Bilaga 2 Förpackningsmaterial – Livsmedelsverket

Förpackningsmaterial

Sammanfattning Syfte

Det stora flertalet livsmedel vi köper i handeln idag är färdigförpackade. Detta underlättar vid hantering och transport samt skyddar livsmedlen mot till exempel mekanisk

påverkan, ljus, fukt, syre, mikroorganismer och kemiska föroreningar. Förpackningarna skall också bidra till att bevara livsmedlets näringsvärde, smak och lukt och är ett

hjälpmedel vid information om livsmedlet.

Hur mycket överförs till livsmedlet?

Det är viktigt att ämnen från förpackningsmaterial för livsmedel inte migrerar (vandrar över) till och förorenar livsmedlet. Migrationen påverkas av livsmedlets egenskaper, till

exempel fetthalt, pH, konsistens, förpackningstemperatur och i hög grad av förvaringstid och temperatur.

Gränsvärden

I Livsmedelsverkets föreskrift LIVSFS 2003:2 finns många olika begränsningar för ämnen i förpackningsmaterial, till exempel specifik migrationsgräns för ett ämne i

livsmedel, samt ett gränsvärde för högsta tillåtna mängd "rest av ämnet" i materialet med flera. Dessutom en övre total migrationsgräns på 60 mg/kg livsmedel.

Är förpackningsmaterialen farliga?

Generellt sett är riskerna mycket små för ämnen från förpackningsmaterial. Exempel på ämnen som varit föremål för diskussioner är mjukgörare i PVC-plast, tungmetaller och

vissa monomerer (byggstenar) såsom styren och vinylklorid i plast samt BADGE och bisfenol A i lack i konservburkar. Huvudsakligen är det långsiktiga effekter såsom cancer

som diskuteras.

Känsliga grupper

Går ej att definiera (möjliga riskgrupper är till exempel barn).

Rekommendationer

För att undvika en onödigt hög migration från aluminiumfolie bör dessa inte utsättas för sura livsmedel under lång tid och vid hög temperatur.

Tillaga, värm upp eller förvara inte heller sura livsmedel i kastruller, formar, dricksflaskor och andra kärl av aluminium som saknar skyddande beläggning.

Med sura livsmedel menas

saft, juice, soppor, krämer eller mos av rabarber, bär och frukt soppor, såser och inläggningar av till exempel tomater och surkål

Plastkärl för användning i mikrovågsugn bör endast användas för uppvärmning, ej tillagning under längre tid då dessa i regel ej tål temperaturer över + 120°C. Använd istället

material som glas, porslin och keramik.

Hushållspapper (ofta baserat på returpapper med okända föroreningar) bör inte användas i direkt kontakt med vattenhaltiga eller feta livsmedel som till exempel pizza, särskilt

inte vid högre temperatur som i mikrovågsugn.

På den här sidan

Dagens förpackningar Lagstiftning

Exponering

Förpackningar framställda ur återvunna material DEHP

Bisfenol A Referenser

Dagens förpackningar

Ungefär hälften av det konsumerade förpackningsmaterialet i Sverige utgörs av

livsmedelsförpackningar varav plast utgör 33 %, papper och kartong 43 %, metall 13 % och glas 4 % (andel i värde %; SOU 1991:76 samt bilaga 1991:77). Plast är det material som oftast är i direkt kontakt med livsmedel.

Material på modet idag är sådana som används vid hög temperatur, till exempel i mikrovågsugn respektive i vanlig ugn och material som återanvänds eller som återvunnits. Båda

dessa nya typer av material är problematiska. I det förstnämnda fallet beroende på bristfällig kunskap om migrationens storlek från materialet vid höga temperaturer, och i det

senare fallet beroende på bristfällig kunskap om innehållet i returmaterialen. Aktiva och intelligenta (till exempel tid-temperatur-indikatorer) förpackningar är också en typ av

tillämpningar som idag diskuteras mycket.

Lagstiftning

I dagsläget är alla tillåtna utgångsämnen för plasttillverkning, huvudsakligen monomerer, reglerade i EU:s regelverk i form av positivlistor. För åtskilliga av dem finns särskilda

gränsvärden, en del mycket låga, som t ex för vinylklorid och akrylnitril. Dessa två ämnen ska t ex inte kunna påvisas i livsmedlet. Tillsatsämnen i plast kommer enligt planerna

att vara fullt reglerade inom de närmaste åren. Inom EU måste i dag alla livsmedelsförpackningar av plast uppfylla krav på migration, vilket kan bestämmas i s k

Bilagor

Aktiva förpackningar kan innebära lagstiftningsproblem. Ofta handlar det om att sätta till något ämne via förpackningen med avsikt att påverka livsmedlet som t ex

livsmedelstillsatser eller aromämnen. Ska ämnet bedömas enligt förpackningslagstiftningen eller i enlighet med annan lagstiftning (livsmedelstillsatser eller aromämnen) som rör

livsmedlet, eller berörs båda är frågeställningen.

