inledde sin utredning. Den avgift som ett medlemsföretag ska betala får inte överstiga tio procent av företagets omsättning under räkenskaps- året före det år då beslutet om konkurrensskadeavgift meddela- des.

Avgiften ska betalas inom trettio dagar eller den längre tid som anges i beslutet. I fråga om verkställighet av det belopp som ver- ket beslutat tillämpas de bestämmelser som gäller för verkställig- het av konkurrensskadeavgift.

Konkurrensverkets beslut får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.

Skälen för förslaget

Artikel 14.3 och 14.4 samt artikel 15.2 andra meningen om betalningsansvar när en företagssammanslutning inte kan betala

Frågor som rör betalning av sanktionsavgifter som påförs företags- sammanslutningar behandlas i artikel 14.3 och 14.4 i direktivet. När- mare bestämt gäller bestämmelserna vem som ska betala en avgift när sammanslutningen inte är solvent.

I artikel 14.3 regleras betalningsansvaret för en avgift som har be- stämts med hänsyn till medlemmarnas omsättning. I ett sådant fall får avgiften bestämmas till ett belopp som överstiger tio procent av sammanslutningens omsättning (jfr artikel 15.2, första meningen) och vara så hög att sammanslutningen inte kan betala. Medlemssta- terna ska då säkerställa att sammanslutningen är skyldig att kräva betalning från sina medlemmar för att täcka den avgift som ska be- talas. Av skälen till direktivet framgår följande (skäl 48):

För att säkerställa en effektiv indrivning av de sanktionsavgifter som ålagts företagssammanslutningar för överträdelser som dessa har begått, är det nödvändigt att fastställa på vilka villkor natio- nella konkurrensmyndigheter enligt eget gottfinnande kan kräva betalning av sanktionsavgifterna från sammanslutningens med- lemmar om sammanslutningen inte är solvent. De nationella kon- kurrensmyndigheterna bör därvid ta hänsyn till den relativa stor- leken på de företag som tillhör sammanslutningen och särskilt si- tuationen för små och medelstora företag. Betalning av sank- tionsavgifterna av en eller flera medlemmar av en sammanslutning påverkar inte de bestämmelser i nationell rätt som föreskriver in- drivning av det inbetalade beloppet från andra medlemmar i sam- manslutningen.

Om medlemmarna i företagssammanslutningen inte betalar sam- manslutningen fullt ut inom den tidsfrist som den nationella kon- kurrensmyndigheten fastställt, föreskrivs i artikel 14.4 första me- ningen, att myndigheten ska få kräva vilket som helst av de företag vars företrädare var medlemmar i sammanslutningens beslutsfat- tande organ. Det betyder med andra ord att de medlemsföretag som

har representanter i t.ex. sammanslutningens styrelse svarar solida- riskt för den obetalda avgiften.

För det fall den utestående avgiften inte kan betalas av de företag som är representerade i sammanslutningens beslutande organ ska betalning få krävas av vilken som helst av de medlemmar som är verksamma på den marknad där överträdelsen ägde rum. Detta fram- går av den andra meningen i punkt 4. Av den tredje meningen i samma punkt framgår att ett medlemsföretag som visar att det inte genomfört det beslut som sammanslutningen fattade och som ledde till en överträdelse inte är skyldigt att betala. Som förutsättning för att undgå betalningsansvar gäller dock att företaget antingen inte var medvetet om överträdelsens existens eller tog aktivt avstånd från den innan konkurrensmyndigheten inledde en utredning om den.

Av artikel 15.2 andra meningen följer att ett medlemsföretags be- talningsansvar inte får överstiga tio procent av företagets totala glo- bala omsättning under det räkenskapsår som föregick konkurrens- myndighetens beslut om överträdelsen.

Gällande ordning

Den som åläggs att betala konkurrensskadeavgift ska enligt 3 kap. 22 § konkurrenslagen göra det till Konkurrensverket inom 30 dagar från det att domen vann laga kraft eller avgiftsföreläggandet godkän- des eller inom den längre tid som anges i domen eller föreläggandet. Om avgiften inte betalas i tid, ska verket lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Verkställighet får ske en- ligt utsökningsbalken. Av 3 kap. 23 § konkurrenslagen framgår att en påförd avgift faller bort om verkställighet inte har skett inom fem år från det att domen fått laga kraft eller föreläggandet godkändes.

Överväganden

Bakgrund

När det gäller sanktionsavgifter riktade mot företagssammanslut- ningar bygger direktivet på erfarenheten att sammanslutningar re- gelbundet spelar en roll i konkurrensöverträdelser och att dessa där- för bör kunna påföras verkningsfulla sanktionsavgifter. Det är av det skälet som taket för sanktionsavgiften för sammanslutningen i vissa fall kan bestämmas med hänsyn till medlemmarnas omsättning utan att ta hänsyn till den omsättning som sammanslutningen har (se av- snitt 6.7.3). Därmed tas heller ingen hänsyn till sammanslutningens betalningsförmåga.

