Betydelsen av personalens könstillhörighet i behandlingen

På två av de fyra könsdifferentierade behandlingshemmen som studien omfattar har samtliga inom personalen samma könstillhörighet som klienterna. Ett behandlingshem enbart för kvinnor och det andra enbart för män. Av

informanterna beskrivs detta som en medveten strategi där de båda beskriver att det handlar om att relationen mellan behandlare och klienterna riskerar att bli flörtig med personal av annan könstillhörighet. De båda nämner även vikten för kvinnor att enbart ha personal som är kvinnor då de har erfarenheter av

destruktiva relationer med män. En informant från ett behandlingshem för män, dock med personal av blandad könstillhörighet, betonar att det möjligen är viktigare att ha personal av samma könstillhörighet när det gäller kvinnor i behandling:

Men jag tror faktiskt att en hyfsat jämn personalgrupp med både män och kvinnor är det bästa. Förutom om det bara är kvinnor på stället, då tror jag det är bättre att bara ha kvinnlig personal. Och det är just för den här utsattheten som en del kvinnor har varit med om kanske. Då är det kanske män som främst har varit förövarna så att säga. Kanske blir jobbigare då att prata med en kille. Jag vet inte, men kan tänka mig.

Oavsett om det gäller behandlingshem för enbart kvinnor eller män eller ett behandlingshem för bägge fick vi intrycket från informanterna att det är kvinnor i missbruksproblematik som gynnas mest av att ha personal av samma

utredningar, till exempel missbruksutredningen 2011 (SOU 2011:35). En informant från ett behandlingshem med både män och kvinnor och blandad könstillhörighet bland personal förklarar å andra sidan varför kvinnor med

erfarenheter av utsatthet och destruktiva relationer även kan gynnas av att ha män bland personalen:

Även om man är en blandad grupp så kanske är det såhär att en kvinna har större behov av att prata med en kvinnlig terapeut, då har hon möjlighet att välja. Eller kanske en del manliga patienter behöver ha en kvinnlig syn på saken, alltså de har tillgång till båda. En kvinna som kanske har haft svårigheter med män kan få tillgång till en manlig terapeut och skapa någon form av förtroende och tillit och det tycker jag bara är bra.

Trulsson redovisar i sin studie det som klienterna själva finner positivt eller negativt med enbart personal som är kvinnor i ett behandlingshem för enbart kvinnor. En övervägande majoritet i studien beskriver positiva erfarenheter av att ha personal som enbart är kvinnor då det bland annat upplevs lättare att bli hörd på och att genom den fristaden som skapas ges de en erfarenhet av att kvinnor är lika mycket värda som andra (Trulsson 2000:127). Några kvinnor uppgav i Trulssons studie att män däremot skulle behövas för att få in mer av det traditionellt manliga förhållningssättet som enligt dem skulle innebära lite mer krav och mer “raka rör” (Trulsson 2000:127). Det sistnämnda fann vi i vår studie också, då en informant beskriver hur män behövs i personalen för att få in dessa “raka rör” i behandlingen.

Vid en jämförelse med Trulssons studie nämner de flesta av våra informanter att personal med enbart kvinnor skulle vara bra för kvinnor i behandling på grund av problematik relaterat till sexualitet och/eller på grund av erfarenhet av destruktiva relationer med män, som ovan nämnt. Det beskrivs som att kvinnor i

missbruksproblematik har en oförmåga av att sätta gränser för sig själv, på ett sätt som kvinnor som inte missbrukar inte har. Till exempel berättar en informant från ett behandlingshem med enbart kvinnor hur klienterna går in i ett

“parningsbeteende” när de ser män, och att detta “parningsbeteende” kan komma igång om det finns män bland personalen som tidigare nämnts under kapitlet om “görandet av kön”. Det kan ses som en positiv och viktig möjlighet att kvinnor i missbruksproblematik kan komma till ett behandlingshem med enbart kvinnor bland personalen på grund av erfarenheter av diverse utnyttjande av män. Det kan dock uppfattas något motsägelsefullt att samtidigt mena att flörtande kan uppstå om det finns män i närheten. Att personalen i samma argument för ett

könsdifferentierat behandlingshem beskriver att klienterna å ena sidan har negativa erfarenheter med män och å andra sidan blir flörtiga med män. På ett behandlingshem för enbart män och med bara män inom personalen förklarar informanten hur inte bara kvinnor som klienter utan även som kvinnlig behandlare behöver ansvara för att inte bli flörtig med de män hon behandlar:

Jag tror inte att det skulle vara lyckat att ta in en relativt vacker, ung kvinna i den har behandlingen för att det är.. Men jag kan ha fel, absolut.. För det skulle ju kunna vara så här också att killarna skärpte till sig om det var en kvinna inblandad också, men erfarenheten vi har är att det inte blir så bra. [...] Men då tror jag också att det är väldigt viktigt att den

kvinnan är väldigt tydlig med vem hon är och vad hon utstrålar så att hon är klar över det så att det inte blir fel.

