Betydelsefulla verktyg och erfarenheter

Genom våra intervjuer ville vi skapa oss en bild av vilka erfarenheter och verktyg förskolorna använder för att möta barn i behov av stöd. Det framkom att det skiljer sig mycket vad gäller deras möjligheter att få tillgång till resurs, kompetensutveckling och specialpedagoger. Som vi har nämnt i tidigare kapitel, så har den ekonomiska faktorn spelat stor roll i detta. I enskilda fall har respondenterna fått handledning av specialpedagog som inte resulterat i en lösning eftersom personalresurs inte funnits till hands, vilket gjort att handledningsverktygen inte fått önskvärd effekt. Gemensamt för våra respondenter var synen på sin egen roll som förskollärare, att vara en närvarande pedagog och att se alla barn, varje dag. Samtliga trycker även på vikten av det kollegiala stödet som finns inom arbetslagen på förskolorna. De använder sig aktivt av sina erfarenheter och kompetenser för att upptäcka när ett barn avviker från ”det normala”. Det gemensamma för samtliga respondenter är att de inte har några färdiga verktyg,

eftersom de menar att alla barn har olika behov. Våra respondenter använder sig av olika metoder för att skapa ett så bra klimat som möjligt utifrån de resurser som finns på förskolan. För att kunna stötta och hjälpa de barn som är i behov av stöd, framkom det att förskolan och hemmet måste vara sammanlänkade, eftersom kopplingar till ett barns avvikelser kan finnas i dess omgivning. Elsa lyfter vikten av att känna till ett barns hemförhållande och uttrycker att ”kommunikationen mellan hemmet och förskolan är viktig eftersom ett barns avvikelser kan ha att göra med en skilsmässa eller annan pågående kris och där man då som pedagog kan stötta barnet på förskolan”.

I förskolan möter barnet olika former av sociala samspel, dels med barnen men även med pedagogerna. Vygotskij ser sambandet mellan barnet och omgivningen som en betydelsefull del av hur barnet utvecklar sitt tänkande och inhämtar kunskap (Hwang & Nilsson, 2003). Väljer vi att se pedagogen som Vygotskij beskriver som omgivningen, så är det i det sociala samspelet som uppstår mellan barnet och pedagogen som är det redskapet som behövs för att barnet ska utvecklas. Vygotskij menar att vuxna kan främja barnens utveckling genom att ställa frågor i situationer där barnen på egen hand inte kan lösa ett problem (a.a.). Magdalena som arbetar på en liten enhet menar att: ”Vi arbetar så nära barnen och kan redan tidigt se när behov uppstår. Där har vi pedagoger en viktig roll som förebilder att kunna möta barnen genom samtal och stöttning” (Magdalena).

Magdalena arbetar aktivt med att försöka handleda barnen i deras förskolemiljö och ge återkoppling genom att ställa frågor och utmana barnen att tänka kring sin egen situation. Vi kan se hennes roll som pedagog som att hon, som har mer erfarenhet, vill hjälpa barnen in i den proximala utvecklingszonen genom att låta barnet pröva sin förmåga. Magdalena ser en styrka i att vara en liten enhet och menar att de kan se varje barn och tror att barnen går därifrån sedda och bekräftade.

För att kunna arbeta med barn i behov av stöd måste man veta vad det innebär. Våra respondenter har olika strategier för att upptäcka när något barn behöver stöd och att det har stor betydelse vilka tidigare erfarenheter de har med att möta barn som avviker från ”det normala”. Magdalena och Wenke använder sig av sina erfarenheter och ser barnen utifrån åldersrelaterade utvecklingsnivåer. Magdalena menar att det ligger lite tabu kring att förlita sig på den utvecklingskunskap som hon under förskollärarutbildningen

det ger henne en första signal om vad hon bör sätta in för extra metoder för just detta barn.

”Som jag har förstått att det använder man sig inte av hur barnet står i förhållande till sin utveckling, att när man är tre år så ska man kunna det här och det här. Det får vi inte lov att uttrycka, vi får inte lov att dokumentera det men vi ska ha det som en osynlig bank i ryggmärgen” (Magdalena).