Konkurrenslagens bestämmelser om betalning av konkurrens- skadeavgift är utformade så att betalningsskyldigheten gäller den som ålagts att betala avgiften och ingen annan. Verkställighetsåtgär- der kan också vidtas mot den personen. Direktivet föreskriver en annan ordning för avgifter som en sammanslutning av företag ska betala och som är tillämplig när sanktionsavgiften bestämts med hänsyn till medlemmarnas omsättning. Den ordningen har sin före- bild i artikel 23.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 och saknar motsvarighet i svensk lagstiftning.

Sammanslutningen ska kräva medlemmarna på betalning

Punkt 3 i artikel 14 i direktivet innebär att medlemsstaterna ska in- föra en skyldighet för sammanslutningar att kräva sina medlemmar på betalning om sammanslutningen inte kan betala den sanktionsav- gift som påförts. Skyldigheten är tillämplig när avgiften har bestämts med hänsyn till medlemmarnas omsättning. I detta fall begränsas inte avgiftens storlek av vilken omsättning som sammanslutningen har, utan av medlemmarnas omsättning på den marknad som påver- kas av sammanslutningens överträdelse (artikel 15).

De sammanslutningar som kan aktualiseras för ett ingripande dri- ver ofta sin verksamhet i ideell eller ekonomisk förening. När det gäller ingripanden mot sammanslutningar kan från rättspraxis häm- tas exempel som den ideella föreningen Svenska försäkringsmäklares förening (MD 2005:25) och den ekonomiska föreningen Södra

Skogsägarna (MD 1999:1). Inget av dessa exempel gäller dock av- giftssanktioner.

Att på föreningsrättens område införa en generell skyldighet för föreningar att kräva sina medlemmar på betalning i händelse av in- solvens skulle vara en nyhet i svensk rätt som kräver överväganden som ligger långt utanför vad som är möjligt inom ramen för att ge- nomföra ett direktiv på konkurrensområdet. En reglering skulle där- emot, i enlighet med direktivets krav på medlemsstaterna, vara möj- lig att införa i konkurrenslagen och avgränsa den till det fall som här är aktuellt. Dock torde det inte finns några effektiva åtgärder att till- gripa för att förmå sammanslutningen att iaktta skyldigheten. En ekonomisk sanktion riktad mot en insolvent sammanslutning fram- står som verkningslös och straffrättsliga sanktioner riktade mot dess företrädare torde heller inte vara tillräckliga för att förmå medlem- marna att bidra till den avgift som sammanslutningen ska betala.

Den nationella konkurrensmyndigheten får kräva medlemmarna på betalning

Av artikel 14.4 i direktivet följer att den nationella konkurrensmyn- digheten får kräva betalning från medlemmarna om sammanslut- ningen inte kan betala. En förutsättning för att tillämpa bestämmel- serna är att medlemmarna inte frivilligt bidragit till avgiftens betal- ning enligt punkt 3 inom den tidsfrist som konkurrensmyndigheten fastställt. Bestämmelserna i punkt 4 utgör således ett starkt incita- ment för föreningens medlemmar att frivilligt bidra till den avgift som sammanslutningen ska betala. I annat fall kan medlemmarna alltså tvingas att betala avgiften.

Bestämmelserna i punkt 4 är uppdelade i två led: företrädarledet (första meningen) och medlemsledet (andra meningen). Bestämmel- serna i företrädarledet innebär att de företag som var företrädda i det beslutsfattande organet är gentemot konkurrensmyndigheten soli- dariskt ansvariga för betalning av den del av avgiften som samman- slutningen inte betalat. Den nationella konkurrensmyndigheten får kräva vilket som helst av dessa företag.

Bestämmelserna i medlemsledet innebär att betalning av utestå- ende avgift i sista hand får sökas hos sammanslutningens medlem- mar. Det framgår av formuleringen ”efter det att de nationella kon-

den möjligheten står myndigheten till buds först om företagen i fö- reträdarledet inte betalat den avgift som sammanslutningen inte be- talat. Betalningsansvaret i medlemsledet är gentemot konkurrens- myndigheten solidariskt, men begränsat till medlemsföretag som inte kan visa att de inte genomfört det aktuella beslutet och som an- tingen inte var medvetna om det eller aktivt tog avstånd från det in- nan utredningen inleddes.

En fråga om betalning av obetald konkurrensskadeavgift bör prö- vas av Konkurrensverket. Beslutet bör kunna överklagas till Patent- och marknadsdomstolen och handläggas i den ordning som före- skrivs i lagen om domstolsärenden.