Ytbeläggningar (coatings) kommer tillsammans med plast att regleras inom kort. Cellofan är redan detaljreglerat.

För papper i kontakt med livsmedel saknas idag detaljerade EG-regler men flertalet tillverkare använder sig av de tyska rekommendationerna, utfärdade av Bundesinstitut

für Risikobewertung (BfR) eller Europarådets rekommendationer.

Totalt sett används ca 5000 substanser vid tillverkning av ovanstående material.

Angående Sveriges införlivande av EU:s regler se LIVSFS 2003:2 Livsmedelsverkets föreskrift om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.

Exponering

Exponeringen för ämnen via förpackningsmaterial är i de flesta fall okänd. Det är därför omöjligt att bedöma den totala hälsorisken. Uppgifter om migration från olika material

till olika modellsubstanser (simulatorer) i stället för det verkliga livsmedlet finns däremot i viss utsträckning. Dock saknas uppgifter om typen av förpackning till vissa bestämda

livsmedel (kan variera avsevärt) och i viss mån konsumtionsmönster av förpackade livsmedel. Den detaljreglering som idag har påbörjats inom EU gagnar sannolikt konsumenten

ur hälsosynpunkt. De riskområden som kan identifieras är nya material som används vid högre temperaturer och material som återanvänds eller utgörs av återvunnet material, där kunskap kanske saknas helt om innehållet.

Traditionellt utpekade grupper av kemikalier som mjukgörare, pigment, stabilisatorer i plast och slembekämpningsmedel och bestrykningskemikalier vid pappersframställning är

ämnesgrupper som fortfarande måste hållas under kontinuerlig observation. Sannolikt är dock hälsorisken liten vid användning av livsmedelsförpackningar. I England vid

Ministry of Agriculture for Fisheries and Foods (MAFF, 1987, 1990 och 1996) har under ett femtontal år gjorts studier på intag av monomerer och tillsatsämnen som mjukgörare

från vanliga plastmaterial. Ett medelintag per person och dag har beräknats av några mjukgörare som används i polyvinylkloridplast (PVC) och jämförts med det tolerabla

dagsintaget (TDI) per person (60 kg; se tabell nedan). Enligt en studie av MAFF under 1995 har ftalater i relativt höga halter även påträffats i livsmedel förpackade i papper och

kartong. Ursprunget till dessa halter verkar inte endast vara förpackningen (tryckfärger mm) utan även andra yttre källor.

Undersökning Intag (mg/person/dag)

DEHA DEHP DBP BBP

(TDI=18) (TDI=3) (TDI=0.6) (TDI=30)

England (MAFF, 1996) 8.2 (1987) 0.15 0.013 0.008 Danmark, dubbelportioner

(Petersen och Breindahl 2000)

0.20-0.21 0.19-0.3 0.13-0.29 0.02-0.03 EFSA, 2005 <1.5 <0.6 <0.3

Intaget av mjukgörare via förpackningsmaterial är sannolikt lägre i Sverige än i England bland annat till följd av en mindre användning av PVC. För monomeren vinylidenklorid

förekommande som sampolymer i polyvinylidenklorid/PVC plast beräknades det dagliga intaget 1980 i England till maximalt 1 μg per person (detektionsgräns i livsmedel 0.05

mg/kg; MAFF, 1980). 1983 beräknade Livsmedelsverket det svenska intaget av vinylklorid och akrylnitril i Sverige till < 0.1 μg (gränsvärde (detektionsgräns) 0.01 mg/kg

livsmedel) respektive 0.05 μg per person och dag (gränsvärde (detektionsgräns) 0.02 mg/kg livsmedel). Detta visar på en god säkerhetsmarginal.

Det är i första hand mjukgörarna som har varit föremål för debatt i Sverige (speciellt under 80-talet), inte bara på grund av risken för toxiska effekter utan också för den stora

överföringen till livsmedel från t ex plastfilm (t ex DEHA) till ost. Idag är problemet mindre beroende på att andra mjukgörare används samt att ersättningsmaterial finns för

PVC.

Andra tillsatsämnen som tilldragit sig intresse ur toxikologisk synpunkt är pigment och stabilisatorer. När det gäller papperstillverkning är möjligen användningen av vissa slembekämpningsmedel, våtstyrkekemikalier, bestrykningskemikalier, träimpregneringsmedel

(pentaklorfenol), och föroreningar som tungmetaller och PCB något som skulle kunna ge upphov till problem i slutprodukten. Sannolikt är dock exponeringen mycket låg från

ovan nämnda ämnen.

Förpackningar framställda ur återvunna material

På grund av miljöskäl och ekonomiska skäl kan man inte utesluta att konsumenten via livsmedel exponeras (kommer att exponeras) för föroreningar från återvunnet material med

okänt innehåll eftersom det saknas särskilda regler inom området (finns dock vissa nationella regler samt en vägledning från Europarådet). EG:s regelverk tillåter i princip bara

framställning av förpackningsmaterial av plast från kända kemiska ämnen vilket försvårar användningen av återvunnet plastmaterial. Så är inte fallet när det gäller returpapper.