Från informantens sida beskrivs det hur en kvinna i personalen, med män som klienter, bär ansvaret för att det inte ska “bli fel”. Som tidigare nämnts läggs fokus även på kvinnorna som klienter att i någon form behöva kontrollera sig när de ser män. Connell beskriver hur kvinnor utifrån egenskapernas dikotomi framställs som de pratsamma och pådrivande och män som tystlåtna och rationella (Connell 2002:58). Detta kan i sin tur leda till föreställningen om att det är kvinnorna som behöver kontrollera sig och hålla tillbaka. Den här problematiken kring flörtande mellan klient och personal kan verka självklar som något felaktigt, men är ändå något som tagits upp i intervjuerna. Det framställs som ett problem för antingen klienter eller kvinnor som kollektiv, men då det är ett strukturellt problem som har med sexualitet och genus att göra kanske det istället ska ligga på en annan nivå, till exempel i arbetsgruppen.

Varför män i missbruksproblematik kunde behöva ett behandlingshem med enbart män bland personalen nämndes inte i den utsträckningen som det gjordes för kvinnor. När informanterna väl tog upp det ämnet såg argumenten inte likadana ut. Då handlade det mer om att killarna kan känna sig osäkra om de skulle få lämna urinprov till en behandlare som är kvinna eller att de tycker, som en informant nämnde, att det är roligare att umgås med “en kille i sin egen ålder eller i närheten än en kanske 55-60-årig kvinna”. Fokus låg inte på klienternas

erfarenhet av destruktiva relationer med kvinnor. Detta är förståeligt då det framkommer i tidigare studier och i denna att det för det mesta är kvinnor och inte män som har erfarenhet av utsatthet i relationer med personer med annan

könstillhörighet.

I Mattssons studie nämner hon att personal på en tvångsvårdsbehandling med både män och kvinnor inom personalen uppger att det är bra att ha personal av blandad könstillhörighet då verkligheten är att vi lever i ett samhälle där både män och kvinnor existerar och att detta även bör speglas i behandlingsarbete (Mattsson 2005:73). Liknande detta nämner även en informant i vår studie som förklarar en blandning med att “det ska vara så normalt och likna livet så mycket som

möjligt.”. Connell lyfter fram forskning som visar att det ute i samhället finns mycket mer likheter än skillnader på egenskaper mellan män och kvinnor (Connell 2002:59), vilket kan vara ett argument för att ha personal med blandad könstillhörighet. Frågan som kan ställas här är vad som i behandlingen är viktigast att ta hänsyn till, om det är skyddsaspekten för kvinnor i könsdifferentierad behandling eller om det är att återskapa det samhälle som finns även utanför behandlingshemmet. Dessa behöver inte alltid stå i motsättning till varandra. I de könsdifferentierade behandlingshemmen finns till exempel möjlighet till eftervård där både män och kvinnor träffas, samt AA/NA-möten där de också är

tillsammans.

När vi frågade informanterna om betydelsen eller brist på betydelsen av att personalen har en viss könstillhörighet kom även temat kring olika roller bland personalen upp. Informanterna från behandlingshem med personal med blandad

könstillhörighet, oavsett om det är från ett könsdifferentierat behandlingshem eller inte, talade om mamma- och papparollen som personalen får.

Dom får ju nåt förhållande till mig, antingen om det är reservpappa eller som nån brorsa dom aldrig har haft eller sådär, men det får ju även kvinnorna som jobbar här. Dom får ju också nån form av roll till dom som bor här och det är olika roller för olika tjejer.

Roller som behandlingspersonal tillskrivs på behandlingshemmet är något som Mattsson i hennes studie också beskriver. Mattsson uppger hur personalen på de olika behandlingshemmen görs till symboliska könsrepresentanter, i första hand som föräldrar (mamma eller pappa) och i andra hand som andra könsbundna relationer såsom syster eller bror (Mattsson 2005:97). Detta kände vi även igen från vår studie. När personalen på ett behandlingshem består av både män och kvinnor har könet enligt personalen en stor betydelse i och med de olika roller som tillskrivs dem. Olika könsnormativa egenskaper tillskrivs en mamma, pappa, bror eller syster som sedan även kopplas samman med den könstillhörighet personalen har. Ett exempel är en informant som berättar hur en kvinna i

personalen fick mammarollen då hon lagade mat och var omsorgsfull. En annan informant berättar att en man i personalen kan få papparollen om han är “tjatig” och rak när det gäller att vissa uppgifter eller sysslor blir gjorda. Med genusteorin förklarar Hirdman dikotomin då manligt och kvinnligt ställs i motsats till varandra (Hirdman 2007:213), vilket tillskrivande av personalens roller är ett exempel på. Mattsson (2005) har ett tema i sin studie som benämns som “Den heterosexuella familjen som grundbult” där hon förklarar hur heterosexualiteten är normen i behandlingarna. Heterosexualitet som norm såg vi i denna studie när det dels gäller de familjeroller som återskapas och hur det med hjälp av föreställningarna om kön är konstruerade med heterosexuella par och som kärnfamiljen som norm. Det nämndes till exempel inget om att mammarollen tillskrivs personalen i de fall personalen enbart är kvinnor, eller papparoll i de fall personalen enbart är män. Det är när personalgruppen bestod av både män och kvinnor som informanterna beskriver att en mamma- och papparoll uppstår.