En del av debatterna som förts om humanistisk forskning, bland annat i Tvärsnitt och Universitetsläraren, har rört internationalisering i allmänhet och publiceringsspråk i synnerhet. Forskning är till sin natur internationell och att publicera på andra språk än svenska torde vara välbekant inom många HT-områden. Inom de språkvetenskapliga delarna av HT-området torde detta vara ett mindre problem: strävan är att göra
forskningsresultaten, oavsett språk, tillgängliga för den främsta internationella expertisen. Men för vissa stora humanistiska ämnen som historia och litteraturvetenskap har det varit en mer omdiskuterad fråga. Det är också en fråga som inte kan ignoreras med tanke på att ex post-utvärdering av forskning högst sannolikt kommer att ligga till grund för fördelning av forskningsresurser.
Hur ser det då ut vid de svenska universiteten? Ett genomgående intryck är att
internationalisering står högt på agendan för humanistiska fakulteter. Man kan börja med att konstatera att ”internationell” och ”internationalisering” har en uteslutande positiv laddning och anses vara eftersträvansvärt. I samtliga strategidokument står något i stil med att ”Universitet skall vara en internationell miljö för alla studenter och medarbetare” (Karlstads universitet, Estetisk-filosofiska fakulteten, Prioriterade mål för perioden 2008-2010). Betydelsen kan dock skifta, liksom operationaliseringen. En aspekt är ett
internationellt perspektiv i forskningen. En annan är internationella kontakter – utbyten, vistelser, konferenser etc.
Ytterligare en betydelse är ”internationell klass” eller ”internationell nivå”. RUT 2
övervägde att använda internationalisering som ett eget kriterium vid kvalitetsbedömning av forskning, men landade i den, kloka, slutsatsen att det bör integreras i övriga kriterier (RUT 2, s. 246). Den svåra frågan vad som är internationellt hög klass är viktig att diskutera. Sörlin et al. (2001) diskuterar i utvärderingen av humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet vad ”internationell nivå” kan tänkas vara. De menar att om man
därmed avser att forskningen är ”internationellt erkänd” blir det mer meningsfullt. Man kan då utgå från citeringar, bokförsäljning, översättning, publicering i utländska tidskrifter, inbjudningar som gästforskare eller utländska pris. ”Forskningsmiljöer som aldrig väcker omvärldens intresse kan ifrågasättas. Vad talar för att det som de gör skulle vara viktigt”. Avsaknaden av definition och klara kriterier för kvalitet i humanistisk forskning gör att alla lärosäten med självaktning kan utse sig till mästare. Stockholms universitet, med flera, beskriver sin humanistiska forskning som ”nationellt ledande och internationellt erkänd”. Vad betyder ett sådant uttalande och, inte minst, hur når man dit? Vid SU betonar man att varje forskare måste bestämma själv över hur han/hon redovisar sina resultat. Man
försöker dock från fakultetsledningens sida ”varsamt uppmuntra” till en mer synlig publicering, dvs. på andra språk än svenska, vilket på sina håll kräver en attitydförändring. Universitetsledningen är mycket tydlig när det gäller publicering. I universitetets
gemensamma strategiska plan står att läsa:
”Särskilt angeläget är att göra universitetets forskningsresultat mer tillgängliga och kända internationellt. Därför bör en ökad grad av internationell publicering prioriteras de kommande åren”. (Nordin 2006)
Av Uppföljning av verksamhetsplan 2006 framgår dock att den önskade ökningen har uteblivit än så länge. Andelen internationella publikationer har faktiskt minskat med en procent (från 61 till 60) mellan åren 2004 och 2006. Universitetets rektor Kåre Bremer har låtit universitetets nyligen anställde bibliometriker genomföra en studie av publiceringen inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga området enligt den norska bedömningsmodellen. Filosofi fick högst poäng, 18 procent av samtliga poäng, och lyfts fram som ett föredöme för de andra ämnena.14
Även Uppsala universitet menar att forskningsresultaten i högre grad bör spridas på större språk än svenska. Publiceringsstrategier utarbetas vid de humanistiska fakulteterna med syfte att öka medvetenheten. Utvärderingen KoF 07 ger på flera ställen stöd för en mer internationell publicering.
Vid Karlstads universitet är det, på lärosätesnivå, ett uttalat mål att publiceringsmönstren ska förändras. Den internationella forskningspubliceringen ska öka med 5 procent om året under perioden 2006-2009. Även antalet internationella forskningsprojekt ska öka under perioden (Verksamhetsplan för Karlstads universitet 2006-2009).
En annan fråga är om internationalisering påverkar själva studieobjektet. I debatterna om humanistisk forskning har det även diskuterats om det är fel på själva ämnesvalen.
Forskningen har ansetts vara alltför koncentrerad på lokala eller nationella förhållanden. I större utsträckning borde komparativa analyser genomföras. Mot detta har flera framhållit att det visst kan vara intressant med svenska förhållanden för en internationell publik. I vår genomgång kan vi konstatera att själva forskningsobjektet endast i ringa utsträckning diskuteras när det gäller internationaliseringen. Ett undantag utgör Humanistiska
fakultetens vid Stockholms universitet färska strategidokument för åren 2008-2011. Där står att läsa:
”Utbildningar och kurser […] kan inte alla sträva efter att själva vara internationellt framstående. En inte oväsentlig del av fakultetens forskning rör svenska
förhållanden och riktar sig till det svenska samhället; även sådan forskning bör dock sträva efter att vara nationellt ledande, av god internationell klass och internationellt uppmärksammad”.
Det måste tolkas som att vissa ämnen inte kan nå högsta klass beroende på dess nationella studieobjekt (däremot god internationell klass). I kombination med det ovan nämnda skulle man kunna tolka detta som att vissa ämnen inte lämpar sig för forskningsmiljöer som strävar efter att bli internationellt framstående. Detta verkar dock vara ett undantag, att döma av de övriga dokument vi tagit del av. Inga andra har haft synpunkter på att själva studieobjektet kan står i vägen för ambitionen att nå världsklass.
De flesta vi har talat med avfärdar också med bestämdhet att vissa ämnen skulle passa bäst för vissa former av publicering (monografi, artikel etc.). Detsamma gäller i hög grad publiceringsspråk. Det handlar snarare om ämnesmässiga traditioner och inom vissa discipliner en (alltför?) ödmjuk inställning till andra språk än svenska. Detta diskuteras mer i utredningens nästa kapitel. Medan andra vetenskapliga områden inte låter sig hindras av mediokra praktiska språkfärdigheter i främmande språk är många humanister tveksamma
till att låta sig publiceras på ett språk i vilket nyanser och retorisk elegans riskerar att gå förlorade. För historiska vetenskaper tillkommer utmaningar med att översätta tidstypiska uttryck.
Frågan är vad som händer om man inte vill skriva på engelska eller andra främmande språk. Kan man bli ”internationellt erkänd” på svenska? Många har intagit den balanserade
ståndpunkten att det inte handlar om att göra det ena eller det andra utan snarast att tvinga sig att bli (minst) tvåspråkig. Varje forskningsprojekt bör redovisas på flera språk: om man skriver en monografi på svenska bör den kompletteras med en artikel på annat språk i internationell tidskrift. En viktig åtgärd förefaller vara ökad träning i skrivande på
främmande språk under forskarutbildningen. En annan given åtgärd är tillgängliga resurser för språkgranskning.