Wenke och Magdalena är eniga om att denna kunskap är viktig att ha, eftersom det är genom att se avvikelserna de kan använda sina medhavda erfarenheter och stötta barnet. Som pedagoger har de en viktig roll och menar att de är förebilder för barnet och vill kunna möta barnen genom samtal och stöttning.

Återkommande svar från våra respondenter är att beprövad erfarenhet, från att ha arbetat med barn i många år, var det som var första steget i att hjälpa barnen. När vi intervjuade Elsa framkom det att hon i sin tur hade fått ta del av kurser och fortbildning för att just kunna arbeta utifrån det specifika barnets behov.

“Jag anser att det är viktigt att ha kunskaper som passar för det individuella fallet som rör barnet i behov av stöd. Bland annat har jag haft stor hjälp av att kunna TAKK (Tecken för Alternativ och kompletterande kommunikation). Många av verktygen vi använder är gruppanpassade för att få ett inkluderande arbetssätt” (Elsa).

Genom att lägga metoderna på en gruppnivå anpassas barnen och utmanas i samspelet mellan individ och grupp. Vi ser att eftersom Elsa har fått bredda sin kompetens inom området, får hon som pedagog redskap och kunskaper som indirekt ger stöd åt de barn som är i behov och rätt metoder kan sättas in. Elsa tycker att förskollärare behöver den kompetens som ökar det enskilda barnets möjligheter till att synliggöra och lyfta de hinder som finns i barnets omgivning. För att barn i förskolan ska kunna lära sig en aktivitet och få stöd i sitt lärande är det som vi kan se det en situerad aktivitet, som Vygotskij menar är att barn har lättare för att lära sig en aktivitet om barnet befinner sig i rätt situation och med rätt kompetens (Strandberg, 2009). Vill vi att ett barn ska lära sig använda språket som kommunikationskälla, måste barnet erbjudas en språklig miljö. Våra respondenter lyfter vikten av skapa en helhet för barnet och ser länken mellan hemmet och förskolan som en viktig del för att stötta de barn som är i behov av stöd. Bronfenbrenner menar att barn skapar relationer och samspelar med andra individer på

förskolan (Imsen, 2000). Förskolan tillhör ett mikrosystem, och hemmet en annan, ett barn kan alltså ingå i flera mikrosystem samtidigt. Inom varje mikrosystem skapar sig barnet relationer till andra som påverkar barnet med värderingar och uppfattningar, relationer som kan ha effekter på hur barnet beter sig i ett annat mikrosystem. Alltså det som sker på förskolan kan få effekter på hur barnet agerar i hemmet. När barnets olika mikronivåer integreras uppstår ett mesosystem. Det är av stor betydelse för barnets utveckling att de olika mikronivåerna stöttar och kompletterar varandra eftersom det annars kan få en negativ påverkan på barnets utveckling (Andersson, 2004). Detta blir därför ett sätt för oss att förstå när Elsa säger:

”Det är viktigt att ha en god relation till vårdnadshavarna för att veta om det hänt något speciellt i barnets närmiljö. Många gånger är det inte barnet som behöver ändra på något utan menar att det är hur omvärlden ser ut just nu som påverkar barnet.”

Magdalena lyfter att deras förskola är en sådan liten enhet och genom att ha en bra relation till föräldrarna upptäcks det tidigt ifall det finns avvikelser. Barn behöver vuxna omkring sig som kan samverka i god stämning och tillsammans lösa barnets svårigheter.

5 DISKUSSION

Det här kapitlet kommer att presenteras utifrån tre rubriker, Metoddiskussion, Resultatdiskussion och Vidare forskning.

5.1 Metoddiskussion

Vårt val av kvalitativ metod gav vår studie det djup vi var ute efter. Genom våra semistrukturerade intervjuer skapade de förtroliga samtal som vi strävade efter och följdfrågorna kom naturligt. Vi båda kände att vi var ovana vid intervjuer och låg lite före i vissa frågor och lade ett redan färdigt svar i respondentens mun. Även när vi formulerade intervjufrågorna kan vi i efterhand se att vi formulerat dessa utifrån en förförståelse för vilka svar vi kunde vänta oss.

