Lokalhistoria är studiet av ett speciellt lokalsamhälle eller av fenomen i ett lokalsamhälle. Lokalhistoria kan vara en mycket omfattande verksamhet, som drivs genom historiska
sällskap och exkursioner och årsböcker och genom en jämn produktion av historiska verk om gårdar, släkter, städer, hembygden och regionen. Verksamheten vävs ofta in i det allmänna kulturarbetet, som också syftar till att skydda kulturen, till att bevara historiska lämningar, till att bygga upp lokal tillhörighet och identitet. Det lokalsamhälle man vill studera måste vara en reell enhet som det är meningsfullt att studera. Det bör ha ett visst inre sammanhang, vara ett område som åtminstone hänger samman med sig självt mer än med omgivningen. Annars blir det meningslöst att studera just detta objekt. Det måste kunna påvisas en yttre avgränsning och en inre enhet.53
9.2 Globalhistoria
Globalhistoria kanske är mer känt som världshistoria och de olika sätten att skriva
världshistoria kan ses som försök att se världen som en helhet. Kjeldstadli skiljer mellan upp till fyra försök att se världen som en helhet:
1: Diplomatisk historia, eller internationell historia, där tonvikten har legat på förhållandet mellan staterna, allianser, fredstraktater, kalla krig och utbrottet av varma. Historiker som idag skriver de internationella relationernas historia beskriver också detta spel, men söker dessutom finna utrikespolitikens rötter inom landet – i fiendebilder, tradition och ekonomiska intressen. Riktningen är orienterad mot huvudaktörerna på världsscenen, mot stormakterna.54
2: Nästa försök att skriva global historia skulle kunna kallas jämförande studier av ”civilisationer”, av stora enheter i tid och rum – på tvärs mot kulturella och historiska skillnader. En klassisk fråga gäller Europas särart: Varför började den ”moderna” utvecklingen, med omfattande marknader, transocean expansion, bildande av ett starkt borgerskap, industrialisering och ekonomisk tillväxt just i Europa?55
53 Kjeldstadli, Knut, 1998, s. 91 54 Kjeldstadli, Knut, 1998, s. 96 55 Kjeldstadli, Knut, 1998, s. 96
3: Detta angreppssätt passade för den tid då världsdelar och civilisationer hade förhållandevis liten kontakt med varandra. Med den europeiska expansionen på 1500—talet drogs stora delar av världen in och vävdes samman till ett världssystem, ett uttryck skapad av denna riktningens främste representant: Immanuel Wallerstein. Det centrala temat för världshistorien blir här ”den globala klyftan”. Varför hamnade några områden i toppen av systemet, i ”centrum”, medan andra blev förlorare, i ”periferin””?56
4: Ekologiska perspektiv har också stått i centrum i det som kallas ”miljöhistoria” eller till och med ”jordklotets historia”. Utgångspunkten ar varit insikten om att världen är en enda, och att människan i grunden inte bara är ett socialt väsen, utan också en naturvarelse. Även om vi genom teknik kan gripa in i och omforma naturen, så är vi inte ”fria” från den; vi måste inordna oss i den. Förutom det mänskliga samhället vill detta angreppssätt ta med de
ekosystem som människorna har levt inom, anpassat sig till och påverkat. Ur en synvinkel rör det sig om naturhistoria. Hur har till exempel klimatet skiftat, och hur har
temperatursvängningarna skapat olika villkor för odling av jorden? Miljöhistoriens
huvudfråga gäller växelspelet mellan människa och natur. Hur har människorna genom att använda redskap och olika former av energi utnyttjat naturen – och påverkat och förändrat den?57
9.3. Historiemedvetande
Allt historiemedvetande tar sin utgångspunkt i ett tidsperspektiv. Det kan vara såväl dåtid som nutid eller framtid. Ett historiemedvetande byggs upp av två huvuddelar. Den ena är
kronologisk reda, baserad på kunskaper om faktiska förhållanden och sammanhang i
historien. Den andra delen är en tankeprocess eller kompetens som förmår sätta in yttringar, tecken eller händelser i ett större historiskt sammanhang, där alla tre tidsdimensionerna (dåtid, nutid, framtid) finns med.58
I den svenska debatten kan man urskilja följande tre betydelser och närliggande begrepp: 1: Historiska medvetande – kunskap om det förflutnas existens och vårt samband med det. 2: Historiemedvetenhet – den egna existentiella platsen i det historiska flödet.
56 Kjeldstadli, Knut, 1998, s. 96 57 Kjeldstadli, Knut, 1998, s. 97
3: Historiemedvetande – uppfattningar om hur dåtid-nutid-framtid är relaterade till varandra.59 Begreppet historiemedvetande kan också utvecklas mer systematiskt, i form av funktioner för: 1: Identitetsskapande
2: Kulturmöten
3: Sociokulturella läroprocesser
4: Intresse-, värde- och principutveckling 5: Berättelsens form och innehåll
Identitet och berättelse är här de analytiska nyckelbegreppen. Det är i kulturmöten och
sociokulturella läroprocesser som identiteter utmejslas. Huvudpoängen är att internalisera och naturalisera värdefrågor som kollektiva egenskaper knutna till identiteten. Berättelserna kan förekomma i olika varianter. De kan vara svagt uttryckta men starkt närvarande i kontexter som fysisk miljö eller mer allmänna men oprecisa förståelseramar som vad det innebär att vara svensk, eller modern.60
9.4. Mikrohistoria
Inom det akademiska historieämnet har man de senaste decennierna allt mer börjat intressera sig för vanliga människors vardagsliv. Den akademiska mikrohistorien handlar inte sällan om att försöka tränga in i människors tänkande, att försöka fånga det som brukar kallas
mentalitet. Detta begrepp skulle kort kunna förklaras med de kollektiva föreställningar som vi delar i en kultur och som förändras ytterst långsamt, så som vår syn på döden, barndomen, tidsuppfattningar, synen på manligt och kvinnligt och så vidare. Genom att fokusera på ”det lilla” kan den vanliga människan få träda fram, liksom det vardagsliv och privatliv som ofta är så svårt att finna i officiella dokument. I mikrohistorien är det därför ofta den enskilda
människan och hans eller hennes vardagsliv som står i fokus.61
59 Aronsson, Peter, 2004, s. 67-68 60 Aronsson, Peter, 2004, s. 68 61 Götlind & Kåks, 2004, s.25-26