När det gäller utformningen av reglerna om företrädarnas och medlemmarnas betalningsansvar finns det åtminstone två sätt att ge- nomföra direktivet.

Det ena sättet tar sin utgångspunkt i att sammanslutningen är på obestånd i konkurslagens (1987:672) mening, dvs. att sammanslut- ningen inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig (1 kap. 3 §). Med det som utgångspunkt kan det föreskrivas att Kronofogdemyndigheten underrättar Konkur- rensverket om att indrivningen av den obetalda avgiften avbrutits enligt 18 § lagen om statliga fordringar m.m., varefter verket beslutar en tidsfrist inom vilken sammanslutningen ska få medlemmarnas bi- drag för betalning av avgiften. Om avgiften inte till fullo betalats när tidsfristen löpt ut, får Konkurrensverket besluta att i första hand kräva de företag som är företrädda i sammanslutningens beslutsfat- tande organ och i andra hand medlemmarna i sammanslutningen.

Det andra sättet att genomföra direktivet tar sin utgångspunkt i att sammanslutningen inte betalat avgiften inom 30 dagar från det att beslutet fick laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. I stället för att Konkurrensverket då lämnar den obetalda avgiften för indrivning enligt 3 kap. 22 § konkurrenslagen, ska verket få besluta att i första hand kräva de företag som är företrädda i sammanslut- ningens beslutsfattande organ och i andra hand medlemmarna i sam- manslutningen. Detta sätt att genomföra direktivet framstår som mer tids- och resurseffektiv än det första sättet som bl.a. innebär att Kronofogdemyndighetens resurser måste tas i anspråk för att driva in den obetalda avgiften. Därigenom säkerställs också en effektiv in- drivning av den avgift som sammanslutningen ska betala (jfr skäl 48).

En reglering av betalningsansvaret för företrädar- och medlems- ledet kräver att konkurrenslagen kompletteras med bestämmelser om när betalning ska ske och om verkställighet. I likhet med vad som gäller för betalning av konkurrensskadeavgift bör det föreskrivas att den som åläggs att betala en obetald avgift ska få 30 dagar på sig att betala från det att beslutet fick laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Innebörden av en sådan föreskrift, tillsammans med en föreskrift om verkställighet, är att det inte krävs något domstols- avgörande för att driva in avgiften om den är obetald och förfallen till betalning (se 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Verk- ställighet får därmed ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser. På samma sätt som gäller för konkurrensskadeavgift bör en preskrip- tionstid om fem år tillämpas. Tiden räknas från det att Konkurrens- verkets beslut om betalning av en obetald avgift fick laga kraft. Med hänvisning till artikel 15.2 i direktivet bör det föreskrivas att en av- gift som ett medlemsföretag ska betala inte får överstiga tio procent av företagets omsättning under det räkenskapsår som föregick be- slutet om konkurrensskadeavgift.

Den reglering av betalningsansvaret för företrädar- och medlems- ledet som direktivet kräver väcker frågan om det bör införas regler som gör det möjligt att fördela ansvaret för avgiften mellan företrä- darna eller medlemmarna. Inom en företagssammanslutning finns det möjligheter att i stadgar eller likande avtal mellan medlemmarna att reglera och fördela ansvaret för eventuella sanktionsavgifter som medlemmarna kan bli skyldiga att betala. Det ligger således i sam- manslutningens och medlemmarnas intresse att reglera dessa frågor. Några särskilda regler om hur den betalda avgiften slutligen ska för- delas mellan medlemmarna behöver inte införas. Ytterst är det dock en fråga för rättstillämpningen att ta ställning till i det enskilda fallet.

Sammanfattningsvis föreslås följande. Om en sammanslutning av företag påförts en konkurrensskadeavgift som fastställts med hän- syn till den omsättning som medlemmarna har på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse och avgiften inte beta- las inom föreskriven tid, får Konkurrensverket besluta att ett eller flera av de företag som var företrädda i sammanslutningens besluts- fattande organ ska betala resterande del av avgiften. Om full betal- ning inte sker får Konkurrensverket besluta att ett eller flera andra medlemsföretag i sammanslutningen ska betala resterande del av av- giften. Detta ska dock inte gälla ett medlemsföretag som visar att det

inte genomfört det aktuella beslutet och som antingen inte var med- vetet om det eller aktivt tog avstånd från det innan Konkurrensver- ket inledde sin utredning. Den avgift som ett medlemsföretag ska betala får inte överstiga tio procent av företagets omsättning under räkenskapsåret före det år då beslutet om konkurrensskadeavgift meddelades. Avgiften ska betalas inom trettio dagar eller den längre tid som anges i beslutet. I fråga om verkställighet av det belopp som verket beslutat tillämpas de bestämmelser som gäller för verkställig- het av konkurrensskadeavgift. Konkurrensverkets beslut får över- klagas till Patent- och marknadsdomstolen.