Vi hade även en ursprungsidé att observera arbetet ute på förskolorna för att kunna se hur det ser ut och vilka verktyg och metoder som används. Vi gjorde ett aktivt val när vi bestämde oss för att genomföra intervjuerna enskilt istället för i par. Vi känner varandra så bra, att vi på förhand kunde veta att intervjusamtalen skulle påverkas negativt av den andres närvaro eftersom att den observerande parten av oss hade haft svårt att inte gå in och avbryta med egna följdfrågor. Vi diskuterade för och nackdelar med att observera och valde bort det för att vi var rädda att det skulle leda till att vi bedömde pedagogernas arbete.

Efter genomförda intervjuer blev resultatet annorlunda från hur vi hade tänkt oss. Vårt ursprungliga syfte var att problematisera förskollärarnas arbete med inkludering och exkludering. Vad som istället framkom gav oss mångfacetterade svar på deras syn på sin roll som förskollärare och de arbetsverktyg som används ute på förskolorna. Det kändes därför viktigt för oss att lyfta blicken och se det värdefulla som framkom från våra respondenter och därför naturligt för oss att ändra våra ursprungliga frågeställningar och istället analysera de svar vi fick. Det framkom tydligt att arbetet på förskolorna påverkas av deras ibland begränsade fysiska miljö som i sin tur påverkar arbetet med barn i behov av stöd. Under vårt analysarbete såg vi att den fysiska miljön,

sociala samspelet och pedagogernas metoder hade en stor betydelse för hur arbetet med barnen såg ut.

Vi ville se om det fanns skillnad mellan små och stora samhällen, därför gjorde vi ett medvetet val när vi gjorde vårt urval. Resultatet visade att förskolan i storstaden genom gick en omstrukturering på kommunal nivå vilket resulterade i att specialpedagog inte fanns att tillgå. Utifrån det resultatet kunde vi därför inte göra några jämförelser som har betydelse för vår studie.

Vi såg styrkan i att arbeta i par eftersom det skapade diskussioner och vi har sett vårt insamlade material från två olika perspektiv. Det har varit en intressant process att ta del av varandras tankar kring våra respondenters svar men även genom vårt analysarbete där vi försökt synliggöra det arbete som pågår med barn i behov av stöd på förskolorna. En viktig detalj som dök upp under våra transkriberingar var att vi inte varit tillräckligt tydliga med att berätta vilka barn vi ville beröra med vår studie. Vi valde att använda oss av begreppet gråzonsbarn och förklarade kort vad begreppet betydde innan vi startade intervjun. Med de svar vi fick från en del respondenter insåg vi att de tolkat det annorlunda och pratade om barn som far illa. Vi insåg att vi hade skilda meningar på vad ett gråzonsbarn är och skulle varit tydligare med att förklara begreppet.

5.2 Resultatdiskussion

Det resultat som kom fram i vår analys var att respondenterna känner av de krav som ställs på dem som förskollärare. Det som framförallt genomsyrade var att dokumentationen påverkade deras arbete med barnen, då främst de barn som är i behov av stöd. Den närvaro respondenterna ser som viktig i arbetet med barn i behov av stöd uteblev eftersom resurser inte fanns att tillgå. Tydligt för oss var att vi kunde se stor skillnad på de olika respondenternas syn på sin roll när rätt resurser fanns att tillgå. Våra respondenter har mött olika former av möten med specialpedagog vilket har visat sig påverkat varje enskild respondent, både positivt som negativt. Bladini (2004) menar på att det är viktigt att stötta pedagogerna genom handledningssamtal med specialpedagog för att uppmärksamma de problem som finns. Hon trycker på vikten av att vidga

ska gå tillväga om resurs inte finns att tillgå och personalbristen fortfarande kvarstår. En problematik som fanns i vår empiri. Wenke nämner att de fått handledning av specialpedagog men det som framkom löste inte deras problem, eftersom de fortfarande inte kan lösa deras personalbrist då den ekonomiska faktorn spelat in. Hon berättar att hon ofta går hem och känner att hon inte räckt till för alla barnen eftersom en pedagog alltid måste följa det barn som är i behov av stöd. Elsa däremot har själv fått kompetensutbildning samt att avdelningen har fått avlastning i form av resurs. Hon känner att hon kan möta varje barn utifrån de behov som finns. Respondenternas svar avspeglar sig i det som Lutz (2006) lyfter som ett problem där han menar att medvetenheten finns hos pedagogerna men på grund av ekonomiska nedskärningar uteblir möjligheterna att ge varje enskilt barn rätt stöd. Det framgår i vår studie att det stöd som pedagogerna behöver får effekter på det arbetet som sker i verksamheten. Sandberg och Norling (2010) tar i sin studie upp den avsaknad av utbildning och dokumenterade metoder som ett hinder för det pedagogiska utvecklingsarbetet i förskolan. Detta tycker vi även synliggörs i vår studie.