Returplast: För närvarande utgör returplast knappast något större problem av följande skäl. För det första finns det mycket få returprodukter på marknaden idag som används i

direkt kontakt med livsmedel. PET-flaskor framställda från helt och hållet återvunnet material finns emellertid nu på marknaden medan flaskor med ett mittskikt av återvunnen

PET funnits sedan en tid. PET-materialet eller andra material i de olika applikationer som förekommit (förekommer) har visat sig motsvara de krav som man ställer på nytt

material.

Returpapper: Returfiberbaserade material i kontakt med livsmedel innebär ett flertal problem. Ett är bristen på kunskap om vilka föroreningar som kan finnas i materialet.

Sannolika föroreningar i returfibern är t ex tryckfärger, lim, lösningsmedel etc. Det är vidare omöjligt att utföra en sedvanlig toxikologisk utvärdering av sådana material delvis på

grund av svårigheterna att bestämma alla ingående föroreningar och delvis beroende på bristen av toxikologiska data. Speciellt i Norden ifrågasätts det om returpapper skall få

tillåtas att komma i direkt kontakt med livsmedel.

DEHP (di-2-etylhexylftalat) Förekomst

I förpackningar: Tidigare framför allt i mjukgjord PVC (polyvinylkloridplast). Användningen av PVC till livsmedel har dock kraftigt minskat på senare år. DEHP förekommer

därför numera framför allt i andra material till livsmedel som ytbeläggningar och i tryckfärger (samt kan förorena livsmedel från kontakt med smörjoljor och smörjfetter).

I livsmedel: Bland annat har förekomst i modersmjölksersättning samt i bröstmjölk visats.

Hur mycket får vi i oss av DEHP?

Oftast högre halter från feta livsmedel packade i mjukgjord PVC, på grund av en högre migration till sådana livsmedel.

Worst-case intag (EU) från modersmjölksersättning: till nyfödda ca 50 ug/kg kroppsvikt och dag och till spädbarn ca 20 ug/kg kroppsvikt och dag.

Worst-case intag (EU) från bröstmjölk: till spädbarn 0-3 mån ca 20 ug/kg kroppsvikt och dag och till spädbarn 3-12 mån ca 10 ug/kg kroppsvikt och dag.

Worst-case intag (EU) totalt sett från luft, dricksvatten och livsmedel för en vuxen: ca 3 ug/kg kroppsvikt och dag och för ett barn: ca 20 ug/kg kroppsvikt och dag.

Gränsvärden

Ett TDI på 50 ug/kg kroppsvikt har föreslagits av EFSA (European Food Safety Authority). Baserat på detta TDI blir gränsvärdet i livsmedel 1,5 mg/kg (3 mg totalt från olika

källor).

Är det farligt med DEHP?

Kritiska effekter på försöksdjur är framför allt effekter på reproduktionen.

Känsliga grupper

Möjligen gravida och ammande.

Rekommendationer

Inte tillämpligt.

Bisfenol A Förekomst

I förpackningar: I polykarbonat (PC) plast som bl a används till nappflaskor. Även som monomer i BADGE som i sin tur används i lacken i konservburkar.

Hur mycket får vi i oss av bisfenol A?

Worst-case upptag för spädbarn 13 ug/kg kroppsvikt och dag från användning av nappflaskor, för barn (1,5 år) 5 ug/kg kroppsvikt och dag från konservburkar. Vuxna har ett

lägre intag per kg kroppsvikt.

Gränsvärden

TDI är 0.05 mg/kg kroppsvikt. Gränsvärde för livsmedelsförpackningar av plast är 0.6 mg/kg livsmedel.

Är det farligt med bisfenol A?

Kritiska effekter på försöksdjur är effekter på reproduktionen samt levertoxicitet.

Känsliga grupper

Går inte att definiera.

Rekommendationer

Inte tillämpligt.

Referenser

Livsmedelsverket (1983) PM angående kemiska ämnen i förpackningsmaterial. 1983-10-20, Uppsala. Miljön och förpackningarna, SOU 1991:76 samt bilaga 1991:77

Ministry of Agriculture, Fisheries and Food (MAFF), 1980, Survey of vinylidene chloride levels in food contact materials and in foods. Food Surveillance Paper No.3 (London:

HMSO)

Ministry of Agriculture, Fisheries and Food (MAFF), 1990, Plasticizers: Continuing Surveillance. Food Surveillance Paper No. 30 (London: HMSO)

Ministry of Agriculture, Fisheries and Food (MAFF), 1987, Survey of Plasticizer Levels in Food Contact Materials and in Foods. Food Surveillance Paper No. 21 (London:

HMSO)

Ministry of Agriculture, Fisheries and Food (MAFF), 1996, Plasticizers in foods. Food Surveillance Paper No. 82 (London: HMSO)

Bilagor

Petersen, J.H. and Breindahl, T. (2000) Plasticizers in total diet samples, baby food and infant formulae. Food Add. Cont. 17(2); 133-142.