Vad som kom fram i vårt resultat var att våra respondenter anser att den fysiska miljön påverkar deras arbete med barnen. För att kunna tillgodose varje enskilt barns behov påverkas deras arbete eftersom miljön begränsar dessa möjligheter. Förskolorna arbetade för att göra miljön så bra som möjligt utifrån de förutsättningar de hade. Samtliga respondenter tryckte på vikten av eget förhållningsätt när vi pratade om miljön och såg sig själv som viktiga förbilder för barnen. Precis som Sandberg och Norling (2009) skriver är det pedagogiska stödet för barn i vardagliga verksamheten viktiga för att kunna ge barnen extra tid, tydliga instruktioner och kunna stötta barnen i eventuella konfliktsituationer. De svar vi fått från våra respondenter är att de vill vara i nuet och kunna stötta barnen i de situationer som uppkommer. Samtidigt som respondenterna trycker på vikten av eget förhållningsätt framkommer det att samverkan mellan hem och förskola är en viktig del för att kunna ge barnet den helhet som de behöver. Då framförallt de barn som ligger i gråzonen där förskollärarna lyft sin oro till föräldrarna att något avviker, eftersom de problem som barnen behöver hjälp med kan ligga i barnets närmiljö. Den sociala omgivningen som omger barnet, då även den fysiska, är betydande för barnet, därför bör miljön i hemmet och på förskolan vara arrangerad på ett sätt att den inbjuder till samspel och lek (Lillvist, 2009).

Utifrån den utvecklingsekologiska modellen så är det i samspelet mellan de olika miljöerna som lägger grunden till barnets utveckling. De olika miljöerna är beroende av varandra och det är viktigt att de kan samspela och skapa en fungerande relation (Imsen, 2000). När de olika miljöerna samverkar bildas det nya mikrosystem som därefter utvecklas till en mesonivå. Ylvén och Wilder (2009) beskriver att vid de här övergångarna är barnen mycket påverkbara. De använder begreppet ekologisk övergång och menar att ju yngre barnen är desto viktigare är det att förbereda övergången, som t.ex. tiden inför inskolning som kan vara en väldigt stressig övergång för ett litet barn. Det är därför viktigt att göra det till en positiv händelse för hela familjen. Inskolningen är inte bara viktig för att barnet ska lära känna en ny miljö, utan också en unik möjlighet för vårdnadshavarna att få en inblick i det som kommer att bli barnets vardag (Ylvén & Wilder, 2009). Sett utifrån ett socialkulturellt perspektiv, så sker lärandet i interaktion med andra och därför bör förskolan se föräldrar och andra vuxna som en tillgång i barnets läroprocess (Imsen, 2000).

Sammanfattningsvis är de föreställningar som förskollärarna har på sitt arbete med de barn som är i behov av stöd, att de själva som pedagoger är det yttersta verktyget för att kunna möta barnet där det befinner sig. Deras syn på sitt uppdrag bygger på beprövade erfarenheter och kunskaper om barns utveckling. Respondenternas tillgång till specialpedagoger och kompetenshöjning skiljer sig åt, men i grund och botten är första tecknet på ett barns avvikelser trots allt deras erfarenhet av att ha arbetat med barn i många år. Vår studie visar på att de ökade kraven påverkat respondenternas arbete med barnen, eftersom den tid som pedagogerna vill lägga på barngruppen tas till att dokumentera och planera verksamheten som får till följd att pedagogerna känner sig otillräckliga. Eftersom resurstillgången i många fall inte finns måste pedagogerna hitta egna lösningar för att försöka tillgodose alla barns enskilda behov.